Tjejvasan 2013

Uppladdningen inför årets tjejvasa har varit allt annat än lyckad. Har dragits med en envis förkylning, som gjort att det bara hunnit bli ett träningspass med puls sedan starten i Marcialonga. Inte klokt egentligen. Ihärdigt småförkyld ända sedan dagarna efter jul, med några få dagars uppehåll. Därtill min smärtande högra ljumske, som jag drog på mig under Marcialonga och som gjort allt annat än stakträning till ett minne blott. Inte ett besök på gymmet, ingen diagonalåkning, knappt ens promenader i annat än såsigt tempo. Suck. Inte vad jag hoppats på och absolut sämsta möjliga förutsättning för någon som sett fram emot att få genomföra sina drömmars lopp. En dryg vecka före tävlingsdagen fattade jag således beslutet att inte ställa upp i årets Tjejvasa. Ville inte riskera hälsan, än mindre bli så besviken på mitt dåliga genomförande, att kärleken till skidåkning skulle få sig en rejäl törn. Kändes oerhört tufft och ledsamt när jag fattat beslutet. Samma tomhet infann sig som när skidsäsongen är över. Jaha, det var det. Bara att börja längta efter snö och skidföre igen. Allteftersom tävlingsdagen närmade sig, kändes mitt beslut hur som helst allt bättre och det var med idel glada känslor vi påbörjade vår resa mot Mora fredag morgon, 22 februari.

På plats i Mora inkvarterade vi oss snabbt i vår fina stuga i Moraparken. Åkare från Kortvasan passerade i jämn ström utanför stugfönstret och det såg verkligen härligt ut. Ett par plusgrader, men spåren såg fortfarande hyfsade ut, trots att tusentals åkare redan hade passerat. Promenerade upp till Vasaloppstältet för att insupa den klassiska stämningen och hämta barnens nummerlapper. Kanske även skulle hämta ut min, hörde jag mig plötsligt säga. Tanken på att bara genomföra loppet, helt utan krav på mig själv, kändes plötsligt självklar. Kanske var det den härliga atmosfären som smittade, kanske doften av snö och den numer ganska bekanta glädjen över att gå i mål under den klassiska Vasaloppsportalen. Eller också bara den där tomheten jag känt hela veckan, besvikelsen jag anade över att inte åka. Plötsligt stod jag i alla fall där med nummerlappen i handen och kände mig ganska nöjd över det. Jag bestämmer om jag åker efter att vi testkört skidorna ikväll. Sagt och gjort. Kikade snabbt efter vallatips och insåg att det liksom förra året skulle bli ett sjuhelvetes velande. Tog oss tillbaka till stugan för att preparera skidor och ta emot mamma och pappa som nu kommit fram, efter en massa krångel med bilen. Satte in förberedda lasagnen i ugnen och gav oss ut i vallaboden.

Val av valla

Glid

Start blå

Fäste

Grundade med Swix Basvax

Därefter 2 tunna lager Swix Blå Extra (för hållbarhet)

Sedan 5 tunna lager med Rode Violett Extra i olika spann

Reservskidor:

Glid

Swix blå

Fäste

Rode Chola i botten

Start Universal klister

Efter middagen gav jag och Martin oss ut på skidprovartur. Klockan var omkring 21.30 och det var härligt mörkt runtomkring oss. Begav oss upp mot målområdet och körde staktävling på målrakan. Kändes lika skönt som vanligt att passera under målportalen. Vände tillbaka mot stugan, bytte skidor ett par gånger. Jämförde glid. Jämförde fäste. Klisterskidorna hade något sämre glid, men absolut bättre fäste. Kändes ändå som om burkvallaskidorna skulle ha tillräckligt fäste för motluten i Tjejvasan. Båda höll tillräckligt bra för att min högra ljumske skulle kunna tänka sig att samarbeta lite grann. Funkade att diagonala om jag inte tryckte ifrån alltför kraftigt, frånskjut vid stakning funkade mindre bra, men det berodde definitivt mindre på vallan än på själva skadan. Hmm...startar nog i alla fall. Får bli  burkvallaskidorna om det inte blir någon alldeles avsevärd temperaturförändring under natten.

Somnade gott på kvällen och kände mig lagom utvilad när väckarklockan ringde. Kände mig inte alls hungrig, men fick i mig några skedar havregrynsgröt. Lämnade Mora ca. 07.30, tog ca 45 min till starten i Oxberg. Kön till startfållan var redan lång, så vid ev. kommande starter i Tjejvasan bör man nog åka något tidigare än vi gjorde, åtminstone om man vill stå i första led. Insläpp i startfållan kl. 8. Provåkte då skidorna. Båda paren. Klisterskidorna hade betydligt bättre bett, men jag bedömde ändå att skidorna med burkvalla skulle vara fullt tillräckliga. Ett ödesdigert beslut skulle det visa sig.

Inför starten kl. 9 kände jag mig oerhört lugn. Hade förlikat mig med tanken på att endast genomföra loppet, så nervös var det sista jag blev denna morgon. Visste att jag skulle kunna staka mig igenom loppet, men med tanke på förutsättningarna inte alls kunna pressa mig själv. Genomföra. Det var vad jag skulle göra.

Startskottet gick och elitledet for iväg som vore de skjutna ur en kanon. Led 1 och 2 iväg i samma tempo och någonstans där i vimlet av människor befann jag mig. Tyckte att skidorna gled på bra på startsträckan och ned i svängen genom skogen. Vid passeringen över bron, där snön läggs ut bara en halvtimme före start och därmed erbjuder åkarna decimeterdjup sockersnö utan spår och med absoluta stavgenomslag, stod Martin och hejade. Söta Tilda från klubben sprang förbi på lätta ben på min högra sida och jag hejade på henne inför första klättringen. Tyckte även att jag fick bra position i klättringen uppför första backen, men sedan var det något som hände. Fick ett släpp på höger skida och kände smärtan från ljumsken ila genom hela kroppen. Blodet i kroppen tycktes med en gång koka och jag insåg där och då att beslutet att starta nog inte varit så genomtänkt trots allt. Hade mindre kläder på mig än vid något tidigare lopp, så värmen i ådrorna orsakades naturligtvis av ett inte helt intakt immunförsvar. Tog mig till Hökberg, där familjen Ullman stod och hejade i vanlig ordning. Kastade mössan och upplevde för första gången på en mil att jag kunde andas igen. Skönt. Kunde nu äntligen börja fokusera på loppet. Genomförandet. Kände mig inte alls stressad över att inte kunna åka på så som jag brukar. Kändes helt ok att bli passerad av åkare efter åkare. Höll mitt egna tempo och förde en dialog för mitt inre, där jag fokuserade på att njuta av naturen, omgivningarna och det faktum att jag gjorde det jag älskar mest - att vara ute på skidor. Slängde emellanåt en titt på pulsklockan för att se hur jag låg till tidsmässigt och insåg att jag skulle åka på strax över 2 timmar, liksom 2012 och 2011. Stannade länge och väl på vätskestationerna och utnyttjade även de extra som fanns - behövde det för att sänka temperaturen i ådrorna. Förbannade mig i minsta motlut att jag inte valt klisterskidorna trots allt, eftersom jag verkligen inte hade något som helst fäste efter den första kilometern. Funkade inte ens att saxa, eftersom ljumsken inte ville vara med i leken. Det blev alltså till att staka, praktiskt taget i 3 mil, med undantag för utförslöporna där jag hade helt ok glid. Snön var stundom sträv, stundom sugande, så  på flacken fick man inte mycket gratis. 

Förutom i första backen upp mot Oxberg, där jag faktiskt kunde diagonala i några meter, så stakade jag mig igenom hela loppet. Uppför backen mot kontrollen i Hökberg, i de efterföljande backarna på väg mot Eldris, i det avslutande långa motlutet mot kontrollen i Eldris, uppför de ganska branta (men tack och lov inte så långa) uppförsbackarna i Hemus, motlutet vid Moraparken och avslutningsvis de sista 2 kullarna in på målrakan. Kändes härligt att passera familjen som stod och hejade vid Moraparken, var bra trött i stakningsmuskulaturen. På målrakan körde jag som vanligt staktävling mot ett på förhand utvalt objekt och med bara någon meter tillgodo var jag förbi. Yes! Kände mig som en vinnare när jag gick i mål. Absolut inte trött, däremot varm. Mission completed. Loppet genomfört. Men definitivt inte mer än så. 

Med tanke på att jag varken var fullt frisk, skadefri eller hade bra skidor, så är jag förstås jättenöjd över att ha genomfört Tjejvasan på tiden 2.00.42. Men ni som känner mig vet samtidigt att jag inte nöjer mig med att genomföra saker. Jag känner mig snuvad på konfettin och oerhört ledsen över att jag under hela säsongen inte fått uppleva känslan av att göra mig själv rättvisa. Samtidigt konstaterar jag att jag inte alls känner någon vidare glädje över att starta i tävlingsled 1 i Tjejvasan - den enda jag vill tävla mot är ju mig själv och på något sätt var det betydligt enklare att behålla det fokuset från motionsled. Sedan är det naturligtvis en oerhörd fördel att starta i det led där man egentligen hör hemma, men av någon anledning har jag svårt att betrakta mig själv som en lika bra skidåkare som alla andra i detta led, även om jag förstås inser att man inte kan vara helt oäven för att hamna där. Känns bara som övriga i ledet har en annan ambitionsnivå med sin skidåkning än jag. Jag startar inte för att uppnå en viss tid - inte ens för att slå min bästa tid - utan bara för att få möjlighet att uppnå mina drömmars lopp. Efter 2 år där sjukdom och skada grusat uppladdningen, får jag inför nästa år kanske fundera över hur mina drömmars lopp egentligen ska se ut. Kanske är det inget jag ska vänta på, utan bara glatt låta mig överraskas av när och om det inträffar? Och i allvarlighetens namn - mer drömlik än vår turåkning i Norge kan skidåkning egentligen inte bli, så kanske är det sådana stunder jag ska fortsätta drömma om och se till att njuta av? 

Målet inför nästa års skidsäsong är i alla fall klart: Hela familjen startar i Kortvasan. Tjejvasan kommer jag inte anmäla mig till. Skulle gärna åka öppet spår måndag tillsammans med Martin, alternativt delta i Vasaloppet efterkommande helg. 

Kan i efterhand ångra att jag anmälde mig till årets Tjejvasa. Borde ha insett att det var en alldeles oerhörd bedrift att pricka målgång på 2.00.00 och att det skulle varit ett bra sätt att säga Tack och Hej till den tävlingen. 

I kön in till startfållan, lördag morgon, omkring 07.50

I spåret, strax efter kontrollen i Eldris.

Målgång efter spurten mot mit utvalda objekt!

FMI only:
Craft windstopper shorts
Craft windstopper bra
Craft 3/4 träningsbyxa
Craft windstopper t-shirt
Alehof tävlingsbyxa
Alehof tävlingströja
Marcialonga mössa
Craft tävlingshandske
Bomullsstrumpa
Alpina pjäxa

Utvärdering:
Hade absolut kunna skippa 3/4 byxan, förmodligen även windstopper t-shirten. Blodet kokade efter 500 meter. Svårt att veta om det berodde på att jag inte var helt fri från min förkylning/hade infektion i kroppen, att det blev lite varmare än man förutsett (ca. + 3) eller om jag helt enkelt är så varmblodad att det räcker med minimalt lager under tävlingsdräkten. Inför nästa års ev. tävlingar: Test kör med endast Craft-underkläder under tävlingsdräkt flera gånger före tävling.

Bilder: Privat, samt lånade från photomic.com

Vasaloppshälsningar

Vad Alecta gjort i år har jag ingen aning om, men bilderna på dessa hälsningar är i alla fall inte alls de vi lagt in! Inte utan att man funderar över vilka dessa personer och kroppar tillhör!

Hälsningen till mig var verkligen snäll och upplyftande, men i vanlig ordning såg jag den inte.  

Och upp på tå kom han, stark i tålederna som vore han en balettdansör! 

Förvisso trött efter 7 km, men betydligt starkare än hon själv vill tro.

Linnévasan, 2 mars

I lördags gick Linnévasan av stapeln på Borås skidstadion. En oerhört tuff bana väntade barnen, David 3 km, Sanna 4 km. Fortsatt påtagligt märkt efter sin influensa för några veckor sedan genomförde Sanna loppet på ett fantastiskt sätt. Kom i mål härligt rosig om kinderna, med en bra känsla trots att kroppen inte riktigt svarade som hon ville och klistervallan släppte lite uppför och bromsade lite utför. När David korsade mållinjen var han helt slut. Var vansinnig över att vi lagt på fästvalla, som fått honom att ramla framstupa fyra gånger pga att det frusit i klistret. Efter en stund kunde han dock glädja sig över vinsten i H10-klassen och var hyfsat stolt över sin insats, inte minst pga att Marcus Hellner i sina ungdoms dagar faktiskt bara lyckats bli 2:a i detta lopp. Så, watch out Sweden - kanske är det framtidens landslagsåkare vi ser?

Vasaloppshälsningar mottages

Den som vill hjälpa oss fram i fädernes spår till helgen får gärna skicka en hälsning via

http://www.alecta.se/vasaloppet2013/

Sanna Eriksson, OK Alehof
David Eriksson, OK Alehof

Eftersom mina ljumskar inte blir bättre och förkylningen inte riktigt vill ge med sig, så räknar jag inte med att starta själv, men om det mot all förmodan skulle ske, så behöver jag nog alla hälsningar i världen:

Angelica Johansson, OK Alehof

På fredag eller lördag kommer vi även veta om Martin startar i Öppet Spår (söndag eller måndag). Han vill ju gärna se barnen åka ungdomsvasan på söndag, men är även sugen på att köra de 9 milen från Sälen till Mora denna dag, eftersom vädret ser toppenhärligt ut. Så tja, gör en sökning på lördag em och se om ni hittar honom - han kan nog också behöva en motivationshöjare i spåret!:

Martin Eriksson, OK Alehof

TACK för alla tankar på oss den kommande helgen!

Härlig långweekend i Norge

Torsdag: Ankomst till Oslo. 

Sightseeing med...

...besök vid kungliga slottet, ...

...besök vid operan - fantastiskt häftigt byggnad, både utvändigt och invändigt, ...

...nationalmuseum, med Munchs "Skriet" avbildad på entrédörren.

På kvällen tog vi en promenad förbi Regeringskansliet, eller resterna av det, för att skänka offren efter Breiviks hemska attentat en extra tanke. Förskräckligt att se denna helt ödelagda stadsdel, som en spökstad. Vi var alla väldigt tagna av hur stora skador en "enda" bomb kan göra. Hu! Ett under att inte fler omkom i samband med detta illdåd i centrala Oslo. Naturligtvis fotograferade vi inte detta eländes elände, utan ägnade stunden åt att tänka på offren och deras anhöriga.

Fredag: Besök i Holmenkollen.

Hoppbacken kändes förskräckligt hög redan från marken...

...men naturligtvis ska man bli upplurad i allt! Med skakande knän efter en lååååång hissfärd kikade jag ned. Ser inte alls lika högt ut här som i verkligheten - mellan hoppavsatsen och landningsbanan döljer sig en djävulsk nedförsbacke, som gjorde att hoppet nedifrån kändes bra mycket värre och högre än här uppifrån. Hur kommer man överhuvudtaget på idén att utsätta sig för detta? Vansinne...

På toppen av hopptornet fanns även en prispall. Var man ju förstås tvungen att testa!

Likaså de häftiga spåren i VM-arenan. Satan i gatan vad det var brant här! Upp och ned hela tiden - inte undra på att norrmännen är så framgångsrika på skidor om de tränar i sådan terräng! David precis ovanför skidstadion efter att ha åkt två varv i slingan som omfattade Hellnerbacken. Behöver jag nämna att han stakade uppför denna helvetesbacke, som jag själv knappt klarade att diagonala uppför?! Får väl skylla på min förkylning... tufft att känna att man blir ifrånåkt av en 9-åring... Kände mig dessutom livrädd för att ramla och förvärra skadan ljumskarna och höger handled. Lyckades dock hålla mig på benen, men hu så förskräckliga backar Holmenkollen bjöd på. Ännu en upplevelse som får en att inse vilka utmaningar eliten ställs inför, även om de förstås är duktigare på skidor än jag.

Fredag efter lunch styrde vi kosan norrut mot Lillehammer. Eftermiddagen tillbringades i poolen på Radisson Blu Lillehammer. Hade faktiskt högre förväntningar på ett hotell av denna klass. Allt var visserligen tipptopp, men liksom på många andra hotell som vill framhäva sig som förmer än andra tycker jag att personligheten gått helt förlorad. Tja, det är som med människor med andra ord.

Lördag morgon vaknade vi till strålande sol. Blev till att packa matsäck och gå på tur i den storslagna norska naturen. Lugn och fin skidtur, precis vad jag behövde efter förkylning och skada. 

Många stopp för att insupa den härliga miljön. Vackert som i en saga.

Vår skidkille var på strålande humör och hade inga som helst problem att åka med oss vuxna i nästan 2 mil. Det var snarare vi vuxna som hade problem att åka med honom...

Lördag eftermiddag gick vi på sightseeing i Lillehammer. David fastnade vid en cerise traktor, roligare än shopping, tyckte han! Sedan snabbt hem till hotellpoolen för ett nytt dopp.

Söndagen bjöd på samma härliga väder som lördagen. Gav oss återigen upp till OS-arenan för att testa de härliga spåren. Denna gång höll vi oss runt själva stadion, klättrade högt, högt upp i bergen och susade sedan nedför i vansinnig fart. Längsta nedfarten uppmätte jag till 600 meter. Kan säga att det tidvis gick mycket snabbt - det var så att det tårade sig i ögonen. 

Sammanfattningsvis en mycket härlig helg, där det mesta var alldeles perfekt - saknade dock vår Sanna som istället valde att fira sportlov hos mormor och morfar (och dessutom lyckades få med sig morfar till stallet - det kan inte ha hänt så ofta!). Härligt att ha stått på skidor igen, även om betoningen för denna resa får ligga på just stått (och inte tränat, åkt, tokstakat eller något annat verb). Men det var sannerligen precis just vad jag behövde - att gå på tur, njuta av livet och tillvaron, ladda batterierna och må sagolikt bra i fantastiskt härligt vinterväder. Tack Norge för en härlig helg - kjempegreit! 

Skidåkarmuskler

Skidåkning ger snygga armmuskler...

...och en fantastiskt vältränad kropp!

David, 9 år, 7 månader och 19 dagar

Semledagen

När mamma överraskar David på semledagen...

...låter hämnden inte vänta på sig!

David

I helgen var David bjuden på disco hos en klasskamrat. Några timmar innan kalaset skulle börja ringde tjejen och meddelade att David skulle bli enda kille, för de andra (2) var sjuka (mamman berättade att David var en av 3 mycket noggrant utvalda killar). Vad är det med det då?, svarade David, när jag berättade. Ett par timmar senare skuttade han glatt in bland 15 tjejer, där han tydligen rockade loss rejält under de 3 timmar kalaset varade. När vi kom för att hämta honom haglade föräldrarna positiva kommentarerna över oss och honom: Ni har verkligen en fantastisk kille!, Vi har aldrig träffat en trevligare unge!, Vilket föredöme!, Vilken underbart fin vän du är!, Snacka om gentleman - han vet verkligen hur tjejer ska tas!

Är så glad över att han stod i hallen och hörde föräldrarna bombardera honom med superlativer, för han är verkligen en underbar unge. Alltid så storsint, öppen för nytt, nyfiken på allt och alla och oerhört trygg i sig själv. Tror inte att det är speciellt många andra 10-åriga killar som vågat följa i hans spår - att gå ensam på kalas med bara tjejer kräver ett oerhört mod, kan jag tycka. David - du rockar fett! 

När han som liten grabb var en av endast tre killar på dagis och vi uttryckte vår oro inför detta, så fick vi till svar att han kommer ha en enorm fördel i livet - redan från början veta hur tjejer ska tas. Och ja, det låg nog en hel del sanning i det där.

Besviken

Fy vad jag hatar att bli besviken på människor.

Ställer in Tjejvasan

Med tanke på min fortsatt envisa förkylning och ihållande skadeproblem i ljumskar, rygg och handled fattade jag igår kväll beslutet att inte ställa upp i årets Tjejvasa. Har ingen lust att åka ännu ett halvdant lopp, utan att kunna göra mig själv rättvisa. Har stått på skidor 2 gånger sedan Marcialonga, med betoning på stått. Verkar ytterst obegåvat att ens tänka på 3 mil i maxtempo när jag vid start inte kommer att ha tränat på drygt 4 veckor.

Kanske är mina drömmars lopp en ren utopi, inte minst eftersom loppet i fråga går av stapeln i februari, då luften tycks överbelamrad av baciller och elaka virus. Får kanske formulera om målet inför kommande år eller ta sikte på något helt annat. Ser nu istället fram emot att kunna njuta av Mora som åskådare och ha fullt fokus på att heja fram Sanna och David i Ungdomsvasan.

Snön faller sakta utanför fönstret. Visst, strö salt i såren bara...jag är ju så lycklig idag ändå...

Vilken käftsmäll

Världens bästa David!

Var på kvällscup i Skatås igår. På schemat skidtävling i klassisk stil. Från diverse föräldrar fick vi på förhand höra talas om att de mindre inte är tillräckligt starka för att staka ett helt lopp, att diagonalåkning går snabbast i den åldern och att minsann H.E från IK Stern är helt överlägsen i P10 och vinner allt, finns absolut ingen som åker på samma sätt som honom. Och vem stiger då fram och stakar sig rakt igenom sitt lopp, även i uppförsbacken, om inte vår egne lille Northug! Vinner loppet gör han också, med 3 sekunders marginal till "suveränen", trots att vår lille stakmaskin är den ende som måste varva åkare (2 st!) av de 3 i tätstriden. Var det din grabb?, fick maken till fråga av en annan pappa (han som förespråkade diagonalåkningen). Ja, svarade han, och gick. Snacka om käftsmäll!

Tack Johan Blick för din tid med barnen på tisdagsträningarna. Kan meddela att senaste träningens övningar i tåstakning tillämpades på gårdagens tävling och att 4 av dina aspiranter lade beslag på förstaplatserna i sina respektive åldersgrupper!

Blåtå

Jodå, man kan få blåmärken längst fram på tårna, särskilt om man dundrar med skidspetsarna in i en stenvägg! Ser nästan ut som en blåsa på bilden, men jag lovar - det är ett blåmärke! Aj!

Just en snygg födelsedagspresent...

...vaknade förkyld med halsont. Hade man ju kunnat räkna ut. Någon som definitivt inte vill att jag ska genomföra Tjejvasan efter bästa förmåga, utan gott tycker att jag kan masa mig fram med både skadad ljumske och nedsatt immunförsvar. Känns ju lysande.

Hade högre förhoppningar på min födelsedag - hade väl åtminstone kunnat få ha kvar visionen om mina drömmars lopp? Det är ju faktiskt det enda jag önskat mig!

För övrigt en fantastisk start på födelsedagen med sång, levande ljus och hela familjen i sängen. Tack älskade för att ni finns och att ni stödjer mig i min dröm! (För nej, än har jag inte gett upp tanken på mina drömmars lopp - gillar bara inte att ständigt få grus inkastat i maskineriet!)

Lite sent...

...men denna härliga tomte måste jag föreviga!

Every Day is Training Day

Dammekärr igår. Ett par plusgrader och blötsnö. Trögaste spåren genom mannaminne. Dessutom med klister långt in på fästzonen (lånade Martins som fortfarande hade klister från final climb i Marcialonga, eftersom mina egna fullständigt saknade fäste och ljumskarna inte tillåter bakhalt).

Har på grund av brist på ork, motivation och krämpor efter Marcialonga inte alls tränat som jag önskar den senaste tiden, men ibland får man väl vara så snäll och lyssna på kroppen och gissa att den kan vila sig i form. Vi skrattade dock gott åt oss själva i gårdagens skitväder och förvånades faktiskt inte alls över att vi var helt ensamma i spåret - för första gången den här säsongen.

Positivt överraskad av att höger handled inte kändes så illa längre. Vänster ljumske kändes också ganska ok, medan höger fortsätter att strula. Maken bjöd på en timmes massage igår kväll och från en smärtande punkt i höger skinka strålar det vidare fram i höger ljumske och upp i höger magmuskel. Gissar att jag drog på mig en rejäl sträckning i något av fallen i Marcialonga. Får fjäska för mer massage under veckan och ersätta skidåkning med promenader för att mjuka upp hela högersidan. Inte bra för en redan dålig rygg att gå med spänningar - då gör sig snabbt min gamla ryggskada påmind. Jävla kropp.

Marcialonga i bilder

Vad fotograferna vid Marcialonga sysslat med när jag passerat har jag ingen aning om. Verkar ha använt sig av ett fyrkantsobjektiv, som förvränger allt vad kroppsformer heter. Dessutom har de missat alla gånger jag faktiskt njöt under de här 7 milen. Bara plågade miner! När Martin passerat verkar de emellertid ha använt sig av bättre objektiv - han ser oförskämt fräsch ut, nästan hela tiden.

Angelica i final climb

Martin fuskar med skate (det var nog därför han fick bättre tid!) Får nog överklaga till tävlingsledningen...han borde diskas!

Martin på väg mot mål.

Martin glad, någonstans utmed banan.

Martin ännu gladare efter målgång.

Martin mycket trött.

Angelica på väg från Canazei mot Moena (låg en fotosnubbe ute i spåret och ålade!)

Final climb börjar plana ut.

Någon utförslöpa, där jag precis klarat mig förbi snubben bakom som står på fel håll i spåret!

Sekunder innan jag hamnar hos sjukvårdarna. Bilden ser verkligen inte klok ut, men håll till godo - jag bjuder gärna på ett asgarv!

Bilder lånade från fotostudio3

Unge på vift

Igår eftermiddag deklarerade David att han skulle sticka till rampen en stund. Hemma senast 16.30. Se till att komma hem innan det blir mörkt, ropade jag efter honom. Jodå, det skulle han. Tiden gick. Det blev mörkt. Ingen David. Visste att han slagit följe med några tjejer. En i klassen, en från femman. Den senare min flickvän, som han uttryckt sig. Hmm, mamman förstås inte helt nöjd över att han begivit sig till dessa jaktmarker, men själv var han väldigt lycklig över kärleksbrevet han fått, som beskrev honom som den bästa killen någonsin.

Sanna hinner också bli orolig och tillfälligt piggare från febern erbjuder hon sig att ta cykeln bort till rampen. Hinner inte protestera innan hon gett sig av. Ingen lillebror.

Får tag i Stortjejens hemnummer. Kvinna utan namn får fram ett kort hej, men vet inget om varken David eller Stortjejen. Eller jo, hon var nog hemma en sväng för typ 20 minuter sedan. Jag ringer om en timme igen, om jag inte hittat honom.

Pappa kliver in genom dörren. Tillbaka efter 4 dagar på Island. Involveras direkt i sökandet. Sanna stannar hemma. Mamma och pappa cyklar iväg genom mörkret. In på gårdarna runt Södra Klöverstigen. Det är tydligen där hon bor. Träffar på några andra barn och frågor om David i 3 Grön. Nej, ingen har sett honom.

Börjar cykla mot Ale Torg och ser i ögonvrån Martin komma från andra hållet. Har stannat till vid 2 ungar strax intill Ale Gymnasium. David och Stortjejen.

Samtidigt som jag naturligtvis känner lättnad, känner jag också ilskan blomma upp inombords. Cyklar hem under förmanande ord, väl hemma blir han uppläxad efter noter och har förhoppningsvis fattat budskapet. Det är inte ok att vara ute och hänga, definitivt inte när det är mörkt. Torget hänger man definitivt inte på, inte under någon av dygnets timmar. Allt det där visste han naturligtvis redan förut, men tydligen behövde minnet sig en uppfriskning. Att hänga med Stortjejen är heller inte ok. Bara om det hängs här hemma hos oss.

Får ändå berömma den lille gossen i allt kaos. Berättar att de följt kompisen i klassen till tågstationen. Hon skulle åka med tåget till Surte. Själv. I mörkret. Efter att jag klargjort att tågstationen inte heller är något lämpligt tillhåll för en 9-åring, så tillägger jag ändå att jag är glad för att de följde sin kompis, men att jag nästa gång, i förekommande fall, vill att de går vägen förbi oss, så att jag som vuxen kan se till att hon kommer på tåget - inte minst eftersom det tydligen inte finns någon annan vuxen som verkar bry sig om detta. Hur f-n är man då funtad som förälder? Hur tänker man? Mörka värld.

Två små fina tjejer på vift i mörkret. Till synes ingen som bryr sig. Inga regler. Fria som vinden. Och så David. I mörkret. Vilka tankar jag hann få innan jag hittade honom. Dem. Stortjejen försvann i mörkret med några ännu äldre tjejer när vi tog David på cykeln och vände hemåt. Undrar vart, tänkte jag, när jag stoppade om David 2 timmar tidigare än vanligt. En del av "straffet" för att visa vart småkillar hör hemma när det blivit mörkt.

Influensatider

Sjuk Sanna i soffan, tror minsann att det är första skoldagen hos missar på 4 år. Hög feber, halsont och hosta. Inget vidare. Så meddelar man skolan och får till svar: Det är ok att hon kommer och gör musikprovet och matteprovet imorgon, så kan hon ju gå hem sedan. Vem det är ok övergår emellertid mitt förstånd. Rättvist mot övriga elever, som riskerar att bli smittade, rättvist mot Sanna som inte kunnat läsa på och därtill förväntas prestera trots att hon inte är frisk? Saken hade förstås varit en annan om hon varit sjuk tidigare, haft feberfri dag och därefter dykt upp, men när jag skriver att ungen ligger nedbäddad i hög feber - hur tänker man då?

Skönt att Martin är hemma från Island igen. 4 dagar på egen hand kändes lite mycket ett tag när 1 x Angelica plötsligt inte räckte till. Har glömt hur trött man blir efter att febervaka en hel natt, hämta vatten, värmekudde, kall handduk, lägga på extra filt, ta av extra filt och trösta en tjej som hunnit bli stor, men plötsligt blir så där liten igen. Stackars!

Trots smärtande ljumskar, magmuskler och diverse andra ömma punkter (jag har blåmärken längst fram på mina stortår efter min krasch i Italien!) är det nog bäst att försöka ge sig ut i längdspåret en stund. Känner mig knappast motiverad, men med min sedvanliga tur lär jag väl ryka på samma omgång virus så det är väl bäst att passa på medan man kan. Dessutom öser regnet ned utanför fönstret, så vem vet hur länge till det överhuvudtaget går att träna på snö. Bäst att ge sig ut. Nu.

HATAR

...att inte känna tillit - var det verkligen värt det?

...att stukningen i höger handled känns värre än först befarat.

...att mina ljumskar smärtar och stramar upp i magmusklerna.

...att jag inte kan sova på vänster sida på grund av alla blåmärken.

...att jag fortfarande känner av min förkylning.

...att jag inte längre vet om jag har möjlighet att uppleva mina drömmars lopp i år, pga alla småskador. Tanken på att eventuellt behöva vänta ytterligare ett år gör mig ledsen. Nedstämd.

Gissar att det är en sådan dag.

Marcialonga - eller: bland blåbär och morfinsprutor

Vilken härlig resa till Italien vi har bakom oss - som vid alla tidigare Italienbesök måste jag återigen fastslå att jag absolut måste vara född i fel del av världen. Den hemmakänsla som infinner sig så snart jag strosar längs italienska små gränder går inte att ta miste på och kräver naturligtvis en åtgärd i framtiden. Vore förstås smidigt att vänta tills barnen gått ut åtminstone grundskolan, men frågan är om min otålighet ger utrymme för sådan väntan. Tanken på att bedriva hemundervisning känns inte allt för avlägsen, även om det förstås hade skapat ytterligare ett krav på en redan (kanske) ganska uppdragsåtagande person... Möjligheten att gå i italiensk skola finns naturligtvis också och förmodligen hade barnen klarat det galant efter bara ett par veckor. Så, vad är det egentligen jag väntar på?

Marcialonga kom väl knappast att bli mina drömmars lopp, men så här ett par dagar efter målgång i vart fall en fantastisk upplevelse. Att starta från sista startled var dock så nära en mardröm man kan tänkas komma och något jag lovat mig att aldrig utsätta mig för igen: åtminstone när det visar sig att tusentals åkare borde ha stannat i sina välbekanta pister istället för i längdspåren. Låt mig ta er med på min resa från Moena till Cavalese:

Söndag morgon. Grötfrukost på hotellet. Schyssta busschaffisen Frasse hade stigit upp i tidig otta för att laga gröt till alla skidglada fantaster. Som vanligt före tävling kändes det mest som om maten växte i munnen för varje tugga, men med kroppens extra "naturliga" reserver brukar det ju vara lugnt.

Strax före kl. 8 rullade bussen från hotellet ned mot start. Ut för att testa glid och fäste och kika när eliten lämnade startfållan. Skidorna kändes bra. Eliten såg snabb ut.

Efter ett sista toabesök bar det av mot egna startfållan ca 20 min före utsatt preliminär starttid, 9.20. Trångt. Ett hav av människor som gjorde sitt bästa för att hålla värmen när överdragen flugit av. Enligt startlistan 700 personer i vår fålla, åtföljda av 1400 skidor och lika många stavar. Därtill ett hav av väskor och orange klädsäckar.

Ett par minuter efter utsatt tid öppnades grindarna och folk satte av i ett fasligt tempo mot spårområdet. Kastade skidorna på marken och stakade iväg. Aha, flygande start - bara att haka på. Hade dagen innan testkört stigningen utifrån startområdet och visste vad som väntade. Efter ett par dagar på höghöjd fick jag denna morgon plötsligt känslan av att hjärtat och kroppen börjat anpassa sig. Visst hörde jag mig själv flåsa och hjärtat dunka när jag nådde toppen på den första stigningen, men i jämförelse med dagen innan kändes det förvånansvärt bra. Lite plankörning mot den första nedförsbacken och så STOPP. Fångade upp Martins midja, som älgat iväg före mig i motlutet och nu funkade som bromskudde. Snön var plötsligt ankeldjup, sockervaddslik och omhuldade skidorna så att folk till synes stod stilla badandes i en isvak. Men vad är detta? En norrman på röda Madshus tog tillfället i akt att ta upp en konversation, vi pratade om Skatås, Hellner-backen i Holmenkollen och stundande sportlov. Drygt 20 minuter passerade, samtidigt som vi uppskattningsvis förflyttade oss lika många meter. Plötsligt blev det lite mer rörelse i fältet och framfarten genom snösörjan fortsatte ett par hundra meter. Stavar bröts, människor ramlade, ett par var på dåligt humör. Själv väntade jag. En svag, trång nedförslöpa visade sig ligga bakom stoppet, inklämd mellan Martin och norrmannen passerade jag utan problem och följde sakta det mänskliga tåget förbi polishuset. Så gick det uppför igen. Folk framför mig började saxa och det blev onödigt trångt. Lyckades tränga mig in i höger spår och följde enkelt framförvarande. Störde mig på att det gick så långsamt. Hade bra fäste och hade gärna trampat på lite här. När det återigen planade ut var det dags för nästa mänskliga stopp. En nedförsbacke med S-liknande avslut fick folk att masa sig fram. Såg Martin försvinna nedför backen, medan jag själv satt fast bakom en långsam klunga. Trots att spåren sedan länge försvunnit och underlaget mestadels bjöd på is blev backfärden inte speciellt dramatisk och resan kunde fortsätta. Uppför, uppför, uppför, JÄTTE MYCKET uppför och ibland lite utför. Trång, trångt och mestadels JÄTTE TRÅNGT i de 2, ibland 3 spåren. Försökte komma förbi den ena bromsklossen efter den andra. Bytte spår. Åkte utanför spår. Åkte mellan spår. Fick skäll.

Upp mot första vätskestationen i Pozza di Fassa var det fullständigt kaos och STOPP igen. Såg min chans att sticka på utsidan av folk, i lössnön. På toppen möttes jag av ett mänskligt hav som fick mig att plocka fram min egna vätska istället för att krångla mig fram till den som bjöds. Fortsatte att byta spår i ännu en mil. Fram och tillbaka, hit och dit. Med stopp. Omöjligt att hålla sin egen takt, bara att försöka följa med i hasorna på framförvarande. Långsamt. Långsamt. Dryck och apelsinklyftor smakade gott vid andra vätskedepån i Campitello. Helvete. Bara 16 km tillryggalagda...

Fortsatt klättring upp mot Canazei, därefter vändning och tillbaka mot Moena, fast på andra sidan floden. I Canazei möttes man återigen av sockerslö snö, denna gång långt upp på vaderna. Lätt att hålla sig för skratt. Kikade på klockan och undrade varför jag redan åkt fler kilometer än vad markeringarna visade. Skulle få min förklaring närmare mål.

Efter vändningen väntade några härliga ögonblick. Spåren blev plötsligt mindre trånga och jag gladdes över att köra om alltfler åkare med startnummer 3000+ och därmed ha tagit in en halvtimme på dem sedan start. Härliga vidder susade förbi och även om spårbytena fortfarande var extremt många, kändes det i alla fall som om jag började närma mig min egen takt. Glidet var fantastiskt i utförslöporna, blev inte omåkt av en enda mellan Canazei och Pozza. Åkte däremot om hundratals åkare, kanske tusentals, och gladde mig åt att jag blivit så bra på att byta spår, även utför. Ett par rejäla klättringar med 13 % lutning väntade innan man åter nådde Moena, men eftersom vi provåkt denna sträcka ett par dagar tidigare kände jag mig lugn inför uppgiften. Minsta uppförsbacke (som i och för sig inte var så liten...!!!) skapade fortfarande stopp. Folk saxade uppför i makligt tempo och det var bara att försöka följa strömmen och fokusera på att hålla skidor och stavar hela.

Efter klättringen ovanför Soraga öppnades landskapet upp, solen värmde härligt och jag kavlade upp tröjärmarna inför den kommande utförskörningen. Brava Angelica, hörde jag ortsborna ropa intill mig. Spåren var fortfarande fina och eftersom jag provåkt svängarna visste jag att det bara var att ställa sig i spåren och följa med. Tyngdpunkten på vänster sida och snabb överflyttning till höger. Den lilla knixen och den härliga branten..... En blind åkare med ledsagare dyker upp i vänster spår. För att undvika inbromsning byter jag snabbt över från det mittersta till det högra spåret. SNÖMOLN! Den blinde gör en praktvurpa och drar med sig åkaren i mitten. Den norska tjejen framför mig ramlar över mittgubbens stavar och skidor, själv kastar jag mig över spåren till vänster - med sikte på en stor snövall. Uppe ganska snart och ser norska tjejen komma kravlandes tillbaka upp på spåret från det stup som fanns till höger. Tack gode gud för att jag kastade mig till vänster. Välbehållna båda två slår vi följe ett slag, tills jag känner att mina skidor ger mig extra skjuts och snart tvingar norskan att välja annan rygg.

Djävulsbacken ner mot Moena, som skulle leda oss in på stadens gator, såg hyfsta ok ut från toppen. En snösträng i högra kanten gjorde det enkelt att ploga och jag följde fint efter framförvarande italienare som gång på gång sträckte stavarna åt sidorna och ropade piano, piano (typ, ta det lugnt!). Ett rasslande ljud på min vänstra sida får mig själv att utropa samma ord, men störtlopsåkaren tycks ha fokus på allt annat än det. Dundrar förbi över mina skidor, tappar därefter balansen och fäller mig stenhårt i backen. Ännu en kraschlandning på min vänstra sida. Aj. Handleden smärtar lite, men glad över att stavarna höll även denna gång åker jag vidare, utan att känna efter för mycket.

Varmt, sockersött te i Moena och ännu en mugg från en söt italiensk tjej lite längre ned, ger mig extra skjuts på skidorna. Har nu fått en norrman i hasorna, som tycks uppskatta sin position bakom mig. Byter spår stup i kvarten för att komma förbi bromsklossarna som fortfarande ligger före mig. Det tar mer kraft än önskvärt. Norrmannen följer i mina spårbyten. Fan, kan inte han göra lite av jobbet?

Ankomsten till Predazzo kändes kul. På förhand. Gillar denna lilla by. Känns alltid så välkomnande. Men så förbyts glädje, fint glid och härliga spår hastigt och olustigt mot en ny omgång sockersnö. Denna gång knädjup. Stavarna slår igenom ned i asfalten och kullerstenarna. De annars så mysiga gränderna får mig på dåligt humör. Stannar till för att äta några russin och ser hur folk jublande går i mål i Marcialonga Light, 45 km loppet. Kul för er! Själv har jag b.a.r.a. 25 km kvar. Känns som en evighet där jag fortsätter pulsa fram genom snön. Fortfarande med norrmannen hack i häl. Ska vi aldrig komma ut ur Predazzo och få ägna oss åt skidåkning igen? Så blir underlaget plötsligt lite bättre. En backe tar oss ut från stan, ska åka under vägen. Vid backens slut är det en 90 graders kurva. Spåren ser fina ut med undantag för svängen, där det ändå ser ut som om det bara är att trampa. Vad som händer därefter har jag bara svaga minnen från. Känner hur vänsterskidan får ett felskär precis före svängen och får mig att åka rakt fram istället för att svänga till höger. Skidspetsarna går rakt in i en hård snövall med stenmur bakom. Staven och vänstra handen träffar mig stenhårt i mellangärdet samtidigt som huvudet dunsar in i den hårda snön. Blir liggande med skidspetsarna fastkilade i snön, eller tja - snarare halva skidorna. Mellangärdet värker, det svartnar för ögonen när jag försöker ställa mig upp. Norrmannen som varit mig i hasorna i säkert 2 mil är åtminstone inte efter mig mer, men hade väl kunnat visa lite medmänsklighet efter all draghjälp? På svajiga ben kör jag vidare. Tar mig till nästa vätskedepå, där finns även sjukvårdare, tänker jag.

Kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Kroppen gör ont. Fruktansvärt ont. Hugger så fort jag sätter stavarna i marken. Har svårt att krypa ihop när det går utför. Går en verklig kamp mot mig själv. Vid Lago di Tesero (här ligger Skidstadion som man brukar se när det går VM och Tour de Ski) tar jag mig tid att stanna lite extra. Händerna skakar som asplöv, förmodligen pga av allt adrenalin kroppen pumpar ut för att försöka blockera smärtan. Inte gråta, inte gråta. Kan inte lägga några krafter på det. Funderar på allvar att kliva av, trots att det "bara" är 15 km till mål, men nej - kliver jag av, kommer jag aldrig att åka det här loppet igen. Kämpar vidare.

Med fallet i Predazzo försvann även fästet under skidorna. Eller ja, det är säkert en sanning med modifikation. Det som egentligen försvann var nog orken (eller förmågan, till följd av olidlig smärta) att trycka ifrån. Fästvallan slets förstås bort under de många spårbytena, men utan ett fall gissar jag att förnimmelsen av fäste hade varit tillräckliga för att kunna trycka ifrån den sista ganska flacka milen, innan den avslutande klättringen. Diagonalåkning var inte att tänka på, det gjorde helt enkelt för ont. Fick istället staka efter bästa förmåga, en förmåga som jag i denna stund inte höll alltför högt.

När jag passerade vätskestationen i Cascata visade min klocka på knappt 1 mil till mål, skyltningen utmed spåren dock på 13 km. Höll på att knäcka mig totalt. Har jag lagt drygt 3 km extra på bara spårbyte?! Kändes tungt till nästa depå i Castello, där jag passade på att äta lite fler russin och några apelsinklyftor. Röd fästvalla lät jag också kleta på, när Tokos team ändå erbjöd sig. Något fäste gav det dock inte. Tvingade benen att flytta sig diagonalt, nu 7 km från mål. Hade inte velat se en stilstudie av min teknik under de nästkommande kilometrarna, men å andra sidan tycktes inte någon runtomkring kunna frambringa så mycket bättre teknik de heller. Sakta, sakta uppför. Passerade 3 km-skylten. Yes, äntligen har jag kommit till backen, the final climb. Hade aldrig trott att jag skulle glädja mig så åt att komma hit. En ung italienare erbjöd mig sprayklister i fästzonen och oförskämt piggt slängde jag upp skidorna i 180 graders vinkel - ja, först den ena, sen den andra förstås! Närmast euforisk påbörjade jag sedan den spännande klättringen upp emot målet. Höger, vänster, höger, vänster... Fästet var helt ok och jag förbannade att det inte fanns några spår. Hade kanske kunnat diagonala annars, trots smärtan i mellangärdet? Behövde i alla fall inte saxa. Fortsatte uppför. Höger, vänster, höger, vänster... Forza, forza! Håll käften, för helvete - jag kämpar väl redan så gott jag kan!

Efter många serpentinvändor fram och tillbaka planar vägen plötsligt ut. Lite. Ultimo KM, visar banderollen ovanför mig. Yes. 1 km kvar - känns ju lugnt. Och så dyker eländet upp igen - sockersnön... Förbannar alla som skrivit hur mysigt det är att köra genom de italienska byarna. DET TYCKER INTE JAG! Vill ha riktig snö, riktiga spår och.... MÅLRAKAN uppenbarar sig. Känner igen bron vi stått under ett par dagar tidigare. Snön känns plötsligt fastare. Mellangärdet skriker av smärta när jag stakar de sista 150 m in mot mål. Gör ett sista spårbyte strax innan jag korsar mållinjen. Hör speakern ropa Complimenti Angelica! Bravissimo! 

Känner tårarna rinna nedför kinderna. Tänker först att det är av glädje, men påminns snabbt om smärtan i mellangärdet igen. Hugger illavarslande när jag böjer mig ned för att ta av skidorna. Inte bra. Lämnar ifrån mig mitt chip och tar mig ut från målfållan. Martin kommer springandes och tycker att jag gjort ett fantastiskt lopp. Ser min sargade min och ropar på två förbipasserande sjukvårdare som snabbt tar tag i var sin arm och leder mig till sjuktältet. Med mina ytterst begränsade kunskaper i italienska försöker jag förklara att jag störtat rakt in i en vägg. Neve molto... forze och så teckenspråk för krasch. Efter en stund får vi sällskap av en engelsktalande läkare som klämmer lite här och var, oroar sig för mitt höga blodtryck, men snart lugnar sig när han inser att kroppen mest går på högvarv pga att jag i drygt 25 km kämpat för att hålla undan tårar och alla tankar på smärta.

Fick möjlighet att välja mellan piller och iniezione och valde förstås det senare. Morfinsprutan i rumpan var snabbverkande och snart kunde jag lämna sjuktältet för en rejäl portion pasta, som tyvärr var allt annat än al dente, men knappast något man lägger någon större vikt vid efter 6:34 h på skidor.

På bussen tillbaka mot hotellet kändes det inte helt självklart att upprepa detta dårskap, men redan nästa morgon infann sig tankar på revanschlusta. För visst måste jag åka en gång till, om jag inte även nästa gång hamnar i sista startled?

Vill avsluta med att tacka Ulf och Lena för härligt resesällskap, en fantastisk upplevelse och underbara dagar i Italien - trots urladdningen under loppet, är jag säker på att minnet från de soliga vyerna i San Pellegrino kommer att återladda våra batterier många gånger den närmaste tiden.

Marcialonga - kläder

- 5 C vid start, +/- 0 C vid målgång

Craft Windstopper Short Tights

Craft Windstopper Bra

Craft Windstopper T-shirt

Craft knälång gym-byxa

Craft tävlingströja

Craft tävlingsbyxa

Bomullsstrumpa

Craft tävlingshandske (tunn)

Tävlingsmössa (Sverige-mössan)

Alpina kängan

Utvärdering: Perfekt temperatur under hela loppet. Kavlade upp ärmarna när solen kom fram. Hade inte behöva ändra på något vid liknande förhållanden.

Marcialonga - valla

Förutsättning: - 5 C vid start, uppskattningsvis +/- 0 C vid målgång.
Blandsnö, natursnö, konstnö...

Glid: Blått, från Start, 2 lager. Välborstade.
Fäste: Swix base, värmdes in i 2 omgångar, mkt. tunt. Därefter 2 mkt. tunna lager Rode Gialla, endast i klisterzonen. Därefter 1 tunt lager Gialla, kortat ca 5 cm bak och fram, från klisterzonen räknat. Därefter 2 tunna lager mitt över trampet. Avslutningsvis ett tunt lager, ca. 5 cm, vid bindningsfästet.

Utvärdering: Mestadels perfekt glid, både i sol och skugga. Bra fäste vid diagonalåkning och frånskjut. Bortslitet efter ca. 4 mil, förmodligen på grund av tusentals spårbyten. Kan också ha berott på sämre teknik efter sista fallet - att jag inte orkade trampa till på skidan.

Åtgärd under loppet: Vallade om med Toko rött vid vändningen (utan effekt). Vallade om med Toko spray-klister inför sista klättringen. Bra fäste.

Förslag på ev. åtgärder inför kommande lopp med liknande förhållanden: 
- Hade ev. kunnat lägga ytterligare ett lager gialla under trampet.
- Hade kunnat grunda med klister, Rode Chola + Start Universal mitt under trampet.

Att testa inför framtiden:
- Testa nya klistret Rex Gold. Utvärdera. Verkar som om flera åkte med denna valla hade gott fäste under hela Marcialonga.

OBS! Dock inte värt att låta fästet gå ut över glidet.


OBS igen! Elitåkarna körde på nya klistervallan Rex Gold, utmärkt för konstsnö, och hade fäste även i sista stigningen. Får investera i den!

Wish me luck

Tänk på mig på söndag under min framfart i det italienska landskapet. Alla positiva tankar om bra spår, härligt, soligt väder och bra framkomlighet mottages tacksamt.

Bra genomkörare i Dammekärr igår kväll. Äntligen har kroppen börjat svara efter den långdragna förkylningen och dess inverkan på kroppen. Mamma och pappa håller ställningarna här hemma, så allt känns för tillfället toppen.

Lyckad skidtävling i Dammekärr

Ikväll ordnade OK Alehof skidtävling för distriktets juniorer. Blev en fantastisk skidkväll, lagom kallt, många startande och fina framgångar för klubben. David blev 2:a i sin klass, bara sekunder från segern, Sanna fyra och väldigt lycklig. Hela arrangemanget var oerhört lyckat och kvällen gav mig oväntat mycket positiv energi. TACK alla ni som medverkade och bidrog till att sätta Dammekärr på kartan.

En hefaklumps framfart

...kroppen är påtagligt trött efter min långdragna förkylning. Känner mig tung i kroppen, som om jag ska tränga undan all snö under skidorna och köra direkt på rullgruset. Oroväckande. Behöver vakna till liv nu för att hinna få lite positiva känslor inför Italien. Det känns som om tiden håller på att rinna mig ur händerna...suck...

En översättare på längdskidor

Fick precis förklaringen till varför översättare gillar längdskidåkning - de är så bra på att stava...

Ha, ha, ha!

Shabby Chic-möbler till salu

Några av de i förväg inhandlade sakerna till stugan har inte fått plats, därför säljer jag nu följande möbler:

Gediget skåp i nyrokoko, men utan en massa snirklar och detaljer. 

Skåpsluckorna kan hakas av och saknar i dagsläget speglar alt. glas.

I övrigt fint skick.

Inköpt på auktion tillsammans med bord och stolar.

Pris: 50:-

Underbara karmstolar, 2 st, säljes i par. 

Nyklädda sitsar i blått- och vitrandigt tyg från Nyblom och Kollén.

Pris: 1200:- el. högstbjudande.

Charmig lampa i industristil.

Pris: 300:- (nypris 500:-)

Orsa Grönklitt, 1-6 januari

Det blev minsann ett härligt skidläger i Orsa Grönklitt under det nya årets första vecka. Väderförhållandena var perfekta, skidföret likaså. Många mil skrapades minsann också ihop, hela 15.4, så den biten är jag förstås också nöjd med. Mindre nöjd är jag över den trötthet som blockerar mig. Trots djup och lång sömn känner jag mig alltid lika trött och eländig när jag vaknar. Kanske borde gå och ta några blodprover och kontrollera att alla värden är som det ska. Börjar misstänka att jag lider brist på något.

Träningspassen i Orsa förflöt i stort sett som planerat. På torsdagen hade vi Bengt Hassis (tvåfaldig vasaloppsvinnare) som skidinstruktör i någon timme. Absolut givande, men under det efterföljande träningspasset med backträning gick jag helt emot mina inför träningsveckan fastsatta principer: Jag lät hjärtat rusa och tog ut mig mer än vad kroppen var redo för efter en veckas sängläge och fortsatt snuvig näsa. Idiot. Nästföljande två dagar fick jag betala surt för detta vill jag lova. Kroppen kändes seg, benen som gelé och skidorna trögare än vad de egentligen var. Som kronan på verket blev det förstås genast mer snörvel, så här brottas man i skrivandets stund fortsatt med näsfräs och kråkor i halsen. Hu! Får bli fortsatt vila nu, vill ju så gärna vara helt frisk till Marcialonga, som för övrigt bara ligger 19 dagar fram i tiden... Wow, ska bli kul!

Fick precis svar från tävlingsledningen i Italien att våra tider från Vasaloppet hade räck till start i startled 3, men att vi på grund av utrymmesbrist (och sen anmälan, vilket ju tyvärr var det enda möjliga) kommer att få starta i sista ledet. Trist. Snön kommer vara så mycket sämre, vilket framför allt kommer att vara till en gigantisk nackdel när det går uppför de första två milen. Blir nog till att räkna med allt annat än skönåkning - spåren kommer med all sannolikhet redan vara sabbade av saxande blåbär och det är bara att hoppas att många tar lååååånga pauser vid vätskestationerna, så att man snabbt kan passera de 2000 sämsta åkarna. Eller också att alla åkare som startar i år kommer att vara superduktiga pga den extra höga prisbilden och svårigheten att få tag på startplats, så att spåren kommer att hålla sig fina för alla åkare, oavsett startled. Nog... Lika bra att ställa in sig på 7 mil i mjukglassliknande sörja och planera för en comeback ett annat år, förhoppningsvis utan de krångliga regler som tillämpades inför 2013 års tävling. Om solen lyser från en klarblå himmel, så kan det ju ändå bli en ganska angenäm upplevelse, tänker jag. Och enligt diverse utsagor ska Marcialonga vara ett av de trevligaste loppen världen över, publiksmässigt, så det gäller väl att fokusera på allt trevligt runtomkring, så kommer man väl beta av de där 7 milen på något sätt, förhoppningsvis oerhört nöjd vid målgång oavsett tid och före.

Känns hur som helst skönt att ha tillryggalagt "tillräckligt" många träningsmil för att genomföra ett 7 milslopp. Rapporterna om spårstatus i Dammekärr med isiga och smutsiga spår får mig inte direkt att längta efter nästa träningspass på snö (enligt almanackan ikväll). Tror helt enkelt att jag lägger skidorna på hyllan tills kung Bore förärat oss med en ny omgång natursnö. När förkylningen gett med sig får det bli promenader istället och fram tills dess helt enkelt forsatt vila.

Och för en gångs skull känner jag mig inte rastlös av att inte kunna träna. Bara fortsatt trött.

Förkylt slut på 2012

Vaknade halv fem på juldagens morgon med halsont och täppt näsa. Tog mig nedför trappan och skedade motvilligt i mig lite honung av den hälsotyp vi fått i present av Martins föräldrar på julafton. Blä, gillar verkligen inte honung, men kanske gör det gott, tänkte jag innan jag kröp till sängs igen. Vaknade om möjligt i ännu sämre skick någon timme senare, åt lite mer honung, packade bilen och körde sedan mot Värnamo för julfirande med mamma, pappa, syster och familj. Trots ett fruktansvärt snörvlande med ont i kropp och hals blev det en urmysig smålandsjul med allt man kan önska sig. När juldagarna var över gjorde jag och Martin dessutom en efterlängtad utflykt till Pölder i Nässjö. Detta längdåkningsmekka visade sig verkligen göra skäl för namnet som en av Sverige främsta längdskidleverantörer. Vilket utbud, vilken service, vilken personal, vilken butik! Efter drygt 2 timmar styrde vi vår kos tillbaka mot Värnamo, ett snuskigt antal tusenlappar fattigare, men med stora glada smile på våra läppar. Så hade man då åter börjat plussa på familjens idrottskonto, har inte räknat efter men är fullständigt övertygad om att den posten slår både hus- och sommarstugelån med hästlängder varje år...

På vägen hem blev det även ny slalomutrustning till barnen. En av Davids pjäxor glömdes dock kvar i butiken, så det får bli en ny resa till Småland inom kort...

Sängliggande blev jag så snart vi kom tillbaka till Nödinge, förkylningen intensifierades ytterligare (hur det nu ens var möjligt), kroppen värkte och huvudet bankade så att det kändes som om tinningarna var på flykt ut ur skallen. Dagen före nyårsafton började jag så sakta repa mig, med hjälp av övriga familjemedlemmar fick huset ett ansiktslyft inför nyårsaftonens kalas med 13 gäster och maten började förberedas. På menyn stod rökt laxrulle med pepparrotscreme, helstekt ytterfilé med potatisgratäng och enbärssås, blåbärssorbetbomb med vaniljgömma och varma hallon. All mat blev supergod, sällskapet fantastiskt trevligt och fyrverkerierna många, vackra och långa. Kvällen gick snabbt och kantades av spontandans och allehanda spännande uppträdanden - tack alla ni som var här och gjorde slutet på 2012 så fantastiskt lyckat!

På årets första dag ställdes klockan på 07.30, strax efter kl. 9 rullade bilen mot Orsa Grönklitt för 6 dagars skidläger och strax efter ankomst noterades träningsveckans första skidpass. Mer om detta vid annat tillfälle.

Julbrev 2012

Har ju som tradition att skicka ett julbrev till nära och kära varje år. Här följer 2012 års version, som tog sig uttryck som en saga:

Året var bara någon timme gammalt när familjen Johansson/Eriksson vände hemåt efter en trevlig kväll i glada vänners lag. Tomten låg inbäddad i mörker, julljusen som tidigare gnistrat lyste nu med sin frånvaro. Så även inredningen i lusthuset. Tomt. Öde. Våldfört. Årets första natt hade sannerligen inte blivit som familjen hoppats på, men planenligt styrde de likväl redan efterföljande morgon sin kos mot nordligare breddgrader. Familjen var som besatt av snö och kom under de närmaste månaderna att resa tur och retur till Dalarna så många gånger, att bilen tycktes hitta per automatik. Skidmil jagades i all typ av terräng, även om snön emellanåt lyste med sin frånvaro och bjöd på ofrivilliga fall och blodiga knän. När nya rekord slagits i fädernes spår, och mamman gjort karriär på TV, kom våren till det lilla samhället. När familjen insett att vintern skulle hålla sig borta ett tag, bytte de snart karriär och iklädde sig snickarbälten och målarkepsar. Efter två fall från takbjälkarna kände pappan sig redo att bjuda in Arga Snickaren (nu när hans fru ändå varit med på TV), men frun hade andra planer och bjöd in mycket trevligare medhjälpare till pappans stundande 40-års dag. Hjälpen kom som en skänk från ovan och räddade familjens stundande semesterlycka. Nya äventyr kom snart att vänta familjen i den grekiska arkipelagen, dit familjen åkte för en stunds rekreation. De två barnen tyckte dock att tempot var för långsamt och såg gång på gång till att skapa spänning med vattenscooterrace. Mammans scooter gick förstås alltid snabbast. Tillbaka i vardagen väntade skola och jobb i vanlig ordning, hur vanligt det nu kan bli med en 40-åring i huset. Pappan hade liksom alla andra höstar många resdagar och i brist på vuxet sällskap hittade mamman sig snart en ny partner under en av hennes upptäcktsresor till Nol. En riktig envis rackare, som troget väntade i gymmet, när än på dygnet mamman behagade dyka upp: Stakmaskinen hade gjort entré i mammans liv och fyllde tillfälligt tomrummet efter både make och snö. Helgerna tillbringades ofta i den numer beboliga sommarstugan, varvat med orienteringstävlingar, fotbolls- och innebandymatcher, löptävlingar och andra aktiviteter. Familjen tillhörde knappast sorten som låg på latsidan och framgångarna lät inte vänta på sig. I början av december återvände vintern till det lilla samhället och en stor glädje med den. Familjen förkovrade sig återigen i sin skidåkning och allt var precis som vanligt. Lugnet infann sig hos familjen i det gula huset och julljusen tändes ännu en gång…