Pållen på besök

Lycklig Sanna på besök i trädgården med Jaison.

Bara en vanlig dag på jobbet

En vanlig dag på jobbet, men ändå en alldeles speciell känsla. Höst. Den kom smygande i förrgår. Eller snarare kom den som ett jäkla bombnedslag. Iskallt. Brr. Ville ha både vinterjacka och vantar när jag cyklade med Sanna till skolan. Och visst - tänker man på att det bara är slutet av augusti och att man vissa år faktiskt fortfarande solat och badat vid den här tiden på året - så känns det kanske lite bistert tråkigt med höst - men samtidigt älskar jag de där kalla morgnarna med hög luft. När man bara andas in och lungorna fylls av liv. Den känslan är obeskrivligt härlig och just när jag drog in det där första andetaget härom morgonen insåg jag att det var nästan 2 år sedan jag drog in ett liknande andetag. Förra året vid den här tiden andades vi mest havssalt och solvind, blandat med sandstrand och avgaser - visst hade det sin charm, men NEJ - det slår inte lukten av höst. Vad glad jag är över att vara där jag är, trots allt.

Tillbaka till verkligheten...

Ja, med den rubriken fick jag nästan en flashback - som om jag precis kommit hem från Spanien igen! Men nej, det handlar bara om att skolan börjat igen, David är tillbaka på dagis, Martin på jobbet och jag - ja, tja, framför datorn!

Det har varit ett långt och härligt sommarlov, men kanske är det för oss alla som en annan mamma sa idag på uppropet: Att ja, nu räcker det faktiskt!

Själv känner jag det snarare som början på något - det känns som om det är en förändring på gång. Andra kommer kanske inte märka så mycket av den, men jo - jag känner att det blåser lite nya vindar. Bara att hissa seglet och se vart kajutan bär iväg.

Nu blir ni nyfikna va? Men nej, något verkligt omvälvande är det inte tal om (alltså inga flytter till andra sidan Europa), men ibland kan även mindre förändringar få tydliga konsekvenser. Det är sådana jag tänker rikta in mig på.

Nu någon timme med hästböcker i sängen - på måndag ska jag skriva teoriprov och göra praktiska prov för att få följa med Sanna på tävling.

Tjolahopp - igår hoppade flickebarnet 50 cm...

Härlig herrgårdsweekend

Kände för att avsluta semestern på bästa sätt - även om det fortfarande är en vecka kvar - och bokade därför in oss på två underbara hotellnätter. Lyxigt värre i härlig herrgårdsatmosfär - jag kan garantera att vi alla fyra njutit med alla sinnen. Underbara 4-rätters middagar, sköna sänger med mjuka och många kuddar, härliga bad i pool och hav samt picknick i det gröna, sköna landskapet.

Här kommer ett smakprov från våra två underbara dygn på resande fot.

Första natten - Toftaholm Herrgård. Vackert på bild, men ännu vackrare i verkligheten. Underbar mat, champagne och härlig service. Wow!

Andra natten - Karlaby Kro på Österlen. Barnens favorit med härlig pool, hängande sängar ute i det fria (vilken härlig känsla) och bara så vackert.

Ja, visst kostar det en och annan slant, men har man några kronor över, kan dessa pärlor verkligen rekommenderas.

Nu tar vi sikte på besök från Spanienvänner, sedan en hotellbokning i Örebro till helgen. Tja, vi har nog blivit lite galna, men så här innan det är dags att börja jobba på allvar igen, så känns det helt rätt.

Tills nästa gång!

Fortfarande semester - så skönt!

Ja, nu är det många av vännerna som börjat jobba, eller återgår till arbetet på måndag, men själva tänker vi njuta av sommaren lite till. Martin är ledig ända till den 20 augusti, så än väntar många lediga dagar. Nja, jag jobbar ju förvisso, men ändå – med Martin hemma infinner sig den där härliga Spanienkänslan. Jaa, på söndag är det ett år sedan vi började vår resa genom Europa… Inte klokt!

1-åriga bröllopsdagen firade vi på hotell Eriksberg. Ja, det var ju där vi tog in förra året, men där vi hittade ett annat brudpar i vårt rum… Personalen lyckades ju sedan ge paketen som lämnats i receptionen till våra barn till detta par och de såg vi aldrig mer… Hotellpersonalen visste dessutom inte vem som sovit i vårt rum, så tala om förlust…

Nu klaffade i alla fall allt toppen. Vi fick ju denna upplevelse helt gratis och kunde njuta av sviten längst upp med utsikt över hela hamninloppet. (dessutom med härlig vy över Götheborg som hade lagt till precis intill hotellet). 2 rum och en härlig stor säng med massor av kuddar. Sedan 3-rätters middag och senare på kvällen champagne, choklad och jordgubbar på rummet. Efter en lång frukost dagen efter hämtade vi barnen hos Annika och Niklas – skönt med vänner som ställer upp. TACK!

Förra veckan kom vi iväg till kompisarna i Västervik – det var några sköna dagar ute i skärgården. Soligt och fint och mysigt att träffa Spanienkompisarna igen. TUSEN TACK för trevligt sällskap och god mat! På hemvägen stannade vi på Pippilandet i Vimmerby. Soligt väder även där gjorde att vi hade sällskap av hela Småland, men vad gör väl det när det inte är några köer. Är helt imponerad av detta miniland med sina fantastiska rollfigurer som gör hela dagen till en kanonupplevelse för alla.

Ikväll tänkte vi dra ihop en kräftskiva (spontant), men folk verkar redan ha dragit sig in i sina iden inför höst- och vinterdvalan. Annars måste jag säga att vi hela sommaren upplevt den där härliga Spanienkänslan på hemmaplan. Kanske har vi smittat av oss lite, eller också är det bara en tillfällig nyck. Återstår att se.

Spanienkompisar är ev. på väg hit i nästa vecka. Har inte hört så mycket från dem, men jag hoppas i alla fall att det blir något. Barnen längtar efter sina kompisar – och naturligtvis även vi.

Nu väntar cykelutflykt med hela familjen. Bäst att ge sig iväg! Hej hopp!

Semester - gud vad härligt!

Så har då Martins första semestervecka äntligen börjat – Gud vad härligt att få vara lediga tillsammans och bara fylla dagarna med precis det som man vill. Nåväl – jag jobbar naturligtvis lite emellanåt (det är väl knappast någon som hade trott något annat??!), men ändå känns det som om även jag har kunnat dra ned på tempot.

Började semestern i Småland, där vi hann med att besöka mamma och pappa, farmor och ett besök på High Chaparral – det var uppskattat – inte minst av David.

Lördag kväll tog mamma och pappa över tyglarna och jag och Martin styrde vår kos mot Toftaholm Herrgård, där vi avnjöt en underbar 3-rätters middag ackompanjerad av champagne och spanskt vitt. Hummersallad med limeyoghurtdressing, halstrad piggvar med kronärtskocka och saffransky, chokladdessert med olika tryfflar. Mmm. Det var smaskigt. Gick ett varv runt körsbärsholmen (en mysig liten ö i Vidöstern) innan vi gick och la oss. Riktigt skönt att få en riktig ”vuxen-kväll”. David hade längtat halvt ihjäl sig efter mamma och hårdbevakade mig hela söndagen för att jag inte skulle smita iväg igen!

Måndag. Vägen hem gick via Ullared. Nya flytvästar och diverse krams till hästapållen. En snabbvisit i hagen vid 22-snåret och sedan hem i säng. Härlig ridtur i skogen både tisdag och onsdag – mer än 3 timmar i stallet per dag. Det är så härligt och rogivande. Min oas. Och vår goe pålle.

Imorgon bitti kommer hovslagaren och hästarna skall släppas ut i ”hemma-hagen” kl. 7.30. Tänkte därför krypa i säng redan nu och hoppas på en god natts sömn. Känner mig lite slö i kroppen. Har putsat fönster i hela huset idag medan Martin röjde i garaget och källaren. Kändes sedan skönt att prova hängmattan som Martin hängt upp. Där kan man nog tillbringa många timmar…

Ridtur planeras imorgon förmiddag, på eftermiddagen förhoppningsvis ut till Simme för fiske. Testa nya båtmotorn. Barnen har kompisar från morgon till kväll, så ett brejk imorgon kan nog vara bra. Bara ta det lugnt och njuta av naturen. Borde även ut och plocka lite blåbär. Gjorde vi i helgen i Värnamo. 5 liter på en timme. Mums vad vi har ätit! Gott, gott.

Hoppas att vädrets makter bjuder på uppehåll resten av veckan, så att vi kan hjälpa Annika och Niklas med hösilaget. Därefter hoppas vi kunna komma iväg ett par dagar till vännerna i Västervik. Ja, det ser vi fram emot.

Kom precis hem från Annika och Niklas – Annika hade nybakade pizzabullar som smakade finemang. Får nog baka någon dag också. Kanske imorgon.

God natt!

Familjen har utökats!

Sedan en vecka tillbaka är vi lyckliga ”föräldrar” till en ny familjemedlem – en Welshponny, 133 cm i mankhöjd! Ja, det är nog inte bara Sannas dröm som gått i uppfyllelse, stallet känns som en härlig oas även för mig. Och tänk, till och med Martin är småintresserad (den som känner honom och hört hans tidigare inställning till hästköp bör nu sitta med hakan nere i golvet!). David hänger med och grejar med det mesta, även hästen, även om han verkar mer intresserad av att gå runt och fixa med diverse stallsysslor (och bus!).

Det har varit en minst sagt regnig start på den svenska sommaren, men efter vår soliga vecka i Spanien känner jag mig inte direkt upprörd över vädrets makter. Visst hade det varit toppen med sol och salta bad på svensk mark – det är ju ändå det man längtar efter hela hösten och vintern – men, i sinom tid kommer det väl. Om än bara för en dag eller två.

Planerar inför en mysweekend när Martin fyller 35 till helgen. Hade tänkt lämna barnen i Värnamo hos mamma och pappa. Sedan blir det herrgårdsboende med god middag och bubblande pool. Champagne har jag minsann också tänkt att dricka. Hela helgen. Det blir en bra start på semestern – Martin börjar semestern på fredag och är sedan ledig i fem veckor – det ska bli jätteskönt – nästan som att återuppleva Spanien. Har inga jätteplaner för sommaren, men vi hade tänkt hinna med en rundtur på härliga hotell i södra Sverige, hälsa på kompisar som ”husvagnar” i Ystad, förhoppningsvis höra av våra spanska vänner som vi gissar är i Sverige, få påhälsning av andra spanska vänner som kommer i augusti och naturligtvis hälsa på våra Spanienvänner som tillbringar hela sommaren i Västervik. Och så är det ridläger för Sanna och hästapållen många andra dagar. Ja, han är fin vår kille! Och det är så rofyllt att vara i stallet. Kan gå där i timmar och bara njuta. Precis vad jag behöver. Har helt klart varit för mycket jobb senaste halvåret. Vill inte ens tänka på eländet. Och förfrågningarna fortsätter att hagla in. Jättekul naturligtvis, men just nu känner jag inte lyckoruset och arbetsglädjen, helt enkelt. Om jag skulle gå tillbaka ett par månader och läsa min blogg, inser jag att det nog var ett tag sedan jag kände motivation på arbetsfronten… Men – det gör inte så mycket när livet i övrigt känns toppen.

Hade syster med familj på besök för 2 veckor sedan. Det var mysigt. Blev en sväng till Liseberg, där Sanna och David njöt av att åka karusell med lillkussen Elin. Till jul blir det ny kusin – jag gissar på en kille.

Idag var Martin och köpte ny båtmotor till vår sletna gamla eka. I söndags hade vi fiskepremiär, men utan motor blev det till att packa metspöna. Fina borrar på kroken och härliga fiskpaket på grillen. MUMS! Får absolut bli en ny sväng i veckan med motorn på. Fiskespön och knott, lite småregn och skymmande kväll – det är sommar. Vilka barndomsminnen som dyker upp – ja, vad härligt det ska bli att återuppleva dem med Sanna och David i sommar.

Imorgon har vädergubbarna lovat sol (tillfälligt), hästarna skall på ny betesmark kl. 9, så det blir till att packa picknick-korgen tidigt. Får väl väcka barnen – de somnade sent ikväll. Sanna alldeles nyss. Sedan blir det förhoppningsvis stallmys hela förmiddagen med alla stalltjejer och mammor – ja, det ser jag fram emot. Och att sitta och titta på vår nya investering och se hur hans bruna päls skiner i solskenet. Som guld. Ja, han är guld värd, vår guldklimp (och det märktes på priset…). Martins föräldrar hade tydligen frågat om det var dyrt att köpa häst. Nej, hade Martin svarat. Och – det stämmer ju. Ur hans synvinkel. Det var ju inte han som betalade (nej, han står fast vid att han aldrig tänker köpa häst). Men jag tror och hoppas att det är väl investerade pengar som gått från mitt konto. Den första veckan med honom har i alla fall varit helt fantastisk (trots ösregn och leriga hagar) och all tid jag, Sanna (och även David) får tillsammans i stallet och ute i friska luften, gör gott för både kropp och själ.

En sund själ i en sund kropp, som det heter på latin. Men en sådan behöver nog även sova, så god natt!

Sol på in- och utsidan

Någonsin känt att solen lyser ända in i själen? Om inte, då bör du göra allt som står i din makt för att eftersöka just den känslan. Efter en vecka i Spanien känns batterierna fulladdade, livet skönare och själen hel. Gud, vad jag har saknat alla – ni som har följt mina tankar och funderingar på bloggen under våren har säkert redan förstått det, men känslan blev liksom ännu starkare när vi väl träffade alla igen.

Ja, vi fick verkligen en toppenvecka. Luncher, middagar, besök, golf och utflykter avlöste varandra, och om jag hade skrivit om allt vi gjorde, är det nog endast få som skulle se vår vecka som semester. Men visst hann vi med att njuta av ledigheten också, timmar på stranden, besök på Aqua Park, vin på balkongen vid midnatt och i 28 graders härlig kvällsvärme, mysiga, slöa mornar med tid för hela familjen. Ja, det var riktigt härligt.

Första dagarna bjöd på blandat väder med ömsom regn, ömsom gråmulet, ömsom sol – kanske tur för våra bleka kroppar (ja, i jämförelse med vännerna såg vi riktigt grå ut!). Måndagen var kanonfin och på tisdagen kom omslaget som alla väntat på – från härliga 24 grader och svenskt sommarväder till riktig medelhavshetta. Det var bara att njuta, dag som natt.

Kära återseenden blev det många av – inte minst för barnen. Det var många kompisar som saknat Sanna och David säkert lika mycket som de saknat sina vänner. David och Alva kramades i evigheter och David sa: Jag älskar dig Alva och gav henne en rad pussar. Sanna sprang iväg och lekte med Ebba F och Ebba E, som om de inte gjort annat. Första dagen på skolan stod barnen nästan i kö för att kramas och prata om allt mellan himmel och jord. Tror att Martin fick med en del av återföreningen på video – första dagen var typ den första och enda dagen vi använde videokamera och kamera – kändes som om man ville njuta av varje ögonblick, istället för att försöka fånga det på bild.

Men, en vecka går fort, till stallet och käre Pinnochio hann vi aldrig, men något brunbrända och glada i sinnet återvände vi till Sverige, om än med ett drygt 7 timmar försenat flyg. Hade ju kunnat avsluta resan på roligare sätt, men vi spelade fotboll och volleyboll med barnen på flygplatsens tak och åt gott för de 600 SEK Sterling delade ut i kompensation. 01.45 lyfte planet från spansk mark, barnen slocknade så fort vi spänt fast säkerhetsbältena, men nog var det trötta barn på fredag morgon. Jag satte mig vid datorn när jag kom hem och började jobba – klockan var ju ändå 06.30. Först vid 21-tiden på kvällen gick jag och lade mig och sov för första gången på 38 timmar. Gäsp! Men, vad skönt vi sov! Martin var hemma i 30 minuter efter vi kom hem från Landvetter och åkte sedan till Halmstad på golfweekend. Gissa om han var trött när han kom hem igår! Men med fulladdade batterier skall han väl snart vara återställd!

TUSEN TACK alla goa vänner, stora som små, för en härlig vecka! Vi ser fram emot att träffa många av er i Sverige i sommar, och resterande del i Spanien till hösten. För vi kommer naturligtvis tillbaka.

España por favor

Ja, att tiden går fort när man har roligt, har vi än en gång kunnat konstatera. Veckan i Spanien flög förbi och gick fortare än de 8 timmar vi tvingades vänta på flygplatsen pga. försenad flight hem. Steg innanför dörren kl. 06.30 i morse. Hade då inte sovit en blund. Sanna i 3 h, men hon skulle naturligtvis ändå följa med på skolutflykten kl. 8. Bäddade ned henne i sängen och gjorde matsäck. Man har ju så mycket hemma i förråden när man har varit borta i en vecka... Nåväl - nu är barnen så där lagom otäcka mot varandra - vi behöver alla lägga oss och sova igen.

Martin lämnade huset en halvtimme efter vi kommit hem - det var dags för golfturnering med en massa kunder. Kommer hem imorgon kväll, när vi andra återhämtat oss. Då blir det dags för nästa vrak!

Skall skriva om vår härliga Spanienvecka någon kväll framöver - men nu skall jag åka och handla mjölk och annat livsnödvändigt, sedan gå och lägga mig och barnen. Det behövs.

På återhörande! - och tillsvidare - tusen tack alla Spanienvänner för härliga dagar!

Liten blir stor

Projekt renovera trappan börjar gå mot sitt slut, eller nja... det var väl kanske till att ta i - men, själva trappan är klar. Att Martin sedan lyckades sabba tapeten och jag vill snygga upp däromkring i största allmänhet är en annan sak. Och, ett projekt som jag får ta tag i någon regnig dag i sommar. Men, jag gillar ju projekt, så från trappan förflyttade jag mig snabbt in i Sannas rum, där man ser en tydlig förändring från liten till stor. Varför ska tiden gå så himlans fort? Men, det blir fint. Bilder får det dock bli efter Spanien, när jag hunnit få alla möbler på plats, kompletterat med lite detaljer osv, osv. Alltså - någon gång i augusti, eller så... Nya golv skall det också bli i Sannas och Davids rum. Men, det får bli nästa gång mamma och pappa har vägarna förbi Nödinge - kan behöva lite assistans av far (medan mamma får mysa med Sanna och David och bjuda på god middag!). Har sett ut finfina trägolv, så de skall bara beställas. Och nya fönster skall in i hela huset under sommaren, men... gissa vad?!! De har Martin inte beställt ännu, så good luck! Karlar!
Nu ska jag tvätta av mig målarfärgen och sedan sova gott!

Kanelbullar

Tänkte ägna eftermiddagen åt att baka kanelbullar tillsammans med barnen och sedan mumsa på varma bullar och iskall mjölk. Mums! Degen står precis och jäser, så om ca 30 minuter kör vi igång.

Var på bröllop i helgen, det första sedan vi själva gifte oss. Kan bara konstatera, att det är bra att gå på bröllop emellanåt - man blir på något sätt nyförälskad per automatik! Men, även som gift händer det ju att man undrar vad man överhuvudtaget skall med en manlig partner till... Ibland förstår jag helt enkelt inte hur det andra könet är funtat.

Spanien på torsdag känns nästan lite konstigt - vi har ju varit iväg hela våren på diverse spektakel, så jag bävar nästan över att börja packa igen. Funderade över det igår - känslan är inte att vi ska åka på semester, utan att vi ska hälsa på oss själva, fast i en annan livssituation. Knepigt. Fullspäckat schema lär det väl bli i alla fall. Sanna vill ju hälsa på i skolan, ev. även David (han vet inte ännu!). Sedan hade vi tänkt åka ut på landet och överraska Sanna med en ridtur på Pinochio (favvohästen). Och så alla småutflykter vi planerade för när vi var nere i höstas, men aldrig hann med - de skall vi också försöka hinna med. Och träffa kompisar, om de har tid och lust! Och bara njuta av god mat, gott vin, varandra och förhoppningsvis sol och varm sand. Men - väderprognosen för de närmaste 10 dagarna ser faktiskt inte alltför ljus ut. Får hoppas på sol dock - det vore skönt. Nej, nu skall jag förbereda baket och njuta av mina två favoriter på jorden. Sanna och David.

Känner mig lite nere

Har kännt mig uppriktigt nere sedan Martins kusin begravdes i förra veckan. Det är som ett skräckscenario som spelas upp framför mig, gång på gång, när de båda flickorna bryter ihop och inte vill säga hejdå till pappa ännu. Jag trodde på allvar att mitt hjärta skulle brista. Blev alldeles kallsvettig, samtidigt som tårarna forsade ned för mina kinder. Blev illamående och fick sätta mig med huvudet mellan benen. Nej hu... Det var en ruskig upplevelse. Är fortfarande alldeles skakig.

Martins mamma tyckte att barnen skulle följa med, för "det vore ju så roligt att träffas allihopa". Jag ångrar inte en sekund att jag sa blankt nej redan från början, även om jag fick en del sura gliringar över detta. Det blev precis som jag trodde, en skräckupplevelse, där jag inte haft en chans att hålla mig stark inför barnen. Inte heller velat förklara massor av det hemska man såg.

Sanna har varit med på begravning förut, men då har det varit gamla människor, mellan 86 och 101 år, som har gått bra. Helt odramatiskt och oftast väntat har de somnat in. Eller också har åldern helt enkelt tagit ut sin rätt. Det är lite skillnad när det är på det viset. En 42-årig människas död berör desto mer och blir naturligtvis mycket mer påtaglig.

Antar att man borde gå och prata med någon om hur man känner inombords. Tänker, att nästa gång, då kommer det förmodligen vara någon som står mig ännu närmare. Det är väl kanske inte en yngre människa med familj och barn i lägre åldrar (nej, Gud förbjude), men våra föräldrar blir ju knappast yngre. Tycker att GP översvämmas av dödsannonser med födelseår omkring 1940. "Ja, men de är ju så många", säger en del, men likväl kvarstår att det är till just denna skara mina båda föräldrar hör (om än de är födda 1949 och 1950). Förstår inte hur jag skulle ta mig igenom något sådant. Tänker på hur man ska kunna hantera barnens sorg mitt uppe i sin egen. Och så jobbet. Vem tar hänsyn till att även en egenföretagare behöver få sörja i fred? Det kommer väl att fortsätta välla in jobb, som värsta tsunamin. Ja, ingen rolig liknelse, men allvarligt - jag börjar bli riktigt trött på allt jobb. Det tar liksom aldrig slut. Känner mig mentalt blassé och har verkligen ingen arbetslust. Tror jag ska göra slag i saken och pensionera mig vid 35, som jag tidigare skämtat om. Det verkar vara en förnuftig lösning. Annars finns väl risken att det är mina barn som står jämte en kista nästa gång.

Kanske lite morbid, men man måste i alla fall fundera över det hela efter den upplevelsen vi haft den senaste tiden. Livet lever man bara en gång.

Nedräkningen kan börja...

Härligt snart är det dags... Börja nedräkningen - vi är på väg!

To be continued...

Hundpiss!

Martins föräldrar var här på besök 1:a maj. Med sina två hundar. Den ena är så gammal att han både är döv och blind, har väl pinkat inomhus i tre år, eller nåt! Den andra, en ärvd dvärgpudel på fem år, är jättesöt, men tycker väl att kan gamlingen lyfta på benet inomhus, så kan väl jag.

I två dagar har jag försökt komma på vad det är som luktar när man kommer in genom dörren. Idag förstod jag att det var hundpink. Så, denna fredag har jag ägnat åt att skrubba hela nedervåningen (jag gjorde det även igår och i förrgår...), tvätta gardiner, tvätta alla ytterkläder och torka av alla skor - och slutligen, tvätta mattor. Nu hoppas jag att hemmet skall vara sanerat och att jag slipper fler otrevliga överraskningar. Fy hundan för innepissande hundar!

Storstädning

Ja, så fort mannen lämnade garageuppfarten påbörjades projekt återställa huset till sin vanliga ordning. Förstår inte vad det är med män egentligen och varför allt blir så rörigt så fort de är inblandade i något? Fniss - tur att det finns golfresor!

Har börjat plantera lite härliga sommarblommor i krukorna på trappan och altanen, men än så länge saknar jag många av de favoriter jag normalt sett brukar botanisera bland. Beställde en hög hos frukt- och grönsakshandlarn nere på torget - han vet vad jag vill ha och tar hem det. Smidigt. Vad dyrt det blir mamma, sa Sanna - men jag försäkrade henne om att vår ekonomi knappast går under och att man dessutom mår bra av att omge sig av vackra ting - och blommor i synnerhet. Hon verkade dock få lika mycket energi av vårplanteringen som jag och gick loss i värsta farten nere i köket efter kvällsmaten. Städade alla lådor med bestick och annat tjafs som brukar hamna i de där kökslådorna. Inte så mycket som ett dammkorn kvar. Och detta helt frivilligt. Utan förmaningar. Utan krav på ersättning. Blir sugen på att mynta ett nytt uttryck: Man får de barn man förtjänar... Men så pass mycket gott kan jag knappast inte ha gjort!

Ja, dessa båda guldklimpar. Känns så otroligt bra just nu. Allt i harmoni. Det är väl kanske bara en sådan där mellanperiod före nästa trotsålder, men då gäller det väl att passa på att njuta i än högre grad. Ja, nu ska jag gå och lägga mig och fundera över hur lyckligt lottad jag är och hur underbart livet är. Det måste bli en god natts sömn!

Härligt, härligt i Stockholm

Passade på att fira långhelgen i Stockholm tillsammans med syrran och hennes familj. Det hann både bli besök på Skansen i vårsolen och i Velamsund, där David fick för sig att ta sig ett premiärdopp - men oj, så kallt om tårna. Martin stannade hemma och fixade med huset, för att sedan fira Valborg med grabbgänget. Tänk att de inte lär sig...

Ja, det var några härliga dagar. Lilla Elin är en kanonfin krabat som tyckte att det var toppen att ha kusinerna på besök. Denna lilla kropp med söt stockholmsk dialekt får mig att le inombords - det är så fräckt med livet - hur barnen utvecklas från dag till dag. Ja, man får verkligen en wow-känsla när man funderar över detta.

Idag kommer Martin hem vid 16-tiden. Får bli en härlig kväll i solskenet på altanen. Imorgon åker han till Skottland och blir borta tills på söndag. Nästa vecka är det också fullt upp - han har blivit headhuntad till en chefsposition, men är inte överväldigad - han tycker nog han har det bra nog med allt golfspelande och härliga kundrelationer. Nåväl, vi får väl se vad han beslutar sig för - är ju alltid roligt när någon annan får upp ögonen för en, utan att man själv behöver anstränga sig. Ett gott betyg, med andra ord.

Annars är vi i full fart med att leta efter sommarhäst till Sanna, att boka resa till något härligt resmål under maj (Spanien och vännerna eller chartertripp håller vi som bäst på att vela mellan) och fundera över nya husprojekt. Eller varför inte - hitta något annat trevligt projekt?! Tja, ena dagen känner vi si, andra dagen så och tredje dagen har vi sålt allt vi äger och flyttat till Spanien. Men det känns ganska skönt att hålla alla dörrar öppna - man lever ju ändå bara en gång.

KRAM

Strålande sol och kräksjuka

Efter en natt med en kräksjuk David borde man kanske känna sig sliten och seg, men med sommarvärme, strålande sol och två härligt glada barn känns livet nästan för bra för att vara sant. Årets första sallad är dessutom planterad i landet och till helgen hoppas jag kunna hitta blommor (av önskvärd sort) att plantera i alla krukor och urnor. Vilken härlig tid vi har framför oss - man blir verkligen glad i allt från topp till tå. Så ut i naturen med er och lev livet!

Vad gör man?

Många tankar som rör sig i mitt huvud just nu. Har de senaste veckorna kännt mig uppenbart orolig för en nära vän, men vet inte hur jag ska tackla problemet. Mina tankar är kanske helt ogrundade, men jag har bara den starka förnimmelsen av att något är fel. Fråga!, säger ni kanske, och tro inte att jag inte har försökt. Men bara med nekande svar. Allt är bra.

Men neej, det är något som inte stämmer.

Ibland tycks människan tro, att det är bättre att rida ut stormar på egen hand, men i det här fallet tror jag absolut inte att det är lösningen. Jag skulle vilja finnas där i denna svåra stund, vilken jag är säker på att hon genomlider, men har alltså ingen nyckel in.

Det känns extra tungt, för det finns få vänner som hon. Tanken på att hon lider i tysthet gör mig ledsen i hjärtat. Jag hoppas att hon snart ska berätta.

Min vän, om du läser detta - jag älskar dig.

Ofattbart tragiskt

Någon minns säkert att jag i förbifarten bloggade om hur man skulle reagera om det skulle händå något riktigt hemskt.

I fredags kom chockbeskedet, som jag kanske i och för sig varit förberedd på länge, men som ändå kändes väldigt, väldigt tungt:

Martins 42-åriga kusin lämnade jordelivet efter att ha hamnat i koma efter en streptokockinfektion i lungorna. När det upptäcktes hade han blodförgiftning och så hög gifthalt i blodet, så att han fick två hjärtstillestånd direkt på sjukhuset och då ådrog sig någon hjärnskada som han alltså aldrig vaknade upp ifrån. Förra måndagen stängdes all andningshjälp av och i fredags tog han alltså sitt sista andetag. Allt som hände från dagen han lades in till dagen han dog sträcker sig över ett spektrum av hemskheter som jag av omsorg om den drabbade familjen inte tänker dela med mig av, men historierna är värre än vad ni alla kan föreställa er.

Kvar finns nu en sörjande sambo sedan evigheter, 2 barn, 10 och 6 år gamla, och alla ni med barn i samma ålder kan säkert tänka er in i det ofattbart svåra att ta sig igenom en sådan här situation. Man inser hur skört livet är och att man verkligen ska ta tillvara vartenda stund här på jorden - imorgon kan allt se helt annorlunda ut.

Och allt skedde inom loppet av ett par timmar, utan förvarning. Hemska tanke. Hu!

Vi försöker dela sorgen med de närmast drabbade och har nog inte riktigt förstått att vi förlorat en närstående. I flera år har vi träffats och umgåtts ute vid Martins föräldrars sommarställe (där även de har stuga) och neej, det går inte att föreställa sig hur världen ska se ut utan honom.

Ja, vilka vändningar livet kan ta sig! Var rädda om varandra och mys i vårkvällen.

Italien, igen

Ja, jag lovade ju att återkomma till Italienresan, och vips, så flyger tiden bara iväg igen. Martin kom hem med ett Playstation 2, något apspel och dansmatta idag, så barnen har ändå inte tid med mig för tillfället - kan lika gärna passa på att skriva ned ett par rader med andra ord, innan det blir godnattsaga, och sedan jobb igen. Ja, på jobbfronten intet nytt (eller rättare sagt - massor av nya uppdrag, men det är ju ingen nyhet...)

Ja, startskottet gick på långfredagen och Martin och David skjutsade ned oss till Helsingborg. Vi hade räknat ut att vi på så sätt skulle få extra tid till att packa här hemma och slippa bilresa till Värnamo, för vidaretransport i buss till Helsingborg. Det enda som inte gick ihop var bussarrangörens tidsplan och vår - jag insåg att tiden han sa måste vara ett drömscenario, men likväl åkte vi i god tid hemifrån, så att inte bussen skulle stå där och vänta på oss med 30-talet sura resenärer ombord. 2 timmar före bussen anlände vi. Men det är nog om den historien - vi hade det jättemysigt och bra på alla sätt, och David hann vänja sig lite vid tanken på att mamma skulle åka bort. Nästa gång följer jag med, sa han. Men när mamma väl skulle gå på bussen och åka iväg, förvandlades snabbt glädjen i ögonen till tårar. En lång varm kram och sedan fick Martin lirka bort honom. Gråtandes gick jag själv på bussen. Men jodå, alla förstod ju.

Resan ned genom Europa var sedan som en dans på rosor. Stopp med lagom mellanrum och länder susade bara förbi. På kvällen somnade Sanna skönt över båda våra säten och jag försökte framemot 3-tiden (och i höjd med München) krabbla mig ned mellan sätena och somnade väl där en kort stund. Sittande. Inte så bekvämt, men ändå. Någon timme senare fick Sanna snällt lägga sig i mitt knä istället och 4 timmar senare vaknade vi i italienska Predazzo. En söt liten alpby där vi då skulle bo. Hotellet hade dukat upp frukost och hade ett mysigt mottagande. Kände mig oförskämt fräsch efter en natt på bussen.

Ett snabbt ombyte och grekdusch (ny deo utan att tvätta sig för den som inte vet) och det bar av mot backen. Latemar blev första dagens anhalt. Vi åkte genom skidsystemet och tog oss vidare till Obereggen, där vi avnjöt Spagetti mit Knoblauch - ja, vitlöksspagetti kanske låter simpelt, men denna maträtt är helt enkelt underskattad normalt sett - på denna italienska restaurang är den dessutom bättre än vad det goda ryktet säger. MUMS!

Sent på eftermiddagen återvände vi till hotellet. En stund i relaxen, bubbelbadkaret och bastun, underbar italiensk 3-rätters och gott vin – gissa om jag somnade snabbt den kvällen. Sanna kvartade inne hos mormor och morfar, så för en gångs skulle var jag själv i en dubbelsäng (kändes enormt lyxigt, hemma är vi sällan färre än 4, fem om katten mutar sig in!)

Dag 2 och skidåkning i Canazei. Tog den berömda Sellaronda som faktiskt tog oss hela dagen. Kom precis (med nöd och näppe) tillbaka till bussen vid 16.30. Och då hade vi börjat åka kl. 9. Härlig skidåkning och vi tycktes hela tiden åka mot allt bättre väder.

Dag 3 var nog resans höjdpunkt med fantastisk skidåkning i Alp Lusia. Strålande sol, inte ett moln så långt ögat kunde nå, perfekt snö och en härligt glassig dag. Hotellet bjöd på lunch uppe vid sin alphydda, som visade sig kunna inkvartera flera hundra gäster. Ute på gårdsplanen satt vi och njöt av kalte Platte med italiensk skinka, korvar, ostar… och massor av vin. Det kändes i benen den eftermiddagen.

Även dag 4 lyckades vi övertyga arrangören att köra oss till Lusia – denna pärla. Hit bär det av nästa år (påminn mig!) och dit får även David följa med. Han som blev så duktig i Kläppen skulle fixa det här (men visst – det tog nästan en halvtimma om man åkte oavbrutet från toppen till dalen…) HÄRLIGT!!! Vi hade picknick (mamma och pappa var ju med) i vårsolen och hela dagen åkte jag med ett härligt leende på läpparna. Livet har nog aldrig varit så närvarande som just då – inte på väldigt länge i alla fall. Det enda som saknades var David och Martin, men ändå var känslan total lycka bland dessa berg.

Dag 5 var det dags för Canazei igen (ja, man blir inte uttråkad här – möjligheterna här är oändliga och vi åkte nog inte en gång i samma backe). Sanna gick på skidskola med hotellets ägare, Albino, tidigare landslagsman i italienska backhoppningslaget. Han var även Maestro di Ski och helt underbar i pisten. Tillbaka fick vi en fullfjädrad slalomåkare som drog parallellslalom i värsta farten nedför backarna. Hon var duktig innan, men efter dessa 4 timmar med Albino – ofattbart. Det måste bli en favorit i repris. Jag och mamma och pappa stack över mot Val Gardena och åkte där hela förmiddagen – det var en härlig dag, även den med strålande sol.

Dag 6 blev det Canazei igen och vissa åkte med till glaciären Marmolada. Min önskedröm har alltid varit skidåkning i bikini på en glaciär, men när busschauffören sa, att backarna nog var lite väl branta för barn vågade jag inte chansa. Att det sedan visade sig att förhållandena där uppe varit perfekta (på ca 3500 meters höjd) och att barnen visst hade kunnat åka med, så grämde det mig in i själen. Kanske även för att dagen fick en usel start. Sanna glömde sin hjälm i bussen, trots att jag sagt till henne 3 gånger att hon fick bära hjälmen (dessutom hade hon den på huvudet sekunden innan vi klev av). Men – till Marmolada åker jag nästa år – då skidvägen. Man kan nämligen ta sig dit på skidor från Canazei, men på grund av få skidåkare var vissa liftar avstängda. Grrr…

Ja, vi var verkligen helt själva i backarna. Ni fattar inte känslan. Kilometer efter kilometer, och inte en människa man såg. Det var bara vi, snön, solen och livet. Wow!

Sista dagen återvände vi till Latemar. Jag hängde på ungdomarna (man fick själv avgöra om man kände sig ungdomlig!) och fick en heldag med Albino. Mamma och pappa tog hand om Sanna. Vi var 14 som följde i Maestrons spår och herregud vad vi skrattade. Det var med en annan ”äldre” (ja, jag får väl räknas dit då) och Albino hade diverse åsikter om vår skidåkning. Han var jättenöjd med mig, inte det, men undrade varför jag åkte som snyggast när alla tittade på! Trodde jag skulle dö av skratt. Stajlarn! Det var vad vi själva kallade sådana som mig i tonåren! Fniss! Nåväl – jag tyckte själv att jag slet som ett djur att ta mig ned för alla djävulsstup Albino körde ut över i värsta racerfart, jag flög över puckelpistar och tänkte att det här är mer än vad mina knän pallar. Men oj vad kul vi hade. Får nästan skrattkramp bara jag tänker på det.

Denna dag hade dessutom inletts med en slalomtävling anordnad av Albino. Alla barn var så fjantiga och lipade fram och tillbaka, den ville inte vara först och den ville inte ditt och datt. Då steg Sanna fram och startade – och slog hela högen. På kvällen fick hon ta emot en jättefin pokal som hon var så himla stolt över. Och – det var verkligen så himla bra – lipsillarna lipade igen och Sanna bara strålade. Det ögonblicket ska jag leva på länge. Hennes hela gestalt lystes upp och leendet – det hade man kunnat drunkna i (inte bara italienare!). Jag kom 3:a i min klass, 3 hundradelar efter mamma. Retligt. Men de missade nog i tidtagningen! Sanna jublade!

Utmärkt mat som varje kväll och dags att vinka hejdå. Bussresan hemåt gick snabbt och vi sov gott på natten jag och Sanna – helt slutkörda efter en vecka i italienska Dolomiterna – jordens paradis, en riktig pärla, dit jag gärna återvänder. Snart.

Och svenska flickor i Italien – jodå, de är fortfarande populära – oavsett om de är 7 eller 32 med vigselring på fingret!