Minus 16...och vår?

Höll på att frysa benen av oss under morgondagens cykeltur till skolan. Rosigt röd om kinder och näsa kom jag tillbaka hem en stund senare och kastade en snabb blick på termometern - minus 16!!! Inte konstigt att det varit så kallt inomhus på morgonen. Hämtade huttrandes in mer ved och fyllde på i öppna spisen. Tog katten i knät, hoppade in i en filt och blev sittandes framför den knastrande brasan en stund. Härlig start på en måndagsmorgon.

När tvätten hamnat i maskinen inledde jag, kylan till trots, operation städa undan vintern. Har nu packat ned vinterskor, jackor, mössor och vantar på längden och tvären och förvånas över hur mycket kläder 2 vuxna och 2 barn egentligen kan förfoga över. Skönt att få undan skiten. Hoppas slippa plocka fram det  på mycket länge. Får mig plötsligt att tänka på Spanien. Där behövde vi inga vinterkläder...

Efter att ha gott loss ett varv i huset med fokus på slänga och röj, fick jag plötsligt ingivelsen att göra det  mest vårlika jag kunde komma på. Att väcka pelargonierna till liv. Ner i källaren, fram med de ljustörstande liken och så en rejäl omgång med sekatör och handgemäng. Och voilá - nu prunkar grönskan i lusthuset! Nu blir det till att plåga dem i någon vecka utan vatten, sedan sakta, sakta hjälpa dem till nytt liv och en förhoppningsvis lång och blomrik sommar.

Så, alla minusgrader till trots - nu är det faktiskt VÅR!

Mer från Mora

Några ögonblick från helgen i Mora.

Vad skönt att ha en tonåring som inte hunnit bli för "cool" för att våga vara barn! 

Finns det möjlighet att prova på backhoppning, så kan ni naturligtvis gissa vem som måste testa?

Åket gick så snabbt att jag bara hann få med avslutningen! Kan meddela att sonen inte ville göra ett andra hopp, trots att han var den enda vi såg som landade på benen!

Sanna och Sol

Sanna har fått förtroendet att rida fantastiskt fina Sol på Tofta, stallets finaste sto som behöver komma igång efter ett par föl. Otroligt känslig häst som kräver mycket tålamod, men wow, vilken power när hon kommer fram i galopp. Ett litet filmklipp från uppvärmningen på förra torsdagens ridpass. Sanna tycker förstås att det inte ser klokt ut, men filmklippet från när det gick riktigt bra är tyvärr för mörkt för att publicera. Får återkomma med fler klipp längre fram (även om hon säkert inte kommer att vara nöjd med dem heller - just nu verkar det som om det är fel på det mesta!). Älskade tonåring - du måste vara snäll mot dig själv!

Lovdag i stugan

Förra måndagen hade David lovdag och vi passade då på att ha en riktig mysdag i stugan. Tog en tur med sparken på Mjörn, men även om isen var tjock knakade det ganska obehagligt där vi for fram! Fick bli fika utmed husväggen istället. Underbar vårdag med härlig värme!

Västgötaloppet Sprint Mini Tour, 9-10 mars

I fantastiskt vinterväder, om än med lite väl kalla nordanvindar, avgjordes i helgen Västgötaloppet Spring Mini Tour. Så snart David hörde talas om tävlingen ville han till varje pris dit. Själv kände jag mig mindre övertygad, eftersom jag visste att hela ansvaret skulle hamna på mig (Martin är som vanligt borta med jobbet...sliter hårt med golf i Alicante...) och dessutom misstänkte att snökvalitet etc inte skulle vara av bästa sort så här sent på säsongen. Jag lät mig i alla fall övertalas och så snart bilen rullat från Nödinge lördag morgon strax före 8 kändes beslutet helrätt. Strålande sol, ett par minusgrader, ja - det var en underbar morgon. När vi kom till Ulricehamn möttes vi av lika härligt väder, men hu vad det blåste snålt där uppe på höjden. Men vad gjorde det när arrangören bjöd på bästa tänkbara underlag! Har inte sett så fint spårsystem någonstans under hela vintern! På fullt allvar. Dagen till ära hade man iordningsställt en fantastisk skicrossbana. Började med slalom uppför en backe, därefter en lite trixig nedfart med fartgupp, en snäv högerkurva och en ganska rejäl klättring upp innan det på nytt bar utför i en våglik nedfart. Ny snäv högerkurva och ett stycke skatekörning uppför och nedför innan det bar av in i nästa hinderpark, under portaler och hopp över stavar som låg på marken. Därefter ned i orgeltramp (växelvis grunt/djupt spår för växelvis höger respektive vänster skida) och så avslutningsvis ett "vanligt" upplopp.

David hade otur att gå ut som trea i startfältet och tyvärr hade tidigare åldersgruppen inte hunnit så långt i banan då. Fick köra om 3 småknattar och ta onödigt långa vägar uppför, vilket gjorde att han förlorade  många värdefulla sekunder. Han var hur som helst supernöjd med sitt lopp och slutade denna dag lycklig sexa. Hade han startat senare och sluppit blåbären hade det räckt till en 3:e plats, men inget att hänga läpp för. En eloge till arrangören denna dag som gav fina priser till alla som ställde upp - extra kul för de barn som just nu inte riktigt klarar sig upp på pallen.

Deltävling 2 gick av stapeln i Borås på söndag morgon. Fick åka hemifrån ännu tidigare än på lördagen för att hinna provköra banan. Om miljön i Ulricehamn var perfekt, så finner jag inte nog med superlativer för Borås Stadion igår. Trots att jag inte själv stod på skidorna, så kände jag att jag genom Davids framfart upplevde mina drömmars lopp. Vallarteamet (mamma) hade naturligtvis tillgodosett den unge herrens önskemål om att köra ovallat. Blått glid hade putsats in med frenesi och mellan varje heat under söndagen borstades det igen. Och igen. Och igen. Enkel vinst i prologen. Fullständigt överlägsen i kvartsfinalen. Krossade motståndet i semin, tog ett stavtag på hela det långa upploppet och vann ändå med minst 30 meter. Enkel vinst även i finalen och en lyckligare kille än jag sett på länge. Nu tror jag faktiskt på allvar att jag är en av de bästa i Sverige mamma, sammanfattade David i bilen på vägen hem. Namnen i startlistan tillhör de absolut bästa, inte bara i distriktet, utan i hela Västsverige, så det var absolut en skalp han knep igår.

Sammanlagt räckte de båda placeringarna till en total andra plats i Mini Touren. Vann utöver en fin pokal även en fin väska, så nu blir det till att möblera om i prisskåpet igen.

Grattis David - tack för att jag fått uppleva dessa båda fantastiska dagar tillsammans med dig! Eller som du själv uttryckte det igår kväll: Vilken perfekt helg vi haft!

På starten i Ulricehamn.

Prisutdelningen, lördag.

Individuell start i prologen, söndag. Borås stadion.

Finalheatet.

Prisutdelning sammanlagd placering, touren, söndag.

Firar segern som Per Elofsson - med kebabrulle. Kanske bästa priset, om ni frågar David!!!  

Hinderbanan, precis innan orgeltrampet, lördag.

Målgång, final, söndag.

Årets sista skidträning?

Igår kväll var det åter skidträning i Dammekärr. Johan bästa skidtränare Blick fick sällskap av två fantaster, där den minste frivilligt valde att avstå fotbollsträningen! Kul med privatlektion, tyckte Sanna, som var härligt stolt över allt beröm hon fick över sin skate-teknik. Ingen som riktigt förstår var den kommer ifrån, för antalet tillfällen på skate-skidor är nog inte fler än fem. Härligt jobbat Sanna!

Måste förstås dela med mig av en lite rolig historia från gårdagen: Under träningen var jag ute på promenad med finaste LK. Gick vägen förbi spåret för att kolla spårstatus. Ruskigt isigt, så åtminstone inget för mig. David hade precis ramlat när vi kom och hade ont i handen. Jag sa åt honom att gå in och vila en stund och såg honom lomma iväg. På halkiga skogsvägar styrde jag och L vår kos mot hennes hem, där jag hade bilen parkerad. Ligger gissningsvis 2 km från spåret. När vi kommer dit hör jag plötsligt ljudet av pjäxor mot asfalt och ser då David komma gåendes. Då har han smugit sig iväg från träningen, följt efter oss på det hala elljusspåret, utan att vi hört eller sett honom. Vilken filur! Som tur var hade storasyster och tränare trott att han suttit inne i klubbstugan och fikat, så ingen skallgång påbörjad! 

Ungdomsvasan 2013

Vilka fantastiska prestationer de stod för våra underbara kids i årets ungdomsvasa. Davids startgrupp var först ut och oj, vad det gick undan. Pga skidstrul hamnade David först i tredje led, men ut från stadion låg han omkring 7-8 plats, en bit efter de främsta 3. Kvällen före hade han proppsat på att få köra ovallat, precis som eliten, och med tanke på hans bestämdhet var det lika bra att göra som han ville. Ungen är ju stark som en varg och stakar ju ändå uppför de flesta backarna, så fäste är verkligen oftast överflödigt för hans del. Ovallat visade sig vara ett vinnande koncept. I mål kom han femma, bara sekunder från en 3:e placering. Tror knappt vi fattar hur stort det här är. Här kommer en liten kille från västkusten och slår sig in bland vinterlandskapens jättar. Övriga i topp 10 hade ett helt vallateam med sig till start, där det valdes mellan olika skidpar, vallades med högfluor och pulver och stavar av lättvikt sken ikapp med nyinköpta pjäxor. Och så kommer David - på lånade pjäxor, med mammas gamla (kapade) stavar och där mamma kvällen innan vallat skidorna med allt annat än högkostnadsprodukter. Wow! Du är verkligen helt outstanding, fantastiska unge! Drygt 3 km på 11:54 - det tror jag inte jag själv gjort om i det före som rådde denna dag. Grattis David! Du är bäst!

Även Sanna gjorde ett fantastiskt lopp, även om det nu inte innebar en lika framskjuten placering. På tokdåligt vallade skidor (mammas fel...) åkte hon sina drygt 7 km på 26:57, vilket ligger drygt minuten under min egna tid på samma sträcka. Till skillnad från stakmaskinen David så har Sanna en fantastisk teknik, åker stort och avslappnat. Det enda som saknas, som hon själv uttryckte det, är lite styrka och kondition. Med bättre glid och mindre bakhala skidor hade tiden blivit ännu bättre. Att hon dessutom var sjuk veckorna före loppet drog förstås också ned orken, så med lite perspektiv hoppas jag verkligen att denna fantastiska tjej förstår vilket kanonlopp hon gjorde.  

Glada och nöjda lämnade familjen Mora på söndageftermiddagen när Martin gått i mål i Öppet Spår (han köpte startplats kvällen före). Vilken härlig helg vi fick tillsammans och vad mysigt att även mamma och pappa kom upp och supportade. Känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha begåvats med en familj, där alla verkligen njuter av vårt aktiva sportliv. Hoppas innerligt att trenden håller i sig hela livet.

Mitt absolut härligaste minne från årets Vasalopps Tour blir påhejningen av min egna fanclub med knappt 2 km kvar till mål. TACK härliga familj för att ni alltid ställer upp!

Bilder lånade från photomic.com

Tjejvasan 2013

Uppladdningen inför årets tjejvasa har varit allt annat än lyckad. Har dragits med en envis förkylning, som gjort att det bara hunnit bli ett träningspass med puls sedan starten i Marcialonga. Inte klokt egentligen. Ihärdigt småförkyld ända sedan dagarna efter jul, med några få dagars uppehåll. Därtill min smärtande högra ljumske, som jag drog på mig under Marcialonga och som gjort allt annat än stakträning till ett minne blott. Inte ett besök på gymmet, ingen diagonalåkning, knappt ens promenader i annat än såsigt tempo. Suck. Inte vad jag hoppats på och absolut sämsta möjliga förutsättning för någon som sett fram emot att få genomföra sina drömmars lopp. En dryg vecka före tävlingsdagen fattade jag således beslutet att inte ställa upp i årets Tjejvasa. Ville inte riskera hälsan, än mindre bli så besviken på mitt dåliga genomförande, att kärleken till skidåkning skulle få sig en rejäl törn. Kändes oerhört tufft och ledsamt när jag fattat beslutet. Samma tomhet infann sig som när skidsäsongen är över. Jaha, det var det. Bara att börja längta efter snö och skidföre igen. Allteftersom tävlingsdagen närmade sig, kändes mitt beslut hur som helst allt bättre och det var med idel glada känslor vi påbörjade vår resa mot Mora fredag morgon, 22 februari.

På plats i Mora inkvarterade vi oss snabbt i vår fina stuga i Moraparken. Åkare från Kortvasan passerade i jämn ström utanför stugfönstret och det såg verkligen härligt ut. Ett par plusgrader, men spåren såg fortfarande hyfsade ut, trots att tusentals åkare redan hade passerat. Promenerade upp till Vasaloppstältet för att insupa den klassiska stämningen och hämta barnens nummerlapper. Kanske även skulle hämta ut min, hörde jag mig plötsligt säga. Tanken på att bara genomföra loppet, helt utan krav på mig själv, kändes plötsligt självklar. Kanske var det den härliga atmosfären som smittade, kanske doften av snö och den numer ganska bekanta glädjen över att gå i mål under den klassiska Vasaloppsportalen. Eller också bara den där tomheten jag känt hela veckan, besvikelsen jag anade över att inte åka. Plötsligt stod jag i alla fall där med nummerlappen i handen och kände mig ganska nöjd över det. Jag bestämmer om jag åker efter att vi testkört skidorna ikväll. Sagt och gjort. Kikade snabbt efter vallatips och insåg att det liksom förra året skulle bli ett sjuhelvetes velande. Tog oss tillbaka till stugan för att preparera skidor och ta emot mamma och pappa som nu kommit fram, efter en massa krångel med bilen. Satte in förberedda lasagnen i ugnen och gav oss ut i vallaboden.

Val av valla

Glid

Start blå

Fäste

Grundade med Swix Basvax

Därefter 2 tunna lager Swix Blå Extra (för hållbarhet)

Sedan 5 tunna lager med Rode Violett Extra i olika spann

Reservskidor:

Glid

Swix blå

Fäste

Rode Chola i botten

Start Universal klister

Efter middagen gav jag och Martin oss ut på skidprovartur. Klockan var omkring 21.30 och det var härligt mörkt runtomkring oss. Begav oss upp mot målområdet och körde staktävling på målrakan. Kändes lika skönt som vanligt att passera under målportalen. Vände tillbaka mot stugan, bytte skidor ett par gånger. Jämförde glid. Jämförde fäste. Klisterskidorna hade något sämre glid, men absolut bättre fäste. Kändes ändå som om burkvallaskidorna skulle ha tillräckligt fäste för motluten i Tjejvasan. Båda höll tillräckligt bra för att min högra ljumske skulle kunna tänka sig att samarbeta lite grann. Funkade att diagonala om jag inte tryckte ifrån alltför kraftigt, frånskjut vid stakning funkade mindre bra, men det berodde definitivt mindre på vallan än på själva skadan. Hmm...startar nog i alla fall. Får bli  burkvallaskidorna om det inte blir någon alldeles avsevärd temperaturförändring under natten.

Somnade gott på kvällen och kände mig lagom utvilad när väckarklockan ringde. Kände mig inte alls hungrig, men fick i mig några skedar havregrynsgröt. Lämnade Mora ca. 07.30, tog ca 45 min till starten i Oxberg. Kön till startfållan var redan lång, så vid ev. kommande starter i Tjejvasan bör man nog åka något tidigare än vi gjorde, åtminstone om man vill stå i första led. Insläpp i startfållan kl. 8. Provåkte då skidorna. Båda paren. Klisterskidorna hade betydligt bättre bett, men jag bedömde ändå att skidorna med burkvalla skulle vara fullt tillräckliga. Ett ödesdigert beslut skulle det visa sig.

Inför starten kl. 9 kände jag mig oerhört lugn. Hade förlikat mig med tanken på att endast genomföra loppet, så nervös var det sista jag blev denna morgon. Visste att jag skulle kunna staka mig igenom loppet, men med tanke på förutsättningarna inte alls kunna pressa mig själv. Genomföra. Det var vad jag skulle göra.

Startskottet gick och elitledet for iväg som vore de skjutna ur en kanon. Led 1 och 2 iväg i samma tempo och någonstans där i vimlet av människor befann jag mig. Tyckte att skidorna gled på bra på startsträckan och ned i svängen genom skogen. Vid passeringen över bron, där snön läggs ut bara en halvtimme före start och därmed erbjuder åkarna decimeterdjup sockersnö utan spår och med absoluta stavgenomslag, stod Martin och hejade. Söta Tilda från klubben sprang förbi på lätta ben på min högra sida och jag hejade på henne inför första klättringen. Tyckte även att jag fick bra position i klättringen uppför första backen, men sedan var det något som hände. Fick ett släpp på höger skida och kände smärtan från ljumsken ila genom hela kroppen. Blodet i kroppen tycktes med en gång koka och jag insåg där och då att beslutet att starta nog inte varit så genomtänkt trots allt. Hade mindre kläder på mig än vid något tidigare lopp, så värmen i ådrorna orsakades naturligtvis av ett inte helt intakt immunförsvar. Tog mig till Hökberg, där familjen Ullman stod och hejade i vanlig ordning. Kastade mössan och upplevde för första gången på en mil att jag kunde andas igen. Skönt. Kunde nu äntligen börja fokusera på loppet. Genomförandet. Kände mig inte alls stressad över att inte kunna åka på så som jag brukar. Kändes helt ok att bli passerad av åkare efter åkare. Höll mitt egna tempo och förde en dialog för mitt inre, där jag fokuserade på att njuta av naturen, omgivningarna och det faktum att jag gjorde det jag älskar mest - att vara ute på skidor. Slängde emellanåt en titt på pulsklockan för att se hur jag låg till tidsmässigt och insåg att jag skulle åka på strax över 2 timmar, liksom 2012 och 2011. Stannade länge och väl på vätskestationerna och utnyttjade även de extra som fanns - behövde det för att sänka temperaturen i ådrorna. Förbannade mig i minsta motlut att jag inte valt klisterskidorna trots allt, eftersom jag verkligen inte hade något som helst fäste efter den första kilometern. Funkade inte ens att saxa, eftersom ljumsken inte ville vara med i leken. Det blev alltså till att staka, praktiskt taget i 3 mil, med undantag för utförslöporna där jag hade helt ok glid. Snön var stundom sträv, stundom sugande, så  på flacken fick man inte mycket gratis. 

Förutom i första backen upp mot Oxberg, där jag faktiskt kunde diagonala i några meter, så stakade jag mig igenom hela loppet. Uppför backen mot kontrollen i Hökberg, i de efterföljande backarna på väg mot Eldris, i det avslutande långa motlutet mot kontrollen i Eldris, uppför de ganska branta (men tack och lov inte så långa) uppförsbackarna i Hemus, motlutet vid Moraparken och avslutningsvis de sista 2 kullarna in på målrakan. Kändes härligt att passera familjen som stod och hejade vid Moraparken, var bra trött i stakningsmuskulaturen. På målrakan körde jag som vanligt staktävling mot ett på förhand utvalt objekt och med bara någon meter tillgodo var jag förbi. Yes! Kände mig som en vinnare när jag gick i mål. Absolut inte trött, däremot varm. Mission completed. Loppet genomfört. Men definitivt inte mer än så. 

Med tanke på att jag varken var fullt frisk, skadefri eller hade bra skidor, så är jag förstås jättenöjd över att ha genomfört Tjejvasan på tiden 2.00.42. Men ni som känner mig vet samtidigt att jag inte nöjer mig med att genomföra saker. Jag känner mig snuvad på konfettin och oerhört ledsen över att jag under hela säsongen inte fått uppleva känslan av att göra mig själv rättvisa. Samtidigt konstaterar jag att jag inte alls känner någon vidare glädje över att starta i tävlingsled 1 i Tjejvasan - den enda jag vill tävla mot är ju mig själv och på något sätt var det betydligt enklare att behålla det fokuset från motionsled. Sedan är det naturligtvis en oerhörd fördel att starta i det led där man egentligen hör hemma, men av någon anledning har jag svårt att betrakta mig själv som en lika bra skidåkare som alla andra i detta led, även om jag förstås inser att man inte kan vara helt oäven för att hamna där. Känns bara som övriga i ledet har en annan ambitionsnivå med sin skidåkning än jag. Jag startar inte för att uppnå en viss tid - inte ens för att slå min bästa tid - utan bara för att få möjlighet att uppnå mina drömmars lopp. Efter 2 år där sjukdom och skada grusat uppladdningen, får jag inför nästa år kanske fundera över hur mina drömmars lopp egentligen ska se ut. Kanske är det inget jag ska vänta på, utan bara glatt låta mig överraskas av när och om det inträffar? Och i allvarlighetens namn - mer drömlik än vår turåkning i Norge kan skidåkning egentligen inte bli, så kanske är det sådana stunder jag ska fortsätta drömma om och se till att njuta av? 

Målet inför nästa års skidsäsong är i alla fall klart: Hela familjen startar i Kortvasan. Tjejvasan kommer jag inte anmäla mig till. Skulle gärna åka öppet spår måndag tillsammans med Martin, alternativt delta i Vasaloppet efterkommande helg. 

Kan i efterhand ångra att jag anmälde mig till årets Tjejvasa. Borde ha insett att det var en alldeles oerhörd bedrift att pricka målgång på 2.00.00 och att det skulle varit ett bra sätt att säga Tack och Hej till den tävlingen. 

I kön in till startfållan, lördag morgon, omkring 07.50

I spåret, strax efter kontrollen i Eldris.

Målgång efter spurten mot mit utvalda objekt!

FMI only:
Craft windstopper shorts
Craft windstopper bra
Craft 3/4 träningsbyxa
Craft windstopper t-shirt
Alehof tävlingsbyxa
Alehof tävlingströja
Marcialonga mössa
Craft tävlingshandske
Bomullsstrumpa
Alpina pjäxa

Utvärdering:
Hade absolut kunna skippa 3/4 byxan, förmodligen även windstopper t-shirten. Blodet kokade efter 500 meter. Svårt att veta om det berodde på att jag inte var helt fri från min förkylning/hade infektion i kroppen, att det blev lite varmare än man förutsett (ca. + 3) eller om jag helt enkelt är så varmblodad att det räcker med minimalt lager under tävlingsdräkten. Inför nästa års ev. tävlingar: Test kör med endast Craft-underkläder under tävlingsdräkt flera gånger före tävling.

Bilder: Privat, samt lånade från photomic.com

Vasaloppshälsningar

Vad Alecta gjort i år har jag ingen aning om, men bilderna på dessa hälsningar är i alla fall inte alls de vi lagt in! Inte utan att man funderar över vilka dessa personer och kroppar tillhör!

Hälsningen till mig var verkligen snäll och upplyftande, men i vanlig ordning såg jag den inte.  

Och upp på tå kom han, stark i tålederna som vore han en balettdansör! 

Förvisso trött efter 7 km, men betydligt starkare än hon själv vill tro.

Linnévasan, 2 mars

I lördags gick Linnévasan av stapeln på Borås skidstadion. En oerhört tuff bana väntade barnen, David 3 km, Sanna 4 km. Fortsatt påtagligt märkt efter sin influensa för några veckor sedan genomförde Sanna loppet på ett fantastiskt sätt. Kom i mål härligt rosig om kinderna, med en bra känsla trots att kroppen inte riktigt svarade som hon ville och klistervallan släppte lite uppför och bromsade lite utför. När David korsade mållinjen var han helt slut. Var vansinnig över att vi lagt på fästvalla, som fått honom att ramla framstupa fyra gånger pga att det frusit i klistret. Efter en stund kunde han dock glädja sig över vinsten i H10-klassen och var hyfsat stolt över sin insats, inte minst pga att Marcus Hellner i sina ungdoms dagar faktiskt bara lyckats bli 2:a i detta lopp. Så, watch out Sweden - kanske är det framtidens landslagsåkare vi ser?

Vasaloppshälsningar mottages

Den som vill hjälpa oss fram i fädernes spår till helgen får gärna skicka en hälsning via

http://www.alecta.se/vasaloppet2013/

Sanna Eriksson, OK Alehof
David Eriksson, OK Alehof

Eftersom mina ljumskar inte blir bättre och förkylningen inte riktigt vill ge med sig, så räknar jag inte med att starta själv, men om det mot all förmodan skulle ske, så behöver jag nog alla hälsningar i världen:

Angelica Johansson, OK Alehof

På fredag eller lördag kommer vi även veta om Martin startar i Öppet Spår (söndag eller måndag). Han vill ju gärna se barnen åka ungdomsvasan på söndag, men är även sugen på att köra de 9 milen från Sälen till Mora denna dag, eftersom vädret ser toppenhärligt ut. Så tja, gör en sökning på lördag em och se om ni hittar honom - han kan nog också behöva en motivationshöjare i spåret!:

Martin Eriksson, OK Alehof

TACK för alla tankar på oss den kommande helgen!

Härlig långweekend i Norge

Torsdag: Ankomst till Oslo. 

Sightseeing med...

...besök vid kungliga slottet, ...

...besök vid operan - fantastiskt häftigt byggnad, både utvändigt och invändigt, ...

...nationalmuseum, med Munchs "Skriet" avbildad på entrédörren.

På kvällen tog vi en promenad förbi Regeringskansliet, eller resterna av det, för att skänka offren efter Breiviks hemska attentat en extra tanke. Förskräckligt att se denna helt ödelagda stadsdel, som en spökstad. Vi var alla väldigt tagna av hur stora skador en "enda" bomb kan göra. Hu! Ett under att inte fler omkom i samband med detta illdåd i centrala Oslo. Naturligtvis fotograferade vi inte detta eländes elände, utan ägnade stunden åt att tänka på offren och deras anhöriga.

Fredag: Besök i Holmenkollen.

Hoppbacken kändes förskräckligt hög redan från marken...

...men naturligtvis ska man bli upplurad i allt! Med skakande knän efter en lååååång hissfärd kikade jag ned. Ser inte alls lika högt ut här som i verkligheten - mellan hoppavsatsen och landningsbanan döljer sig en djävulsk nedförsbacke, som gjorde att hoppet nedifrån kändes bra mycket värre och högre än här uppifrån. Hur kommer man överhuvudtaget på idén att utsätta sig för detta? Vansinne...

På toppen av hopptornet fanns även en prispall. Var man ju förstås tvungen att testa!

Likaså de häftiga spåren i VM-arenan. Satan i gatan vad det var brant här! Upp och ned hela tiden - inte undra på att norrmännen är så framgångsrika på skidor om de tränar i sådan terräng! David precis ovanför skidstadion efter att ha åkt två varv i slingan som omfattade Hellnerbacken. Behöver jag nämna att han stakade uppför denna helvetesbacke, som jag själv knappt klarade att diagonala uppför?! Får väl skylla på min förkylning... tufft att känna att man blir ifrånåkt av en 9-åring... Kände mig dessutom livrädd för att ramla och förvärra skadan ljumskarna och höger handled. Lyckades dock hålla mig på benen, men hu så förskräckliga backar Holmenkollen bjöd på. Ännu en upplevelse som får en att inse vilka utmaningar eliten ställs inför, även om de förstås är duktigare på skidor än jag.

Fredag efter lunch styrde vi kosan norrut mot Lillehammer. Eftermiddagen tillbringades i poolen på Radisson Blu Lillehammer. Hade faktiskt högre förväntningar på ett hotell av denna klass. Allt var visserligen tipptopp, men liksom på många andra hotell som vill framhäva sig som förmer än andra tycker jag att personligheten gått helt förlorad. Tja, det är som med människor med andra ord.

Lördag morgon vaknade vi till strålande sol. Blev till att packa matsäck och gå på tur i den storslagna norska naturen. Lugn och fin skidtur, precis vad jag behövde efter förkylning och skada. 

Många stopp för att insupa den härliga miljön. Vackert som i en saga.

Vår skidkille var på strålande humör och hade inga som helst problem att åka med oss vuxna i nästan 2 mil. Det var snarare vi vuxna som hade problem att åka med honom...

Lördag eftermiddag gick vi på sightseeing i Lillehammer. David fastnade vid en cerise traktor, roligare än shopping, tyckte han! Sedan snabbt hem till hotellpoolen för ett nytt dopp.

Söndagen bjöd på samma härliga väder som lördagen. Gav oss återigen upp till OS-arenan för att testa de härliga spåren. Denna gång höll vi oss runt själva stadion, klättrade högt, högt upp i bergen och susade sedan nedför i vansinnig fart. Längsta nedfarten uppmätte jag till 600 meter. Kan säga att det tidvis gick mycket snabbt - det var så att det tårade sig i ögonen. 

Sammanfattningsvis en mycket härlig helg, där det mesta var alldeles perfekt - saknade dock vår Sanna som istället valde att fira sportlov hos mormor och morfar (och dessutom lyckades få med sig morfar till stallet - det kan inte ha hänt så ofta!). Härligt att ha stått på skidor igen, även om betoningen för denna resa får ligga på just stått (och inte tränat, åkt, tokstakat eller något annat verb). Men det var sannerligen precis just vad jag behövde - att gå på tur, njuta av livet och tillvaron, ladda batterierna och må sagolikt bra i fantastiskt härligt vinterväder. Tack Norge för en härlig helg - kjempegreit! 

Skidåkarmuskler

Skidåkning ger snygga armmuskler...

...och en fantastiskt vältränad kropp!

David, 9 år, 7 månader och 19 dagar

Semledagen

När mamma överraskar David på semledagen...

...låter hämnden inte vänta på sig!

David

I helgen var David bjuden på disco hos en klasskamrat. Några timmar innan kalaset skulle börja ringde tjejen och meddelade att David skulle bli enda kille, för de andra (2) var sjuka (mamman berättade att David var en av 3 mycket noggrant utvalda killar). Vad är det med det då?, svarade David, när jag berättade. Ett par timmar senare skuttade han glatt in bland 15 tjejer, där han tydligen rockade loss rejält under de 3 timmar kalaset varade. När vi kom för att hämta honom haglade föräldrarna positiva kommentarerna över oss och honom: Ni har verkligen en fantastisk kille!, Vi har aldrig träffat en trevligare unge!, Vilket föredöme!, Vilken underbart fin vän du är!, Snacka om gentleman - han vet verkligen hur tjejer ska tas!

Är så glad över att han stod i hallen och hörde föräldrarna bombardera honom med superlativer, för han är verkligen en underbar unge. Alltid så storsint, öppen för nytt, nyfiken på allt och alla och oerhört trygg i sig själv. Tror inte att det är speciellt många andra 10-åriga killar som vågat följa i hans spår - att gå ensam på kalas med bara tjejer kräver ett oerhört mod, kan jag tycka. David - du rockar fett! 

När han som liten grabb var en av endast tre killar på dagis och vi uttryckte vår oro inför detta, så fick vi till svar att han kommer ha en enorm fördel i livet - redan från början veta hur tjejer ska tas. Och ja, det låg nog en hel del sanning i det där.

Besviken

Fy vad jag hatar att bli besviken på människor.

Ställer in Tjejvasan

Med tanke på min fortsatt envisa förkylning och ihållande skadeproblem i ljumskar, rygg och handled fattade jag igår kväll beslutet att inte ställa upp i årets Tjejvasa. Har ingen lust att åka ännu ett halvdant lopp, utan att kunna göra mig själv rättvisa. Har stått på skidor 2 gånger sedan Marcialonga, med betoning på stått. Verkar ytterst obegåvat att ens tänka på 3 mil i maxtempo när jag vid start inte kommer att ha tränat på drygt 4 veckor.

Kanske är mina drömmars lopp en ren utopi, inte minst eftersom loppet i fråga går av stapeln i februari, då luften tycks överbelamrad av baciller och elaka virus. Får kanske formulera om målet inför kommande år eller ta sikte på något helt annat. Ser nu istället fram emot att kunna njuta av Mora som åskådare och ha fullt fokus på att heja fram Sanna och David i Ungdomsvasan.

Snön faller sakta utanför fönstret. Visst, strö salt i såren bara...jag är ju så lycklig idag ändå...

Vilken käftsmäll

Världens bästa David!

Var på kvällscup i Skatås igår. På schemat skidtävling i klassisk stil. Från diverse föräldrar fick vi på förhand höra talas om att de mindre inte är tillräckligt starka för att staka ett helt lopp, att diagonalåkning går snabbast i den åldern och att minsann H.E från IK Stern är helt överlägsen i P10 och vinner allt, finns absolut ingen som åker på samma sätt som honom. Och vem stiger då fram och stakar sig rakt igenom sitt lopp, även i uppförsbacken, om inte vår egne lille Northug! Vinner loppet gör han också, med 3 sekunders marginal till "suveränen", trots att vår lille stakmaskin är den ende som måste varva åkare (2 st!) av de 3 i tätstriden. Var det din grabb?, fick maken till fråga av en annan pappa (han som förespråkade diagonalåkningen). Ja, svarade han, och gick. Snacka om käftsmäll!

Tack Johan Blick för din tid med barnen på tisdagsträningarna. Kan meddela att senaste träningens övningar i tåstakning tillämpades på gårdagens tävling och att 4 av dina aspiranter lade beslag på förstaplatserna i sina respektive åldersgrupper!

Blåtå

Jodå, man kan få blåmärken längst fram på tårna, särskilt om man dundrar med skidspetsarna in i en stenvägg! Ser nästan ut som en blåsa på bilden, men jag lovar - det är ett blåmärke! Aj!

Just en snygg födelsedagspresent...

...vaknade förkyld med halsont. Hade man ju kunnat räkna ut. Någon som definitivt inte vill att jag ska genomföra Tjejvasan efter bästa förmåga, utan gott tycker att jag kan masa mig fram med både skadad ljumske och nedsatt immunförsvar. Känns ju lysande.

Hade högre förhoppningar på min födelsedag - hade väl åtminstone kunnat få ha kvar visionen om mina drömmars lopp? Det är ju faktiskt det enda jag önskat mig!

För övrigt en fantastisk start på födelsedagen med sång, levande ljus och hela familjen i sängen. Tack älskade för att ni finns och att ni stödjer mig i min dröm! (För nej, än har jag inte gett upp tanken på mina drömmars lopp - gillar bara inte att ständigt få grus inkastat i maskineriet!)

Lite sent...

...men denna härliga tomte måste jag föreviga!

Every Day is Training Day

Dammekärr igår. Ett par plusgrader och blötsnö. Trögaste spåren genom mannaminne. Dessutom med klister långt in på fästzonen (lånade Martins som fortfarande hade klister från final climb i Marcialonga, eftersom mina egna fullständigt saknade fäste och ljumskarna inte tillåter bakhalt).

Har på grund av brist på ork, motivation och krämpor efter Marcialonga inte alls tränat som jag önskar den senaste tiden, men ibland får man väl vara så snäll och lyssna på kroppen och gissa att den kan vila sig i form. Vi skrattade dock gott åt oss själva i gårdagens skitväder och förvånades faktiskt inte alls över att vi var helt ensamma i spåret - för första gången den här säsongen.

Positivt överraskad av att höger handled inte kändes så illa längre. Vänster ljumske kändes också ganska ok, medan höger fortsätter att strula. Maken bjöd på en timmes massage igår kväll och från en smärtande punkt i höger skinka strålar det vidare fram i höger ljumske och upp i höger magmuskel. Gissar att jag drog på mig en rejäl sträckning i något av fallen i Marcialonga. Får fjäska för mer massage under veckan och ersätta skidåkning med promenader för att mjuka upp hela högersidan. Inte bra för en redan dålig rygg att gå med spänningar - då gör sig snabbt min gamla ryggskada påmind. Jävla kropp.

Marcialonga i bilder

Vad fotograferna vid Marcialonga sysslat med när jag passerat har jag ingen aning om. Verkar ha använt sig av ett fyrkantsobjektiv, som förvränger allt vad kroppsformer heter. Dessutom har de missat alla gånger jag faktiskt njöt under de här 7 milen. Bara plågade miner! När Martin passerat verkar de emellertid ha använt sig av bättre objektiv - han ser oförskämt fräsch ut, nästan hela tiden.

Angelica i final climb

Martin fuskar med skate (det var nog därför han fick bättre tid!) Får nog överklaga till tävlingsledningen...han borde diskas!

Martin på väg mot mål.

Martin glad, någonstans utmed banan.

Martin ännu gladare efter målgång.

Martin mycket trött.

Angelica på väg från Canazei mot Moena (låg en fotosnubbe ute i spåret och ålade!)

Final climb börjar plana ut.

Någon utförslöpa, där jag precis klarat mig förbi snubben bakom som står på fel håll i spåret!

Sekunder innan jag hamnar hos sjukvårdarna. Bilden ser verkligen inte klok ut, men håll till godo - jag bjuder gärna på ett asgarv!

Bilder lånade från fotostudio3

Unge på vift

Igår eftermiddag deklarerade David att han skulle sticka till rampen en stund. Hemma senast 16.30. Se till att komma hem innan det blir mörkt, ropade jag efter honom. Jodå, det skulle han. Tiden gick. Det blev mörkt. Ingen David. Visste att han slagit följe med några tjejer. En i klassen, en från femman. Den senare min flickvän, som han uttryckt sig. Hmm, mamman förstås inte helt nöjd över att han begivit sig till dessa jaktmarker, men själv var han väldigt lycklig över kärleksbrevet han fått, som beskrev honom som den bästa killen någonsin.

Sanna hinner också bli orolig och tillfälligt piggare från febern erbjuder hon sig att ta cykeln bort till rampen. Hinner inte protestera innan hon gett sig av. Ingen lillebror.

Får tag i Stortjejens hemnummer. Kvinna utan namn får fram ett kort hej, men vet inget om varken David eller Stortjejen. Eller jo, hon var nog hemma en sväng för typ 20 minuter sedan. Jag ringer om en timme igen, om jag inte hittat honom.

Pappa kliver in genom dörren. Tillbaka efter 4 dagar på Island. Involveras direkt i sökandet. Sanna stannar hemma. Mamma och pappa cyklar iväg genom mörkret. In på gårdarna runt Södra Klöverstigen. Det är tydligen där hon bor. Träffar på några andra barn och frågor om David i 3 Grön. Nej, ingen har sett honom.

Börjar cykla mot Ale Torg och ser i ögonvrån Martin komma från andra hållet. Har stannat till vid 2 ungar strax intill Ale Gymnasium. David och Stortjejen.

Samtidigt som jag naturligtvis känner lättnad, känner jag också ilskan blomma upp inombords. Cyklar hem under förmanande ord, väl hemma blir han uppläxad efter noter och har förhoppningsvis fattat budskapet. Det är inte ok att vara ute och hänga, definitivt inte när det är mörkt. Torget hänger man definitivt inte på, inte under någon av dygnets timmar. Allt det där visste han naturligtvis redan förut, men tydligen behövde minnet sig en uppfriskning. Att hänga med Stortjejen är heller inte ok. Bara om det hängs här hemma hos oss.

Får ändå berömma den lille gossen i allt kaos. Berättar att de följt kompisen i klassen till tågstationen. Hon skulle åka med tåget till Surte. Själv. I mörkret. Efter att jag klargjort att tågstationen inte heller är något lämpligt tillhåll för en 9-åring, så tillägger jag ändå att jag är glad för att de följde sin kompis, men att jag nästa gång, i förekommande fall, vill att de går vägen förbi oss, så att jag som vuxen kan se till att hon kommer på tåget - inte minst eftersom det tydligen inte finns någon annan vuxen som verkar bry sig om detta. Hur f-n är man då funtad som förälder? Hur tänker man? Mörka värld.

Två små fina tjejer på vift i mörkret. Till synes ingen som bryr sig. Inga regler. Fria som vinden. Och så David. I mörkret. Vilka tankar jag hann få innan jag hittade honom. Dem. Stortjejen försvann i mörkret med några ännu äldre tjejer när vi tog David på cykeln och vände hemåt. Undrar vart, tänkte jag, när jag stoppade om David 2 timmar tidigare än vanligt. En del av "straffet" för att visa vart småkillar hör hemma när det blivit mörkt.

Influensatider

Sjuk Sanna i soffan, tror minsann att det är första skoldagen hos missar på 4 år. Hög feber, halsont och hosta. Inget vidare. Så meddelar man skolan och får till svar: Det är ok att hon kommer och gör musikprovet och matteprovet imorgon, så kan hon ju gå hem sedan. Vem det är ok övergår emellertid mitt förstånd. Rättvist mot övriga elever, som riskerar att bli smittade, rättvist mot Sanna som inte kunnat läsa på och därtill förväntas prestera trots att hon inte är frisk? Saken hade förstås varit en annan om hon varit sjuk tidigare, haft feberfri dag och därefter dykt upp, men när jag skriver att ungen ligger nedbäddad i hög feber - hur tänker man då?

Skönt att Martin är hemma från Island igen. 4 dagar på egen hand kändes lite mycket ett tag när 1 x Angelica plötsligt inte räckte till. Har glömt hur trött man blir efter att febervaka en hel natt, hämta vatten, värmekudde, kall handduk, lägga på extra filt, ta av extra filt och trösta en tjej som hunnit bli stor, men plötsligt blir så där liten igen. Stackars!

Trots smärtande ljumskar, magmuskler och diverse andra ömma punkter (jag har blåmärken längst fram på mina stortår efter min krasch i Italien!) är det nog bäst att försöka ge sig ut i längdspåret en stund. Känner mig knappast motiverad, men med min sedvanliga tur lär jag väl ryka på samma omgång virus så det är väl bäst att passa på medan man kan. Dessutom öser regnet ned utanför fönstret, så vem vet hur länge till det överhuvudtaget går att träna på snö. Bäst att ge sig ut. Nu.

HATAR

...att inte känna tillit - var det verkligen värt det?

...att stukningen i höger handled känns värre än först befarat.

...att mina ljumskar smärtar och stramar upp i magmusklerna.

...att jag inte kan sova på vänster sida på grund av alla blåmärken.

...att jag fortfarande känner av min förkylning.

...att jag inte längre vet om jag har möjlighet att uppleva mina drömmars lopp i år, pga alla småskador. Tanken på att eventuellt behöva vänta ytterligare ett år gör mig ledsen. Nedstämd.

Gissar att det är en sådan dag.