Sköna fredag

Skön eftermiddagspromenix i lagom tempo för en pensionär som jag med söta M&M. Vad mysigt att få en stund på tu man hand, fina du. KRAM

TACK för ditt stöd idag

2,5 h hos sjukgymnast, läkare, röntgen och blodlabb - idag känns det extra skönt med en vän som du. Tack för dina värmande ord när jag var ledsen.

Aj-ont efter 140 minuters promenad

Tidig söndagmorgon hade jag och och Lena K bestämt möte någonstans mellan hemmen för en härlig morgonpromenad. Då vi båda vaknade tidigt, lämnade vi våra respektive hem omkring 5-10 minuter före utsatt tid. Till följd av detta möttes vi på en plats som var oväntad för oss båda och trots att vi knappt kan ha haft 50 meter emellan oss fågelvägen, lyckades vi med konststycket att gå om varandra. Mobiltelefonerna låg naturligtvis hemma och vi förmodade båda att den andre försovit sig. Var dock kloka nog att gå samma väg tillbaka och möttes därför till slut just där vi hade stämt möte från början! Vad vi skrattade och förundrades över hur blinda vi måste ha blivit. Allt fick dock sin förklaring till slut.

Det blev i alla fall en riktigt härlig morgonrunda. Räknade till hela 2 timmar och 20 minuter, inklusive vattenstopp hemma hos mig. Hoppade till följd av detta maraton över sjukgymnastens övningar och tänkte att jag ändå fått min dos av rörlighet. Och ja, det hade jag tydligen. Genomled en sjuhelvetes natt med stela höfter och spänd rygg. Blev därför inte någon sjukgymnastik idag heller. Under dagen har det ryggonda sakteligen avklingat, så imorgon ska jag återgå till schemat och kämpa med mina rörelser, så att jag slipper skäll vid återbesöket på torsdag!

De som känner oss förvånas säkert inte över att samtalsämnena avlöste varandra non-stop - tror vi är (ö)kända för våra pratstunder och skratt utmed spåret i Dammekärr! Tack fina vän för att du alltid får mig att må bra!

Sommarnatt i maj

Lördag kväll och hembjudna till goda vännerna på orten. Fantastisk känsla att kunna sitta utomhus hela kvällen i bara shorts och linne, varmt omfamnade av den varma sommarvinden. Tack för en fin kväll ni som var med.

Wow, vilket lyft!

Så här en vecka efter Davids skolstart i nya skolan kan jag med glädje fastställa att skolbytet gått fantastiskt smidigt och att vi numer har världens lyckligaste kille. Så fort han kommer hem längtar han efter nästa skoldag och tar sig an sina läxor med en lust vi tidigare aldrig upplevt. Av hans kommentarer att döma, är det först den senaste veckan han insett vilken destruktiv miljö han faktiskt befunnit sig i. På nya skolan är det okej att "bara" vara David. Man behöver inte vara tuff för att överleva dagen och studiero i klassrummet är en absolut självklarhet. Det gäng av omogna klasskamrater som dagligen ålat omkring på golvet och pratat bebisspråk har han inte frågat efter en enda gång. Tro 17 - knappast en miljö att sakna. Jag är så oerhört tacksam för denna möjlighet - äntligen kan jag skicka båda barnen till skolan, utan känslan av att skicka dem till en arbetsmiljö, som jag själv aldrig hade accepterat.

Und du, Schatz (du weisst, wer du bist!), vielen Dank dass du dich so um David die vergangene Woche gekümmert hast. Ich bin so froh, dass es dir gibt, und ich wünsche, wie immer, dass wir nicht so weit von einander lebten - dein Engagement für uns vermisse ich häufig unter vielen anderen. Die liebste Umarmung!

Galen galopp

Ridinstruktören på Stall Tofta är verkligen helt fantastisk. Litar till fullo på sina hästar och elever. Har tyvärr ingen video från Sannas första lektion i torsdags (hennes ordinarie grupp), där fyra hästar galopperade fritt inne i padocken med strålande glada ungdomar på sina ryggar, helt avslappnade med händerna på sina hjälmar och njöt av det fartfyllda äventyret. Man kan väl säga att deltagarna i den andra gruppen (Sanna red igen missad lektion) inte kände sig lika bekväma över att släppa kontrollen (vilket ridinstruktören högljutt uttrycker sitt missnöje över)!!!

Nöjda Göteborgsvarvslöpare

Glad att kunna summera helgen som gått med två otroligt nöjda Göteborgsvarvslöpare i huset. Först ut var Martin, som i lördags, i 30 graders värme, avverkade 2,1 mil genom staden på tiden 1.52.26. Visserligen ett par minuter efter förra årets rekordnotering, men i jämförelse med betydligt mer rutinerade löpares resultat ändå kan glädja sig åt en riktig skalp! Slog till och med skidskytte-hjälten Björn Ferry med 3 minuter - bara en sådan sak! Stolt över dig älskling (dessutom var du supersnygg i svarta löptights och löparlinne)!

Igår var det Davids tur att ställa sig på startlinjen. Att försvara förstaplaceringen från de senaste två åren var på förhand inte realistiskt med tanke på vårens sjukdomshistorik. Den senaste månaden har han löptränat en gång och då endast i mycket makligt tempo för att se hur kroppen reagerade. Utan mängd- och fartträning kan man inte vinna ett löplopp med 500 deltagare på startlinjen, men som han kämpade vår lilla mästare. Inte bara mot motståndarna, utan även mot en kropp som inte svarade på tempot, ben som gjorde ont pga ovana och en galopperande puls som gav huvudvärk i solskenet. En hedrande åttondeplats fightade han sig slutligen till, endast 7 sekunder från segraren, så det var förstås en glad kille som fick kliva upp på prisutdelningspodiet och ta emot folkets jubel på Slottskogsvallen. Visst tyckte han i efterhand att det var lite trist att han inte varit i form inför årets löparfest, men gladdes samtidigt åt den framgång han nått i princip, enligt hans mått mätt, otränat tillstånd. Utöver årets två löpartävlingar har han faktiskt inte löptränat mer än 4 gånger, så prestationen igår var verkligen fantastisk. Heja dig, min älskade prins!

Det har varit en härlig helg i idrottens tecken - extra kul för David förstås, som i lördags gjorde klassens enda mål i vårcupen i Kungälv - i ett lag som bestod av en hel drös tjejer och endast 3 killar (varav endast 1 kille på plan åt gången!!!). Synd att det blev uddamålsförlust och stolpe ut två gånger, annars hade ni stått i final. Bra jobbat!

Underbart på Playa del Eriksson

Såååå sommarvarmt och fantastiskt underbart att man bara blir lycklig! Lägg därtill världens bästa skolvecka för David och man kan inte känna sig annat än otroligt lyckligt lottad. Tack gode Gud för detta!

Yohiofierad

Sanna är verkligen upp över öronen förälskad i fina Yohio - så till den milda grad att hon fick för sig att göra en Yohio-docka i slöjden. Den som känner Sanna förvånas säkert i denna stund - dockor har hon nämilgen alltid ratat rakt av, förutom några barbiedockor när hon var i 5-6 års åldern. Tycker i alla fall att Yohio-kopian blev väldigt söt och det var precis vad jag sa till henne: I brist på äkta vara, får man ibland nöja sig med en kopia!

Så här fin blev Yohio-kopian! 

Med detaljer ur mammas scrap-låda, tyckte Sanna att han blev ännu snyggare! Nästan lika fin som...

...originalet... Sanna visar återigen på sin förmåga att fånga ett speciellt ögonblick när hon fotar. Tycker att detta kort på Yohio är fantastiskt snyggt. Är en fullständig katastrof att det inte är han som representerar Sverige på lördag. Hade varit tusen gånger bättre än en gammal Idol-fjant!

En mördare går lös i trädgården

Han har flera ekorrmord på sitt samvete bara i år. Lägg därtill ett hundratal småfåglar och möss (den senare kategorin klandras han dock inte för). Någon ånger inför sina dåd uppvisar han aldrig, denne kallblodige mördare. När nybefolkade fågelholken igår eftermiddag hittades nedriven på marken med en sargad liten sädesärlekropp intill, fångades mördaren omedelbart in och tilldelades sitt straff: halsband med bjällra. Nu hoppas vi att fågelsången snart vill återvända till vår gata, trots våldförandet på herr sädesärla och hans stackars fru.

Not: Fågelholken är åter på plats, men frågan är om någon är villig att flytta in i detta skräckbo.

Hur ont i ryggen får man av att bränna 750 kalorier?

Det är frågan jag ställer mig i denna stund efter att precis ha avslutat ett lunchpass. Är så trött på de mesiga övningar sjukgymnasten gav mig, så att jag kan spy! Jäkla trams! "Det låter som om du behöver en rejäl genomkörare", sa Lena igår när vi pratades vid efter jobbet. Och ja, det tog jag fasta på när jag hamnade på crosstrainern idag. Återstår bara att se om ryggen
a. blir sämre
b. inte reagerar alls, eller
c. blir bättre och jublar över belastningen

Jag tänker hålla tummarna för c och om inte annat glädjas över att ha förbrukat drygt 750 kalorier. Det var liksom ett tag sedan sist...

Trots den knappa (obefintliga) träningsdosen den senaste tiden vill jag för min egen skull bara notera att jag idag tog mig 15,8 km på 64 min (varav 4 minuters nedvärvning), vilket innebär mitt traditionsenliga Tjejvasa-tempo. Detta innebär att
a. min tid på årets Tjejvasa var lika dålig som min form på tävlingsdagen, eller
b. jag är i ruskigt gott skick, trots träningsuppehåll, eller
c. jag är i konstant dålig form och verkligen bör lägga in en högre växel för att nå bättre resultat

Av dessa alternativ vet jag i sanningens namn inte vilket som är att föredra (b är liksom inte så sannolikt...), men jag misstänker att c inte är en alltför dåligt gissning. Nu menar jag inte att det är dåligt att åka Tjejvasan på ca två timmar, men i ärlighetens namn: Har inte den här kroppen mer att ge?

Livet är fullt av möjligheter

Våren känns sedan någon vecka tillbaka inte enbart i luften, utan har även smugit sig in i våra liv. David gjorde sin sista dag i Nödingeskolan i onsdags och började idag på Ahlafors Fria Skola. Ut med det gamla och in med det nya - ja, det är verkligen så det känns just nu. Ska bli kul att höra hans recension över första skoldagen om några timmar. Verkade hur som helst riktigt bra när jag lämnade honom i morse. Hann inte ens ur bilen innan första klasskamraterna registrerat att han var på intågande, mötte upp i grinden och visade honom klassrummet, för att därefter snabbt ge sig av till konstgräsplanen för dagens första fotbollsmatch. Leendet när vi skiljdes åt en stund senare gick från öra till öra och syntes även i ögonen och hela hans gestaltning. Hoppas han fått bära med sig den känslan hela dagen.

Tyckte inte jag anade ens en uns av magpirr hos David inför nya skolstarten. Lugn som en filbunke. Som om det vore det mest självklara i världen. Han har varit helt övertygad om att byta skola sedan vi fick erbjudandet för en knapp månad sedan. Inte tvekat en sekund. Flera har frågat oss vad David tycker om att byta skola, påpekat hur modig han är och undrat om han inte är nervös (det påminner oerhört mycket om när jag själv valde att starta eget). Med tanke på de reaktioner vi fått, inser jag att han säkert är väldigt modig, men att varken han eller jag tänker i de banorna. Jag har alltid uppmuntrat barnen att testa nya saker, våga säga vad de tycker, vara öppna för nya bekantskaper och att livet är fullt av möjligheter, som bara väntar på att tillvaratas. Nu inser jag att jag berikat våra barn med en fantastisk egenskap (tack mamma och pappa för att ni en gång överförde den till mig), som faktiskt gör livet mycket enklare och roligare att leva. Utan den hade jag nog känt mig handikappad, eller åtminstone begränsad, i många situationer och säkert riskerat att gå miste om mycket av det livet har att erbjuda. Livet är fullt av möjligheter. Det är upp till var och en av oss att upptäcka dem. Glöm inte det.

Not: Om jag nu inte haft denna egenskap, hade jag förmodligen inte heller upplevt frånvaron av den som en brist.

Paus mitt i livet

Ibland pausar livet. Oftast ofrivilligt, ibland på egen begäran, men i båda fallen förmodligen för att det är nödvändigt. De senaste veckorna har inget blivit som vi på förhand tänkt och trott. Davids febertopp för drygt två veckor sedan visade sig snart bära på fler tråkigheter. På andra feberfria dagen drabbades han av fruktansvärd smärta i vaderna. Det eskalerade och blev nästföljande dag så illa att han inte kunde gå, minsta beröring och han gallskrek, stackarn. Blev ett besök på vårdcentralen, där åkomman lyckades förbrylla och oroa samtliga tre läkare till den grad att remiss omedelbart utfärdades till Drottning Silvias Barnsjukhus. Dagen till trots, Valborg, fick vi träffa läkare relativt snabbt, som bekräftade den prognos jag själv satt kvällen tidigare genom lite googlande: Rullstolsvirus i vadmuskulaturen. Tydligen en inte alltför ovanlig åkomma efter influensa, och då i synnerhet hos pojkar i 7-10 års åldern. Knasigt. Läkaren lugnade vår oro genom att meddela att han skulle vara symtomfri inom 3-14 dagar. 4 dagar senare gick David som vanligt igen. Eller ja, han hade väl gjort det om han inte drabbats av en ny febertopp med dunderförkylning och legat nedbäddad i ytterligare ett par dagar. Två veckor från första utbrottet och ca 5 kg lättare började han så smått komma igång igen i mitten av förra veckan, naturligtvis tydligt märkt efter sjukdom och stillaliggande. Har verkligen känts fruktansvärt att se honom i detta miserabla skick, där det självklara - rörelse - plötsligt känts som en oerhörd lyx. David stillasittande, utan ork till fotboll, löpning, studsmattehopp, lek och bus är helt enkelt inte en bild vi är vana vid. Känner därför oerhörd tacksamhet över att han blivit bra igen.

När det självklara inte längre är självklart känns det jobbigt i ett mamma-hjärta. David tyckte dock att det var spännande med rullstolsrally på sjukhuset.

Inplanerade fotbollsmatcher och löptävlingar har i och med detta naturligtvis ställts in på löpande band och det har sannerligen känts märkligt att inte ha helgerna fullt uppbokade med aktiviteter. Men också skönt, måste jag erkänna. Tycker att jag hunnit ikapp mig i trädgård mm på ett sätt jag aldrig vågat drömma om. Till och med åtagit mig till synes tidsslösande projekt som att skura altanstaketet för hand. Kvarstår fortfarande 2 sektioner som jag tänker ta itu med i veckan, därefter hoppas jag att Martin ska vakna till liv, införskaffa en högtryckstvätt och gå loss på trallen - den behöver också en uppfräschning.

Före och efter - viss skillnad! (jag har fortfarande inte testat med högtryckstvätt, Lena!)

Den gångna långhelgen blev inte riktigt som planerad, då det härliga försommarvädret plötsligt förbyttes i prognoser av moln och regn. Istället för att styra kosan mot stugan, ställde vi istället GPS:en till syrrans adress i Malmö, där vi hade en kanondag i torsdags. Soligt och varmt blev det också - hela 22 grader faktiskt. Var en helt perfekt dag och supermysigt att träffa syster med familj. Kusinerna hade förstås jättekul, tråkigt bara att avståndet ska vara så långt att vi inte träffas oftare. Får skärpa oss.

När vi sedan planerade att åka till stugan för andra gången i helgen, var David plötsligt så pass återställd att han ville spela match. Sanna blev med kort varsel dessutom uttagen till Lag-SM på Säve (islandshäst), så lika bra att göra ändringar i schemat igen. Samling i stallet kl. 06 på lördagmorgonen (tack finaste Jill, Erik och Annie för att Sanna fick sova hos er), tävlingar från kl. 9-17, jag funktionär hela dagen (riktigt kul) och sedan hem för snabb middag - därefter landade vi äntligen i stugan. Sååååå skönt och avkopplande, även om nu söndagen gick åt till att bygga extra sektion på trappan och plana ut marken däromkring. Kändes oerhört bra när det var klart - riktigt nöjd med resultatet, jag har blivit en riktigt vass snickare! Bilder kommer. Lovar. Glömmer bara av att fota varje gång vi är där.

Finaste Sanna och Hjörtur - tack för en härlig dag i Säve (och tack kära sol för att du behagade komma på besök från strax före lunch och framåt - det var iskallt innan du dök upp!)

Gissar att pausen, jag erkänner - den var välbehövd, är över för denna gång. Det innebär inte bara att barnens aktiviteter på nytt kommer att dominera vår vardag, utan även att det är dags för mig att komma igång med egen träning igen. Jag liksom pausade den också...

Kan bebis-Polly stå i plankan (även om hon just här pausar med rumpan i vädret), finns det liksom inte längre några undanflykter för mig... Tack tjejer (med barn) för den mysiga Valborgskvällen, även om platsen nu blev en annan än först tänkt.

Utöver Göteborgsvarvs-träning slipar Martin musklerna med vedhantering (som fru och barn sedan snällt fick bära in i vedbon!)

Inte alls som planerat, men väldigt bra ändå

Liten David somnar med huvudvärk torsdag kväll och vaknar med samma åkomma fredag morgon. Beslutar mig för att han får vara hemma från skolan för att vila. Någon timme senare slår febern till med full kraft och det är en mycket besviken kille som allteftersom timmarna passerar inser att det inte kommer att bli någon matchpremiär samma fredagkväll. Han säger att tårarna som trillar nedför kinderna beror på hans besvikelse över detta, men mamman som i fyra timmars tid är fullt sysselsatt med att komma med kall trasa till pannan och fylla på den lilla kroppen med vatten inser att det även är febern och huvudvärken som talar bakom all (naturlig) besvikelse. När vi samma dag förklarar att han inte kan springa helgens planerade löptävling trillar tårarna igen. Jag kommer nog aldrig blir bra, gråter han från soffan och ser ynkligare ut än på länge (och nej, jag minns inte ens när han senast var sjuk. Förmodligen flera år sedan).

Lördag morgon skjutsas Sanna till Göteborg Horse Show dit hon blivit medbjuden av goda vänner från stallet (1000-tack igen Jill och Annie). Efter lite cash-diskussioner före avfärd tvingas Martin för tredje dagen i rad konstatera att det är dyrt att ha en tonåring i huset! Tar en timme i gymmet, vilket känns skönt för rygghelvetet efter en ganska kass natt.

Davids feber håller i sig under lördagen, 39.9 visar termometern och gossen ligger mest och sover hela dagen. Jag och Martin grejar i trädgården (på förhand tyckte han naturligtvis att mitt projekt var fullständigt onödigt), röjer och eldar. Känner mig mycket nöjd med resultatet. Så även maken. Skulle bara grymta lite först.

Söndag och Sanna ska dansa på Älvängens marknad. Till synes oberörd står hon där tillsammans med sina 3 danskamrater, som om det vore den mest självklara saken i världen. Skönt att känna sådan trygghet i sig själv. Kommer hon ha nytta av hela livet, konstaterar jag och Martin. Vår fina tjej! Plånboken får öppnas för fjärde dagen i rad - tjejerna måste naturligtvis gå och fika efter sitt framträdande. Klänningen hon fått syn på säger dock mamma nej till, om hon inte vill betala ur egen ficka förstås. Och nej, då är det förstås inte lika intressant - måste ju spara till ridlägret...

Söndag eftermiddag blir det ett andra besök i Älvängen - jag leker följecykel när Martin tar en 14 km löptur och erbjuder vätska när nöden så kräver. Bra jobbat, älskling! Bara oerhört tråkigt att sitta på en cykel bredvid och inte kunna jogga med...

Min dom

Precis hemkommen från läkarbesök på Carlanderska. Fick träffa en ruskigt duktig ryggkirurg som nu granskat min rygg och dess funktioner (eller bristande sådana) i detalj. Reflexer har kontrollerats, böjbarhet framtvingats, rehabträning diskuterats... Dessutom bjöds jag på en grundlig genomgång av röntgenplåtarna från min senaste magnetröntgen (2009!). Spännande faktiskt.

Plåtarna ger en tydlig bild över varför saker och ting nu är som de är. 2009 hade jag ett tydligt, läckande diskbråck mellan L5 och S1 (nedersta ryggkotan i ländryggen samt översta kotan i korset) - ja, så pass kraftigt att det faktiskt inte syntes någon disk alls mellan dessa kotor. Diskarna mot kotan ovanför (L4) respektive under (S1) buktar tydligt mot ryggradskanalen, vilket i sig vore anledning nog att ha riktigt ont, men som om inte det vore nog visar röntgenbilden även inflammation mellan L4 och L5.

Läkaren menade på en ny magnetröntgen är helt överflödig för tillfället - han behövde inte se några nya bilder för att kunna fastställa min prognos. Eftersom disken mellan L5/S1 saknades redan vid senaste undersökningen (och aldrig kommer tillbaka), så har det ju inte skett några förändringar där (mer än att kotorna ligger och skaver direkt mot varandra - ja, jag vet - det gör ont!). Det som förmodligen skett nu är att jag fått nya inflammationer i samma område och medan jag gått och kompenserat för smärtan så har jag även dragit på mig inflammationer i ett antal muskelfästen i ländrygg, ljumskar och säte.

Resultatet av dagens besök blev remiss till sjukgymnast, där jag ska få hjälp med skräddarsydda träningsprogram och även lite massage. För hård massage (som jag tycker känns otroligt skönt och befriande) var tydligen inte alls särskilt bra, utan kunde snarare förvärra inflammationen... Hmm - skyldig! Ska förmodligen få köra Redcord-övningar (liknar TRX) som rehab, så det ser jag fram emot. Blir kanske till att promenera bort till gymmet i Nol på lunchen framöver, köra övningar där och sedan promenera tillbaka hem igen.

Jag får väl på något sätt försöka se denna rehabträning som ett led i min utmaning, även om det inte riktigt var så jag föreställt mig den...

...kunde förstås inte låta bli att fråga om mina möjligheter att börja med löpning framöver... svaret var tyvärr precis som väntat: Du bör nog inte förvänta dig någon vidare karriär som löpare... Läkaren tyckte i och för sig att jag skulle försöka, men inte ha alltför stora förhoppningar på att det ska lyckas. Och nej, några förhoppningar har jag nog egentligen inte, men likväl en VILJA av stål. Får se framtiden an och se om den där viljan tänker hjälpa eller stjälpa. Tänker hur som helst inte deppa så länge det finns minsta hopp. Och med den där Redcord-rehaben borde man väl åtminstone kunna förvänta sig en platt(are) mage?

Varierad träning

Att ligga ner funkar inte.

Att sitta ner funkar inte.

Att stå rakt upp och ner funkar inte heller.

Men att promenera är skönt. Förutom krampen i benen förstås, men den brukar ge med sig efter en halvtimme. Vet att den kan vara ett tecken på det jag försöker slå bort: diskbråck in action.

Vaknar på natten. Kissnödig. Satans ont i ryggen. Efter diverse stretchövningar lyckas jag vända benen över sängkanten och ta mig in på toa. Väldigt kissnödig nu. Smärtande rygg. Efter alldeles för lång tid lyckas jag uträtta det jag kommit för att göra. Varningsklockan ringer - Angelica, du borde uppsöka läkare.

Ny morgon och nattens procedur upprepar sig. Äter frukost med krypande känsla i kroppen. Vill inte sitta. Vill inte stå. Bara komma i träningskläderna och röra på mig.

Jobb grusar träningsplanerna, vilket jag visserligen är glad för, men tanken på att sitta på en kontorsstol får mig att bli illamående. Blixtliknade impulser från sätesmuskeln upp i ryggen och ned i benen. Inte bra, förstås.

En lucka i schemat. Dags för träning. Tänker att jag borde variera min träning och låter cykeln lufta sig. I 15 km. Första dryga 7 känns lätta, trots motvind. Vänder för att cykla tillbaka. Ännu mer motvind, känns som orkanstyrka. Svettig blir jag i alla fall och jag gissar att mina 45 min på cykel gjort någon typ av nytta i alla fall. Drar lite i baksida lår, så det är väl bäst att stretcha lite till.

Efter lunch dags att jobba vidare. Sittandes eller ståendes. Ser redan fram emot nästa aktiva inslag i mitt liv. Förhoppningsvis redan i eftermiddag. Eller åtminstone ikväll.

Sorg i mitt idrottshjärta

Igår kväll stod löpträning med SAIK på agendan för sonen. Skjutsade dit och passade samtidigt på att ta en promenad i Skatås-terrängen. Fint. Trots att det var många med mig som just promenerade i rask takt, kände jag ett sting av sorg i mitt idrottshjärta så snart en löpare sprang förbi. Nej förresten - det var betydligt mer än ett sting. Mer som ett tungt svärd, som högg, högg, högg, högg...

Trots glädjen över den underbara naturen kände jag mig snarast moloken när jag kom tillbaka till parkeringen efter ca 50 minuters powerwalkande. Tom. Ledsen. Arg. Förbannad. Allt på en gång. Jag skulle också vilja springa. Helst ett helt maraton förstås. Eller Göteborgsvarvet. Eller milen. Eller bara en jävla kilometer. Men så är det det här med ryggen. Den vill inte. Sista två veckorna har det varit kaos. Vaknar varje natt av mina egna högljudda aj, så snart jag vänder mig. Inatt sov jag på en piggboll för att avlasta smärtan. Vill inte säga hur ont jag hade när jag första gången vaknade och insåg att bollen inte låg kvar där jag placerat den, utan borrat in sig i ryggraden.

Det känns så förtvivlat ledsamt med denna rygg, att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Dygnet runt gör den sig påmind. Är trött på smärtan. Trött på att inte kunna. Trött på att försöka, bara för att nästa stund få ett förbannat bakslag.

Med skidåkningen är det annorlunda. Då håller den sig i schack. Men för det krävs det vinter. Och den är slut. Och inte har våren kommit på riktigt heller - och det innebär tyvärr bara en sak: Det är långt till nästa vinter. Suck.

Statusrapport

Nejdå, jag har inte glömt utmaningen. Fullföljt både idag och i fredags. Vila lördag och söndag, enligt plan.

På återbesök i min barndoms biosalong

Jag minns det som igår. Mitt första biobesök. Tror minsann att jag var sju år, ganska nyligen fyllda. Gick tillsammans med mamma och om jag inte minns fel en flicka som heter Maria. Vi brukade inte leka särskilt ofta, men hur som helst tillräckligt ofta för att bjuda varandra på barnkalas. Jag minns fortfarande den bruna trappspaljén i deras rödbruna tegelhus på Långgatatan. Och hennes pappa. Den första föräldern att introducera korv med bröd på kalasen. Det var lyx. Åtminstone på vår gata. Tidigt åttiotal.

Bion som visades, i Folkets Hus lokaler, var filmatiseringen av musikalen Annie. Jag älskade sångerna, grät av medlidande under stora delar av filmen och var märkbart tagen vid föreställningens slut. Hur Maria reagerade minns jag inte. Vad jag minns är att hennes mamma var svårt cancersjuk. Om hon redan gått bort när Maria gick med oss på bio, det minns jag inte. Det kan vara så, eller också skedde det kort därefter. Många år senare, när vi höll på att bli vuxna, omkom även Marias pappa i en bilolycka. Varken då eller senare reflekterade jag över valet av film den där eftermiddagen 1982 - en föräldralös flicka, vars föräldrar var döda, men där allting på slutet ordnade sig till det bästa ändå. Det hoppas jag även att livet gjort för dig, Maria.

Igår var det dags igen. Goda vänners fina 11-åring Filippa stod på lokala scenen i huvudrollen som Annie. I bänkraden satt jag och familjen, bland hundratals andra. Konstaterade efter bara några minuter att känslorna tydligen skulle finnas på utsidan även denna kväll. Kände flera gånger tårarna bränna bakom ögonlocken och jo, en och annan tår torkades också från kinden. Filippa var fantastisk. Utöver sin änglalika stämma hade hon också en fantastisk närvaro på scenen och var definitivt föreställningens absoluta stjärna. Vågar tro att jag blivit lika berörd om jag aldrig träffat henne förut. Hon har verkligen något speciellt, denna unge. Har jag alltid tyckt. Att se henne i sitt rätta element var verkligen en upplevelse - tack finaste Filippa för detta.

Borde ha fullt fokus på jobb denna dag, men upplevelsen från igår har tagit med mig på en känslomässig resa till mitt förflutna och förtjänar på något sätt en stunds eftertanke. Hur pass starka spår denna film satte i mig för alla dessa år sedan har jag nog aldrig riktigt förstått, förrän igår kväll, trots att filmmusiken alltid legat mig varmt om hjärtat och på olika sätt följt mig genom livet. Ja, som det kan bli. Bara för att man går på bio.

Ekorrmördare och vårblomstermarodör

Liten ekorre med tassarna i vädret. Orörlig. Likstel. Död. Familjens ekorrmördare har varit i farten igen. Fy Stitch! Bad cat!

Lika "bad" var den vårblomstermarodör som härjade runt vårt hus i natt. Gissningsvis ett rådjur. Blommor och stjälkar stympade. Renskrapat. Dessutom jord över halva trappan sedan Mr eller Mrs Deer dessutom bökat upp plantorna med rötter och allt. Fy skäms! Gillar inte sabotörer! Vill ha våren och dess blommor i fred. Hrmpf!