Hopp om livet!

Ja, så har vi då åter varit på Östra för att kolla benet. Böjprovet gick väl att genomföra sådär - David är ju fortfarande väldigt stel i benet, men doktor Fabian sa i alla fall att knät kändes stabilt och att korsbandet nog inte är av i alla fall. Ingen hade kunnat vara lyckligare än jag. Nu måste David börja böja mer på benet. Fick tid för återbesök i slutet av maj (tyvärr inte samma läkare) och då borde han ha full rörlighet igen. Känner mig tveksam till det i nuläget, men ingen är gladare än jag om Fabian har rätt. På måndag blir det alltså dagis igen - blir konstigt att inte ha honom vid min sida hela dagarna - har vant mig vid det och det är absolut det enda positiva som kommit ur detta trauma: Att jag och David fått så jättemycket kvalitetstid tillsammans och kunnat göra så många roliga saker. Det har varit ett underbart avbrott i livet och kanske finns det en orsak till varför olyckan inträffade.

I alla fall lätt att tro det, så här i efterhand. Fortsätter min rapport när nya framsteg gjorts! (Det är nästan som när båda barnen lärde sig gå - man letar efter framsteg varje dag och gläds oerhört när de inträffar).

Martin åkte på traditionsenligt Valborgsfirande till Alingsås för någon timme sedan (läses fylleslag). Kan inte förstå det roliga i att dricka sig full och säkert odräglig när man så sällan träffar sitt ungdoms grabbgäng. Vid 36 års ålder borde de ha kommit ett steg längre i utvecklingen. Men så är det ju män det handlar om (eller stora barn, för något annat lär de aldrig bli). Antar att det förklarar det hela.

Funderar över vad jag ska hitta på med barnen. Firande vid Valborgsbrasan uppe vid sjön eller kanske Liseberg? Hmm, får se hur jag gör.

Sannas lycka gjord

Ja, måste ju visa Sanna tillsammans med idolen Malin Baryard (och Peder F) - kolla in senaste fotona på Baryard på hm.com - vilken ursnygg tjej, alltså. Att inte världens hästfolk inser vilket affischnamn hon faktiskt är och ser till att köpa henna alla bästa hästar som finns, är för mig en gåta.

Sanna var i alla fall lycklig över att få utväxla ett ögonkast med idolen och önska henne lycka till på tävlingarna. Dessutom en autograf rikare. För fjärde året i rad... Samma idol. Samma autograf. Härligt att beundran består!

Det händer ju även roliga saker...

Ibland när jag läser min blogg, så känns det som om mitt liv består av 2 poler: En plussida, med planerade och gjorda resor och en minussida, med för mycket jobb, skador som avlöser varandra (jag nämnde väl att David fick ett 10-12 cm långt brännmärke på ryggen när han gick med gipsad arm??!) och längtan tillbaka till Spanien Spanienvännerna.

Som tur är innehåller vårt liv betydligt mer än så, även om man ibland kan börja undra! Hade förra helgen besök av våra underbara Smålandsvänner Camilla och Niclas med familj. Var länge sedan vi fick till en dejt, men nu kunde vi umgås i dagarna 3 och hade verkligen jättekul. David och Sanna längtar efter Rebecca och Emil och David ville till och med följa med till Småland när bilen gav sig iväg på söndagen. Han som inte ens vågar sova över hos farmor och farfar! Det var ett gott tecken på hur gulliga ni alltid är mot våra barn. TUSEN TACK för en toppenhärlig helg, med besök på Universeum, diverse restauranger (inklusive "restaurang fyrklövern!") och auktion. Vi ser fram emot att ses snart igen.

I helgen var vi på Göteborg Horse Show - ett alltid lika uppskattat årligt inslag i vårt liv. Jag och Sanna var på plats i nästan 13 timmar - David och Martin ungefär halva tiden. Deras biljetter till kvällspasset gav jag bort till goda vänners 15-åring och kompis. Det var säkert uppskattat, även om jag inte såg röken av dem mer än när vi gick in (men det är nog ett normalt beteende för en 15-åring - även om jag naturligtvis inte var så "vuxenfrämmande" som tonåring... Nog!

På lördagen var Sanna på Cello-läger hela dagen. Övade med andra cellister och åt och lekte på cellofrökens underbara "residens", Maurtizberg. Där fanns även hennes man, som är konstnär, så barnen fick måla akvareller i trädgården mellan musikövningarna. (Sanna tyckte dock att konstnär Anki, som de går och målar hos en gång i veckan med skolan, höll högre kvalitet, än cellofrökens man!). På kvällen hölls ett framträdande i Kilanda kyrka. En underbar kyrka som andades Nödinge kyrka karaktär (alla som varit där förstår säkert att det var en kanonfin kyrka). Liten och mysig. Underbara målningar. Och dessa cellister. Det var en underbar konsert och efteråt kände jag mig både rörd och berörd. Sanna var jätteduktig och det är härligt att se vad man kan göra tillsammans. Flera olika stämmor beroende på hur länge man spelat. Det var fantastiskt. Önskar att jag kunde lägga upp en ljudfil.

Här kommer i alla fall en bild!

Söndagen ägnade vi åt trädgårdsarbete. Härligt att komma igång. Har dock åtskilliga timmar kvar i vårt förenklingsarbete (som förhoppningsvis ska leda till enklare hantering i framtiden!), men fint blir det. Just nu blommar ju vitsipporna i hela trädgården också, och tulpaner och hundratals påskliljor. Det ser så vårfint ut. Träden håller precis på att bli gröna och efter lite mulet väder på morgonen verkar det som om solen återvänder - vad härligt! Bäst att passa på att gå ut och njuta. Ibland är det bra att vara egen företagare. Idag är en sådan dag.

David - åtminstone glad!

Tja, får väl börja med att ursäkta mig för att jag inte skrivit vidare på David-följetongen. Får skylla på att det fortfarande känns lite jobbigt och påfrestande - mest av att inte riktigt veta läget.

Tog loss gipset i tisdags. Stackars lilla benet såg alldeles dött ut efter dessa tre veckor (de längsta i mitt liv!) och knät pekade misstänkt utåt. Läkaren ville ju göra böjprover, men icke. David hade jätteont och ville absolut inte att någon skulle röra vid hans ben. Så vi har fått en ny tid för böjprov, nu på onsdag. Första dagen hemma rörde han sig inte ur fläcken. Satt i soffan och jag fick bära honom dit han skulle. Hela natten grät han i sömnen och när han skulle vända sig, ojade han sig av smärta. Kan tro att jag funderade över vad f-n de hade skickat hem oss för... Följande morgon var benet alldeles svullet (det var ganska markant, eftersom det gipsade benet hade varit så smalt dagen innan). David hade ont och ville återigen inte lämna soffan. Jag satte honom dock på en pall i duschen och så satt vi där och lekte i en dryg halvtimme. Sedan fick han massage. Frågade efter ett tag om vi inte skulle prova att stå upp lite. Jo, lite motvilligt kunde han tänka sig det. Och så gick han sina tre första trevande steg. Sedan satte jag honom i vagnen (vilket han tycker är väldigt skämmigt nu när han snart blir 5!) och gick på en långpromenad. Tog vägen om dagis och där var barnen ute och lekte. David ville stanna och när han väl var ur vagnen, var det många som ville skjutsa honom på dagiscyklar mm. Efter en stund gick (!!!) han av och började leka i sandlådan (dock med ett mycket stelt ben). Tog väl 5 minuter så sa han - jag har ont i mitt ben och vill gå hem. Så hem gick vi. Först på kvällen började han sakteligen ta sig fram igen. På torsdagen gick han ganska ok (med tanke på omständigheterna), men efter det har det inte blivit några direkta framsteg. Han böjer fortfarande inte på knät, är väldigt stel och haltar fram. Inte så konstigt kanske. Vi får helt enkelt vänta tills på onsdag och höra vad de säger. De ska kolla om ledbanden läkt ihop för tajt (vilket man då kan tänja ut), med glapp (som kanske kräver operation) och ta ställning till sjukgymnastik. De ska även försöka fastställa om minisken och/eller korsbandet är skadade/av. Vi håller tummarna för att det "bara" är ledbanden som krånglar - och håll gärna en tumme för oss! Det är dock lätt att måla upp en monsterbild, eftersom hela knät "gnisslar" när man känner på det. Det känns att något sitter löst därinne. Hu! Men som vanligt är denne lille kille vid gott mod, strålande gott humör som alltid, och det känns skönt. Vår tappre lille soldat. Ovan en bild med det gipsade benet. När läkaren frågade vilken färg han tyckte om, sa han Gult. När han var klar (det är en ny typ av gips för livliga barn!, glasfiberarmerad) sa David: Jag gillar blått också. Och det är historien om när Davids ben blev Sverigefärgat!

Dags för återbesök

Så har då dagen kommit då det blivit dags för återbesök på Östra (ja, strejken till trots verkar det som om det blir av!). Jag är så nervös så att jag mår illa. Håll nu tummarna för att det ska gå bra. Rapport följer så snart som möjligt. Dröjer den, så har jag väl kollapsat eller nåt!

David med gipsad arm...

Ja, så ska jag då äntligen lägga någon minut på att ladda upp kortet på David med sin skadade arm... Behöver jag säga att han återigen är skadad, nu med helgipsat ben??!

Det hände något första dagen i Italien. Efter mindre än 2 timmar…

Vi åkte skidor och David stack utför en backe. Inte alls brant. Vi ropade att han skulle vänta och han bromsade. Så fastnade höger skida i en snöhög och tog en otäck vändning. Det gick väldigt långsamt, men benet vreds mer än 180 grader och från flera meters håll förstod jag att det absolut inte kunde ha gått bra. Ja herregud – det är vår lilla otursfågel.

Blev gipsad från fotknöl till kalsongkant i Italien, med ordination om att han skulle vara stilla i 15 dagar (resultat: typ 15 timmar…). De sa att han hade haft en väldig otur, eftersom små barn sällan skadas på detta sätt (de är ju så mjuka). Röntgen visade inga benbrott (men det hade varit bättre), men läkaren sa att ledband och ligament var skadade. Vi skulle kontakta ortopeden när vi kom hem.

Sagt och gjort. Åkte till Drottning Silvias barnsjukhus förra måndagen: Då kom väl chocken: Inre ledbanden är av (vid knät), förmodligen även korsbandet. För att kolla det krävs en magnetröntgen – för en sådan måste han sövas… Nu är han gipsad i 2 veckor (fick nytt gips i gult och blått!). Därefter gör man en bedömning om man måste göra något kirurgiskt ingrepp. Om korsbandet är av kommer det först att ”lagas” när han vuxit klart, eftersom ingreppet kräver att man borrar i skelettet – och det gör man inte, eftersom det kan hämma tillväxten… Så, förhoppningsvis mår han bättre om 2 veckor och kan inleda sjukgymnastik… Jag håller tummarna för att böjprovet innehåller positiva besked – ingen läkare kan ju till 100% säga att korsbandet är av utan att göra en magnetröntgen – så jag hoppas innerligen att han säger, att ledbanden börjat läka och att korsbandet ändå inte är av (även om han trodde det).

Kan säga att jag är helt färdig – hade kunnat sätta mig och gråta i ett hörn, men det hjälper väl inte. Men jag hade gärna åkt på semester. Igen.

Det enda positiva i allt elände är att skadan är så otroligt ovanlig på barn, så att specialläkare och idrottsläkare strömmade till från hela Östra sjukhuset – så när det väl är dags för rehab och sjukgymnastik, så har man förhoppningsvis hjälp av de bästa som finns. Eller också inte.

Och positivt är förstås att David kan vara hemma med mig och att vi får massor av kvalitetstid tillsammans, även om jag naturligtvis får jobba lite emellanåt. Så det är väl så sant som det är sagt, att inget ont som inte för något gott med sig.

Vart tog februari vägen?

Jaha, det är inte bara ny månad, utan snart slutet av nästa månad... Om det är någon som undrar vad jag gjort sedan sist, så är svaret suttit här. Framför datorn. Något lugnare för tillfället, men fortfarande mer än en heltid. Har jobbat motsvarande 2 heltider de senaste 8 veckorna. Även om lönen naturligtvis också kommer motsvara 2 heltidsjobb, så hade jag hellre valt halvtidstjänstgöring och motsvarande lön. Känns nästan som om jag har jobbat med hälsan och livet som insats i år. Fy 17. Martin har varit borta med jobbet en massa och jag vet inte hur jag lyckats få ihop livet med barn och aktiviteter, men på något sätt har det gått.

På fredag väntar härliga Italien i en vecka. Massor av skidåkning. Hela familjen åker med - David klarade sig finfint när vi var i Säfsen härom veckan, så nog ska han fixa Italiens backar också! Såg att det är snö på gång in i Italien - passar inte riktigt mina planer. Hade tänkt mig strålande sol varenda dag, som förra året... Jag håller tummarna. Kanske är det fint väder ovanför molnen. För det är ju på den höjden man åker... Ska hur som helst bli skönt med lite miljöombyte. Ledighet, tänker jag inte skriva. Datorn hänger naturligtvis med. Och den som trodde att jag inte valt hotell efter bredbandsuppkoppling, trodde fel. Trådlöst bredband i hela huset. Naturligtvis ett måste. Jag vet - jag är miljöskadad. Men, tyvärr är inte lanseringen över för i år, så det blir till att fortsätta jobba ett par veckor till. Blä.

Nu ska jag i alla fall ta en paus. Har varit igång alldeles för länge idag redan. Och jobbat för 3. Känns det som. Smyger bort till hästapållen en sväng. Det är medicin för själen.

Har även bokat in oss till Malaga ett par dagar. Åker om 2 månader. Och en härlig sommarsemester på Cypern ska det också bli. Känns som om det är enda sättet för mig att vara någorlunda ledig - att semestra på annan ort och slippa alla måsten här hemma. Dessutom - är vi inte ute och reser allihopa, så är ju Martin iväg med jobbet, så då blir det ju ändå mer för mig. Alltså - bättre att jag bokar upp vår tid!

Efter snöstormen i måndags är det nu härligt soligt ute. Riktigt fint med snön. Men - lite sent. Hade en riktig vårstädning i söndags och slängde ut allt i hela huset på luftning och piskning. Och så vaknar man till snö nästa morgon. Det kändes så där. Men barnen tycker naturligtvis att det är toppen.

Mer snö i Italien kanske rimmar dåligt med mina vårkänslor - men där blir det annorlunda. Där vill man ju ha snö...

Tills nästa gång.

Jobb, jobb, bara jobb

Ja, här sitter jag fortfarande framför datorn. Skulle behöva sitta hela natten, men efter att ha suttit här och ugglat (dock med flitens lampa tänd) sedan 7 i morse, med några kortare pauser, så gör jag väl bäst i att försöka sova ett par timmar innan inboxen fylls på nytt. Idag har jag i alla fall lyckats ta hand om alla nyinkomna mail, dock inte översatt dess innehåll. Har ikväll 29 filer kvar att översätta... Hu! Imorgon är det nya projekt på gång in, så jag vill inte tänka på hur minuskontot kommer att se ut imorgon kväll - inte minst eftersom jag ska åka med mamma in till Göteborg vid 16.30-tiden för att leverera blommor och bygga monter på en mässa. Tidigare år har det tagit minst 5 timmar. 6 timmar från dörr till dörr. Förlorad arbetstid. Jättekul att fixa med blommorna och förhoppningsvis får vi smaka en av Toftaholms underbart goda mandelskorpor. Så smaskiga! Ja, hela eftermiddagen och kvällen imorgon får jag chans att snickra vidare i huvudet på min nästa affärsidé. Nej, jag kan väl inte hålla på att arbeta på det här sättet i all evighet?! Måste nog hitta mig en ny passion.

Åkte med Sanna en sväng till stallet ikväll - så härligt. Hon red barbacka och när vi gick där bredvid varandra, så sa jag: Blunda en gång och lyssna på hur tyst det är, så rofyllt. Tänk, här rider du på egen häst under stjärnhimmeln, kvällens första minusgrad nyper lite i kinden - så lyckliga vi kan skatta oss just nu. Och det var verkligen ett magiskt ögonblick. Ponnyns lugna andetag, kvällen som slöt sig omkring oss. Det var nästan en religiös upplevelse. En fantastisk kväll. Då gör det inte så mycket att man sitter här och jobbar halva nätterna, sedan inte kan somna på 2 timmar och inser att man knappt hunnit somna innan det är dags att gå upp kl. 6.30 igen.

Davids gips är avlägsnat förresten, så imorgon blir det simskola igen. Ja herregud - det tar ju ytterligare 2 timmar av min arbetsdag. Nej, nu blir jag stressad. Får nog försöka bita ihop någon timme till. Bilder kommer en annan gång - det finns helt enkelt inte tid för sådana förströelser just nu!

Ingen har nappat på mitt erbjudande om gratis lunch eller biokväll - erbjudandet kvarstår!

Liten kille med gips!

Tja, när man är liten kan man få plötsliga infall. Som att hoppa baklänges från klätterställningen, nästan 2 meter upp i luften. Bara för att testa. Det kan ju vara kul. Eller också inte så roligt. Det var en kille med en arm som gjorde ont som jag hämtade från dagis igår. På kvällen gjorde det plötsligt väldigt ont (man kan ju lyckas ramla på armen en extra gång när man ska gå balans). I morse tänkte jag, att nej - han har nog lurat mig, för visst kunde han använda handen, om än något begränsat. Blev tidsbeställning på vårdcentralen. Neej, inget brutet, trodde doktor Mikael. Kanske en "grönkvistsfraktur". (Ja, inte hade jag då hört begreppet förut, men tänk dig att du försöker bryta en färsk gren - barken skadas nog inte på utsidan, men däremot kan ju strukturen på insidan skadas). Remiss till röntgen. Ni kan nog vänta tills imorgon, sa han. Doktorn. Men nej, jag skickade Martin till Kungälvs sjukhus med lilleman och visst visade röntgen på en spricka intill handleden. (Ja, nu är det så att Martin ska vara borta typ 8 av 16 veckor framöver, så jag kör just nu hårt med honom - han är bortskämd med att jag alltid finns till hands, och det var inte utan sura miner han fick planera om sin dag). Flera timmar senare, bland annat på grund av en bilolycka som fick högsta prioritet, fick David så sitt gips om handen. Ett litet paket som han stolt visade upp när han kom hem. 2 Halvan-böcker rikare hade han också lyckats lura till sig av pappa på ICA och försenad lunch från pizzerian - David var trots den långa väntan på akuten (varför man nu måste sitta där och vänta på en gipsning) ganska nöjd med sin dag.

Själv sitter jag här och snickrar på diverse översättningar. Åter dags för högtryck på firman. Ligger väl en så där 6000 ord efter planeringen, men hoppas på att det ska flyta på bra imorgon (utan att det kommer in alltför många nya uppdrag...). Nu vet jag i alla fall vad jag ska göra tills slutet av mars. Precis som vanligt. Ja, allt är med andra ord precis som vanligt. Förutom den lilla gipsade handen då.

Den som känner sig manad får gärna tvinga ut mig på en lunch eller biokväll någon dag framöver, så att jag kommer bort från denna kontorsstol. Ryggen värker redan (efter 2 alltför sena kvällar), mushandleden gör sig minst sagt påmind (jag har väl lyckats ladda ur den 3 gånger idag...), så jag hoppas verkligen att någon antar erbjudandet (jag bjuder till och med!) Och om ni inte hittar mig framför datorn, så är jag i stallet. Gnägg!

Elin och lillebror Samuel

Vi hade börjat vänja oss vid att kalla nytillskottet Sam, men på nyårsafton blev det bestämt att det ska vara Samuel Oskar - gulligt! Här kommer i alla fall ett kort som jag lovade lägga upp - det blev dock ett som storasyster W skickat direkt till mig, eftersom Martin lyckats fippla med inställningarna på sin kamera, så att kvaliteten tyvärr blev därefter (någon typ av night mood, som inte syntes i displayen). Nästa gång ser jag till att packa min egen kamera - då har jag åtminstone inte någon annan att skylla på. Nej - nu ska jag rusa ned till dammsugaren och sedan fortsätta med mina otaliga projekt... Bilder följer, så snart något blir klart (framåt sommaren typ!)

Nytt år... igen

Ja, för varje år som går, så förundras man bara alltmer över vart tiden tar vägen. Dagarna tycks bara försvinna, en vecka har gått innan man hunnit blinka, en månad känns i princip som ett längre andetag. Ruskigt. Och så ser man på sina barn. Sanna dryga 135 cm och David redan storlek 28-29 i skor. Herregud. Tittade på ett julkort som vi skickat till mamma och pappa julen 2000. Kändes overkligt att se lilla Sanna sitta och baka pepparkakor - kan inte fatta att vi varit med hela tiden. Jag tycker verkligen att jag har varit priviligierad som jobbar hemma och kan träffa barnen så mycket varje dag, men när man ser tillbaka på bilder i fotoalbumet känns det ändå inte som om man njutit tillräckligt mycket av varje ögonblick och varje dag. Men det är nog för att hjärnan glömmer. Alldeles för fort.

Idag var det Davids första dag på dagis efter juluppehållet - han längtade verkligen till sina kompisar och fröknar igår, så han var jättenöjd med sin dag när jag hämtade honom kl. 13. Ja, jag och Sanna tog oss en promenad dit och hämtade honom - Sanna på hästryggen. Alla små barn stod där med gapande munnar och tittade storögt på ponnyn. David blev positivt överraskad och tyckte att det var jättekul att hans häst kom och hälsade på honom på dagis.

Igår var det en härlig dag med en hel del snö. Vi preparerade en pulkabacke i norrläge på vår tomt, som faktiskt överlevt natten trots regn. Slutet av backen är dock bortregnad, så pulkan landar numer i en lerpöl - dock lika hal som själva snön! Var dock härligt med snön igår - vi var ute hela familjen och tumlade runt. Byggde snögubbar, gjorde snöänglar och brottades i snön. Snowracer, pulka, stjärtlapp kom fram snabbare en kvickt och jodå, även slalomskidorna. Får se om snöföret håller i Alebacken trots regn - isådana fall kanske det blir en sväng där ikväll, efter Sannas dubbla ridlektioner (hon har 3 gånger att rida igen på ridskolan).

Måste verkligen försöka hitta en lucka för Spanienbesök - barnen har pratat om Ebba och Alva hela jullovet. Har två skidresor inbokade under våren, först en långhelg i Säfsen, sedan en vecka i Italien. Och på det en alltför hög arbetsbelastning under januari-slutet av mars. Verkar som om allt ska dra igång den 14:e januari - har nog aldrig känt mig så mentalt oförberedd som i år - jag kommer väl att få ett snabbt uppvaknande, antar jag - eller också är det den rädda medicinen - att vänta och se vad som händer.

Ska försöka vara lite produktiv nu - har massor av administrativt arbete att slutföra inför bokslutet. Men det får vänta tills imorgon när båda barnen är iväg ett par timmar.

Gott Nytt År alla goa vänner - ser fram emot att träffas snart.

Årsdagen av tsunami-katastrofen

Efter en underbar julhelg, som jag skriver mer om en annan dag, kände jag bara att jag måste skicka en tanke till alla som förlorade någon vid tsunamin för tre år sedan. Läste så många fina minnesannonser i GP idag, som verkligen fick mig att fundera över livet och hur lyckligt lottad man ska vara över sin familj. Likväl kan man känna att livet bara rinner ur händerna på en. Antar att man måste försöka göra ännu mer för att stanna upp i vardagen och verkligen njuta av sina närmaste. Ja, vad är det man håller på med egentligen? Vart tar alla dagar vägen? Vad kan man göra för att verkligen visa att man bryr sig? Varför är det så förtvivlat svårt att få tiden att räcka till? Vad gör vi med våra liv? Ja, det är mycket man borde fundera över. Nu ska jag smyga in och pussa mina älskade 3 godnatt.

Stockholm - här kommer vi!

Ja, om ett par timmar går tåget till Stockholm - jullovets första utflykt. Jag och barnen tar tåget upp imorgon bitti för att kika på syrrans nykläckta prins, lille Sam. Barnen förstod att halv 6 är jättetidigt och gick snällt och lade sig ikväll - nu är det bara jag som ska komma ned mellan lakanen också! Hoppas kunna återkomma med en bild på nytillskottet snart. Shoppade loss som en tok tidigare idag, så nu kommer jag ha en hel IKEA-kasse med paket att släpa på. Supermysig overall, flera olika uppsättningar kläder... Ja, det blev visst ganska mycket. Men som företagare har man ju fördelen (??!) att få skatteåterbäringen ett par dagar före jul, så det vore väl synd att inte slösa lite extra på något så underbart som ett litet syskonbarn! Ja, och så blev det ju en jättesöt klänning till storasyster Elin också - att bli storasyster måste ju också firas...

Helt sänkt

Ja, så kan man nog bäst beskriva mitt tillstånd just nu. Känns som om hela skallen är snorfylld och att jag fräst ut allt innehåll av värde. Känner mig alldeles blank, och då menar jag inte glansen i ögonen. Försöker som bäst intala mig att jag inte alls är sjuk, men kroppen talar väl sitt tydliga språk. Ska försöka hålla mig på benen ett par timmar till. Har ett projektmöte vid 4 och kl. 5 är det dags för David att lussa med dagisgruppen. Sanna får stanna hemma i soffan - febern har fortfarande inte släppt. Igår rusade den upp över 40 grader. Stackars liten.

David gick i morse glatt, iklädd pepparkakskläder, till dagis och gladdes över att få åka taxi fram till dörren. Martin var ute med jobbet igår, så bilen blev visst kvar i stan. Till Davids stora förtjusning. Han hoppade nästan jämfota fram till taxibilen. Att det kan vara så roligt att åka i någon annans bil! Till lussetåget ska han dock hoppa i stjärngossemundering - det är det enda som gäller. Han har dansat i den där struten och med stjärnan i hand i en hel vecka, resulterande i att stjärnan inte är helt snygg längre. Men David tycker att den är perfekt.

Sanna var förstås besviken över att missa klassens lussetåg i morse, men vad ska man göra. Känns ju lite ofint att gå till skolan och smitta halva klassen med influensa... Martin åkte ned med kaffe, julmust och diverse tillbehör, som resten av klassen fick njuta av under lussefrukosten vi bjudit in till. Ja, här fixar man och engagerar sig till höger och vänster, utan att ens kunna vara med. Gång på gång. Termin efter termin. Jag måste vara dum i huvudet, egentligen. Förstå mig rätt - jag gör gärna hur mycket som helst för Sannas och hennes kompisars skull, men när mer än hälften av de som skulle vara engagerade skiter fullständigt i sina åtaganden, kan man bli trött för mindre. Tror jag föredrar privat glögg-after-school nästa år istället, dit man kan bjuda dem som faktiskt bryr sig och inte bara förväntar sig att andra ska fixa.

Men, jag ska inte sitta här och klaga. Det har varit en mysig start på "julfirandet" trots feber och förkylningar. Det blir liksom en lugn lunk i hela huset och jag har trotsat min rinnande elva och putsat och fejat i hela huset. Känns riktigt juligt och fint. Hoppas jag hinner sätta mig och sy gardiner i helgen också - kontorets sista detalj för den här gången. Bara Martin kan se till att få upp gardinstången först, så att jag kan ta ett exakt mått. Men - det verkar svårt. Det ska ju till hela 4 skruv.

Nej, nu måste jag ta fram alla papper inför mötet och samla mig, oinspirerad som jag är! Bäst att ladda med ett par lite te också. Och en lussebulle. Det är ju ändå lucia.

Önskar er en mysig luciakväll.

Feber i luciatider

Ja, så närmar sig då lucia och utan en enda sjukdag på hela hösten, så slår det naturligtvis till nu. Sanna ligger med 39.8 graders feber och är om möjligt än tunnare än vanligt. Bultande huvudvärk gör naturligtvis inte saken bättre - jag springer i skytteltrafik mellan hennes rum och köket för att kyla trasa till pannan och värma vetevärmare till kroppen som skakar av feberfrossa. Stackars liten.

Började igår, någon timme före luciaframträdandet till häst på Jennylund. Hon var så besviken. Tårarna trillade och hon sa, men mamma, jag har ju sett fram emot det här hela veckan. Och som de har övat - i en hel månad. En alvedon i magen och ordinerad till sängen åkte jag själv upp till stallet och gjorde i ordning Frasse. Glömde naturligtvis kameran, men han blev en söt stjärngosse. Sanna kvicknade till och Martin körde upp henne. På med stjärngossestrutsprydd hjälm och in i manegen för framträdande, 20 minuter senare på väg hem med Martin igen och ned i sängen. Hon såg oförskämt pigg ut just under framträdandet, men senare på kvällen kom febern naturligtvis tillbaka igen. Nu grämer hon sig över cellokonserten hon förmodligen missar imorgon kväll, dvs. om inte febern tar sig en rejäl vändning. Förhoppningsvis innebär detta att både Sanna och David hinner vara sjuka "klart" innan det blir dags för jul och jullov, för det är väl ganska sannolikt att även David får sig en släng av detta. Förhoppningsvis blir det efter hans simskoleavslutning imorgon - den har han i sin tur ju sett fram emot hela veckan.

Ja, som det kan bli.

Annars är allt bara bra. Jobbar ganska lagom mycket, dock är det svårt att få tag på folk pga överhettad marknad, så det känns som om jag lägger alldeles för mycktet tid på att just jaga. Ett tiotal fysiska möten inbokade denna och nästa vecka, sedan drar det igång igen på allvar. Bäst att rusta sig. Fattar inte att man redan är där. Känns som om förra januari och högtrycket just drog igång.

Har pyntat hela huset med ljus och med pepparkaks- och lussekattsbak i helgen har det spridit sig en härlig doft i hela huset. Mmm, vad det är härligt med jul. Senapen hann jag också med att koka i helgen, så ja, jag känner mig ganska väl rustad inför julhelgen. Julklapparna är jag klar med sedan flera veckor, så ingen panik där heller. Skönt. Då hinner man koncentrera sig på det som julen faktiskt handlar om och bara njuta.

Helgen höjdpunkt inträffade igår eftermiddag när syrran ringde och meddelade att en liten lillebror till Elin behagat komma ut. På 1 h och 9 minuter. 4 krystvärkar. Vad orättvist. Med ett sådant facit hade jag nog kunnat tänka mig på 1 och 2 barn till. GRATTIS till er i alla fall. Vad kul det ska bli att få lära känna denna nya lilla person.

Nej, nu måste jag jobba. Jaga vidare. På mitt nymöblerade kontor. Det känns riktigt städat och fint!

Vill bara soooooooovaaaaaaaaaaaa.........

Två nätter i rad har jag legat vaken och verkligen inte kunnat sova. I lördags gick jag kanske på högvarv efter Annika och Niklas varit här med barnen på middag (ja, äntligen har vi hunnit socialisera på hemmaplan en helg!), men när jag gick och la mig vid 01-tiden var jag egentligen dödstrött, så jag förstår inte varför jag var uppe och vandrade när klockan fortfarande var 03.30. Och så igår kväll. Gick och lade mig vid 23-tiden, kände inte av tröttheten efter en natt med för lite sömn, men insåg att jo, jag måste ju vara trött. 01.45 hade jag fortfarande inte somnat. 5.48 tänkte jag, att nu kan jag lika gärna gå upp. 06.15 när Martins väckarklocka ringt, måste jag ändå ha slumrat till i 45 minuter. Sedan var klockan plötsligt 7 och det var dags att förbereda frukost. Jag känner mig dimmig i blicken, som om någon dragit ned en slöja framför ögonen. Hoppas innerligt att jag kan somna tidigt ikväll och vakna utsövd imorgon bitti. Börjar bli orolig för att jag ska komma in i ett nytt sömnvakum, precis som det brukar bli under januari-mars, när datorn går för högvarv med mig framför en 16 timmar om dygnet. Nej. Det får bara inte hända. Känns inte som om jag pallar det.

Davids gymnastik har haft avslutning för terminen, så idag är det "bara" Sannas ridskola och hästpyssel och ridning med egna pållen. Men just nu känns det bara kallt när jag tänker på stall i flera timmar, men det brukar bli bra när man väl kommer dit. Då får jag mitt dagliga lugn och kan rensa tankarna på allt vad jobb heter.

Har i alla fall stökat klart inför jul med fönsterputsning och ikväll skall jag damma av ljusstakarna och se hur många lampor som gått åt helvete under förvaringen på vinden. Sedan kommer jag nog att smygstarta adventspyntningen - känns som om det inte blir advent snart nog. Beror säkert på avsaknaden av eget jul- och adventspyssel förra året i Spanien. Ja, det är inte klokt. Om bara ett par veckor är det ett år sedan vi kom hem. Det är suspekt. Megakonstigt. Förvirrande. Inte klokt. Herregud, vad snabbt tiden går.

...och till och med alla julklappsinköp är gjorda... (att det sedan säkert blir en del bonuspaket fram till jul, är en annan femma...)

Det händer i lilla Nödinge...

Ja, explosionen igår kväll fick oss nästan att lyfta från TV-soffan (mitt under Sverige-Lettland-matchen), och så här rapporterar pressen från lilla Nödinge idag (sådant måste ju bara förevigas på bloggen):

De kan återvända på fredag
Den industribyggnad i Nödinge som eldhärjades under natten till torsdag har delvis kollapsat. Därmed kvarstår explosionsrisken och avspärrningen fram till fredag lunch.

... Räddningstjänsten konstaterade på torsdag morgon att det är omöjligt att skjuta sönder de explosiva acetylenflaskor som finns i byggnaden. Det brinner fortfarande vid niotiden i delar av byggnaden medan andra delar har kollapsat. Avspärrningarna runt byggnaden och närområdet ska därför vara kvar till fredag lunch då flaskorna har svalnat så mycket att explosionsrisken är över.Branden startade i en lagerlokal vid Rödjans väg ca 21.30 på onsdagskvällen. I lokalen förvarades bland annat bilar, en husvagn och en husbil. Räddningstjänsten från Kungälv, Nol och Surte kallades till platsen. Redan när SOS tog emot larmet var branden fullt utvecklad och ett antal mindre gasolbehållare hade redan exploderat. De boende i 31 fastigheter som evakuerades under natten får inte återvända hem på ytterligare drygt ett dygn. Ale kommun har ordnat hotellrum för 44 personer, medan övriga har fått tak över huvudet hos anhöriga och bekanta. Totalt evakuerades 91 personer.Gunvor och Sven Fransson bor på Ljungvägen i Nödinge. De blev väckta av polisen strax före midnatt. De bytte först till ett annat sovrum i huset som inte ligger mot brandområdet, men klockan 04 blev de väckta igen och tvingades lämna sitt hus- Det känns väldigt konstigt att behöva lämna sitt hem och man hinner inte tänka riktigt på vad man måste ha med sig, säger Gunvor Fransson när hon och maken på torsdag morgon besöker kommunhuset för att få information.Makarna Franssons första problem att lösa är att skaffa nya ögondroppar till Sven. De glömdes i hastigheten och kan bara fås på recept.- Sen är är det ju detta med maten. Ska vi gå och äta på restaurang, eller hur gör vi nu, undrar Gunvor och Sven.Inom det avspärrade området finns ett tiotal företag där ingen får vistas det närmaste dygnet. Bland verksamheterna finns ett kommunalt centralkök som dagligen levererar 3 000 matportioner till äldreboenden, skolor och förskolor. Kommunen prioriterar matförsörjningen till äldreboendena, och personalen från centralköket kommer under dagen att få laga enklare mat i de kök som finns ute på verksamheterna. Enligt Ale kommun kommer ingen att bli utan mat, men på skolor och förskolor kan det bli kall lunch.Enligt räddningstjänsten finns det ingen risk för dem som bor utanför avspärrningarna. Inga giftiga ämnen sprids i luften och den som vill vädra kan göra det utan risk.Norra Kilandavägen som varit avstängd förbi brandplatsen öppnades åter för trafik på torsdag morgon. E 45 berörs inte alls.

På andra sidan området ligger ju vårt hus, men vi slapp i alla fall evakuering (eller också glömde de väl av oss här uppe bland träden!)

Wow - Schweiz är verkligen en pärla!

Ja, vad kan man säga annat än WOW!!! Schweiz fortsätter att övertyga i allt. Vilket fantastiskt land. Vilka fantastiska vänner. Och vilka fantastiska semesterdagar. Ja, om våra dagar i Schweiz finns bara superlativer.


Vi tyckte att Schweiz var överlägset vackert när vi åkte igenom förra sommaren på vår väg till Spanien - de underbart isblå sjöarna, bergen som speglade sig i de förra, bergstopparna långt där uppe som fortfarande var täckta med snö, de små ringlande vägarna som visade upp ett landskap och en kultur som tycktes hämtad ur en sagobok. Och så nu - i vinterskrud. Herregud. TACK för att vi fick uppleva detta.


Här kommer ett smakprov för den som känner sig manad att hitta ett nytt favoritresemål på jorden.


På vår utflykt upp i bergen på 2500 meters höjd väntade ett härligt vinterparadis med 1 meter nysnö!!!! Det var helt otroligt. Vilken underbar dag för oss alla - ja, det var inte bara barnen som hade jättekul i snön. Tror aldrig att jag sett något liknande. Överallt var det "äventyrare" som gav sig upp för den ena branten efter den andra. Åkte offpist och lade åttor, hoppade utför klippor med säkert 30 meters fritt fall. Landade i mjuka snön i ett yrväder av snö. Ja, vi slogs nog alla av häpnad minst 100 gånger på detta berg. Hyrde sedan kälkar och åkte racing nedför i 2,5 km. Kändes som om jag hade snö ända upp i trosorna! Ja, vilken dag. Vilken underbar dag i mitt liv. Tack för detta.

Nej, inget Spanienbesök

Nej, det blev ingen träff med Spanienvännerna idag. Tråkigt, men så hade de ju andra planer för dagen. Är inte besviken på någon, bara för att vi inte kommer hinna träffas under detta besöket. Men, vi får helt enkelt boka biljetter ner till Malaga snart - både jag och barnen saknar våra nyfunna vänner.

Angelica, just ikväll under isen.

Fast det beror på fler saker än så. Egentligen.

Teneriffa i bagaget - nu bär det av till Schweiz

Tja, veckorna går fort och sedan sist har vi både hunnit med höstlov och resan till Teneriffa och börjat planera inför resan till Schweiz - ja, om 1 1/2 dygn är vi där. Galet. Har ju knappt hunnit landa!

Ja, veckan tillsammans med Martins föräldrar, syskon och syskonbarn var verkligen jättehärlig och vi lyckades faktiskt undkomma sura miner hela veckan. Fantastiskt med en skara på 12, tycker jag. Kändes härligt att vara där nere. Blandat väder (inget regn) med en hel del moln, men härligt varma dagar och kvällar. God mat (frukostbuffé och middagsbuffé ingick) och dryck och härligt lata dagar. Martin hann till och med glömma att han var tvungen att gå tillbaka till jobbet på måndagen...

Samlade inför middagen

Nu planerar vi inför nästa resa - får väl packa imorgon kväll och leta reda på passen igen. Verkar vara häftiga aktiviteter som väntar oss under våra dryga 2 dygn i Schweiz - det ska bli jättehärligt, men en närmare rapport kommer efter upplevelsen istället för före.

Ha det härligt i höst-/vintermörkret - idag kom den första snön i Nödinge och den ligger fortfarande kvar! Härligt! Blir nog en liten tur med pållen i snön lite senare. Och - så ska vi möta upp familjen Fritzell i Göteborg - underbart - kul - härligt - vi saknar ju er hela tiden.

Hej hopp!