Sorg i mitt idrottshjärta

Igår kväll stod löpträning med SAIK på agendan för sonen. Skjutsade dit och passade samtidigt på att ta en promenad i Skatås-terrängen. Fint. Trots att det var många med mig som just promenerade i rask takt, kände jag ett sting av sorg i mitt idrottshjärta så snart en löpare sprang förbi. Nej förresten - det var betydligt mer än ett sting. Mer som ett tungt svärd, som högg, högg, högg, högg...

Trots glädjen över den underbara naturen kände jag mig snarast moloken när jag kom tillbaka till parkeringen efter ca 50 minuters powerwalkande. Tom. Ledsen. Arg. Förbannad. Allt på en gång. Jag skulle också vilja springa. Helst ett helt maraton förstås. Eller Göteborgsvarvet. Eller milen. Eller bara en jävla kilometer. Men så är det det här med ryggen. Den vill inte. Sista två veckorna har det varit kaos. Vaknar varje natt av mina egna högljudda aj, så snart jag vänder mig. Inatt sov jag på en piggboll för att avlasta smärtan. Vill inte säga hur ont jag hade när jag första gången vaknade och insåg att bollen inte låg kvar där jag placerat den, utan borrat in sig i ryggraden.

Det känns så förtvivlat ledsamt med denna rygg, att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Dygnet runt gör den sig påmind. Är trött på smärtan. Trött på att inte kunna. Trött på att försöka, bara för att nästa stund få ett förbannat bakslag.

Med skidåkningen är det annorlunda. Då håller den sig i schack. Men för det krävs det vinter. Och den är slut. Och inte har våren kommit på riktigt heller - och det innebär tyvärr bara en sak: Det är långt till nästa vinter. Suck.