Den som vill hjälpa oss fram i fädernes spår till helgen får gärna skicka en hälsning via
http://www.alecta.se/vasaloppet2013/
Sanna Eriksson, OK Alehof
David Eriksson, OK Alehof
Eftersom mina ljumskar inte blir bättre och förkylningen inte riktigt vill ge med sig, så räknar jag inte med att starta själv, men om det mot all förmodan skulle ske, så behöver jag nog alla hälsningar i världen:
Angelica Johansson, OK Alehof
På fredag eller lördag kommer vi även veta om Martin startar i Öppet Spår (söndag eller måndag). Han vill ju gärna se barnen åka ungdomsvasan på söndag, men är även sugen på att köra de 9 milen från Sälen till Mora denna dag, eftersom vädret ser toppenhärligt ut. Så tja, gör en sökning på lördag em och se om ni hittar honom - han kan nog också behöva en motivationshöjare i spåret!:
Martin Eriksson, OK Alehof
TACK för alla tankar på oss den kommande helgen!
onsdag, februari 20, 2013
måndag, februari 18, 2013
Härlig långweekend i Norge
Torsdag: Ankomst till Oslo.
Sightseeing med...
...besök vid kungliga slottet, ...
...besök vid operan - fantastiskt häftigt byggnad, både utvändigt och invändigt, ...
...nationalmuseum, med Munchs "Skriet" avbildad på entrédörren.
På kvällen tog vi en promenad förbi Regeringskansliet, eller resterna av det, för att skänka offren efter Breiviks hemska attentat en extra tanke. Förskräckligt att se denna helt ödelagda stadsdel, som en spökstad. Vi var alla väldigt tagna av hur stora skador en "enda" bomb kan göra. Hu! Ett under att inte fler omkom i samband med detta illdåd i centrala Oslo. Naturligtvis fotograferade vi inte detta eländes elände, utan ägnade stunden åt att tänka på offren och deras anhöriga.
Fredag: Besök i Holmenkollen.
Hoppbacken kändes förskräckligt hög redan från marken...
...men naturligtvis ska man bli upplurad i allt! Med skakande knän efter en lååååång hissfärd kikade jag ned. Ser inte alls lika högt ut här som i verkligheten - mellan hoppavsatsen och landningsbanan döljer sig en djävulsk nedförsbacke, som gjorde att hoppet nedifrån kändes bra mycket värre och högre än här uppifrån. Hur kommer man överhuvudtaget på idén att utsätta sig för detta? Vansinne...
På toppen av hopptornet fanns även en prispall. Var man ju förstås tvungen att testa!
Likaså de häftiga spåren i VM-arenan. Satan i gatan vad det var brant här! Upp och ned hela tiden - inte undra på att norrmännen är så framgångsrika på skidor om de tränar i sådan terräng! David precis ovanför skidstadion efter att ha åkt två varv i slingan som omfattade Hellnerbacken. Behöver jag nämna att han stakade uppför denna helvetesbacke, som jag själv knappt klarade att diagonala uppför?! Får väl skylla på min förkylning... tufft att känna att man blir ifrånåkt av en 9-åring... Kände mig dessutom livrädd för att ramla och förvärra skadan ljumskarna och höger handled. Lyckades dock hålla mig på benen, men hu så förskräckliga backar Holmenkollen bjöd på. Ännu en upplevelse som får en att inse vilka utmaningar eliten ställs inför, även om de förstås är duktigare på skidor än jag.
Fredag efter lunch styrde vi kosan norrut mot Lillehammer. Eftermiddagen tillbringades i poolen på Radisson Blu Lillehammer. Hade faktiskt högre förväntningar på ett hotell av denna klass. Allt var visserligen tipptopp, men liksom på många andra hotell som vill framhäva sig som förmer än andra tycker jag att personligheten gått helt förlorad. Tja, det är som med människor med andra ord.
Lördag morgon vaknade vi till strålande sol. Blev till att packa matsäck och gå på tur i den storslagna norska naturen. Lugn och fin skidtur, precis vad jag behövde efter förkylning och skada.
Många stopp för att insupa den härliga miljön. Vackert som i en saga.
Vår skidkille var på strålande humör och hade inga som helst problem att åka med oss vuxna i nästan 2 mil. Det var snarare vi vuxna som hade problem att åka med honom...
Lördag eftermiddag gick vi på sightseeing i Lillehammer. David fastnade vid en cerise traktor, roligare än shopping, tyckte han! Sedan snabbt hem till hotellpoolen för ett nytt dopp.
Söndagen bjöd på samma härliga väder som lördagen. Gav oss återigen upp till OS-arenan för att testa de härliga spåren. Denna gång höll vi oss runt själva stadion, klättrade högt, högt upp i bergen och susade sedan nedför i vansinnig fart. Längsta nedfarten uppmätte jag till 600 meter. Kan säga att det tidvis gick mycket snabbt - det var så att det tårade sig i ögonen.
Sammanfattningsvis en mycket härlig helg, där det mesta var alldeles perfekt - saknade dock vår Sanna som istället valde att fira sportlov hos mormor och morfar (och dessutom lyckades få med sig morfar till stallet - det kan inte ha hänt så ofta!). Härligt att ha stått på skidor igen, även om betoningen för denna resa får ligga på just stått (och inte tränat, åkt, tokstakat eller något annat verb). Men det var sannerligen precis just vad jag behövde - att gå på tur, njuta av livet och tillvaron, ladda batterierna och må sagolikt bra i fantastiskt härligt vinterväder. Tack Norge för en härlig helg - kjempegreit!
tisdag, februari 12, 2013
Skidåkarmuskler
Skidåkning ger snygga armmuskler...
...och en fantastiskt vältränad kropp!
David, 9 år, 7 månader och 19 dagar
måndag, februari 11, 2013
David
I helgen var David bjuden på disco hos en klasskamrat. Några timmar innan kalaset skulle börja ringde tjejen och meddelade att David skulle bli enda kille, för de andra (2) var sjuka (mamman berättade att David var en av 3 mycket noggrant utvalda killar). Vad är det med det då?, svarade David, när jag berättade. Ett par timmar senare skuttade han glatt in bland 15 tjejer, där han tydligen rockade loss rejält under de 3 timmar kalaset varade. När vi kom för att hämta honom haglade föräldrarna positiva kommentarerna över oss och honom: Ni har verkligen en fantastisk kille!, Vi har aldrig träffat en trevligare unge!, Vilket föredöme!, Vilken underbart fin vän du är!, Snacka om gentleman - han vet verkligen hur tjejer ska tas!
Är så glad över att han stod i hallen och hörde föräldrarna bombardera honom med superlativer, för han är verkligen en underbar unge. Alltid så storsint, öppen för nytt, nyfiken på allt och alla och oerhört trygg i sig själv. Tror inte att det är speciellt många andra 10-åriga killar som vågat följa i hans spår - att gå ensam på kalas med bara tjejer kräver ett oerhört mod, kan jag tycka. David - du rockar fett!
När han som liten grabb var en av endast tre killar på dagis och vi uttryckte vår oro inför detta, så fick vi till svar att han kommer ha en enorm fördel i livet - redan från början veta hur tjejer ska tas. Och ja, det låg nog en hel del sanning i det där.
Är så glad över att han stod i hallen och hörde föräldrarna bombardera honom med superlativer, för han är verkligen en underbar unge. Alltid så storsint, öppen för nytt, nyfiken på allt och alla och oerhört trygg i sig själv. Tror inte att det är speciellt många andra 10-åriga killar som vågat följa i hans spår - att gå ensam på kalas med bara tjejer kräver ett oerhört mod, kan jag tycka. David - du rockar fett!
När han som liten grabb var en av endast tre killar på dagis och vi uttryckte vår oro inför detta, så fick vi till svar att han kommer ha en enorm fördel i livet - redan från början veta hur tjejer ska tas. Och ja, det låg nog en hel del sanning i det där.
Ställer in Tjejvasan
Med tanke på min fortsatt envisa förkylning och ihållande skadeproblem i ljumskar, rygg och handled fattade jag igår kväll beslutet att inte ställa upp i årets Tjejvasa. Har ingen lust att åka ännu ett halvdant lopp, utan att kunna göra mig själv rättvisa. Har stått på skidor 2 gånger sedan Marcialonga, med betoning på stått. Verkar ytterst obegåvat att ens tänka på 3 mil i maxtempo när jag vid start inte kommer att ha tränat på drygt 4 veckor.
Kanske är mina drömmars lopp en ren utopi, inte minst eftersom loppet i fråga går av stapeln i februari, då luften tycks överbelamrad av baciller och elaka virus. Får kanske formulera om målet inför kommande år eller ta sikte på något helt annat. Ser nu istället fram emot att kunna njuta av Mora som åskådare och ha fullt fokus på att heja fram Sanna och David i Ungdomsvasan.
Snön faller sakta utanför fönstret. Visst, strö salt i såren bara...jag är ju så lycklig idag ändå...
Kanske är mina drömmars lopp en ren utopi, inte minst eftersom loppet i fråga går av stapeln i februari, då luften tycks överbelamrad av baciller och elaka virus. Får kanske formulera om målet inför kommande år eller ta sikte på något helt annat. Ser nu istället fram emot att kunna njuta av Mora som åskådare och ha fullt fokus på att heja fram Sanna och David i Ungdomsvasan.
Snön faller sakta utanför fönstret. Visst, strö salt i såren bara...jag är ju så lycklig idag ändå...
torsdag, februari 07, 2013
Vilken käftsmäll
Världens bästa David!
Tack Johan Blick för din tid med barnen på tisdagsträningarna. Kan meddela att senaste träningens övningar i tåstakning tillämpades på gårdagens tävling och att 4 av dina aspiranter lade beslag på förstaplatserna i sina respektive åldersgrupper!
Blåtå
Jodå, man kan få blåmärken längst fram på tårna, särskilt om man dundrar med skidspetsarna in i en stenvägg! Ser nästan ut som en blåsa på bilden, men jag lovar - det är ett blåmärke! Aj!
Just en snygg födelsedagspresent...
...vaknade förkyld med halsont. Hade man ju kunnat räkna ut. Någon som definitivt inte vill att jag ska genomföra Tjejvasan efter bästa förmåga, utan gott tycker att jag kan masa mig fram med både skadad ljumske och nedsatt immunförsvar. Känns ju lysande.
Hade högre förhoppningar på min födelsedag - hade väl åtminstone kunnat få ha kvar visionen om mina drömmars lopp? Det är ju faktiskt det enda jag önskat mig!
För övrigt en fantastisk start på födelsedagen med sång, levande ljus och hela familjen i sängen. Tack älskade för att ni finns och att ni stödjer mig i min dröm! (För nej, än har jag inte gett upp tanken på mina drömmars lopp - gillar bara inte att ständigt få grus inkastat i maskineriet!)
Hade högre förhoppningar på min födelsedag - hade väl åtminstone kunnat få ha kvar visionen om mina drömmars lopp? Det är ju faktiskt det enda jag önskat mig!
För övrigt en fantastisk start på födelsedagen med sång, levande ljus och hela familjen i sängen. Tack älskade för att ni finns och att ni stödjer mig i min dröm! (För nej, än har jag inte gett upp tanken på mina drömmars lopp - gillar bara inte att ständigt få grus inkastat i maskineriet!)
tisdag, februari 05, 2013
Every Day is Training Day
Dammekärr igår. Ett par plusgrader och blötsnö. Trögaste spåren genom mannaminne. Dessutom med klister långt in på fästzonen (lånade Martins som fortfarande hade klister från final climb i Marcialonga, eftersom mina egna fullständigt saknade fäste och ljumskarna inte tillåter bakhalt).
Har på grund av brist på ork, motivation och krämpor efter Marcialonga inte alls tränat som jag önskar den senaste tiden, men ibland får man väl vara så snäll och lyssna på kroppen och gissa att den kan vila sig i form. Vi skrattade dock gott åt oss själva i gårdagens skitväder och förvånades faktiskt inte alls över att vi var helt ensamma i spåret - för första gången den här säsongen.
Positivt överraskad av att höger handled inte kändes så illa längre. Vänster ljumske kändes också ganska ok, medan höger fortsätter att strula. Maken bjöd på en timmes massage igår kväll och från en smärtande punkt i höger skinka strålar det vidare fram i höger ljumske och upp i höger magmuskel. Gissar att jag drog på mig en rejäl sträckning i något av fallen i Marcialonga. Får fjäska för mer massage under veckan och ersätta skidåkning med promenader för att mjuka upp hela högersidan. Inte bra för en redan dålig rygg att gå med spänningar - då gör sig snabbt min gamla ryggskada påmind. Jävla kropp.
Har på grund av brist på ork, motivation och krämpor efter Marcialonga inte alls tränat som jag önskar den senaste tiden, men ibland får man väl vara så snäll och lyssna på kroppen och gissa att den kan vila sig i form. Vi skrattade dock gott åt oss själva i gårdagens skitväder och förvånades faktiskt inte alls över att vi var helt ensamma i spåret - för första gången den här säsongen.
Positivt överraskad av att höger handled inte kändes så illa längre. Vänster ljumske kändes också ganska ok, medan höger fortsätter att strula. Maken bjöd på en timmes massage igår kväll och från en smärtande punkt i höger skinka strålar det vidare fram i höger ljumske och upp i höger magmuskel. Gissar att jag drog på mig en rejäl sträckning i något av fallen i Marcialonga. Får fjäska för mer massage under veckan och ersätta skidåkning med promenader för att mjuka upp hela högersidan. Inte bra för en redan dålig rygg att gå med spänningar - då gör sig snabbt min gamla ryggskada påmind. Jävla kropp.
måndag, februari 04, 2013
Marcialonga i bilder
Vad fotograferna vid Marcialonga sysslat med när jag passerat har jag ingen aning om. Verkar ha använt sig av ett fyrkantsobjektiv, som förvränger allt vad kroppsformer heter. Dessutom har de missat alla gånger jag faktiskt njöt under de här 7 milen. Bara plågade miner! När Martin passerat verkar de emellertid ha använt sig av bättre objektiv - han ser oförskämt fräsch ut, nästan hela tiden.
Angelica i final climb
Martin fuskar med skate (det var nog därför han fick bättre tid!) Får nog överklaga till tävlingsledningen...han borde diskas!
Martin på väg mot mål.
Martin glad, någonstans utmed banan.
Martin ännu gladare efter målgång.
Martin mycket trött.
Angelica på väg från Canazei mot Moena (låg en fotosnubbe ute i spåret och ålade!)
Final climb börjar plana ut.
Någon utförslöpa, där jag precis klarat mig förbi snubben bakom som står på fel håll i spåret!
Sekunder innan jag hamnar hos sjukvårdarna. Bilden ser verkligen inte klok ut, men håll till godo - jag bjuder gärna på ett asgarv!
Unge på vift
Igår eftermiddag deklarerade David att han skulle sticka till rampen en stund. Hemma senast 16.30. Se till att komma hem innan det blir mörkt, ropade jag efter honom. Jodå, det skulle han. Tiden gick. Det blev mörkt. Ingen David. Visste att han slagit följe med några tjejer. En i klassen, en från femman. Den senare min flickvän, som han uttryckt sig. Hmm, mamman förstås inte helt nöjd över att han begivit sig till dessa jaktmarker, men själv var han väldigt lycklig över kärleksbrevet han fått, som beskrev honom som den bästa killen någonsin.
Sanna hinner också bli orolig och tillfälligt piggare från febern erbjuder hon sig att ta cykeln bort till rampen. Hinner inte protestera innan hon gett sig av. Ingen lillebror.
Får tag i Stortjejens hemnummer. Kvinna utan namn får fram ett kort hej, men vet inget om varken David eller Stortjejen. Eller jo, hon var nog hemma en sväng för typ 20 minuter sedan. Jag ringer om en timme igen, om jag inte hittat honom.
Pappa kliver in genom dörren. Tillbaka efter 4 dagar på Island. Involveras direkt i sökandet. Sanna stannar hemma. Mamma och pappa cyklar iväg genom mörkret. In på gårdarna runt Södra Klöverstigen. Det är tydligen där hon bor. Träffar på några andra barn och frågor om David i 3 Grön. Nej, ingen har sett honom.
Börjar cykla mot Ale Torg och ser i ögonvrån Martin komma från andra hållet. Har stannat till vid 2 ungar strax intill Ale Gymnasium. David och Stortjejen.
Samtidigt som jag naturligtvis känner lättnad, känner jag också ilskan blomma upp inombords. Cyklar hem under förmanande ord, väl hemma blir han uppläxad efter noter och har förhoppningsvis fattat budskapet. Det är inte ok att vara ute och hänga, definitivt inte när det är mörkt. Torget hänger man definitivt inte på, inte under någon av dygnets timmar. Allt det där visste han naturligtvis redan förut, men tydligen behövde minnet sig en uppfriskning. Att hänga med Stortjejen är heller inte ok. Bara om det hängs här hemma hos oss.
Får ändå berömma den lille gossen i allt kaos. Berättar att de följt kompisen i klassen till tågstationen. Hon skulle åka med tåget till Surte. Själv. I mörkret. Efter att jag klargjort att tågstationen inte heller är något lämpligt tillhåll för en 9-åring, så tillägger jag ändå att jag är glad för att de följde sin kompis, men att jag nästa gång, i förekommande fall, vill att de går vägen förbi oss, så att jag som vuxen kan se till att hon kommer på tåget - inte minst eftersom det tydligen inte finns någon annan vuxen som verkar bry sig om detta. Hur f-n är man då funtad som förälder? Hur tänker man? Mörka värld.
Två små fina tjejer på vift i mörkret. Till synes ingen som bryr sig. Inga regler. Fria som vinden. Och så David. I mörkret. Vilka tankar jag hann få innan jag hittade honom. Dem. Stortjejen försvann i mörkret med några ännu äldre tjejer när vi tog David på cykeln och vände hemåt. Undrar vart, tänkte jag, när jag stoppade om David 2 timmar tidigare än vanligt. En del av "straffet" för att visa vart småkillar hör hemma när det blivit mörkt.
Sanna hinner också bli orolig och tillfälligt piggare från febern erbjuder hon sig att ta cykeln bort till rampen. Hinner inte protestera innan hon gett sig av. Ingen lillebror.
Får tag i Stortjejens hemnummer. Kvinna utan namn får fram ett kort hej, men vet inget om varken David eller Stortjejen. Eller jo, hon var nog hemma en sväng för typ 20 minuter sedan. Jag ringer om en timme igen, om jag inte hittat honom.
Pappa kliver in genom dörren. Tillbaka efter 4 dagar på Island. Involveras direkt i sökandet. Sanna stannar hemma. Mamma och pappa cyklar iväg genom mörkret. In på gårdarna runt Södra Klöverstigen. Det är tydligen där hon bor. Träffar på några andra barn och frågor om David i 3 Grön. Nej, ingen har sett honom.
Börjar cykla mot Ale Torg och ser i ögonvrån Martin komma från andra hållet. Har stannat till vid 2 ungar strax intill Ale Gymnasium. David och Stortjejen.
Samtidigt som jag naturligtvis känner lättnad, känner jag också ilskan blomma upp inombords. Cyklar hem under förmanande ord, väl hemma blir han uppläxad efter noter och har förhoppningsvis fattat budskapet. Det är inte ok att vara ute och hänga, definitivt inte när det är mörkt. Torget hänger man definitivt inte på, inte under någon av dygnets timmar. Allt det där visste han naturligtvis redan förut, men tydligen behövde minnet sig en uppfriskning. Att hänga med Stortjejen är heller inte ok. Bara om det hängs här hemma hos oss.
Får ändå berömma den lille gossen i allt kaos. Berättar att de följt kompisen i klassen till tågstationen. Hon skulle åka med tåget till Surte. Själv. I mörkret. Efter att jag klargjort att tågstationen inte heller är något lämpligt tillhåll för en 9-åring, så tillägger jag ändå att jag är glad för att de följde sin kompis, men att jag nästa gång, i förekommande fall, vill att de går vägen förbi oss, så att jag som vuxen kan se till att hon kommer på tåget - inte minst eftersom det tydligen inte finns någon annan vuxen som verkar bry sig om detta. Hur f-n är man då funtad som förälder? Hur tänker man? Mörka värld.
Influensatider
Sjuk Sanna i soffan, tror minsann att det är första skoldagen hos missar på 4 år. Hög feber, halsont och hosta. Inget vidare. Så meddelar man skolan och får till svar: Det är ok att hon kommer och gör musikprovet och matteprovet imorgon, så kan hon ju gå hem sedan. Vem det är ok övergår emellertid mitt förstånd. Rättvist mot övriga elever, som riskerar att bli smittade, rättvist mot Sanna som inte kunnat läsa på och därtill förväntas prestera trots att hon inte är frisk? Saken hade förstås varit en annan om hon varit sjuk tidigare, haft feberfri dag och därefter dykt upp, men när jag skriver att ungen ligger nedbäddad i hög feber - hur tänker man då?
Skönt att Martin är hemma från Island igen. 4 dagar på egen hand kändes lite mycket ett tag när 1 x Angelica plötsligt inte räckte till. Har glömt hur trött man blir efter att febervaka en hel natt, hämta vatten, värmekudde, kall handduk, lägga på extra filt, ta av extra filt och trösta en tjej som hunnit bli stor, men plötsligt blir så där liten igen. Stackars!
Trots smärtande ljumskar, magmuskler och diverse andra ömma punkter (jag har blåmärken längst fram på mina stortår efter min krasch i Italien!) är det nog bäst att försöka ge sig ut i längdspåret en stund. Känner mig knappast motiverad, men med min sedvanliga tur lär jag väl ryka på samma omgång virus så det är väl bäst att passa på medan man kan. Dessutom öser regnet ned utanför fönstret, så vem vet hur länge till det överhuvudtaget går att träna på snö. Bäst att ge sig ut. Nu.
Skönt att Martin är hemma från Island igen. 4 dagar på egen hand kändes lite mycket ett tag när 1 x Angelica plötsligt inte räckte till. Har glömt hur trött man blir efter att febervaka en hel natt, hämta vatten, värmekudde, kall handduk, lägga på extra filt, ta av extra filt och trösta en tjej som hunnit bli stor, men plötsligt blir så där liten igen. Stackars!
Trots smärtande ljumskar, magmuskler och diverse andra ömma punkter (jag har blåmärken längst fram på mina stortår efter min krasch i Italien!) är det nog bäst att försöka ge sig ut i längdspåret en stund. Känner mig knappast motiverad, men med min sedvanliga tur lär jag väl ryka på samma omgång virus så det är väl bäst att passa på medan man kan. Dessutom öser regnet ned utanför fönstret, så vem vet hur länge till det överhuvudtaget går att träna på snö. Bäst att ge sig ut. Nu.
fredag, februari 01, 2013
HATAR
...att inte känna tillit - var det verkligen värt det?
...att stukningen i höger handled känns värre än först befarat.
...att mina ljumskar smärtar och stramar upp i magmusklerna.
...att jag inte kan sova på vänster sida på grund av alla blåmärken.
...att jag fortfarande känner av min förkylning.
...att jag inte längre vet om jag har möjlighet att uppleva mina drömmars lopp i år, pga alla småskador. Tanken på att eventuellt behöva vänta ytterligare ett år gör mig ledsen. Nedstämd.
Gissar att det är en sådan dag.
...att stukningen i höger handled känns värre än först befarat.
...att mina ljumskar smärtar och stramar upp i magmusklerna.
...att jag inte kan sova på vänster sida på grund av alla blåmärken.
...att jag fortfarande känner av min förkylning.
...att jag inte längre vet om jag har möjlighet att uppleva mina drömmars lopp i år, pga alla småskador. Tanken på att eventuellt behöva vänta ytterligare ett år gör mig ledsen. Nedstämd.
Gissar att det är en sådan dag.
torsdag, januari 31, 2013
Marcialonga - eller: bland blåbär och morfinsprutor
Vilken härlig resa till Italien vi har bakom oss - som vid alla tidigare Italienbesök måste jag återigen fastslå att jag absolut måste vara född i fel del av världen. Den hemmakänsla som infinner sig så snart jag strosar längs italienska små gränder går inte att ta miste på och kräver naturligtvis en åtgärd i framtiden. Vore förstås smidigt att vänta tills barnen gått ut åtminstone grundskolan, men frågan är om min otålighet ger utrymme för sådan väntan. Tanken på att bedriva hemundervisning känns inte allt för avlägsen, även om det förstås hade skapat ytterligare ett krav på en redan (kanske) ganska uppdragsåtagande person... Möjligheten att gå i italiensk skola finns naturligtvis också och förmodligen hade barnen klarat det galant efter bara ett par veckor. Så, vad är det egentligen jag väntar på?
Marcialonga kom väl knappast att bli mina drömmars lopp, men så här ett par dagar efter målgång i vart fall en fantastisk upplevelse. Att starta från sista startled var dock så nära en mardröm man kan tänkas komma och något jag lovat mig att aldrig utsätta mig för igen: åtminstone när det visar sig att tusentals åkare borde ha stannat i sina välbekanta pister istället för i längdspåren. Låt mig ta er med på min resa från Moena till Cavalese:
Söndag morgon. Grötfrukost på hotellet. Schyssta busschaffisen Frasse hade stigit upp i tidig otta för att laga gröt till alla skidglada fantaster. Som vanligt före tävling kändes det mest som om maten växte i munnen för varje tugga, men med kroppens extra "naturliga" reserver brukar det ju vara lugnt.
Strax före kl. 8 rullade bussen från hotellet ned mot start. Ut för att testa glid och fäste och kika när eliten lämnade startfållan. Skidorna kändes bra. Eliten såg snabb ut.
Efter ett sista toabesök bar det av mot egna startfållan ca 20 min före utsatt preliminär starttid, 9.20. Trångt. Ett hav av människor som gjorde sitt bästa för att hålla värmen när överdragen flugit av. Enligt startlistan 700 personer i vår fålla, åtföljda av 1400 skidor och lika många stavar. Därtill ett hav av väskor och orange klädsäckar.
Ett par minuter efter utsatt tid öppnades grindarna och folk satte av i ett fasligt tempo mot spårområdet. Kastade skidorna på marken och stakade iväg. Aha, flygande start - bara att haka på. Hade dagen innan testkört stigningen utifrån startområdet och visste vad som väntade. Efter ett par dagar på höghöjd fick jag denna morgon plötsligt känslan av att hjärtat och kroppen börjat anpassa sig. Visst hörde jag mig själv flåsa och hjärtat dunka när jag nådde toppen på den första stigningen, men i jämförelse med dagen innan kändes det förvånansvärt bra. Lite plankörning mot den första nedförsbacken och så STOPP. Fångade upp Martins midja, som älgat iväg före mig i motlutet och nu funkade som bromskudde. Snön var plötsligt ankeldjup, sockervaddslik och omhuldade skidorna så att folk till synes stod stilla badandes i en isvak. Men vad är detta? En norrman på röda Madshus tog tillfället i akt att ta upp en konversation, vi pratade om Skatås, Hellner-backen i Holmenkollen och stundande sportlov. Drygt 20 minuter passerade, samtidigt som vi uppskattningsvis förflyttade oss lika många meter. Plötsligt blev det lite mer rörelse i fältet och framfarten genom snösörjan fortsatte ett par hundra meter. Stavar bröts, människor ramlade, ett par var på dåligt humör. Själv väntade jag. En svag, trång nedförslöpa visade sig ligga bakom stoppet, inklämd mellan Martin och norrmannen passerade jag utan problem och följde sakta det mänskliga tåget förbi polishuset. Så gick det uppför igen. Folk framför mig började saxa och det blev onödigt trångt. Lyckades tränga mig in i höger spår och följde enkelt framförvarande. Störde mig på att det gick så långsamt. Hade bra fäste och hade gärna trampat på lite här. När det återigen planade ut var det dags för nästa mänskliga stopp. En nedförsbacke med S-liknande avslut fick folk att masa sig fram. Såg Martin försvinna nedför backen, medan jag själv satt fast bakom en långsam klunga. Trots att spåren sedan länge försvunnit och underlaget mestadels bjöd på is blev backfärden inte speciellt dramatisk och resan kunde fortsätta. Uppför, uppför, uppför, JÄTTE MYCKET uppför och ibland lite utför. Trång, trångt och mestadels JÄTTE TRÅNGT i de 2, ibland 3 spåren. Försökte komma förbi den ena bromsklossen efter den andra. Bytte spår. Åkte utanför spår. Åkte mellan spår. Fick skäll.
Upp mot första vätskestationen i Pozza di Fassa var det fullständigt kaos och STOPP igen. Såg min chans att sticka på utsidan av folk, i lössnön. På toppen möttes jag av ett mänskligt hav som fick mig att plocka fram min egna vätska istället för att krångla mig fram till den som bjöds. Fortsatte att byta spår i ännu en mil. Fram och tillbaka, hit och dit. Med stopp. Omöjligt att hålla sin egen takt, bara att försöka följa med i hasorna på framförvarande. Långsamt. Långsamt. Dryck och apelsinklyftor smakade gott vid andra vätskedepån i Campitello. Helvete. Bara 16 km tillryggalagda...
Fortsatt klättring upp mot Canazei, därefter vändning och tillbaka mot Moena, fast på andra sidan floden. I Canazei möttes man återigen av sockerslö snö, denna gång långt upp på vaderna. Lätt att hålla sig för skratt. Kikade på klockan och undrade varför jag redan åkt fler kilometer än vad markeringarna visade. Skulle få min förklaring närmare mål.
Efter vändningen väntade några härliga ögonblick. Spåren blev plötsligt mindre trånga och jag gladdes över att köra om alltfler åkare med startnummer 3000+ och därmed ha tagit in en halvtimme på dem sedan start. Härliga vidder susade förbi och även om spårbytena fortfarande var extremt många, kändes det i alla fall som om jag började närma mig min egen takt. Glidet var fantastiskt i utförslöporna, blev inte omåkt av en enda mellan Canazei och Pozza. Åkte däremot om hundratals åkare, kanske tusentals, och gladde mig åt att jag blivit så bra på att byta spår, även utför. Ett par rejäla klättringar med 13 % lutning väntade innan man åter nådde Moena, men eftersom vi provåkt denna sträcka ett par dagar tidigare kände jag mig lugn inför uppgiften. Minsta uppförsbacke (som i och för sig inte var så liten...!!!) skapade fortfarande stopp. Folk saxade uppför i makligt tempo och det var bara att försöka följa strömmen och fokusera på att hålla skidor och stavar hela.
Efter klättringen ovanför Soraga öppnades landskapet upp, solen värmde härligt och jag kavlade upp tröjärmarna inför den kommande utförskörningen. Brava Angelica, hörde jag ortsborna ropa intill mig. Spåren var fortfarande fina och eftersom jag provåkt svängarna visste jag att det bara var att ställa sig i spåren och följa med. Tyngdpunkten på vänster sida och snabb överflyttning till höger. Den lilla knixen och den härliga branten..... En blind åkare med ledsagare dyker upp i vänster spår. För att undvika inbromsning byter jag snabbt över från det mittersta till det högra spåret. SNÖMOLN! Den blinde gör en praktvurpa och drar med sig åkaren i mitten. Den norska tjejen framför mig ramlar över mittgubbens stavar och skidor, själv kastar jag mig över spåren till vänster - med sikte på en stor snövall. Uppe ganska snart och ser norska tjejen komma kravlandes tillbaka upp på spåret från det stup som fanns till höger. Tack gode gud för att jag kastade mig till vänster. Välbehållna båda två slår vi följe ett slag, tills jag känner att mina skidor ger mig extra skjuts och snart tvingar norskan att välja annan rygg.
Djävulsbacken ner mot Moena, som skulle leda oss in på stadens gator, såg hyfsta ok ut från toppen. En snösträng i högra kanten gjorde det enkelt att ploga och jag följde fint efter framförvarande italienare som gång på gång sträckte stavarna åt sidorna och ropade piano, piano (typ, ta det lugnt!). Ett rasslande ljud på min vänstra sida får mig själv att utropa samma ord, men störtlopsåkaren tycks ha fokus på allt annat än det. Dundrar förbi över mina skidor, tappar därefter balansen och fäller mig stenhårt i backen. Ännu en kraschlandning på min vänstra sida. Aj. Handleden smärtar lite, men glad över att stavarna höll även denna gång åker jag vidare, utan att känna efter för mycket.
Varmt, sockersött te i Moena och ännu en mugg från en söt italiensk tjej lite längre ned, ger mig extra skjuts på skidorna. Har nu fått en norrman i hasorna, som tycks uppskatta sin position bakom mig. Byter spår stup i kvarten för att komma förbi bromsklossarna som fortfarande ligger före mig. Det tar mer kraft än önskvärt. Norrmannen följer i mina spårbyten. Fan, kan inte han göra lite av jobbet?
Ankomsten till Predazzo kändes kul. På förhand. Gillar denna lilla by. Känns alltid så välkomnande. Men så förbyts glädje, fint glid och härliga spår hastigt och olustigt mot en ny omgång sockersnö. Denna gång knädjup. Stavarna slår igenom ned i asfalten och kullerstenarna. De annars så mysiga gränderna får mig på dåligt humör. Stannar till för att äta några russin och ser hur folk jublande går i mål i Marcialonga Light, 45 km loppet. Kul för er! Själv har jag b.a.r.a. 25 km kvar. Känns som en evighet där jag fortsätter pulsa fram genom snön. Fortfarande med norrmannen hack i häl. Ska vi aldrig komma ut ur Predazzo och få ägna oss åt skidåkning igen? Så blir underlaget plötsligt lite bättre. En backe tar oss ut från stan, ska åka under vägen. Vid backens slut är det en 90 graders kurva. Spåren ser fina ut med undantag för svängen, där det ändå ser ut som om det bara är att trampa. Vad som händer därefter har jag bara svaga minnen från. Känner hur vänsterskidan får ett felskär precis före svängen och får mig att åka rakt fram istället för att svänga till höger. Skidspetsarna går rakt in i en hård snövall med stenmur bakom. Staven och vänstra handen träffar mig stenhårt i mellangärdet samtidigt som huvudet dunsar in i den hårda snön. Blir liggande med skidspetsarna fastkilade i snön, eller tja - snarare halva skidorna. Mellangärdet värker, det svartnar för ögonen när jag försöker ställa mig upp. Norrmannen som varit mig i hasorna i säkert 2 mil är åtminstone inte efter mig mer, men hade väl kunnat visa lite medmänsklighet efter all draghjälp? På svajiga ben kör jag vidare. Tar mig till nästa vätskedepå, där finns även sjukvårdare, tänker jag.
Kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Kroppen gör ont. Fruktansvärt ont. Hugger så fort jag sätter stavarna i marken. Har svårt att krypa ihop när det går utför. Går en verklig kamp mot mig själv. Vid Lago di Tesero (här ligger Skidstadion som man brukar se när det går VM och Tour de Ski) tar jag mig tid att stanna lite extra. Händerna skakar som asplöv, förmodligen pga av allt adrenalin kroppen pumpar ut för att försöka blockera smärtan. Inte gråta, inte gråta. Kan inte lägga några krafter på det. Funderar på allvar att kliva av, trots att det "bara" är 15 km till mål, men nej - kliver jag av, kommer jag aldrig att åka det här loppet igen. Kämpar vidare.
Med fallet i Predazzo försvann även fästet under skidorna. Eller ja, det är säkert en sanning med modifikation. Det som egentligen försvann var nog orken (eller förmågan, till följd av olidlig smärta) att trycka ifrån. Fästvallan slets förstås bort under de många spårbytena, men utan ett fall gissar jag att förnimmelsen av fäste hade varit tillräckliga för att kunna trycka ifrån den sista ganska flacka milen, innan den avslutande klättringen. Diagonalåkning var inte att tänka på, det gjorde helt enkelt för ont. Fick istället staka efter bästa förmåga, en förmåga som jag i denna stund inte höll alltför högt.
När jag passerade vätskestationen i Cascata visade min klocka på knappt 1 mil till mål, skyltningen utmed spåren dock på 13 km. Höll på att knäcka mig totalt. Har jag lagt drygt 3 km extra på bara spårbyte?! Kändes tungt till nästa depå i Castello, där jag passade på att äta lite fler russin och några apelsinklyftor. Röd fästvalla lät jag också kleta på, när Tokos team ändå erbjöd sig. Något fäste gav det dock inte. Tvingade benen att flytta sig diagonalt, nu 7 km från mål. Hade inte velat se en stilstudie av min teknik under de nästkommande kilometrarna, men å andra sidan tycktes inte någon runtomkring kunna frambringa så mycket bättre teknik de heller. Sakta, sakta uppför. Passerade 3 km-skylten. Yes, äntligen har jag kommit till backen, the final climb. Hade aldrig trott att jag skulle glädja mig så åt att komma hit. En ung italienare erbjöd mig sprayklister i fästzonen och oförskämt piggt slängde jag upp skidorna i 180 graders vinkel - ja, först den ena, sen den andra förstås! Närmast euforisk påbörjade jag sedan den spännande klättringen upp emot målet. Höger, vänster, höger, vänster... Fästet var helt ok och jag förbannade att det inte fanns några spår. Hade kanske kunnat diagonala annars, trots smärtan i mellangärdet? Behövde i alla fall inte saxa. Fortsatte uppför. Höger, vänster, höger, vänster... Forza, forza! Håll käften, för helvete - jag kämpar väl redan så gott jag kan!
Efter många serpentinvändor fram och tillbaka planar vägen plötsligt ut. Lite. Ultimo KM, visar banderollen ovanför mig. Yes. 1 km kvar - känns ju lugnt. Och så dyker eländet upp igen - sockersnön... Förbannar alla som skrivit hur mysigt det är att köra genom de italienska byarna. DET TYCKER INTE JAG! Vill ha riktig snö, riktiga spår och.... MÅLRAKAN uppenbarar sig. Känner igen bron vi stått under ett par dagar tidigare. Snön känns plötsligt fastare. Mellangärdet skriker av smärta när jag stakar de sista 150 m in mot mål. Gör ett sista spårbyte strax innan jag korsar mållinjen. Hör speakern ropa Complimenti Angelica! Bravissimo!
Känner tårarna rinna nedför kinderna. Tänker först att det är av glädje, men påminns snabbt om smärtan i mellangärdet igen. Hugger illavarslande när jag böjer mig ned för att ta av skidorna. Inte bra. Lämnar ifrån mig mitt chip och tar mig ut från målfållan. Martin kommer springandes och tycker att jag gjort ett fantastiskt lopp. Ser min sargade min och ropar på två förbipasserande sjukvårdare som snabbt tar tag i var sin arm och leder mig till sjuktältet. Med mina ytterst begränsade kunskaper i italienska försöker jag förklara att jag störtat rakt in i en vägg. Neve molto... forze och så teckenspråk för krasch. Efter en stund får vi sällskap av en engelsktalande läkare som klämmer lite här och var, oroar sig för mitt höga blodtryck, men snart lugnar sig när han inser att kroppen mest går på högvarv pga att jag i drygt 25 km kämpat för att hålla undan tårar och alla tankar på smärta.
Fick möjlighet att välja mellan piller och iniezione och valde förstås det senare. Morfinsprutan i rumpan var snabbverkande och snart kunde jag lämna sjuktältet för en rejäl portion pasta, som tyvärr var allt annat än al dente, men knappast något man lägger någon större vikt vid efter 6:34 h på skidor.
På bussen tillbaka mot hotellet kändes det inte helt självklart att upprepa detta dårskap, men redan nästa morgon infann sig tankar på revanschlusta. För visst måste jag åka en gång till, om jag inte även nästa gång hamnar i sista startled?
Vill avsluta med att tacka Ulf och Lena för härligt resesällskap, en fantastisk upplevelse och underbara dagar i Italien - trots urladdningen under loppet, är jag säker på att minnet från de soliga vyerna i San Pellegrino kommer att återladda våra batterier många gånger den närmaste tiden.
Marcialonga kom väl knappast att bli mina drömmars lopp, men så här ett par dagar efter målgång i vart fall en fantastisk upplevelse. Att starta från sista startled var dock så nära en mardröm man kan tänkas komma och något jag lovat mig att aldrig utsätta mig för igen: åtminstone när det visar sig att tusentals åkare borde ha stannat i sina välbekanta pister istället för i längdspåren. Låt mig ta er med på min resa från Moena till Cavalese:
Söndag morgon. Grötfrukost på hotellet. Schyssta busschaffisen Frasse hade stigit upp i tidig otta för att laga gröt till alla skidglada fantaster. Som vanligt före tävling kändes det mest som om maten växte i munnen för varje tugga, men med kroppens extra "naturliga" reserver brukar det ju vara lugnt.
Strax före kl. 8 rullade bussen från hotellet ned mot start. Ut för att testa glid och fäste och kika när eliten lämnade startfållan. Skidorna kändes bra. Eliten såg snabb ut.
Efter ett sista toabesök bar det av mot egna startfållan ca 20 min före utsatt preliminär starttid, 9.20. Trångt. Ett hav av människor som gjorde sitt bästa för att hålla värmen när överdragen flugit av. Enligt startlistan 700 personer i vår fålla, åtföljda av 1400 skidor och lika många stavar. Därtill ett hav av väskor och orange klädsäckar.
Ett par minuter efter utsatt tid öppnades grindarna och folk satte av i ett fasligt tempo mot spårområdet. Kastade skidorna på marken och stakade iväg. Aha, flygande start - bara att haka på. Hade dagen innan testkört stigningen utifrån startområdet och visste vad som väntade. Efter ett par dagar på höghöjd fick jag denna morgon plötsligt känslan av att hjärtat och kroppen börjat anpassa sig. Visst hörde jag mig själv flåsa och hjärtat dunka när jag nådde toppen på den första stigningen, men i jämförelse med dagen innan kändes det förvånansvärt bra. Lite plankörning mot den första nedförsbacken och så STOPP. Fångade upp Martins midja, som älgat iväg före mig i motlutet och nu funkade som bromskudde. Snön var plötsligt ankeldjup, sockervaddslik och omhuldade skidorna så att folk till synes stod stilla badandes i en isvak. Men vad är detta? En norrman på röda Madshus tog tillfället i akt att ta upp en konversation, vi pratade om Skatås, Hellner-backen i Holmenkollen och stundande sportlov. Drygt 20 minuter passerade, samtidigt som vi uppskattningsvis förflyttade oss lika många meter. Plötsligt blev det lite mer rörelse i fältet och framfarten genom snösörjan fortsatte ett par hundra meter. Stavar bröts, människor ramlade, ett par var på dåligt humör. Själv väntade jag. En svag, trång nedförslöpa visade sig ligga bakom stoppet, inklämd mellan Martin och norrmannen passerade jag utan problem och följde sakta det mänskliga tåget förbi polishuset. Så gick det uppför igen. Folk framför mig började saxa och det blev onödigt trångt. Lyckades tränga mig in i höger spår och följde enkelt framförvarande. Störde mig på att det gick så långsamt. Hade bra fäste och hade gärna trampat på lite här. När det återigen planade ut var det dags för nästa mänskliga stopp. En nedförsbacke med S-liknande avslut fick folk att masa sig fram. Såg Martin försvinna nedför backen, medan jag själv satt fast bakom en långsam klunga. Trots att spåren sedan länge försvunnit och underlaget mestadels bjöd på is blev backfärden inte speciellt dramatisk och resan kunde fortsätta. Uppför, uppför, uppför, JÄTTE MYCKET uppför och ibland lite utför. Trång, trångt och mestadels JÄTTE TRÅNGT i de 2, ibland 3 spåren. Försökte komma förbi den ena bromsklossen efter den andra. Bytte spår. Åkte utanför spår. Åkte mellan spår. Fick skäll.
Upp mot första vätskestationen i Pozza di Fassa var det fullständigt kaos och STOPP igen. Såg min chans att sticka på utsidan av folk, i lössnön. På toppen möttes jag av ett mänskligt hav som fick mig att plocka fram min egna vätska istället för att krångla mig fram till den som bjöds. Fortsatte att byta spår i ännu en mil. Fram och tillbaka, hit och dit. Med stopp. Omöjligt att hålla sin egen takt, bara att försöka följa med i hasorna på framförvarande. Långsamt. Långsamt. Dryck och apelsinklyftor smakade gott vid andra vätskedepån i Campitello. Helvete. Bara 16 km tillryggalagda...
Fortsatt klättring upp mot Canazei, därefter vändning och tillbaka mot Moena, fast på andra sidan floden. I Canazei möttes man återigen av sockerslö snö, denna gång långt upp på vaderna. Lätt att hålla sig för skratt. Kikade på klockan och undrade varför jag redan åkt fler kilometer än vad markeringarna visade. Skulle få min förklaring närmare mål.
Efter vändningen väntade några härliga ögonblick. Spåren blev plötsligt mindre trånga och jag gladdes över att köra om alltfler åkare med startnummer 3000+ och därmed ha tagit in en halvtimme på dem sedan start. Härliga vidder susade förbi och även om spårbytena fortfarande var extremt många, kändes det i alla fall som om jag började närma mig min egen takt. Glidet var fantastiskt i utförslöporna, blev inte omåkt av en enda mellan Canazei och Pozza. Åkte däremot om hundratals åkare, kanske tusentals, och gladde mig åt att jag blivit så bra på att byta spår, även utför. Ett par rejäla klättringar med 13 % lutning väntade innan man åter nådde Moena, men eftersom vi provåkt denna sträcka ett par dagar tidigare kände jag mig lugn inför uppgiften. Minsta uppförsbacke (som i och för sig inte var så liten...!!!) skapade fortfarande stopp. Folk saxade uppför i makligt tempo och det var bara att försöka följa strömmen och fokusera på att hålla skidor och stavar hela.
Efter klättringen ovanför Soraga öppnades landskapet upp, solen värmde härligt och jag kavlade upp tröjärmarna inför den kommande utförskörningen. Brava Angelica, hörde jag ortsborna ropa intill mig. Spåren var fortfarande fina och eftersom jag provåkt svängarna visste jag att det bara var att ställa sig i spåren och följa med. Tyngdpunkten på vänster sida och snabb överflyttning till höger. Den lilla knixen och den härliga branten..... En blind åkare med ledsagare dyker upp i vänster spår. För att undvika inbromsning byter jag snabbt över från det mittersta till det högra spåret. SNÖMOLN! Den blinde gör en praktvurpa och drar med sig åkaren i mitten. Den norska tjejen framför mig ramlar över mittgubbens stavar och skidor, själv kastar jag mig över spåren till vänster - med sikte på en stor snövall. Uppe ganska snart och ser norska tjejen komma kravlandes tillbaka upp på spåret från det stup som fanns till höger. Tack gode gud för att jag kastade mig till vänster. Välbehållna båda två slår vi följe ett slag, tills jag känner att mina skidor ger mig extra skjuts och snart tvingar norskan att välja annan rygg.
Djävulsbacken ner mot Moena, som skulle leda oss in på stadens gator, såg hyfsta ok ut från toppen. En snösträng i högra kanten gjorde det enkelt att ploga och jag följde fint efter framförvarande italienare som gång på gång sträckte stavarna åt sidorna och ropade piano, piano (typ, ta det lugnt!). Ett rasslande ljud på min vänstra sida får mig själv att utropa samma ord, men störtlopsåkaren tycks ha fokus på allt annat än det. Dundrar förbi över mina skidor, tappar därefter balansen och fäller mig stenhårt i backen. Ännu en kraschlandning på min vänstra sida. Aj. Handleden smärtar lite, men glad över att stavarna höll även denna gång åker jag vidare, utan att känna efter för mycket.
Varmt, sockersött te i Moena och ännu en mugg från en söt italiensk tjej lite längre ned, ger mig extra skjuts på skidorna. Har nu fått en norrman i hasorna, som tycks uppskatta sin position bakom mig. Byter spår stup i kvarten för att komma förbi bromsklossarna som fortfarande ligger före mig. Det tar mer kraft än önskvärt. Norrmannen följer i mina spårbyten. Fan, kan inte han göra lite av jobbet?
Ankomsten till Predazzo kändes kul. På förhand. Gillar denna lilla by. Känns alltid så välkomnande. Men så förbyts glädje, fint glid och härliga spår hastigt och olustigt mot en ny omgång sockersnö. Denna gång knädjup. Stavarna slår igenom ned i asfalten och kullerstenarna. De annars så mysiga gränderna får mig på dåligt humör. Stannar till för att äta några russin och ser hur folk jublande går i mål i Marcialonga Light, 45 km loppet. Kul för er! Själv har jag b.a.r.a. 25 km kvar. Känns som en evighet där jag fortsätter pulsa fram genom snön. Fortfarande med norrmannen hack i häl. Ska vi aldrig komma ut ur Predazzo och få ägna oss åt skidåkning igen? Så blir underlaget plötsligt lite bättre. En backe tar oss ut från stan, ska åka under vägen. Vid backens slut är det en 90 graders kurva. Spåren ser fina ut med undantag för svängen, där det ändå ser ut som om det bara är att trampa. Vad som händer därefter har jag bara svaga minnen från. Känner hur vänsterskidan får ett felskär precis före svängen och får mig att åka rakt fram istället för att svänga till höger. Skidspetsarna går rakt in i en hård snövall med stenmur bakom. Staven och vänstra handen träffar mig stenhårt i mellangärdet samtidigt som huvudet dunsar in i den hårda snön. Blir liggande med skidspetsarna fastkilade i snön, eller tja - snarare halva skidorna. Mellangärdet värker, det svartnar för ögonen när jag försöker ställa mig upp. Norrmannen som varit mig i hasorna i säkert 2 mil är åtminstone inte efter mig mer, men hade väl kunnat visa lite medmänsklighet efter all draghjälp? På svajiga ben kör jag vidare. Tar mig till nästa vätskedepå, där finns även sjukvårdare, tänker jag.
Kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Kroppen gör ont. Fruktansvärt ont. Hugger så fort jag sätter stavarna i marken. Har svårt att krypa ihop när det går utför. Går en verklig kamp mot mig själv. Vid Lago di Tesero (här ligger Skidstadion som man brukar se när det går VM och Tour de Ski) tar jag mig tid att stanna lite extra. Händerna skakar som asplöv, förmodligen pga av allt adrenalin kroppen pumpar ut för att försöka blockera smärtan. Inte gråta, inte gråta. Kan inte lägga några krafter på det. Funderar på allvar att kliva av, trots att det "bara" är 15 km till mål, men nej - kliver jag av, kommer jag aldrig att åka det här loppet igen. Kämpar vidare.
Med fallet i Predazzo försvann även fästet under skidorna. Eller ja, det är säkert en sanning med modifikation. Det som egentligen försvann var nog orken (eller förmågan, till följd av olidlig smärta) att trycka ifrån. Fästvallan slets förstås bort under de många spårbytena, men utan ett fall gissar jag att förnimmelsen av fäste hade varit tillräckliga för att kunna trycka ifrån den sista ganska flacka milen, innan den avslutande klättringen. Diagonalåkning var inte att tänka på, det gjorde helt enkelt för ont. Fick istället staka efter bästa förmåga, en förmåga som jag i denna stund inte höll alltför högt.
När jag passerade vätskestationen i Cascata visade min klocka på knappt 1 mil till mål, skyltningen utmed spåren dock på 13 km. Höll på att knäcka mig totalt. Har jag lagt drygt 3 km extra på bara spårbyte?! Kändes tungt till nästa depå i Castello, där jag passade på att äta lite fler russin och några apelsinklyftor. Röd fästvalla lät jag också kleta på, när Tokos team ändå erbjöd sig. Något fäste gav det dock inte. Tvingade benen att flytta sig diagonalt, nu 7 km från mål. Hade inte velat se en stilstudie av min teknik under de nästkommande kilometrarna, men å andra sidan tycktes inte någon runtomkring kunna frambringa så mycket bättre teknik de heller. Sakta, sakta uppför. Passerade 3 km-skylten. Yes, äntligen har jag kommit till backen, the final climb. Hade aldrig trott att jag skulle glädja mig så åt att komma hit. En ung italienare erbjöd mig sprayklister i fästzonen och oförskämt piggt slängde jag upp skidorna i 180 graders vinkel - ja, först den ena, sen den andra förstås! Närmast euforisk påbörjade jag sedan den spännande klättringen upp emot målet. Höger, vänster, höger, vänster... Fästet var helt ok och jag förbannade att det inte fanns några spår. Hade kanske kunnat diagonala annars, trots smärtan i mellangärdet? Behövde i alla fall inte saxa. Fortsatte uppför. Höger, vänster, höger, vänster... Forza, forza! Håll käften, för helvete - jag kämpar väl redan så gott jag kan!
Efter många serpentinvändor fram och tillbaka planar vägen plötsligt ut. Lite. Ultimo KM, visar banderollen ovanför mig. Yes. 1 km kvar - känns ju lugnt. Och så dyker eländet upp igen - sockersnön... Förbannar alla som skrivit hur mysigt det är att köra genom de italienska byarna. DET TYCKER INTE JAG! Vill ha riktig snö, riktiga spår och.... MÅLRAKAN uppenbarar sig. Känner igen bron vi stått under ett par dagar tidigare. Snön känns plötsligt fastare. Mellangärdet skriker av smärta när jag stakar de sista 150 m in mot mål. Gör ett sista spårbyte strax innan jag korsar mållinjen. Hör speakern ropa Complimenti Angelica! Bravissimo!
Känner tårarna rinna nedför kinderna. Tänker först att det är av glädje, men påminns snabbt om smärtan i mellangärdet igen. Hugger illavarslande när jag böjer mig ned för att ta av skidorna. Inte bra. Lämnar ifrån mig mitt chip och tar mig ut från målfållan. Martin kommer springandes och tycker att jag gjort ett fantastiskt lopp. Ser min sargade min och ropar på två förbipasserande sjukvårdare som snabbt tar tag i var sin arm och leder mig till sjuktältet. Med mina ytterst begränsade kunskaper i italienska försöker jag förklara att jag störtat rakt in i en vägg. Neve molto... forze och så teckenspråk för krasch. Efter en stund får vi sällskap av en engelsktalande läkare som klämmer lite här och var, oroar sig för mitt höga blodtryck, men snart lugnar sig när han inser att kroppen mest går på högvarv pga att jag i drygt 25 km kämpat för att hålla undan tårar och alla tankar på smärta.
Fick möjlighet att välja mellan piller och iniezione och valde förstås det senare. Morfinsprutan i rumpan var snabbverkande och snart kunde jag lämna sjuktältet för en rejäl portion pasta, som tyvärr var allt annat än al dente, men knappast något man lägger någon större vikt vid efter 6:34 h på skidor.
På bussen tillbaka mot hotellet kändes det inte helt självklart att upprepa detta dårskap, men redan nästa morgon infann sig tankar på revanschlusta. För visst måste jag åka en gång till, om jag inte även nästa gång hamnar i sista startled?
Vill avsluta med att tacka Ulf och Lena för härligt resesällskap, en fantastisk upplevelse och underbara dagar i Italien - trots urladdningen under loppet, är jag säker på att minnet från de soliga vyerna i San Pellegrino kommer att återladda våra batterier många gånger den närmaste tiden.
onsdag, januari 30, 2013
Marcialonga - kläder
- 5 C vid start, +/- 0 C vid målgång
Craft Windstopper Short Tights
Craft Windstopper Bra
Craft Windstopper T-shirt
Craft knälång gym-byxa
Craft tävlingströja
Craft tävlingsbyxa
Bomullsstrumpa
Craft tävlingshandske (tunn)
Tävlingsmössa (Sverige-mössan)
Alpina kängan
Utvärdering: Perfekt temperatur under hela loppet. Kavlade upp ärmarna när solen kom fram. Hade inte behöva ändra på något vid liknande förhållanden.
Marcialonga - valla
Förutsättning: - 5 C vid start, uppskattningsvis +/- 0 C vid målgång.
Blandsnö, natursnö, konstnö...
Glid: Blått, från Start, 2 lager. Välborstade.
Fäste: Swix base, värmdes in i 2 omgångar, mkt. tunt. Därefter 2 mkt. tunna lager Rode Gialla, endast i klisterzonen. Därefter 1 tunt lager Gialla, kortat ca 5 cm bak och fram, från klisterzonen räknat. Därefter 2 tunna lager mitt över trampet. Avslutningsvis ett tunt lager, ca. 5 cm, vid bindningsfästet.
Utvärdering: Mestadels perfekt glid, både i sol och skugga. Bra fäste vid diagonalåkning och frånskjut. Bortslitet efter ca. 4 mil, förmodligen på grund av tusentals spårbyten. Kan också ha berott på sämre teknik efter sista fallet - att jag inte orkade trampa till på skidan.
Åtgärd under loppet: Vallade om med Toko rött vid vändningen (utan effekt). Vallade om med Toko spray-klister inför sista klättringen. Bra fäste.
Förslag på ev. åtgärder inför kommande lopp med liknande förhållanden:
- Hade ev. kunnat lägga ytterligare ett lager gialla under trampet.
- Hade kunnat grunda med klister, Rode Chola + Start Universal mitt under trampet.
Att testa inför framtiden:
- Testa nya klistret Rex Gold. Utvärdera. Verkar som om flera åkte med denna valla hade gott fäste under hela Marcialonga.
OBS! Dock inte värt att låta fästet gå ut över glidet.
OBS igen! Elitåkarna körde på nya klistervallan Rex Gold, utmärkt för konstsnö, och hade fäste även i sista stigningen. Får investera i den!
Blandsnö, natursnö, konstnö...
Glid: Blått, från Start, 2 lager. Välborstade.
Fäste: Swix base, värmdes in i 2 omgångar, mkt. tunt. Därefter 2 mkt. tunna lager Rode Gialla, endast i klisterzonen. Därefter 1 tunt lager Gialla, kortat ca 5 cm bak och fram, från klisterzonen räknat. Därefter 2 tunna lager mitt över trampet. Avslutningsvis ett tunt lager, ca. 5 cm, vid bindningsfästet.
Utvärdering: Mestadels perfekt glid, både i sol och skugga. Bra fäste vid diagonalåkning och frånskjut. Bortslitet efter ca. 4 mil, förmodligen på grund av tusentals spårbyten. Kan också ha berott på sämre teknik efter sista fallet - att jag inte orkade trampa till på skidan.
Åtgärd under loppet: Vallade om med Toko rött vid vändningen (utan effekt). Vallade om med Toko spray-klister inför sista klättringen. Bra fäste.
Förslag på ev. åtgärder inför kommande lopp med liknande förhållanden:
- Hade ev. kunnat lägga ytterligare ett lager gialla under trampet.
- Hade kunnat grunda med klister, Rode Chola + Start Universal mitt under trampet.
Att testa inför framtiden:
- Testa nya klistret Rex Gold. Utvärdera. Verkar som om flera åkte med denna valla hade gott fäste under hela Marcialonga.
OBS! Dock inte värt att låta fästet gå ut över glidet.
OBS igen! Elitåkarna körde på nya klistervallan Rex Gold, utmärkt för konstsnö, och hade fäste även i sista stigningen. Får investera i den!
onsdag, januari 23, 2013
Wish me luck
Tänk på mig på söndag under min framfart i det italienska landskapet. Alla positiva tankar om bra spår, härligt, soligt väder och bra framkomlighet mottages tacksamt.
Bra genomkörare i Dammekärr igår kväll. Äntligen har kroppen börjat svara efter den långdragna förkylningen och dess inverkan på kroppen. Mamma och pappa håller ställningarna här hemma, så allt känns för tillfället toppen.
Bra genomkörare i Dammekärr igår kväll. Äntligen har kroppen börjat svara efter den långdragna förkylningen och dess inverkan på kroppen. Mamma och pappa håller ställningarna här hemma, så allt känns för tillfället toppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
