Drunknar!

Överöst med arbete på alla håll och kanter och gör allt för att hålla mig flytande i detta inferno. Tvinga gärna med mig ut på promenader, men ha för övrigt överseende med att jag är allt annat än social just nu. 9 veckor sedan sista besöket på Sportlife. Inga krämpor eller virus att skylla på senaste veckan, bara FÖR J-A MKT ATT GÖRA och helt SLUT! Just nu åtminstone i fas på skrivbordet, har till och med hunnit kontrollera alla siffror i deklarationerna. Ska bara hinna åka till revisorn och lämna pärmarna också... Tyvärr inte så bara, när man valt revisor på 20 mils avstånd... Måste ta itu med det där...

Full fart på skejtrampen

Våren har kommit med stormsteg, vilket inte enbart fått vårblommorna att titta fram. Gatorna är numer fulla av glada barn och det är fantastiskt att se att det är fler än Sanna och David som är ute (började tvivla så smått i vintras...). Vid skejtrampen råder febril aktivitet och för David och kompisarna är det kickbike som gäller. Full fart i glada vänners lag, rödmosig om kinderna (och nya blåmärken på benen...) och somnar som en stock på kvällarna. Här kommer ett litet smakprov från i morse - bäst att börja ta följe med sonen till skolan igen, tänker jag. Finns viss risk för att det lockar med besök i lilla skejtparken redan på morgonkvisten med sen ankomst till skolan som följd... Ja, man får nog hålla ögonen öppna.

Förfall och fall

8 veckor sedan jag var på Sportlife senast. Känns som värsta förfallet. Glömmer lätt bort att det finns en naturlig förklaring till denna paus i form av skada och sjukdom, 2 långlopp på skidor, en ny omgång förkylningsbaciller och dessutom välbehövlig vila efter ett Vasalopp. Konstigt att man så lätt snöar in på det man inte gör...

Som vanligt den här tiden på året är skrivbordet fyllt av projekt och kalendern av många och tighta deadlines. Med Martins många resor känns det dessutom som om jag inte gör annat än jobbar och jäktar hit och dit för att hinna hjälpa barnen med läxor, köra till träningar och organisera vårt hem. Under 2 av hans 4 dagar på senaste glädjeresan till Sälen jobbade jag dessutom som en idiot vid stugan. 11 timmar i torsdags, 9 i lördags. Idag var han ledig några timmar och det blev till att köra ett lass med material till stugan. Höll på att sluta riktigt illa när han bar in ett gäng spånplattor. 2 gånger ramlade han ned från loftet pga att han inte förankrat stegen ordentligt. Andra gången slog han sig riktigt illa och jag vågade knappt gå in i huset för att se vad som hänt efter att ha hört dunsen och sett fallet genom fönstret. Hu! Onda revben har han nu, men till läkaren tyckte han inte att han behövde gå... Envisa karl!

Själv lekte jag murare idag och gjöt en fin grund till framtida kaminerna. Har köpt marockanskt kakel att lägga runt murstocken och hoppas att det blir snyggt.

Har även varit på IKEA och ritat kök - plötsligt är det så mycket man måste veta, innan ens innerväggarna har vuxit fram. På vilken höjd ska överskåpen sitta, exakt vilket material (och hur tjockt bygger det) ska den ena och den andra väggen beklädas med, och vilken höjd är det på centrum rökrör till kaminen?! OMG! När ska jag hinna ta ställning till allt detta?!

Det är mycket med mycket när man bygger hus...

Vasaklädsel- FMI only

FMI only:
Tjejvasan:
Craft windstopper short tights
Craft windstopper bra
Craft exteme underställsbyxa
Craft windstopper kortärmad tröja
Craft tävlingsdräkt
Quechua mössa
Bomullsstrumpa
Craft elite glove
Glasögon

Utvärdering: Före tävling: testa att köra i minus 6 utan underställsbyxa - frös absolut inte, trots kall vind. Skippa glasögon om ej risk för snö, fäst klockan under tröjan, så att armarna enkelt kan kavlas upp. Alternativt: Kavla upp ärmarna precis före start. Prova ev. ut ullstrumpa ist. för bomullsstrumpa.

Vasaloppet:
Craft windstopper short tights
Craft windstopper bra
Craft exteme underställsbyxa
Craft windstopper kortärmad tröja
Craft tävlingsdräkt
Craft windstopper jacka
Craft rosa mössa
Bomullsstrumpa
Craft elite glove

Utvärdering: Eg. bra temperatur hela loppet. Hade nog funkat att byta ut WS jackan mot långärmad Craft extreme under tävlingströjan (alltså BH, långärmad, kortärmad, tävlingströja). Vid kallare väder, tänk bort tävlingsdräkt och använd istället: Craft windstopper byxa (utan underställ, end. short tights), kör WS bra, långärmad underställströja, kortärmad WS underställströja och WS jacka. Viktigt med kortärmad utanför långärmad tröja pga fukttransportering.

Fixarhelg

Det känns i luften att våren är i antågande. Såg att sälgen slagit ut och vid stugan har har de första vårlökarna börjat kika fram ur marken och skogskaprifolen hade skjutit blad. Känns härligt att den skira vårblomningen snart är här.

Med våren följer ju en rad härliga trädgårdsbestyr. Har inte kommit igång här hemma som planerat, men vid stugan gjorde vi en kraftansträngning i helgen. 6 rejäla granar och 2 gigantiska tallar har fällts och tillhörande jättehög av ris eldats upp. Ljust och fint blev det förstås och den tidigare emellanåt ganska skuggade tomten har nu full sol i varje hörn nästan hela dagen. Grannen har dessutom lovat att ta ned sina uråldriga granar på bergstoppen senast nästa år och då kommer det att bli ännu bättre - framför allt vintertid, då solen inte riktigt orkar lika högt på himlen. Att tomten hade en sådan enorm potential var svårt att föreställa sig när vi köpte stugan. Känns verkligen som en oas och vi njuter varje stund vi är där. Enormt mycket arbete kvarstår förstås innan tomten är färdigställd, men målbilden börjar åtminstone klarna.

Imorgon ska hantverkarna komma för första gången sedan i höstas. Takkupor och taksteg ska monteras, sedan kan vi lägga på de sista tegelpannorna och känna att taket är klart. Gissar att de därefter justerar in kvarvarande fönster och dörrar och får på foder och fönsterbleck, med lite tur hinner de även slå upp innerväggarna. Till helgen har elektrikern lovat att komma och jag hoppas nu verkligen att det blir så. När elen är på plats, kan vi ju äntligen sätta igång invändigt och få igen både väggar, golv och tak. Martin är som vanligt borta med jobbet, så jag får väl leka projektledare även denna gång. Hans kalender är alldeles galen fram till midsommar och jag inser att jag, liksom alltid vid den här tiden på året, får vänja mig vid att vara ensamstående gift.

Har varit så oerhört dålig på att dokumentera arbetet med stugan och tomten, vilket är synd med tanke på den enorma förvandling som skett. Ska försöka bli bättre på det och få ut lite bilder här på bloggen.

Lördag em överraskade mamma och pappa med ett besök. Mysigt! Så mycket gemensam tid blev det dock inte - medan barnen följde Melo på TV tog mamma hand om vår enorma hög med stryktvätt (oerhört tacksam för detta), medan jag gick loss och började tapetsera i lekrummet med pappa som hjälp. Halva rummet kvarstår, ska försöka prioritera det i veckan, men får se vad kroppen tillåter. Åkte på en riktig dunderförkylning i förra veckan och känner mig fortfarande lite medtagen, dessutom trött i kroppen efter helgens slit. Men nu hoppas jag sannerligen att det var den sista infektionen på en evighet - har riktig träningsabstinens och inser moloket att jag inte varit på gymmet sedan den 23 januari. Suck! Tur att jag har två gigantiska tomter att träna på - lövkrattning och trädfällning ger också snygga muskler!

Vasaloppsåkare (och TV-kändis!!!) i mål!

Stolt och glad vaknade jag minsann idag efter gårdagens fantastiska skidåkning i Vasaloppet, dessutom oförskämt fräsch och pigg i muskler. Målgång skedde 7.45.31 efter startskottet i Sälen kl. 8 med Martin precis bakom mig. Kan lova att adrenalinet pumpade på målrakan, men för att kunna bläddra tillbaka till denna fantastiska dag i min digitala dagbok längre fram i livet, tar jag det från början.

Bilfärden upp mot Mora på lördagen gick som på räls. Efter alla turer till Dalarna sedan nyår gissar jag att bilen hittar dit helt på egen hand. In på John´s sport (som för övrigt måste vara Sveriges bästa sportbutik) för att kolla vallatips, vi bestämde oss snabbt för att köra en egen mix av tipsen från Rode, Swix och Start. En tur in i Vasaloppstältet kändes också nödvändigt, om inte annat så för stämningens skull.

Fortsatte ut mot Blyberg, där OK Alehof traditionellt hyrt en bygdegård för klubbens medlemmar. Var snabba med att ta plats i ett sexbäddsrum innan bussen anlände - alternativet, en öppen sal med madrasser på golvet, kändes mindre lockande - åtminstone som uppladdning inför ett Vasalopp. Härliga Alehofmedlemmar hade förberett mat och snart satt ett glatt gäng skidåkare och laddade med lasagne och chokladpudding. Efter det begav vi oss ned till vallaboden där full aktivitet rådde. Vissa pratade öppet och glatt om hur de skulle valla, eller helt skulle låta bli att valla, medan andra var lite mer hemlighetsfulla och menade att de inte riktigt hade bestämt hur de skulle valla ännu... Chefsvallare (!) Angelica tog i alla fall kommandot över våra egna skidor och lade Rodes Chola i botten, däröver ett tunt lager Start Universal med inslag av Rode Multi Grade. Efter kylning av respektive lager följde så 4 lager kallvalla, Rode Super Gialla. Kände mig nöjd över resultatet och ganska säker på att vi skulle få bra skidor.

Kl. 21 skulle det vara tyst i huset och även om vi kanske inte helt lyckades på den punkten, släcktes nog ljuset i vårt rum strax därefter i alla fall. Tryckte in ett par öronproppar i huvudet och hoppades på några timmars sömn. Kändes som om man låg halvt vaken hela natten, men kände mig ändå hyfsat utvilad när klockan ringde kl. 03.05. Upp till serverad frukost. En tallrik gröt och 2 glas mjölk, mer fick inte plats. Förberedde en dubbelmacka till bussen - tänkte att jag skulle hinna bli vrålhungrig tills starten skulle gå kl. 8. Klockan var inte mer än 04.14 när bussen lämnade Blyberg och resan mot Sälen inleddes. De flesta slöt nog ögonen och försökte vila en stund, men jag gissar att det var många som inte kunde slappna av helt och somna. Kände mig lugn som en filbunke. 05.25 stod vi och köade in till startled 6 och efter insläppet 5 minuter senare var det bara att placera ut skidorna och ta sig tillbaka för en värmande stund i bussen. Nästan minus 15 och det bet rejält i kinderna, så värmen i bussen kändes minst sagt välkomnande. Dubbelmackan smakade lika gott som jag tänkt några timmar tidigare och sköljdes ned med lite sportdryck. Stämningen på bussen blev alltmer spänd, kön till toaletten ringlade sig lång. Martin tyckte att jag hade kalla fötter och borde byta strumpor. Lät mig övertalas och krånglade av mig chipet kring högerfoten. Ställde mig i toalettkön för att slippa stressa i kylan utanför, men då blev det plötsligt väldigt bråttom att komma iväg till startfållan. Tänkte att jag nog skulle hinna kissa före start. Iväg med väska och säck för överdragskläder. Kommer ner till startfållan... och chipet saknas på min högra vrist... Knappt 13 minuter kvar tills startfållan stänger och Martin får ge sig ut på en joggingtur till bussen... Inser samtidigt att jag inte fått med mina handledsvärmare... Sluter mina ögon där jag står och ber en stilla bön till Gud om att Martin ska hitta chipet och bussen inte ska ha hunnit åka (den skulle lämna startområdet så snart alla gått ur bussen)... 2 minuter innan startfållan stänger kommer Martin, den stackarn, genomsvett med chippet i handen. Drar en lättnadens suck - hade inte varit kul att inte få sin tid registrerad, när man nu ändå bestämt sig för att åka.

Värmer upp lite på stället, knäpper på skidorna (fortfarande kissnödig) och hör nedräkningen. Inser ganska snabbt att vår placering längst ut till vänster är på tok fel. De högra leden går framåt i rasande tempo, medan det står helt still i vår vänstra ytterkurva. Ser hur åkarna flyger upp i första backen i högerkant, hos oss till vänster går det sakta, sakta uppför. Steg för steg. Förbannat att jag inte studerat starten noggrannare i tidigare vasalopp, tänker jag förstås, men känner mig samtidigt lugn där jag står. Steg för steg, meter för meter tar vi oss upp för backen. Ser den inte alls som ett sådant monster den ofta beskrivs som. Hade folk bara låtit bli att saxa, inbillar jag mig faktiskt att jag skulle kunna åka upp för den. Känner att jag har gott bett under skidorna, tråkigt bara att inte kunna utnyttja det. Når toppen av första backen efter 47 minuter. Har då åkt mindre än 2 km. Lite frustrerande förstås, men inget att göra. Fortsätter att gå uppför ett tag och långsamma åkare är hopplöst dåliga på att hålla till höger. Spåren är utraderade och kvar finns bara ett flera decimeter djupt sockerlikt snöskikt. Trampa, trampa, klättra, klättra. Tittar bakåt och inser att det nu endast är ca 10 meter kvar till sista åkaren. Herregud, vänster sida är verkligen kass. När det börjar plana ut skingras folkmassan snabbt och vi kommer ut på sagolikt vackra, öppna vidder. Solen skiner och värmer härligt, det bultar i de köldskadade fingrarna och gör riktigt ont, men det vackra landskapet får mig att tänka på annat. Passerar åkare efter åkare, minst ett tiotal med varje stavtag känns det som. Hundratals på några meter, tusentals på några minuter. Kommer till första kontrollen i Smågan - känns som om vi åkt riktigt snabbt sedan den mänskliga bromsen försvunnit ur spåret. Känner mig glad och nöjd över att resan mot Mora är påbörjad och tar ett glas sportdryck. När jag får mitt andra glas, ser jag hur någon vinkar i högra perifirin. Lägger märke till en TV-kamera och kända ansikten från Sportnytt och dricker lugnt vidare. Det vinkar igen. Har du tid en stund? frågar sedan Jovan Radomir. Visst, säger jag utan att egentligen fatta vad det är jag tackar ja till. Någon halvminut senare börjar nedräkning och det blir SVT-intervju. Hinner tänka att jag borde hälsa till barnen och minsann utmana L.K där hon förmodligen sitter i TV-soffan, men nej, så jäkla pinsam ska jag inte vara. Hatar när folk ska hälsa hit och dit i TV. Intervjun är snart avklarad och jag och Martin ger oss iväg med ett gapflabb. Tänker på vilka förvånade miner det måste ha blivit bland de vi känner!

Fram till nästa kontroll känns det långt. När vi åkt 17 km känns det som om vi varit igång i en evighet, och med tanke på stillaståendet i de inledande backarna så är det ju nästan sant. Mångsbodarna dyker upp som ur intet och vi fyller på med sportdryck och buljong. 3 glas. Mer fixar inte blåsan, som börjar kännas i akut behov av tömning. Tar oss snabbt förbi SVT:s kameror, där Albert Svanberg håller utkik efter intervjuobjekt. Tänkte att måtte de inte ha fått för sig att följa mig under hela loppet...

Efter några kilometer i härlig terräng börjar det bli lite trångt i spåret igen, klättringen upp mot Risberg börjar och spåren försvinner på nytt. Trampa, trampa, steg för steg, backe för backe. 2 glas sportdryck och 1 glas buljong smakar återigen gott när kontrollen nås.

Nästa etapp består av en del utförsåkning och en del klättring. Tycker ändå att klättringen upp mot Evertsberg känns skön. Benen är lätta och känns starka. Ingen mjölksyra. Kan diagonala där det fortfarande finns spår och har ett härligt frånskjut. Fästvallan är perfekt! Börjar kännas tufft i rygg och nacke efter ca. 40 km, men slår snabbt bort tanken. I Evertsberg väntar SVT:s Lisette (tror i alla fall att det är så hon heter), men kameran ligger på marken så att vi stannat inom infångsradie känns tryggt. Sköljer ned en energibar med lite sportdryck och buljong. Oväntat gott. Lite sportdryck till och så bär det av mot Oxberg.

Landskapet vid Evertsbergssjöarna är bedårande, likaså alla härliga människor som bjuder på extra vätska. IK Stern delar glatt med sig till Alehofare och det blir både sportdryck och apelsinklyftor (MUMS!!!). Försöker värva oss till klubben i farten, men nej - vi lovar dock att bjuda igen vid tillfälle! Alehof finns också representerat i området, så det blir lite dricka även där. Utförslöporna består blott och enbart av is och det är ett under att vi klarar oss helskinnade ned i dalen, där Elvy och Britta dukat upp med sportdryck. Stärkta av en paus klättrar vi sedan uppför backarna till Oxberg. Tycker återigen att det känns bra. Benen svarar fint och känns pigga. Ny bar och mer sportdryck väntar i Oxberg. Bara en tjejvasa kvar, säger jag till Martin.

Redan vid Gopshus väntar en extra vätskekontroll (tack Stadium!) och strax därefter har Veteran-klubben langning till de åkare som åkt Vasaloppet mer än 30 gåner. Ni har väl novislangning också, frågar jag och visst, inga problem! Heja Göteborg, ropas det från sidan av spåret. Vem är du? tänker jag.

Resan till Hökberg känns inledningsvis bra. Det finns tillräckligt mycket spår kvar för att man ska kunna diagonala. Fyller på med sportdryck så ofta vi kommer åt. Stannar till för att kissa (Martin får panik). Hittar en container som jag tänker att jag kan få vara ifred bakom. Då kliver det ur en gubbe ur en bil, som inte verkar fatta att man vill ha en privat stund. Får tysk låsning och tänker att det var då helvete. Krånglar på mig ryggskyddet, vantarna kärvar förstås av fukten från händerna. Känns enormt motsträvigt att ta på skidorna igen och känner mig för första gången orkeslös. 23 km kvar. Lipfärdig. Martin får syn på mig och undrar vad som hänt. Låt mig vara, muttrar jag. Några sympatier nu och jag börjar böla på riktigt! Ryggskyddet är löst, vantarna har knölat sig och skaver under stavfästet. Vilken jävla skit. Men när jag ätit en bit energibar i Hökberg och fyllt på med buljong, sportdryck och energitablett känns det bra igen. Vantarna kommer på plats, ryggskyddet spänns åt. 19 km kvar.

Tycker alltid att etappen mellan Hökberg och Eldris är Tjejvasans bästa. Härlig stakning i 10 km. Men när man redan åkt 70 km får man en annan bild. Att inte få vila armarna i en enda utförslöpa är inte skönt. Att staka i decimetertjock sockersnö är energikrävande. Stakning utan skidspår är inte att föredra. Det är en lång mil och ont som 17 gör det i axlarna. Känns som dubbelsidig nackspärr. Krampkänsla under stortåns trampdyna på båda fötterna. Frånskjut och diagonalåkning är inte att tänka på. Upprätthåll frekvensen i stakningen, tänker jag. Slå inte av på takten.

I Eldris fyller vi på depåerna för sista gången före mål. Kvinnan som langar sportdryck säger, att dig känner jag igen. Jaha, svarar jag. Nu vet jag, det var ju du som var med på TV förut! Vad bra du har åkt! Polletten ramlar ner - därav alla glada påhejningar utmed spåret från för mig till synes okända människor. Skönt med en förklaring.

9 km kvar. Eller fel: 9 km stakning kvar. Emellanåt försvinner spåren men den välkända terrängen känns ändå härligt inbjudande. Backen upp till Hemus springer vi upp för, likaså i backarna bort mot Moraparken. Ser 1 km-skylten och ropar högt att jag är glad över att se denna etta-jävel! Springer uppför sista två backarna mot målrakan, glatt påhejad av en härlig publik. Resan in mot målet känns oerhört lätt. Som bortblåst är smärtan i axlar och tår. Vasaloppsarenan är välfylld av glada människor som hejar fram oss de sista metrarna. Gör ett glädjetjut när jag åker över nya kullen och avger ett högljutt YES, YES, YES! när vi korsar mållinjen. Så jäkla skönt! 7.45.31 känns som en kanontid. Känner mig så nöjd och glad. Men ni som läser min blogg vet att det alltid kommer ett men när det gäller Angelica: Tiden kan slås. En ny härlig vinter med många skidtimmar, härligt vinterföre på dagen D och rätt placering vid starten och jag tror absolut att 7-timmarsgränsen är möjlig. Vilket år det blir ett andra Vasalopp för mig låter jag vara osagt, men om vädergudarna vill måste jag väl ändå prova denna galenskap en gång till? Eller?

Vi får väl se. Nya skidäventyr väntar, det är jag ganska säker på. När och var återstår för er läsare att se. Men jag vet...

I klippen nedan kan du se intervjun från SVT och min målgång. Lite mörk bild vid målgången, men det är jag som hojtar och sträcker armarna i vädret!





Videoklipp lånade och avfilmade från SVTplay med min iPhone.


Martin, den stackarn, blåslagen under höger öga efter att själv har förorsakat ett fall.


Glada när vi passerar mållinjen.


Här kämpar man på ute i spåret.


YES, YES, YES - vi fixade det!

Bilder lånade från photomic.com

17049 och 15012

...ja, det är mitt och Martins startnummer i helgens Vasalopp... När jag berättade för en god vän att Martin skulle åka Vasaloppet för andra gången på en vecka, undrade han om Martin slagit huvudet i sänggaveln! Det är nog ett av dagens snällaste kommentarer om Martins mentala hälsa! Fniss! Men, eftersom jag var så snäll att låna ut mina skidor till honom förra söndagen - och dessutom har lovat att han får åka på samma par skidor på söndag (mina Fischer-älsklingar!!!) (vilket innebär att jag nu själv måste bli vän med mina Madshus, och det snabbt värre!), så ställer han naturligtvis så snällt upp som sällskap åt sin fru! Love you, älskling! Det ska bli så kul (påminn mig gärna om denna känsla efteråt när jag gråter av smärta och säkert har vurpat femtioelva gånger och brutit åtta par stavar!)!!! Har varit snäll nog och visat min tacksamhet för sällskapet genom en hälsning i spåret. Fast frågan är förstås om någon av oss ser den - jag missade hälsningarna till mig i Tjejvasan, Martin sina hälsningar i Öppet Spår och barnen sina i Ungdomsvasan - trots att vi höll blicken högt och tänkte på tekniken! Därför lägger jag in hälsningen här, så kanske han får läst den någon gång om han kikar förbi min blogg och tänker att åh, vilken söt och snäll fru jag har! Tänk på oss på söndag - kan säkert behöva all extrastyrka i världen! KRAM

P.S. Känner mig extra glad och finurlig över att ha lockat med ännu en Alehofare till detta galna upptåg idag! Synd bara att hans söta fru L inte var lika lättövertalad! Men nästa år kommer du minsann inte undan - då är det du och jag som kör så att det ryker bland gubbarna! TACK för styrkepromenad idag!

2.00.00

Fotad strax efter drickapaus i Eldris.


Ur balans på slirig is efter omåkning utanför spår vid målgång.

Efter osäkra vallningsprognoser och diverse vallatester kvällen före start, vaknade vi till en morgon som var ungefär lika varm som jag befarat. 2 plusgrader i Oxberg, där morgonens gråmulna väder snart sprack upp i strålande solsken. Ut en sväng på Madshus-skidorna (Rode Chola i botten + 70/30-blandning av Rode Multigrade och Swix Universal) som hade härligt grepp uppför, men också gav känslan av att bromsa något utför. In i startfållan för snabbt byte mot Fischer-skidorna, som endast hade Chola och Universal-klister under. Ganska bra glid - något vassare än Madshus, men fäste som släppte något uppför... Velade fram och tillbaka före start men bestämde mig slutligen för Fischer-paret. Kände oro för att snön skulle fastna under Madshus i uppförslöporna och sedan bromsa mig nedför. Men, med facit i hand hade kanske greppet uppför inte varit så dumt i alla fall.

Sekunder före startskottet kl. 9.45 står jag så på startlinjen med eliten en armlängd framför mig. Nedräkningen börjar och jag drar in ett djupt andetag och tänker att idag får du ta det lugnt Angelica. Lämna tävlingsnerven på startlinjen och kör ditt eget lopp. När tusentals skidlöpare sedan drar iväg lyckas jag bevara lugnet och tar mig med rytmisk stakning fram till första klättringen upp mot Oxberg. Som vanligt snösörja med stavgenomslag ned i asfalten, diverse skidor som trampar över mina stavar och lycka över att de ännu en gång håller, kaos i den mjuka snön, där allt vad heter spår är ett minne blott trots startled 1. Inte rusa, inte rusa, tänker jag där jag sakta klättrar mig upp emot den första flacken. Det går bra. Lugn och fin hjärtrytm, inget press över bröstet eller rosslande ljud från lungorna. Skönt. Jag lyckas bevara lugnet och tänka bort tävlingsmomentet den första milen uppför mot Hökberg. Smakar gott med lite sportdryck på toppen. Blir knuffad i sista uppförslöpan efter kontrollen och går stenhårt i backen. Vänster skida fastnar i en rot (tror minsann att jag fastnade i samma rot för 2 år sedan!), river högra armen mot skaren, eller om det är en stavspets. Kavlar upp armarna när jag rest mig, förbannar att jag satt pulsklockan över vänstra tröjärmen, men lyckas med ett hårt ryck få upp den till armbågen. Skönt - höll på att få värmeslag i stigande plusgrader och gassande sol. Vinden ventilerar skönt mot min bara hud och nu börjar 5 härliga kilometrar med långa, snabba utförslöpor. Passerar 15 km på 1.01 och känner mig nöjd över att hålla ungefär samma tempo som förra året, årets förkylningar, hosta och skador till trots. Stakar mig fram i härlig terräng och det som jag tidigare upplevt som backar upp till Eldris kändes nu som små kullar, som jag enkelt stakade mig upp för. Skönt att armstyrkan finns kvar, hinner jag tänka, det här går ju lätt. Kommer plötsligt till insikt om att jag överhuvudtaget inte känner mig trött och tänker att jag måste öka intensiteten i stakningen inför nästa år. Undrar just vem som skulle kunna träna mig i det? Kämpar på i samma tempo upp till Eldris och får en kick av sportdrycken igen. 9 km stakning fram till mål känns lätt. Armarna går som om de vore programmerade för uppgiften. Får i vanlig ordning ingen rygg att åka på, men resan mot mål känns ändå lätt. Vid Hemus står fam. Ullman och hejar, har då fastnat bakom 4 tjejer som blockerar samtliga spår, men inser att en omkörning i den lösa snön inte är att tänka på. Utanför Moraparken får jag syn på Martin och barnen som uppmuntrande hojtar att jag är bäst i spåret. 1,5 km kvar, stakar upp för första backen in mot stadion, diagonalar upp för den andra. In på målrakan med samma 4 framför mig som förut. Sista två stavtagen blir utanför spår och jag tror minsann att min skida var först över mållinjen av oss 5. Hör i bakgrunden att de fått in en åkare på tiden 2.00.00. Förstår senare att det var jag! En förbättring från förra året trots alla motgångar de senaste veckorna. Härligt förstås. Men mest nöjd är jag ändå över att jag lyckades hålla min plan om att inte låta hjärtat rusa. Kände mig helt oberörd när jag korsade mållinjen. Hade utan problem kunnat fortsätta i samma tempo flera mil till. Härligt att känna denna styrka i kroppen, motgångarna till trots. Tack L.K. för uppmuntrande ord om detta inför starten - du hade rätt i att tekniken var bättre i år och att jag kunde förlita mig på att kroppen skulle hjälpa till.

Hade verkligen tänkt att detta skulle bli den sista Tjejvasan på ett tag. Behöver en ny utmaning. Men så vaknar man då dagen efter Tjejvasan och tänker att det var då h-vete att jag blev sjuk under uppladdningen i år och inte kunde köra på mitt max på tävlingsdagen. Får nog ställa upp i en Tjejvasa igen och då verkligen tänka att jag ska tävla. Inte mot någon annan, men mot mig själv. Se vilken tid jag skulle kunna göra om jag verkligen var frisk. Så, bli nu inte förvånade om det även nästa år står en Angelica Johansson från OK Alehof på startlinjen.

Lite statistik:
På samtliga sträckor lyckades jag faktiskt förbättra min tid i år.
I klubbfajten (nu har jag endast kikat på tävlingsled) var jag den enda som lyckades förbättra min totala tid.
A-L hamnade under 3 timmar för första gången och tackade mig och L.K för den fantastiska skidträningen, så även K som premiäråkte på 3.13. Grattis till er båda!
De energislukare som jag bakvägen hört skulle göra allt för att slå mig i år, och som definitivt tillryggalagt fler träningstimmar än jag, försämrade sina tider. Skadeglädje är egentligen en väldigt ful känsla, som jag absolut aktar mig för att känna, men i detta fall kan jag faktiskt inte låta bli att tänka: HA!

På söndag sänds Vasaloppet i TV. Känner mig nyfiken på väderprognosen. Kroppen känns fortfarande laddad. Hade gjort vad som helst för att ha gjort Martin sällskap i spåret igår. OK Alehof har en buss som går upp till Mora i helgen. Någon mer som vill följa med?!

Bilder lånade från photomic.com

Härlig helg i vasaloppsspåren

Så kan vi då lägga ännu en härlig helg i vasaloppsspåren till handlingarna. Kändes oerhört vemodigt att lämna snön och Mora igår eftermiddag, efter att Martin tagit sig i mål i Öppet spår på utmärkta 6.41, dessutom utan att vara speciellt trött. Barnens deltagande i Ungdomsvasan blev också en härlig upplevelse. Sanna överträffade definitivt sig själv genom att åka på mindre än 4 minuter per kilometer (27:23 på 7 km), David låg riktigt bra med i täten ut från starten, men slog tyvärr en volt över en åkare som ramlade i en nedförsbacke precis framför hans fötter, och efter att hans ena stav satt fast under den förste killen som ramlade, hade han tyvärr ingen chans att åka ikapp de främsta löparna. Hans stakning över 3 km var ändå imponerande (13.28) och om han slipper vurpor nästa år kan han nog slå sig in på en topp 10-placering. Både Sanna och David tävlade ju med en åldersgrupp äldre, så det är ju egentligen nästa år de ska ha chans till bra placering, även om det naturligtvis är svårt att hamna på pallen, eftersom hela Sveriges och Norges undomselit står på startlinjen. Huvudsaken är att de fick en härlig upplevelse - båda var strålande glada efter målgång och var efter helgen i Mora lika förälskade i denna stad som jag.

Bilder lånade från photomic.com

Hjälp oss fram i spåren!

https://www.facebook.com/Alecta.se?sk=app_277521602320266

Via denna formidabla länk kan ni skicka en hälsning till mig i Tjejvasaspåret! Har förvisso inte sett dessa skyltar under mina två tidigare lopp, men jag gissar att det beror på bristande teknik! I år ska jag försöka följa expertråden om att skjuta fram höften vid diagonalåkning, kasta fram skidan i uppförslöporna och framför allt hålla blicken högt - gör jag rätt så ser jag era glada tillrop på de svarta skärmarna!

Angelica Johansson
Tjejvasan
OK Alehof
Startnummer 1011

Ni kan även heja på Sanna och David och söker då på
Sanna Eriksson (startnummer 1031)
Ungdomsvasan
Nödinge

David Eriksson (startnummer 43)
Ungdomsvasan
Nödinge

Tjejvasan sänds för övrigt i Vinterstudion på lördag morgon med start omkring 9.30 skulle jag gissa. Hela loppet kan den intresserade sedan följa i SVT Play. Ska försöka vinka till er i morgonsoffan - står ju i ledet bakom eliten, men alla tips om färgglada kläder och mössor för att synas maximalt kommer jag inte att följa. Det blir en mörkblå skiddräkt och en svart mössa, så att jag smälter in i den stora massan!

Make me smile - skicka en hälsning!

Strålande sol

Strålande sol med isiga och hårda spår i Dammekärr fick mig att under förmiddagens lugna pass förnimma en känsla av att det någonstans därinne i kroppen fortfarande finns en strimma av hopp om att Tjejvasan ska kunna genomföras nästa helg. Önskar så att kroppen snart ska kännas frisk och stark och att jag slipper fler bakslag. Jag som verkligen aldrig är sjuk mår fruktansvärt dåligt av att inte kunna vara igång. Träning är verkligen min drog och ger för mig riktig abstinens så fort den inte kan utföras efter huvudets vilja. Det är verkligen så att utan en frisk kropp är livet helt enkelt mycket svårare, och tråkigare, att leva. Tack för alla positiva tankar hittills - bombardera mig gärna med ännu fler! KRAM och trevlig helg!

Antibiotika

Min sega hosta har vägrat släppa taget om min kropp, med smärtande lungor och dålig sömn som resultat. Fick nog efter nattens hostattacker och sökte återigen läkarhjälp. Läkaren tyckte att jag varit krasslig lite väl länge för en vanlig förkylning och misstänkte att jag fått TWAR eller mykoplasma och skrev därför ut antibiotika utan att ta några ytterligare prover. Tyckte att det var onödigt att vänta i veckor på provsvar som ändå inte är hundraprocentiga - om jag nu inte tyckte att jag ville vara sjuk ett par veckor till?! Och nej, det vill jag ju förstås inte. Så nu står mina förhoppningar (och min tjejvasestart) till ett paket antibiotika. Sämre uppladdning går förmodligen inte att få, men om nu hostan försvinner och tröttheten med den får jag försöka lita på att kroppen är stark nog för att göra jobbet under 3 mils åkning. Har ju kunnat träna på riktigt bra under hela hösten egentligen, så grundstyrkan finns ju där. Bara att jag inte kunnat underhålla den på gymmet den senaste månaden, men några skidmil har det ju ändå blivit. Så jo, blir jag frisk tänker jag köra ett mentalt mantra dygnet före start för att intala mig om att mitt motto MOTIVATION SLÅR KLASS kommer att bära mig på min resa genom spåret även i år. Men först och främst krävs förstås en frisk och stark kropp - får hoppas att någon vill mig väl under den kommande veckan och påskyndar läkningsprocessen. Vänliga tankar mottages tacksamt!

Se, men inte röra...

Ett tips för alla som känner att kärleken går på lågfart är att se till att vara iväg på semester på samma ort som din partner, dock inte i samma sällskap! Så var fallet för mig och Martin den gångna helgen och effekterna av att kunna se, men inte röra, är absolut positiva. Testa själv!

Vilken toppenhelg!

Hosta, två elaka munsår och avsevärt färre skidmil än önskat (dock så många som fysiskt möjligt) till trots, blev helgen i Lindvallen en av de bästa på mycket länge. Resesällskapet var i absolut världsklass, så tack Lena, Anna-Lena och Kerstin för att ni följde med. SkiLodge Lindvallen var en fullständig fullträff - första besöket där för samtliga, men absolut inte det sista. Lindvallen får med detta boende och fasciliteter en vuxnare prägel, som jag absolut inte trodde var möjlig. Eller för att sammanfatta: Wow!

Under lördagen skramlade vi i underbart solsken och isande kyla ihop 17 km i längdspåren. Åkte med ett brett leende på tandraden, efter att återigen ha inhalerat astmamedicin. Kände mig stark, tekniken satt ut i främsta skidspetsen och inte ens axelskadan kunde hindra min framfart. Jag och Lena hade teknikskola med övriga 2, vilket genererade lite träningsvärk för de senare på kvällen. Vad kunde då passa bättre än njutning på Lammet och Grisen? Ni som inte provat denna restaurang (de har för övrigt en lokal även på Öland) måste absolut lova att göra så. Krävs visserligen en hyfsad del av månadslönen för att bli utlöst, men absolut väl investerat kapital! Åt lilla gourmetmenyn bestående av 3 huvudrätter! Den första med en fläskfilé som höll en klass, som jag aldrig tidigare skådat, därefter lammfilé och slutligen oxfilé, alla tre med för ändamålet avsedda tillbehörsbufféer med läckerheter såsom rostad sötpotatis, ljummen spetskålssallad, portvinssås, rödvinssmör, rödbetor med chevré, grön sparris och mycket mer därtill. Tunna skivor och små portioner var naturligtvis framgångsreceptet för att orka med 3 huvudrätter - tja, åtminstone för oss. Fanns all möjlighet att äta flera kilo kött, för den som så önskade. Köpte till ett vinpaket, som absolut fick maten att blomma ut och fick alla rätterna att komma till sin rätt. Ja, det var en smakupplevelse utöver det vanliga och absolut det bästa jag någonsin ätit på restaurang (och förmodligen även överallt annars också!) Smått runda under fötterna och med höggravidrundade magar (åtminstone var upplevelsen sådan) pulsade vi hem i snön. Anna-Lena skulle visa oss en genväg, som vid vissa passager snarare påminde om oplogade pulkabackar. Många skratt hördes när den första tog sig ned på fötterna, den andra sittandes på rumpan och kraschandes in i en gran, den tredje rakt ned i en snöhög och den första i efterlämningarna av gapskratt framstupa huvudläge ned i nysnön. Den fjärde skrattade mest och hjälpte oss andra upp! Det var skönt att komma in i SkiLodge-baren och värma kropp och själ med Irish Coffee.

Söndagsnatten bjöd på dålig sömn, dessutom nysnö och hård vind, som gjorde att spåren var som bortblåsta på morgonen, så även lusten att åka skidor. Vi packade därför snabbt ihop och påbörjade resan hem, på isiga, blankpolerade vintervägar men med en härlig känsla av en perfekt helg i bagaget. TACK alla!


Här ser ni vinerna som vi drack till de olika filéerna, från vänster till höger: fläsk, lamm och nöt. Samtliga absolut bäst tillsammans med just sin rätt.

Nu får det sannerligen räcka!

Ligger vaken i sköna sängen på SkiLodge Lindvallen efter en fantastisk kväll bland glada vänner. Här bor man verkligen alldeles toppen, väl värt varenda krona. Imorgon kväll väntar middag på Grisen och Lammet, ska bli ett kärt återseende.

Vaknade upp till minus 22 och tog därför en lugn morgon i lägenheten innan det blev dags för en tur i skidspåret. Strålande sol förgyllde våra vägar och det var inte annat än pur njutning. Om det då inte hade varit för mina tilkortakommanden... Blev något bättre efter knakelibrak-knäckningarna i veckan, men morgonen efter vaknade jag med en konstig, rosslande känsla i bröstet. Värre blev det vad dagen led och torsdag morgon var det absolut allt annat än bra - särskilt med tanke på att en skidhelg med tjejgänget i Sälen stod på schemat. Bara att ta sig samman, packa bilen och åka iväg. Åkte en mil igår när vi kom upp. Kände mig pigg i benen, andnöd till trots, men smärtan i axel, bröst, rygg gjorde sig naturligtvis påmind. Kände mig dock glad att kunna åka överhuvudtaget och insåg att det är just vila som kommer att få det hela att bli helt bra. Hostade mig sedan igenom natten och kände mig inte alls pigg i morse, men tyckte ändå att morgonen var för härlig för att helt lägga skidorna på hyllan. Blev 12 km i makligt tempo. Kunde bara andas i övre delen av bröstet och funderade på att uppsöka vårdcentralen när vi kom tillbaka. En av mina kära medresenärer hade dock astmamedicin i väskan, så efter några djupa inhalationer kände jag mig härligt befriad från mina problem. Eftermiddagen valde vi - trots syftet att åka skidor i helgen - att tillbringa på Spa-avdelningen, med flera olika sorters aromaterapi, bastu, is- och varma källebad. Höjdpunkten blev ändå simturen ut under den stjärnklara fjällkvällen, där vattnet snart frös till istappar i håret. Underbart, vilket skådespel! 3,5 timmar efter första doppet kom vi tillbaka till lägenheten och har nu avnjutit en god fisksoppa. A-L, som fyllde år idag (igår), tyckte att hon haft en perfekt födelsedag. Vi andra kunde inte annat än att hålla med - det har varit en fantastisk dag! Men när det gäller sjukdomar och skador, så får det faktiskt verkligen räcka nu! Dags att turen vänder?!

Knakelibrak!

Tillbaka efter en ganska omild behandling där det knakat högt i skelettet flera gånger efter sjukgymnastens framfart. Han hade tydligen gått ny utbildning sedan sist och tyckte att det var väldigt effektivt att slita och dra i mitt stackars skelett! Har så svårt att slappna av när de ska knäcka till... hu! Fick riktigt ont långt ned i gamla diskbråcket vid ett tillfälle, vilket jag högljutt påpekade - har ingen lust att få problem av den skiten, har ju varit riktigt bra det senaste året! Känns i alla fall bättre nu, men vid nästa besök i nästa vecka får han minsann lov att återgå till sina gamla metoder. Ogillar verkligen knakelibrak i skelettet!

Suck!

Under barnens jullov gjorde jag en djupdykning i våra garderober, kastade en hel massa gamla kläder och skapade ordning och reda. Så råkar Martin en enda gång lyfta upp kläder i garderoberna och vad händer? Det råder totalt kaos när man öppnar dörrarna! Allas kläder ligger dessutom i fel garderob och att man sorterar långärmat, kortärmat, byxor, gympakläder etc för sig tycks sannerligen ha gått honom obemärkt förbi. I linneskåpet ligger dessutom lakan huller om buller, absolut inte i det skick jag lämnade dem hopvikta på stryckbordet. Och varför lägga örngotten i de för ändamålet avsedda lådorna, när man bara kan trycka in dem mellan lakan och påslakan?! Vill med detta inlägg inte påvisa hur totalt inkompetent min käre make är på detta område (även om budskapet med all säkerhet går fram), men däremot uppmana alla pojkmammor (flickor tycks få det med sig per automatik) att inte överlämna exemplar i detta bedrövliga skick till vuxenvärlden. Om jag med omedelbar verkan hade avskaffat den kravbild som jag har på barnen när det gäller att hålla ordning, städa, bädda, sortera etc, kan jag garantera att slutprodukten ändå hade varit betydligt bättre än det vuxna exemplar jag delar min vardag med. Tänker ändå fortsätta med mina små krav och hoppas att mina barns framtida hälfter känner sig tacksamma och glada över resultatet. Frågar mig samtidigt i vilket kaos denne make egentligen vuxit upp (...har jag förstås sett med egna ögon...). Kravbilden måste ha varit obefintlig (Absolut!). Eller också var det någon som lärde honom att det är ok att blanda använt och oanvänt efter eget behag (...skulle inte alls förvåna mig). Hu! Tack kära föräldrar för att ni tog ert ansvar och lärde mig lite vett och sans!

Oj, oj, oj...

...att vila tillhör inte mina starka sidor, men den senaste veckan har jag tyvärr inte haft något val. Smärtan som kom över mig förra tisdagen har inte velat ge vika och när jag blev överdrivet andfådd av en kort promenad till Davids skola och det kom plötsliga hugg i höjd med hjärtat när jag låg och vilade i soffan, kände jag att det var dags att utreda det hela lite mer på allvar. Är ju fruktansvärt dålig på att uppsöka läkare, men ett samtal var allt som krävdes för att jag några få timmar senare fick komma på en utredning som heter duga. Tacka vet jag privata sjukförsäkringar! Fem minuter före utsatt tid fick jag komma in, varpå 1 läkare och 2 sjuksköterskor ägnade mig fullständig uppmärksamhet. EKG, sänka och blodvärde mättes och utvärderades till höger och vänster. Hann bli lite nervös innan jag fick svar på EKG, eftersom en avvikelse fick läkaren att göra om det tre gånger och ropa in en andra läkare för en 2nd opinion. Han tyckte dock att avvikelsen var inom tillåtna gränser, men tyckte däremot att biljudet när jag andades borde utredas, varpå jag fick ta mig en fem minuter promenad upp till Carlanderska för hjärt- och lungröntgen. Väntrummet var välfyllt, men redan efter fem minuter var mitt inre röntgat. Satt och inväntade besked när jag blev inkallad på röntgen ytterligare en gång. En skugga på en av röntgenplåtarna gjorde att läkaren misstänkte vatten i en vänstra lungan. Hann tänka att det nog tar ett tag innan jag blir frisk, men de kompletterande bilderna gav tydligen ett mer tillfredsställande resultat. Normalstort hjärta och lungor utan anmärkning. Skönt. Läkaren ringer igen imorgon för att höra att allt blivit bättre. Vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Svullnaden har förvisso gått ned, är inte längre lika öm i muskelfästena, trycket över bröstet har absolut minskat, men jag känner mig fortfarande ruskigt trött. Har dessutom en molande smärta som strålar ut från bröstryggen till ett muskelfäste i vänster skuldra och vidare fram över vänster bröst. Gissar att det är den skiten som är roten till allt ont. Fick precis en tid hos sjukgymnasten senare idag och jag hoppas på att han kan göra underverk med sina händer. Håller på att bli tokig av att inte kunna träna, eller inte ens röra på mig i annat tempo än en pensionär i dålig kondition!

Dags att vila

Sitter med en vetevärmare över axeln efter att ha fått riktigt ont över hjärtat vid gårdagens skidträning. Strålade från vänster skuldra ut i armen och fram över bröstet. Hu! Är svullen och öm över bröstmuskeln, förmodligen till följd av att jag höll på att göra en riktig praktvurpa igår när jag var ute och gick, med vevande armar och en onaturlig kroppsposition som följd. Får vila idag och hoppas på snabb bättring. Tråkigt bara, nu när det äntligen fanns lite snö i Dammekärr!

Nya skidmil i kroppen

Tycker att detta foto blev alldeles fantastiskt. Tog det under lunchpromenaden i fredags, ca 8 minus och strålande sol.


Fantastiskt fina spår under fredagens skidåkning, lördagen bjöd tyvärr på snöstorm, där vinden snabbt blåste igen alla spår. Snacka om tunga 26 km den dagen!

Efter en långhelg med längdskidåkning i Långberget börjar det kännas allt bättre inför den stundande tjejvasan om ganska exakt en månad. Att vädergudarna sedan hade försett även våra breddgrader med lite vinterväder när vi kom hem, gjorde förstås inte saken sämre. Ikväll väntar skidträning i Dammekärr. Visserligen inte spårat, men 90 minuters skidlek säger en sann snöfantast naturligtvis inte nej till! Äntligen vinter - idag dessutom strålande sol. Var som uppgjort för en långpromenad på förmiddagen, tog mig tur och retur till Dammekärr för att kolla snöläget och fick med promenaden 80 minuters lågintensiv träning på köpet. Toppen!