Sommarplaner i vinterlandskap

Jag tillhör verkligen den skara som njuter av vintern i allra högsta grad och längtar egentligen inte alls till sommar och värme så länge som snötäcket ligger kvar och temperaturen håller sig på minusskalan. Men visst känns det ändå underbart att veta att sommaren väntar där bakom snösmältning, slask och vårregn. Igår gjorde sig sommaren lite extra påmind här på mitt kontor, då sommarens resa till ännu mer somriga breddgrader blev bokad. 2 veckor i våra gamla omgivningar på spanska fastlandet tänkte vi inleda semestern med och barnen blev så ivriga att de nästan glömde bort hur kul det är med pulkaåkning och ville att det skulle bli sommar direkt. Blir naturligtvis jättekul för både dem och oss att träffa våra Spanien-vänner. Och kanske kan vi förverkliga några av de utflykterna vi inte riktigt prioriterade 2006, som t.ex. mysiga och hissnande Ronda...

Och kanske lite playa-liv i Nerja (vi skulle gärna testa några av de mysiga badvikar fam. Fritzell skickat bilder på), eller varför inte uppleva en favorit i repris, Tarifa?

Bilder från Nerja.

Vad härligt att ha detta att se fram emot! Får bli min tröst när djävuls-perioden på jobbfronten drar igång nästa vecka. Ja, vi befinner oss återigen i den perioden av året. Kan inte fatta att det redan är dags igen... Men, med dessa bilder för mina ögon ska det nog gå vägen även i år.

...rosor på kinden och solsken i blick...

Jag ska villigt erkänna att motivationen inte låg på topp i går morse när man skulle återvända till vardagen efter en lång och häääääääärlig ledighet, men när jag satt här och kikade ut från mitt fönster igår och allt som mötte mig var strålande sol från en klarblå himmel och gnistrande snö, så kändes det ganska ok att jobba ändå. Mina triceps skriker efter vila, men jag kunde inte annat än att beta av 11 km i längdspåret på lunchrasten idag - himlen var lika blå som igår, solen lika härligt lysande, snön lika bländande vit och ja - jag hade nästan en salig upplevelse uppe i spåret. Jag, naturen, fågelsång... (och ett gäng pensionärer). :) Stunder som dessa är det svårt att önska sig mer av livet. Lycka i kropp i själ - vilken fulländning!

Och för er som inte testat Nödinge förut - gör det gärna i vinterskrud - längdspåret i Dammekärr är varmt att rekommendera.

Underbara vinter

För ett vinterfreak som jag kan livet naturligtvis inte vara annat än på topp när snön lyser vit och temperaturen kryper ned under i alla fall för västkusten normala förhållanden. Nästan 20 centimeter nysnö (värsta pudret) under gårdagsdygnet höll oss ute under nästan hela onsdagen och barnen åkte längdskidor i trädgården timme efter timme. Jag och Martin tog en sväng i Dammekärr på eftermiddagen och lyckades även lura med oss fröken Björk. Att vi inte förfrös oss har vi Dammekärrs vänner att tacka, som lämnat pannrummet öppet. Skönt att tina fingrar och tår efter första kilometern - sedan höll vi minsann värmen. Kanske berodde kylan på de för en gångs skull inte perfekta skidspåren - nysnön hade gjort spåren till en vintrig version av plockepinn och i första backen flög både skidor på stavar åt alla möjliga håll för personen bakom tangenterna - är lycklig över att min rygg höll! Annars har spåren på Dammekärr verkligen varit toppen från dag 1 - idag ska de vara nypreppade, så naturligtvis blir det ett nytt besök idag.

Firade nyåret i Sälen. En veckas skidåkning gjorde gott efter en hektisk jobbmånad och även om det var riktigt kallt, så njöt vi verkligen i fulla drag. Jag och Martin körde längd på kvällarna, som kallast i minus 22. Brr! Nyårsafton firade vi med Mikael och barnen - blev mer påtagligt än på länge att Helena inte var med oss, men kvällen var verkligen jättemysig och hellyckad, så jag är glad att vi blev inbjudna och fick fira med familjen.

Scouterna i oss kom minsann fram under Sälenveckan. En kväll gick strömmen och det blev nattsvart både i och utanför stugan. Dubbla långkalsonger på och hela familjen under täcket. Massor av värmeljus och mysigt värre. Efter knappt 2 timmar kom den tillbaka och på den korta stunden hade stugan blivit rejält avkyld (minus 24 utomhus), så det var tur! Vi skrattade gott åt oss själva och vår "överlevnadsinstinkt", som dock höll oss varma och goa!

När vi kom tillbaka till Nödinge möttes vi av en plogad uppfart - tusen tack Niklas för hjälpen! Blev otroligt glada och tacksamma! (och skönt att inte behöva ta itu med snöröjning så fort man kom hem). Hoppas att vi kan anlita Svenssons snöröjning fler gånger om Fader Frost har tänkt sig att stanna. :) Härligt med vänner som skickar en tanke när man är bortrest.

För den som vill ta del av mitt Bambi-liknande premiäråk i Dammekärr, se bilden ovan (som för övrigt även finns för åskådning på alehofs hemsida!) - som tur är blir skidtekniken bättre för varje övningstillfälle. :)

Vasas Vassa Brudar

Ja, visst är det ett slående namn vi går under, vi galningar som, faktiskt via Helena i många fall (ja, hon som gick bort alldeles för tidigt i höstas), blivit uppmuntrade att åka Tjejvasan?! Idag öppnade 200 meter längdspår uppe i Dammekärr och jag blev visst första man (kvinna) ut! Såg att någon från snöteamet stod och fotade under mitt första varv, där jag hade full sjå att hålla armar och ben i styr. Finns risk för att jag hamnar på fler hemsidor framöver - jag ska gärna bjuda på en länk och ett gott skratt... :)

Blev i alla fall 30 varv på det dryga 200 meters långa spåret, så nu är de första 6+ km tillryggalagda. Planen är att kämpa vidare imorgon och sedan får väl skidåkningen helt enkelt ersätta de dagliga promenaderna framöver, så länge snön behagar stanna. Den som vill får gärna göra mig sällskap i spåret.

En riktigt härlig jul till er alla

Vill bara passa på att önska alla nära och kära en riktigt härlig jul. Har precis gjort kola med barnen, en hårdare och en mer tuggvänlig version (läses en mindre och en mer lyckad sats!) och känner mig alldeles skönt avslappnad. Har nog inte alla klappar klara egentligen, men jag tror helt enkelt att jag bara bestämmer mig för att det får räcka som det är, trots orättvis fördelning i antal. Nu vill jag bara njuta av julmys och vi är bara timmar bort från en härlig julträff bland goda vänner ikväll. Skinkmacka och julgröt ryktas det om - MUMS! Må väl och ta det lugnt - det blir jul även utan alla måsten.

Mama Mia, i famnen på en italiano!

Döm av min förvåning när jag hittade dessa bilder på italienska hotellets hemsida (där vi bott ett par av gångerna vi varit i Italien och åkt skidor)... http://web.me.com/fbazzana/Hotel/Winter.html#4 samt http://web.me.com/fbazzana/Hotel/Winter.html#3! På andra bilden ser ni Sanna och David längst fram (David med gipsat ben, men det syns knappast under overallen! Undrar hur många fler hemsidor man figurererar på, som man inte har en aning om?! :) Tror minsann att de får bjuda på gratis Chianti hela veckan när vi åker tillbaka till påsk 2010! Någon typ av royalty borde man väl kunna utkräva, tycker man... Fniss! (Fanta till barnen, för all del)

Livstecken

Tänkte att det kunde vara på tiden med ett livstecken efter allt för mycket jobb och bråda dagar. Nu känns det dock som om jag är i fas (yippie!) och har börjat leva igen. Morgonpromenaderna är återinförda och regelbundenheten passar mig bra mycket bättre än de panikpromenader jag emellanåt pressade in när det helt enkelt blivit alltför många timmar framför datorn.

Lagom till första advent-helgen hade vi ju äntligen planerat in kalas för Sanna (ja, tiden har gått fort sedan slutet av juli...) Körde på tomte-tema och det blev både pepparkaksbak (och senare dekoration), julgodistillverkning och hyacintarrangemang under kvällen. Naturligtvis även julmusik, glögg, ris a la Malta och skumtomtar! Det var så hellyckat. Alla barnen var helt betagna av allt pyssel och vi hade verkligen en underbar kväll. I lusthuset... Ja, det blev klart (nästan, invändigt) för premiär dagen innan, så det var lika bra att springa in och ut med pepparkaksplåtarna! Nu är det en byggställning runt huset igen - plåtslagaren är där. Men fy 17 vad jag är trött på segfärdiga hantverkare... När det blir dags för projekt renovera badrum ska jag verkligen specificera ett och annat i förväg. Ännu tydligare än den här gången... Är så trött på människor som inte gör vad de ska. Suck! Plåtslagaren skulle ha kommit för 6 veckor sedan. Dök upp några få timmar förra veckan, 3 timmar idag och sa då att han kommer nästa vecka igen... Det är så att man blir helt j-a galen.

Igår sa vi adjö till simskolan - David checkade ut och var inte välkommen tillbaka nästa termin. Han har tagit alla märken man kan ta inomhus och stoltserade glatt med kilometermärket när han kom hem igår eftermiddag. Denna lilla kropp - 40 längder... Ja, ni som känner David vet ju att han inte gör något halvhjärtat, så varför inte simma en kilometer på en gång? Ja, vad ska man säga. Han är helt outstanding i allt han företar sig.

I söndags var det avslutning på fotbollen, nästa onsdag i brottningen och sedan blir det nog några lediga veckor (fast vi ska förstås åka till fjällen och åka skidor efter jul!). Vet dock inte hur det ser ut med skridskoskolan som han vill börja i på lördag... Just nu känns det dock alldeles perfekt med allt barnen vill hitta på - det skapar tid för mig och Martin att röra på oss också. Gick 6 km PowerWalk medan David spelade fotboll i söndags och imorgon tar vi en ny tur, dock på var sitt håll, när det är dags för brottning och friidrott. Martin har fått värsta dillet på träning och träffar till och med sina kunder för jogging i Skatås på lunchrasten. Men det är härligt med all denna rörelse - man får så otroligt mycket extra energi, trots mörker och regnrusk. Och när man väl gett sig ut, spelar faktiskt inte regnet någon roll. Nu ska jag cykla och hämta David i skolan - en ny kompis från en parallellklass ska komma hit och leka. Ska bli spännande! Sedan kommer Sanna med kompis och ska dekorera pepparkakorna de bakade igår. Köttbullarna är också rullade, senapen kokad. Julgodis har vi gjort i flera omgångar och käkat upp, så nu får vi nog vänta någon vecka innan det blir mer av den varan. Men jag får nog fundera ut något annat att pyssla med ikväll - jag älskar julförberedelser!

Det enda jag inte gillar är julklappsinköp - jag hatar decemberstresset i affärerna, när folk tycks bli som tokiga. Som tur är har jag det mesta fixat sedan tidigare och vet vad jag vill komplettera med, så mer än 60 minuter i kaoset ska jag förhoppningsvis inte behöva tillbringa.

Ha en härlig vecka och ta det lugnt i julstressen!

Svininfluensa?! och överbelamrad med arbete

Förra veckan slog den till... influensan alltså. Vet inte om det var den STORA svin-versionen eller bara en allmän influensa, men ett är säkert: det var länge sedan jag var så sjuk. Tre dagar med drygt 39 graders feber gjorde att jag kände mig mer än ömklig. Barnen måste ha trott att jag höll på att stryka med - grät verkligen av smärta. Vaknade på tisdagen (även David) med skyhög feber och värsta hostan. Från att ha varit pigg och kry på måndagskvällen när jag tog en promenad med Maria, till att plötsligt vara helt utslagen. Har aldrig varit med om något liknande. Davids första dygn var kämpigt. Hade värsta feberkramperna på natten och han skrek som om hans sista stund var kommen. Jag hade så ont i huvudet, så att jag inte sov en blund på tre nätter. Jobben bara haglade in och det var bara att försöka ta sig samman och få lite gjort. Vet inte hur jag lyckades producera filer i den takt jag ändå lyckades upprätthålla... Var (och är) i alla fall helt slut över att inte ens få vara sjuk ifred. Min feber gav med sig på fredagseftermiddagen, men min hosta är fortfarande huggande elak och kommer över mig ett par gånger per dag. Kom inte ihåg om jag berättade om mitt numer konstaterade diskbråck? Jodå, det var just vad MR visade (samt modikförändringar och höjdreducerade diskar...) Hur som helst - det gör hyfsat ont när hostattackerna flyger på en. Om jag inte hinner krypa ihop så känns det typ som om hela ryggen ska gå rakt av. Sjukgymnastiken är i full gång och jag ligger och balanserar på min pilatesboll mest hela tiden (not!), men lite svårt att träna rygghelvetet när det gör så förbannat ont. Men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva...

Jobbfronten har varit fortsatt kaotisk även denna vecka, vilket gör att dagarna passerar revy i ännu snabbare takt än normalt. Barnen blir alltför stora alltför snabbt och jag grämer mig för att jag inte hinner njuta ännu mer av varje ögonblick. Ibland tror jag inte att jag är gjord för att arbeta - jag skulle gladeligen bara pyssla och fixa här hemma, hitta på saker med barnen när de kommer hem från skolan och sedan kanske få lite tid över till mig själv. Hinner ju för 17 inte ens med en rask promenad som läget är nu. Lyckades leja bort en monsterfil tidigare idag (tack gode gud!), men som jag misstänker blir överjävlig att korrekturläsa när jag får den i retur. Har översatt en liknande text denna veckan, där jag lyckades imponera på ingenjören som hjälper mig med monsterfilen nu. Kände mig smickrad. Värsta experten på förnyelsebar energi håller man på att bli! Och dagvattenavrinning. Spännande saker...

Min man har väl mest sett ryggtavlan av mig de senaste veckorna, så jag kanske bör göra honom sällskap i sovrummet. Har jobbat ett par timmar efter kvällens middagsgäster gick hem. Imorgon bitti kommer mamma och pappa på frukost (om 7 timmar! Hjälp!), sedan blir det till att måla lusthuset invändigt en tredje gång, och på kvällen väntar nya middagsgäster. På söndag har David fotbollsträning och Martin har visst lovat att vi ska åka en sväng till Alingsås. Sedan är det måndag morgon igen. Nästa helg är det första advent. Skumt. Känns inte riktigt som om man är där mentalt ännu. Efter ännu en panikvecka (jag vet att det är 11 000 nya ord på gång in på måndag som ska färdigställas inom 4 arbetsdagar) lär känslan knappast vara annorlunda nästa helg, men förhoppningsvis kan lite ljusstakar och stjärnor i fönstren ändra på det.

Nu ska jag störtdyka ner i sängen. KRAM.

P.S. Måste rapportera om den jättelyckade scrap-träffen för två veckor sedan. (Herregud, det har redan gått två veckor!). Blev värsta layout-racet för min del och på kvällen när jag kom hem blev det även ett gäng julkort. Nu är alla julkort skrivna(!!!) och väntar bara på att postas. Det känns skönt. Hur jag lyckades med den bedriften vet jag egentligen inte. Det är väl som vanligt projektledaren Angelica som varit i farten och styrt upp livet...

Ingen tillfällig svacka...

...men överbelamrad med arbete. HJÄLP!

Bara en tanke...

...tänk att så många människor inte inser att delad glädje är dubbel glädje. Kan verkligen inte förstå hur människan kan låta missunnsamheten få fäste, att välja att inte glädjas när någon annan lyckas, når framgång eller kanske bara mår bra. Vad jag hatar denna svenska avundsjuka.

Får mig att tänka på Liten Tinglas underbara stämpel, Njut av varje ögonblick. Livet är för värdefullt för att inte ta tillvara på. Det är en tanke som blivit än mer påtaglig hemma hos oss sedan Helena dog, även om jag faktiskt tycker att vi alltid varit bra på att njuta.

Men för att kunna njuta av varje ögonblick måste du också kunna älska din nästa. Då funkar det inte att vara avundsjuk, komma med skitsnack eller fara med osanningar. Den enda tillvaro du förpestar är förmodligen dessutom endast din egen.

Försökte för ett tag sedan uppmuntra en av naturen missunnsam människa. Resultatet av detta blev en smått häpnadsväckande historia, så osannolik att den, när den berättas, känns uppdiktad. Har funderat på hur något positivt kunde resultera i ett känslomässigt kaos och har helt enkelt dragit slutsatsen, att när människan omger sig med alltför negativa tankar och ständigt känner avundsjuka inför allt och alla, blockeras allt vad positiv anda heter. Man har pratat så mycket skit, så att man har svårt att se positiva ord för just vad de är: positiva. Det är så tragiskt och än värre är att dessa människor uppfostrar barn i samma anda. Och så undrar man varför det inte är fred på jorden?!

Ja, vänner... vad ska man säga? Tack för att jag får glädjas med er och dela er sorg. Och tack för att ni glädjs med mig och tröstar mig när jag är ledsen. Låt inte andras tillkortakommanden förpesta er tillvaro.

Nu är det minsann strax jul igen...

Ja, det är väl inte så mycket mer än julmusiken som saknas för att känslan av att nu är det jul igen ska infinna sig. Har i dagarna 2 varit helt uppslukad av julkortsmakeri! Ja, kära vänner - ni läste faktiskt rätt. Inspirerat (fast först nog mest ångestladdat) läste jag på scrap-vännernas bloggar om att det börjat målas tomtar och tillverkas kort i mängder i Kungsbacka-trakten. Så igår, när jag verkligen inte alls hade lust att jobba, kom inspirationen mer eller mindre flygandes även till mig och så var jag fast. I värsta scrap-träff manér. Var nog igång i 8 timmar. Kanske mer... Nu är ju inte jag så rutinerad att jag göra 50 likadana kort (ja, det brukar bli i den storleksordningen för eget bruk...), utan jag får naturligtvis en massa olika idéer som jag sedan brottas med och försöker förverkliga. Oftast, hittills, med facit att jag själv är nöjd, men visst har det blivit några kort i högen för mindre lyckade försök. Det är konstigt. Idéerna i förverkligad form blir inte alltid så som man tänkt sig. Men ja borde snart vara halvvägs och det känns minst sagt ytterst tillfredsställande, inte minst med tanke på att det bara är mitten av oktober. Tror minsann att jag ska gå och köpa julklappar imorgon...

Nästan läskigt...

Är det bara jag som ser likheten?

Sanna och Piggolett (ponnyn som vi blivit medryttare på)

Sanna och Jaison

Jag funderar över om det finns något släktskap, eller om det bara är så att vi föredrar en viss typ av häst...

...kolla dessutom in ponnyn vi hade i Spanien, Pinocchio... (2006, Vår resedagbok, del 5) - han måste också vara en avlägsen släkting! Någon som vågar gissa på hur vår nästa ponny kommer att se ut?!

Tidsfördriv

Följer exemplet på Therese och Malins bloggar och ägnar mig åt en spännande (?!) lista. Håll till godo, den som har tid, lust och ork.

1. Hur gammal är du om fem år? 39 år
2.Vem var den sista du träffade? Snickar-Patrick
3. Hur lång är du? 1,72.
4.Vilken var den senaste film du sett? Ice Age 3
5. Vem ringde du senast? Mamma
6. Hur löd ditt senaste SMS och till vem? Kan jag räkna med att du dyker upp imorgon bitti?, till snickaren!
7. Vad är dagens planer? Jobba, fixa på huset, röja i trädgården (solen måste bara värma omgivningen lite först!)
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms om det ska gå snabbt, men visst föredrar jag mänsklig kontakt!
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? De är gifta
10. När såg du senast din mamma? I morse.
Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du idag? Gick upp vid 05.30 och körde från Värnamo till Nödinge
13. Har du någon gång hittat en katt? Hittat och hittat, men åtminstone försökt mig göra av med!
14. Vilken är din favoritplats? Där solen skiner
15. Vilken plats föredrar du minst? Där det råder avundsjuka
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Och en sådan fråga ska en sådan orolig själ som jag svara på?! Vem vet vilka galna idéer vi hunnit förverkliga inom den tidsperioden... Den som lever får se. Har fullt upp med nuet!
18. Vem fick dig att skratta senast? Pappa, fast jag skrattade nog mest åt honom
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, tyvärr (?). Finns kanske i någon låda på vinden, om de inte gått vidare till bättre ändamål
20. Har du stationär eller bärbar dator? Fler av varje.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Trosor passar mig fint. Underställ när maken är för dålig på att elda.
22. Hur många kuddar har du i sängen? 4
23. Hur många landskap har du bott i? Småland och Västra Götaland (ev. Bohuslän - stora delar av Hisingen tillhör Bohuslän - är osäker på om Vågmästarplatsen hamnar innanför eller utanför Västra Götalands ramar)
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja
25. Är du social? Om jag har lust.
26. Vilken är din favoritglass? Sandwich
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Resa
28. Tycker du om kinamat? Nej, usch. Typ det enda jag inte gillar, förutom inälvsmat
29. Tycker du om kaffe? Nej
30. Vad dricker du till frukost? Grönt te
31. Sover du på någon särskild sida? Vet inte. Jag sover ju.
32. Kan du spela poker? Ja, hyggligt.
33. Tycker du om att mysa? Ja, fredagsmys är bäst på hela veckan!
34. Är du en beroendemänniska? Nja, snarare kontrollfreak!
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, en tidigare kollega.
36. Vill du ha barn? Har två fantastiska kidz och jag har länge sagt att fabriken är stängd. Men vem vet...
37. Kan du några andra språk än svenska? Tyska, engelska, danska, lite spanska, franska, italienska och latin
38. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, två eller tre gånger.
39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, men nog finns det fina pooler som jag kan tänka mig att svalka mig i
40. Vad spenderar du helst pengar på? Resor - tycker jämt vi är på väg någonstans. MEn jag ser det mest som en investering
41. Äger du dyra smycken? Tja, det beror väl på vad man jämför med. Men åtminstone värdefulla för mig.
42. Har du någon gång testat narkotika? Nej och jag skulle aldrig få för mig att göra det heller.
43. Vad var det senaste du stoppade i munnen? En smörgås och ett glas mjölk - var hungrig när jag kört från Småland, men fick ett kräkanfall när jag kom hem. Tänkte att en rostad macka skulle funka efter det och än så är den kvar.
44. Vem är den roligaste människan du känner? Det beror nog på vilket humör jag själv är på.
45. Välj ett ärr på din kropp? Brännskadan sedan jag var liten.
46. Vad har du för ringsignal? Tråkig SonyEricsson
47. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja. Favoriten är ett grönt nattlinne som det står KRAMA MIG på.
48. Flirtar du mycket? Åtminstone inte så att jag tänker på det. Men jag är öppen och glad, så nog har det funnits gånger när någon (oförtjänt) känt sig smickrad (eller besvärad, vad vet jag?!!)
49. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen
50. Kan du byta olja på bilen? Åtminstone fylla på...Men visst, om nöden kräver så är jag säker på att jag skulle hitta en lösning. Är ganska teknisk, faktiskt.
51. Har du fått fortkörningsböter? Nej, jag har haft tur - senast i förrgår...
52. Vilken var den senaste bok du läste? Oj... Vad kvinnor vill ha. En riktig semesterpocket!
53. Läser du dagstidningen? Ja, jag läser GP
54. Prenumererar du på någon veckotidning? Japp, GP
55. Dansar du i bilen? Sjunger och diggar mest.
56. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Rix FM
57.Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Blommor - en komihåglapp, så att jag inte skulle glömma att ta med ett härligt fång blommor från Värnamo.
58. När var du i kyrkan senast? Den 25 september, på Helenas begravning.
59. Finns det någon som du beundrar? Människor som ser andra, ger en stödjande kram, känner empati och diskuterar ev. problem istället för att snacka skit. Ni förstår säkert vilken typ av människor jag inte beundrar.
60. Vilka personer utmanar du? De som känner sig manade!
♥ Kramar och trevlig helg - solen skiner ju!!! ♥

Ny vecka och ny energi

Vem jag ska tacka för den extra energi jag vaknade med i morse vet jag inte riktigt, men det känns i alla fall härligt att den äntligen infunnit sig. Det är dags att åka vidare i livet, behålla det där åkbandet kring handleden, enligt den liknelse som berättades om på Helenas underbart fina och ljusa begravning i fredags. En nära vän har hoppat av tåget, men vi som finns kvar ska baskemej se till att åka vidare i hejdundrande fart. Leva. Ha kul. Skratta. Älska. Några andra alternativ finns inte. Tog därför med barnen till Liseberg igår och tänkte, att nu jäkla ska här åkas. Och till skillnad från vårt besök i somras hade inte hela Sverige haft samma tanke, så nog fick vi åka! Ingen kö till Kanonen, Balder, Uppswinget, Höjdskräcken, Uppskjutet... Sanna åkte allt som gick att åka, flera gånger, David var besviken över att längden saknades på det som kändes spännande och att Virvelvinden var nedkräkt och därmed avstängd, men i nästan 7 timmar flög vi fram inne på Liseberg och hade en jättemysig dag. En stjärnvinst på Daim-hjulet gör att skafferiet är överfyllt - farligt!

Ska försöka få gjort så mycket som möjligt under de kommande dagarna, för att ge plats åt en smålandsresa lite senare i veckan. Väntar på att snickaren ska dyka upp (förhoppningsvis imorgon) och göra det sista arbetet på våra nyinsatta fönster och sedan också komma vidare med lusthuset. Ska presentera resultatet här på bloggen lite senare. Har de senaste veckorna försökt leva efter principen att göra allt man tänker göra på en gång, inte vänta med något. Det är ruggigt effektivt och trots att det började som en typ av tvångsgöra i en situation där jag inte fick något gjort utan att ha ett visst mönster, så tror jag att det är en princip jag ska försöka implentera för gott. Nästa steg blir att få alla andra i familjen att tänka på samma sätt, så kanske man slipper en massa "mellanstationer" för tvätt, räkningar, leksaker etc. etc.

Nu ska jag ta vid där jag slutade i går morse, men inspektion av våra nya fönster. Tillverkaren ("Bäst i test") har minsann inte skött sin kvalitetskontroll som sig borde och trodde kanske att det var en stackars obeslutsam kund som de skulle levereras till... Men icke. Jag lovar att rapportera om fortsättningen på denna historia.

Till en vän

Älskade Helena,
Att jorden är tom utan dig, känns öde, dyster och kall,
kan tyvärr inte ändra på det som hänt, det som alla fått oss på fall.
Om evigheten bjuder på värme, sprider kärlek, glädje och ljus,
är vi säkra på att du har det bra, där uppe i änglarnas hus.
För bland änglar vi åter ska mötas, få leva tillsammans i frid,
den dagen då vi andra, här på jorden levt klart våra liv.
Då ska vi åter skratta, ta vid där det nu tagit slut,
ja först då kan allting bli, precis som det var förut.

Det är dagen före begravningen. Känner mig helt tom. Ett stort eko inombords. Massor av tårar. Samma sak som dagen då dödsannonsen skulle in. Några dagar är värre än andra. Idag är det en sådan dag. När jag är ledsen skriver jag gärna. Massor av påbörjad skit, men kanske något intressant sidospår här och var, i byrålådan. Borde kanske kika på allt någon dag. När solen skiner. Eller i värmen framför brasan. En dag när jag är glad. Känns tungt när det ledsna inte går över. Trots vännernas styrkekramar. När man känner att man inte riktigt återvänder till sig själv och kan ge vännerna samma värme tillbaka. Jag hoppas att jag snart ska kunna ge er allt det, som ni nu ger mig. Det är värdefullt. Det hjälper mig igenom varje dag. Tack, om jag inte sagt det förut. Det är mörkt. Idag riktigt svart. Jag önskar av hela mitt hjärta, att jag aldrig ska behöva gå djupare än just nu. Vet inte hur, eller i uppriktighetens namn om, jag skulle klara det.

Scrap-terapi

I rent terapeutiskt syfte fick jag scrappat lite för 2 veckor sedan lite drygt. Blev några layouter, varav den ena med tema saftkalas. Hoppas få lite kraft och ork över till Lindome-träffen - bara längtar efter mina scrapvänner och all deras inspiration. Kan jag behöva.

Lite positiva vindar

Känns som om det äntligen blåser lite positiva vindar över Nödinge: David slog ut allt motstånd i löpgrenarna i helgens friidrottstävlingar och vann överlägset trots att han är 1 år yngre än sina motståndare. Vilken kille! Jag måste bara tillåtas att lyfta fram honom! Sanna har provridit en ponny, slående lik Jaison!!, på Rellsbo gård, några kilometer härifrån, och fann omedelbart tycke! Det kändes som en sten lättade från mitt hjärta - hon har verkligen varit anti-häst och anti-stall sedan Jaison fick avlivas. Fullt förståeligt naturligtvis, men samtidigt så skönt att se henne le på hästryggen igen. Innan vi rusar iväg och köper någon ny ponny ska vi försöka provida kors och tvärs och hit och dit, och på vägen dit känns det bra att kunna vara medryttare på en ponny, vars ägare verkade mer än överförtjust i Sanna. Finns ev. ytterligare 1-2 ponnysar där som Sanna kan få låna, så det känns riktigt bra att ha hittat en fungerande lösning på så kort tid. Glad man blir, så fort det blir lite medvind i seglen. Kände bara att jag ville dela med mig av min glädje, med tanke på alla deppigheter som präglat vår vardag den senaste tiden.

Har också äntligen tagit itu med min rygg och lyckades komma till både sjukgymnast, ortoped och röntgen i förra veckan. I eftermiddag väntar fortsatt behandling av min/a/ förmodade diskbuktning/ar/ (jag tänker inte tänka i termer av läckande diskbråck, trots att det var vad min sjukgymnast trodde) och till och med det känns positivt. Ska bli skönt med en rejäl knådning av baksidan, nålar i skinnet och att hänga upp och ned på sträckbänk! To be continued, antar jag...

I love you, ich liebe dich, Jaison du är bäst som häst

Att det gått mer än 2 år sedan jag och Sanna satt och diktade en hästtext till Elias feat. Frans Zlatan-låt i glädje över att ha blivit med Jaison är i sig helt ofattbart, att våran underbara ponny nu gått ur tiden än mer. Det blev tyvärr utgången efter onsdagens veterinärbesök. I torsdags morse avlivades han i sin lilla hage, säkert förvånad över alla äpplen, morötter och klöver han plötsligt fick mumsa på, efter att bara ha fått käka hö i vad som åtminstone för oss känns som en evighet. De senaste veckorna har varit så ofattbart sorgtyngda, så att jag så här i efterhand inte riktigt förstår hur man orkar uthärda. Mest tärande har det nog ändå varit att berätta för Sanna och David om vad som hänt. Att se deras smärta och orka finnas där för dem, när man egentligen knappt orkar med sin egna sorg, är verkligen en prövning. När vi fick ta bort Jaison i torsdags kunde jag inte hålla emot all sorg längre och även om man inte vill göra barnen ledsna genom att vara ledsen själv, så kändes det på något sätt oerhört skönt att få vara ledsna tillsammans. Och inte behöva vara annat än ledsen en hel dag. Det var 2 helvetesnätter för lilla Sanna, natten före och natten efter avlivningen. Jag trodde inte att det kunde finnas så mycket tårar. Men avlivningen var ändå, hur bisarrt det än kan låta, både fin och rofylld. Jag tittade inte på när han föll till marken, men var framme hos honom där han sedan låg. Klappade på honom och pratade med honom. Blodet som omgav honom bekom mig inte det minsta. Det var på något sätt att se hur livet flöt ut, blev ett med naturen. När han var bortfraktad stod jag mitt i blodpölen och spolade bort det som fanns kvar av honom med vattenslang i en timme. Det känns säkert jätteläskigt och helt sjukt när jag berättar - men för mig var det på något konstigt sätt den bästa stunden på hela dagen. I efterhand sa både jag och Martin att vi ångrar att inte barnen var med. Det hade varit bra för dem att få ett bekräftat avslut. Vi tog bilder som de tittade på senare under dagen och som gjorde det lättare att förklara. Förstår i efterhand inte vad det är man är rädd för i sådana här situationer - det kändes så naturligt, att det som kanske låter som läskigt upplevdes som helt självklart.

I fredags kände jag att vi verkligen måste härifrån för att få tankarna på annat. Martin var iväg på kundjippo, dit jag visserligen var medbjuden, men att lämna barnen var inte ett alternativ med tanke på rådande omständigheter. Det blev en härlig helg hos familjen Salomonsson i deras fina stuga i Falkenberg - tack kära vänner för att vi kunde komma med så kort varsel. Idag känns livet lite soligare. Inte för att varken hästar eller vänner försvinner i glömska bara för att skadebeskrivning är inskickad eller begravning ägt rum (nästa fredag) - men det ska onekligen bli skönt när de milstolparna är passerade och man till fullo kan lägga fokus på att komma vidare. Sanna har fått ett hedersuppdrag till begravningen. Vi får se om vi orkar med att genomföra det. Timme för timme, dag för dag - det är så vi får livet att fungera just nu. Det vore dumt att planera för varken mer eller mindre.

Murphys lag

Jag räknar mig varken som vidskeplig eller lättpåverkad av naturens alla lagar, eller de visdomsord som berikat vår värld genom århundraden. Men just nu känns det som om hela min tillvaro styrs av Murphys lag, vars grundtes lyder:

"Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle."

Jag tycker oftast att jag känner mig stark, både mentalt och fysiskt, men just nu känner jag mig bara orkeslös och tom. Man hade ju kunnat tycka att mammas frakturer i bäckenet vore nog, eller Jaisons fång som inte verkar bli bättre (har varit i stallet i över en timme och väntat på veterinären, som "nog kommer lite senare..."), men icke. Hela vår familj har, tillsammans med många andra, drabbats av en oerhörd sorg, där en nära vän gått bort bara 37 år gammal. Min walking-kamrat, träffas-i-skogen-på-helgen-kamrat, diskutera-företagsangelägenheter-kamrat, heja-på-mina-barn-på-springtävlingar-kamrat, en vän som jag delat så många stunder med och som jag saknar så oerhört mycket.

Murphys lag kan inte vara något annat än lagen om alltings jävlighet. Känner mig riktigt låg, men också styrkt av alla styrkekramar ni mailat och sms:at, blommor ni skickat och luncher vi ätit. Tack all ni som bryr er extra om mig i denna svåra stund. Ledsen att jag inte orkat besvara alla telefonsamtal.

Källa, Murphy: http://sv.wikiquote.org/wiki/Murphys_lag

VINN EN BILJETT TILL REKORDTRÄFFEN!

Du har väl inte missat att anmäla dig till Rekordträffen, årets största träff. Information om detta hittar ni på http://arkivet.blogg.se/2009/august/vinn-biljetter-till-rekordtraffen-den-19-sept.html