Femte luckan

Utöver vardagsmotion som snöskottning och lämna och hämta David i skolan, så kan jag idag lägga två härliga träningspass på skidor till handlingarna. Känns bra för premiär i spårad terräng. Ser redan fram emot nästa pass.

Varm choklad...

...är säkert helt förkastligt som måltidsdryck, men ack alltid lika gott efter en runda på längdskidorna!

Smask!

Fjärde luckan

60 min promenad i lössnö och motvind. Emellanåt riktigt pulshöjande.

Premiär på längdskidor. Ca. 3 km ospårat för att känna på snön. Glädjerus i kroppen. Planen är mer åkning imorgon, förhoppningsvis i spår.

2 gånger fram och tillbaka till skolan också förstås för att lämna och hämta David.

Voltaren mot nackspärren. Dagens enda minus.

I stort sett nöjd med dagens träning. Hade gärna åkt lite mer skidor, men eftersom skotrarna kom fram och började platta spåret, kändes det mest schysst att kliva åt sidan.

Tredje luckan

Träningsform: Långpromenad
Effektiv tid: 84 minuter

Varierad terräng, emellanåt ganska kuperat. Lös snö som underlag.

(även om det egentligen är den första luckan, blir det lättare att hålla reda på om jag följer datumordningen)

Träningsjulkalender

Visserligen 2 dagar för sent, men tanken inföll sig först idag, så...

varför inte skapa en träningsjulkalender?

Till skillnad från andra träningskalendrar som jag sett på nätet tänker jag inte sätta upp fasta träningsmål för varje dag, då tror jag bara man riskerar att bli skadad. Däremot ska målsättningen vara att varje dag fram till jul genomföra ett träningspass, utifrån de signaler som kroppen sänder ut.

Rapport om träningsform och resultat kommer dagligen att avges.

Äntligen snö!

Så kom då äntligen kylan - och snön med den! Det efterlängtade knarret under skorna. Åh, det var minsann en härlig känsla när jag följde David till skolan i morse. Ljust och fint var det också! Härligt!

Skulle hälsat på syster med familj i Malmö igår, men till följd av snövarningen ställde vi in och tur var väl det - Skåne hade rekord i antal olyckor och avåkningar igår och rapporterna om blixthalka fick oss att känna oss nöjda med vårt beslut att hålla oss hemma. Trist att inte kunna ses förstås, men nog ska det bli fler tillfällen framöver, även om vi nu har några fullbokade helger framför oss.

Gårdagen tillbringades istället utomhus här hemma. Pyntade altanräcke, klätterstöd och syrenbuske med  små vita led-lampor och med snön som föll i natt vaknade vi till ett riktigt vinterparadis. David testade på längdskidåkning på frostnupet gräs igår kväll och föll på huvudet (bokstavligen) både en, två och tre gånger innan han fick nog. Högg rejält under skidorna förstås. Men skam den som ger sig - vår mini-Northug ger ju knappast upp i första taget...

Gårdagen bjöd även på en sväng upp till Dammekärr, eftersom vi hörde att snöproduktionen kommit igång. Ut ur kanonerna sprutade härlig snö, vi hjälpte till att flytta vattentunga slangar och slädar och snart hade Martin dessutom blivit uppskriven på sitt första snötillverkningspass. Halv fyra gick han upp i morse för att i minus 12 hjälpa till med prepareringen av våra efterlängtade skidspår. Får hoppas på fortsatt rejäl kyla (minst minus 6 krävs för snötillverkningssystemet) i ytterligare några dygn, så att vi får en bra grund att utgå ifrån. Sedan får kung Bore gärna göra sitt och skänka oss lite vitt från ovan - gärna 60 cm på ett dygn, såsom de lovande rapporterna från söder om Lidköping. Det hade man ju inte sagt nej till!

Åh, vad jag har längtat efter detta.

Har vilat från träning både lördag och söndag. Får bli vila även idag. Har fått nackspärr, så det är inte så mycket annat att välja på. Men en härlig promenad i det vintriga landskapet ska det väl kunna bli - med lite liniment och värmebehandling ska det nog gå bra.

30 min med mjölksyra

45 min lågintensivt tempo i stakmaskinen = ok
30 min mellantempo i crosstrainern = konstant mjölksyra från start till mål. Hu!

Kände mig lite kraftlös under träningen idag. Gissar att det är sviterna efter tisdagens hårdkörning. Får bli 2 dagars vila i helgen.

Små, små flingor...

Några ensamma stackare till snöflingor i miniformat har minsann noterats utanför fönstret denna morgon. Man kan ju inte annat än önska att himlen fullständigt ska öppna sig och häva ned snö i ansenliga mängder, så att skidorna snart får göra säsongspremiär. Längtar.

Veckorna av rehabträning tycks ha gjort susen. Även om jag fortfarande känner mig lite försvagad i ryggslutet och måste vara ytterst påpasslig och stretcha till förbannelse efter varje träningspass, har jag faktiskt kunnat köra några långpass i veckan. Blev hela 1 mil i stakmaskinen tillsammans med Martin häromkvällen. Kändes ganska lätt, om än enformigt. Testade även en timme i crosstrainern i tisdags morse följt av 1 timmes stavgång på kvällen, vilket resulterade i rejäl träningsvärk i rumpa och baksida lår! Kunde inte annat än vila igår, men hoppas att kroppen ska kännas fräsch och redo för nya utmaningar lite senare idag.

Borde förstås rusa ut i skogen nu för att hämta in mossa innan köldgraderna slår till och snön täcker marken (jag letar gärna mossa under snön, bara den kommer!!!), men med adventspyntade fönster sedan igår kväll och en sprakande brasa i köket känner jag faktiskt bara för att kura en stund innan det blir dags att ta itu med jobb och övriga måsten.

Ha en härlig första advents-helg!

Vilken föreningskrock!

Insåg på gårdagens medlemsmöte i förening X att framåtanda är ett mycket laddat ord hos den äldre generationen. Förslaget på klubbdräkt i svart istället för traditionsenlig 70-tals vinrött mottogs mycket fientligt bland den äldre generationen damer, medan herrarna i samma årgång här och var tycktes nicka gillande (i smyg!!!). Är övertygad om att det kommer att bli supersnyggt och väljer helt och håller att negligera spydiga kommentarer som att svart inte är någon färg, att det kommer bli alldeles dystert och minsann inte alls är så som det alltid har varit. Och nej, det är det förstås inte - men däri ligger kanske själva poängen... Är föga förvånad över uttalandet från dessa damer, eftersom de med samma övertygelse argumenterade för att den egensydda flaggvimpeln i miniformat var fullt tillräcklig, trots att medlemmarna aldrig lyckades lokalisera varken den eller övriga klubbmedlemmar på tävlingsarenorna. Personen som gjorde slag i saken och beställde en färgglad beachflagga i storformat ska ha ett stort tack - och lika lite som jag har hört någon sakna den lilla vimpeln, lika lite kommer förmodligen kroppsstrumpan i vinrött saknas. Ombyte förnöjer, heter det ju så vackert, men det är klart - är man 70+ lever man nog fortfarande efter devisen att allt var bättre förr... Fniss!
Angelica, olydig och just nu på vissa håll mer ogillad än annars!

2 månader kvar

På dagen 2 månader kvar till starten i Marcialonga. Spänd, förväntansfull...

Jag och min älskling i soffan

Äntligen är den igång - min absoluta älskling, TV-soffans helgedom, vinterns långkörare - den härliga vinterstudion. Ser fram emot många mystimmar i soffan framöver. När det krockade med fotbollscup lördag morgon åkte naturligtvis inspelningsfunktionen på, så att jag i lugn och ro kunde följa våra duktiga längdåkare lördag natt när vi kommit hem från julbordet med NSK. Jag och julbord är för övrigt en ytterst dålig kombination sedan mina ungdoms dagar, då jag jobbade som servitris på Toftaholm Herrgård. Efter att ha blivit bortskämd med julmat av absolut gourmetklass, har jag ganska höga krav... hatar färdiglagade snabbprodukter och halvfabrikat, som bara känns slabbiga och sjaskiga. Fy! Pre-partyt hemma hos familjen K. och O. Johansson var trevligt och mysigt som alltid, resten av kvällen hade jag faktiskt kunnat vara utan. Lät mig övertalas att gå av min käre make, som tyckte att vi behövde egentid efter alla hans resor, men med bordsplacering vid olika bord och utan visuell kontakt hade jag lika gärna kunnat stanna hemma. Mamma och pappa, som kommit för att se David spela fotbollscup tidigare på dagen, stannade kvar på kvällen och höll barnen sällskap. Känns pissigt att inte även jag stannade hemma. Sista gången jag lät mig övertalas till något jag absolut inte vill. Känner mig fortfarande sur på Martin, som i vanlig ordning surade demonstrerande när jag uttryckte min vilja att stanna hemma. Tycker han fastnat i värsta 40-års trotsen och kan bara tacka gudarna för att jag själv är några år yngre och inte befinner mig i samma krisfas... Hu!

Gräsänka...

Martins fulla jobbschema håller även mig fullt sysselsatt med aktiviteter, matlagning, läxförhör, inköp och alla andra vardagsrutiner. Fantastiskt vad vissa har det förspänt...

Kommer väl i vanlig ordning hem i perfekt skick (NOT!), så att jag som grädden på moset får en alldeles fantastisk helg... Alltid kul med en sovande hög av resterna av en människa i soffan kl. 18 en fredagkväll, tärd efter veckans utflykter och på sitt allra bästa humör... Känns ju lysande...suck.

Trist med rehab

Gillar inte rehabträning. Inte alls. För mjäkigt för min smak. Men nödvändigt. Viss förbättring registrerad, men fortfarande känsla av försvagning i ryggslutet. Funderar över hur jag ska tackla kvällens (och säsongens första) barmarksträning i Dammekärr. Åker jag upp misstänker jag att jag kommer att delta lite för ivrigt, vet överhuvudtaget inte om det är så smart att köra stavisättningar just nu. Får fundera. Hmmm. Ogillar läget. Skarpt.

+ i kanten för Lena PH på Rondo

Igår kväll hade Martin kundträff där även respektive var medbjudna. Efter en fantastisk 3-rätters med kallrökt lax och pepparrotsmousse (hade kunnat vara mer pepparrot), torskrygg med blomkålssallad (bland det bästa jag ätit) och crème brülée med färska bär (smaskens!), var det så dags för Lena PH:s jubileumsshow. Är inget stort Lena PH fan, men tycker ändå att hon levererar när man ser henne live. Glada skratt varvades med stunder av allvar och det var egentligen en ganska bra blandning av hennes 25 år som artist. Tyckte dock att man kunde känna av att hon blivit rejält bränd, för visst kändes hon lite mer reserverad än vad jag minns från hennes show med Orup för några år sedan. Sammantaget dock ett plus i kanten för det hon levererade, definitivt över mina förväntningar och OJ vad snygg du var i det guld och svartspetsmönstrade kroppsfodralet, Lena! En sådan kropp vid 45+ är inget annat än fullständigt imponerande! Supersnyggt! Snyggaste scenkläderna någonsin faktiskt. Jag säger bara, WOW!

Vilken uppvisning, Zlatan!

Tack för uppvisningen igår, Zlatan! Jag och David planerade som bäst en kupp mot sovande maken i soffan och ropade Jaaaaaa högt och tydligt minuten innan Sverige fick in 2-2 målet. Skrattandes såg vi hur Martin lyfte ur soffan med både händer och fötter, surt frågande om vi var helt galna... Minuten efteråt var han förstås glad att han var vaken och inte somnade han om under de kvarvarande minuterna heller!

I eftersändningen i TV4 Sport gick dock TV4-teamet fullständigt amok och menade på att Hamrén var mediafientlig - man avsåg naturligtvis hans hyfsat irriterade svar i den förekommande intervjun med Patrick Ekwall direkt efter matchen. Själva var vi lika irriterade på denne TV4-profil som alltid, som i sina intervjuer alltid tycks stampa mitt i klaveret och fullständigt sakna fingertoppskänsla. Man ska naturligtvis inte hänga ut folk offentligt, men eftersom TV4 inte drog sig för det igår, så känner jag att jag gladeligen kan följa efter utan minsta eftertänksamhet: Ekwall, hitta dig ett annat yrke - tror inte att det finns någon TV4-tittare som överhuvudtaget vill se dig i rutan igen. Du var passé långt innan  gårdagens blunder, ditt bäst före datum har gått ut, för länge sedan, om det överhuvudtaget någonsin aktualiserats. Ta åtminstone en av medlemmarna i TV4-panelen med dig i ditt fall - den som försvarade dig till fjantens gräns gjorde ett minst lika korkat intryck och jag fattar fortfarande inte varför han inte försökte rädda situationen genom att säga, att tja, där gick vi nog över gränsen.

Jag håller med om att det var Zlatan som var kung på plan igår, men visst fanns det ett par andra glädjeämnen också, även om de absolut inte stavas Andreas Isaksson...

Aj-ont

I min vilja att utnyttja det härliga höstvädret, när det väl gjorde sig besväret att dyka upp några timmar i måndags, blev det tydligen lite för mycket av det goda för mig. Fönsterputsning efter ett träningspass i gymmet och en kortare promenad satte abrupt stopp för all träning framöver, åtminstone sådan som kräver kraftfullhet och styrka. Ett brännande hugg i ryggen fick mig att stanna mitt i steget i en onaturlig Quasimodo-lik ställning, aj, aj, aj... Gick en kort promenad på 20 minuter igår, följt av säkert dubbelt så lång stretch. Ska försöka mig på samma sak idag. Känner jag ingen bättring imorgon får jag kontakta sjukgymnasten, eller också borde jag förstås ringa redan idag... Hade även behövt gå till en massör som kan tänka sig att knåda sätesmuskler och fiolsträngslika bakre lårmuskler, för även om det är ryggslutet som just nu smärtar diskbråcksont likt, känner jag samtidigt att det är rörligheten i höfter (eller bristen på den) och alltför korta bakre lårmuskler som triggar problemet denna gång. Ont som bara den gör det i alla fall och ni som känner mig väl förstår naturligtvis att det inte behöver gå många minuter av smärta innan jag saknar träning och rörelse... Hatar kroppsliga bestraffningar! Gissar, eller är förstås ganska övertygad om, att orsaken heter 3,4 km joggrundor i Dammekärr. Typiskt mig att tro att jag är odödlig bara för att ryggen inte krånglat på ett tag och därmed fullständigt ignorera läkares och sjukgymnasters fullständiga utdömning av löpning för min del. Finns det inget brosk mellan kotorna så finns det ju inte och det skulle ju inte komma tillbaka heller sa de ju, men tja... sån är jag. Vill ju inte tro att något är för evigt. Men framöver ska jag hålla mig till mina raska promenader och stavgångsövningar. Löpning får jag helt enkelt överlåta åt andra, även om det är svårt att övertyga hjärnan om det kroppen säger. Det här får bli ett löfte, får nu bara hoppas att jag snabbt känner mig bättre. Suck! Nedstämd.

Vad 17 har vi gett oss in på?!

Har ägnat den sista halvtimmen åt youtube-klipp från Marcialonga och diverse inlägg om loppet på träningsbloggar och sitter nu här med en övergripande känsla av total RÄDSLA! Vad 17 har vi gett oss in på, frågar jag mig högt, som om någon skulle komma med något svar. Med kommentarer som "för oss utanför elitled väntade inte annat än mjuk snö av strösocker-karaktär", "kaos med milslånga köer uppför, om än endast lilla motlutet", "värsta slalompisten nedför med puckelpist, isbana och omkullfallna åkare och brustna stavar överallt" och "en kilometertid på 17 minuter uppför den sista monsterbacken" (att jämföras med min snittid på 4 minuter/km i tjejvasan), kan man ju inte bli annat än livrädd! Och då ska tilläggas att det på samtliga bloggar jag tagit del av rapporterats om utmärkta förhållanden på startlinjen, bra temperatur och välvallade skidor... Känner mig för första gången riktigt skraj inför uppgiften. Kan just nu inte ens förstå hur jag tänkt när jag skrivit att jag längtar efter detta vansinne, än mindre hur jag ens kom på idén att anmäla oss...

Waaaaah!

Om...

Söta L, bäst att sätta tankarna om Marcialonga på pränt, så att vi kan återkomma till resonemanget under vinterns träningspass och förhoppningsvis kunna utvärdera om målet varit rimligt eller ej när vi gått i mål den 27 januari:

Om vi lyckas hålla en snitthastighet på 5 min / km i Marcialonga innebär det en sluttid på 5:48 och en topp 50/60-placering i D40/49-klassen samt D30/39, bland damer totalt top 200 för båda. Håller vi tiden och endast vill jämföra oss med svenska åkare räcker tiden till en top 15-placering i D40/49 resp. en top 7-placering i D30/39. Det låter väl inte så pjåskigt?

Till kända faktorer bör läggas att man under 2012-års race hade fantastiskt fint väder och förmodligen ganska hårda spår, men om det inte är alltför eländigt under vår framfart tror jag nog att tidsmålet ska vara fullt rimligt. Sista stigningen kan naturligtvis sätta grus i maskineriet och sänka medelhastigheten, men vi får väl helt enkelt se till att vi har minuter till godo innan vi kommer så långt...?! (eller i nödfall se om vi lyckats hålla måltiden fram tills stigningen!)

Ska bli kul det här!

Fy fan...

...är så jävla arg efter ett mail från Davids skola sent ikväll. Är oerhört upprörd över skolans oproffsighet och nonchalans och kommer att kräva svar på tal, var så säker. Hu, fattar inte hur jag ska kunna somna, men garanterar att både lärare och rektor kommer att ställas till svars imorgon. Lätt att komma med förändringar veckan efter skolinspektionen varit på besök och man försökt visa upp en snygg fasad - vågar lova att detta kommer att få konsekvenser. Inte läge att bråka med mig...

Lerigt i finalloppet

Igår gick finalloppet av stapeln, med både Martin och David på startlinjen. David kom 2:a i P10-klassen och hade även blivit placerad som 6:a i P12 om han tävlat där - wow, vår kämpe! Han gjorde ett helt fantastiskt lopp i leran och slog många 12-åringar som han aldrig varit i närheten av förut, ledde dessutom loppet (trots att 12-åringarna startade samtidigt) vid passeringen där Martin stod efter ca 600 meter. Ska bli spännande att se hur han står sig i vinterns friidrottstävlingar på just denna distans (600 meter), där han kommer att ställas mot västsveriges främsta i P10-klassen. Trots lera upp till öronen var det en strålande glad David som kom i mål, glad över att ha fått jaga 12-åringar på snorhala stigar och dessutom ha fått slå en av Sveriges främsta tjejer i F12-klassen och varit bara stegen efter tjejen som vunnit allt i F12-klassen i Sverige i år. Ska bli spännande att fortsätta följa vår lilla fighter-killes fortsatta resa och hoppas att han får förbli skadefri.

Martin var också ute på ett mycket spännande äventyr i 19 km bitvis eländig terräng. Löparna som kom i mål var i princip oigenkännliga till följd av all lera som täckte deras kroppar. Tiden 01:38:09 var maken förstås oerhört nöjd med, ännu mer nöjd över att han var till synes oberörd när han korsade mållinjen. Hmmm, får nog lägga på ett kol så att han inte får ett alltför stort försprång i längdspåret när snön kommer!

Ja, det var en härlig dag, om än oerhört blöt. Regnet vräkte ned och trots skaljackor och lager på lager var jag blöt in på bara skinnet efter mindre än en timme. Men oj vad kul det är att stå och heja!

Heja, heja, mina bästa killar!