Aj-ont

I min vilja att utnyttja det härliga höstvädret, när det väl gjorde sig besväret att dyka upp några timmar i måndags, blev det tydligen lite för mycket av det goda för mig. Fönsterputsning efter ett träningspass i gymmet och en kortare promenad satte abrupt stopp för all träning framöver, åtminstone sådan som kräver kraftfullhet och styrka. Ett brännande hugg i ryggen fick mig att stanna mitt i steget i en onaturlig Quasimodo-lik ställning, aj, aj, aj... Gick en kort promenad på 20 minuter igår, följt av säkert dubbelt så lång stretch. Ska försöka mig på samma sak idag. Känner jag ingen bättring imorgon får jag kontakta sjukgymnasten, eller också borde jag förstås ringa redan idag... Hade även behövt gå till en massör som kan tänka sig att knåda sätesmuskler och fiolsträngslika bakre lårmuskler, för även om det är ryggslutet som just nu smärtar diskbråcksont likt, känner jag samtidigt att det är rörligheten i höfter (eller bristen på den) och alltför korta bakre lårmuskler som triggar problemet denna gång. Ont som bara den gör det i alla fall och ni som känner mig väl förstår naturligtvis att det inte behöver gå många minuter av smärta innan jag saknar träning och rörelse... Hatar kroppsliga bestraffningar! Gissar, eller är förstås ganska övertygad om, att orsaken heter 3,4 km joggrundor i Dammekärr. Typiskt mig att tro att jag är odödlig bara för att ryggen inte krånglat på ett tag och därmed fullständigt ignorera läkares och sjukgymnasters fullständiga utdömning av löpning för min del. Finns det inget brosk mellan kotorna så finns det ju inte och det skulle ju inte komma tillbaka heller sa de ju, men tja... sån är jag. Vill ju inte tro att något är för evigt. Men framöver ska jag hålla mig till mina raska promenader och stavgångsövningar. Löpning får jag helt enkelt överlåta åt andra, även om det är svårt att övertyga hjärnan om det kroppen säger. Det här får bli ett löfte, får nu bara hoppas att jag snabbt känner mig bättre. Suck! Nedstämd.