Scrappat

Det är som en drog... Köpte ju ett nytt alfabete på Arkivet och har även köpt en sådan där bokstavsplatta (visserligen begagnad, men därav inte så där vass, så att man skär sig på den!) - nu saknar jag bara fler roliga dies och stämplar... känns som om mina publikationer blir väldigt ensidiga!

Blev så inspirerad av din fina julkortslåda Therese - hoppas att du kan visa mig hur du gör en gång framöver. Kikade på demon, men jag har ju ingen aning hur man gör s.k. scores, som hon talar om...

Här är några av förra veckans alster:

Har tyvärr inte fotat så bra - hur gör ni andra - redigerar ni i Photoshop, eller?

By the way: Var i Ullared förra veckan. Fanns en hel vägg med scrap-prylar (syrafritt). Papper och så var ju inte jätteroliga, men fina scrapalbum för 39:-, extra plastfickor för inget alls, fina dekorationer i kartong (som jag tyvärr inte köpte), dubbelhäftande tejp på rulle, fina pennor och penslar etc. etc. Kan ju vara bra att veta för den som planerar en utflykt.

Jag antar utmaningen!

Jag har blivit utmanad av goa Malin - det behövde jag. Har varit en skitvecka rent ut sagt. Allt bra med familjen, men man undrar ibland vilka människor man omges av.

Vilken mat äter du ofta? Kycklingtortillas

När du är på kalas, är du personen som sitter eller hjälper du till att duka av?
Ibland tenderar jag nog att ta på mig värdinnarollen, men andra gånger kan jag i förväg bestämma mig för att inte göra ett dugg mer än vad nöden kräver!

Var sitter du helst när du bloggar?
Framför datorn...

Köper du ofta Triss?
Nej, aldrig. Får dock en trisslott en gång i månaden via SEB:s företagarpanel, men några vinster har det inte inbringat.

Vilket land eller vilken stad har varit din bästa semester?
Åhh, det är så många, så att man inte vill välja. Bästa skidresmål: Italien, bästa långresa: Thailand, bästa familjeresmål: Någon av medelhavets alla underbara stränder som vi upplevt tillsammans (jag kan inte välja mellan alla favoriter!!!), bästa utlandsminne: när familjen bytte Nödinge mot härliga Fuengirola på Solkusten! (man kan ju undra vad det var man saknade här i Sverige)

Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Den som har bäst utbud för kvällen.

Vilket är ditt favorit vin?
Nu vill jag egentligen skriva champagne, får då bleknar allt annat. Man kan även njuta av ett betydligt billigare alternativ, men åh så gott: Spanska cavan Dubois. (cava = spansk champagne). Årgångs Montecillo - fick en flaska när jag fyllde 20 (från 1975) och ytterligare en när jag fyllde 25. Det har varit det bästa vinet någonsin. Men - nu är det ju inte bara champagne och årgångsvin som flyter på Fyrklövergatan (fniss!), utan alla Riojaviner av Reservaklass avnjutes gärna (dock alltför sällan!)

Reglerna för denna utmaning var att jag i min tur skulle välja ut 4 personer och utmana dem på deras bloggar - här får jag göra dig besviken Malin - de enda bloggarna jag besöker är de som tillhör dina härliga vänner. Men, är det någon som känner sig utmanad, eller bara manad, så går det naturligtvis bra att svara på frågorna genom att lämna en kommentar på denna blogg!

Tack för att du gjorde mig på gott humör, Malin! Tacksam över att vara din vän.

Nya golv och 2,5 liter färg...

Förra helgen hade vi snickaren på besök. Barnen skulle få nya golv i sina rum. Som vanligt när han kommer hit hade jag laddat med färg och penslar, för att se till att få så mycket som möjligt gjort. Var uppe halva natten för att måla dörrar och foder och kände mig väldigt kreativ. Så kommer han då hit strax före kl. 8 lördag morgon. Golvet börjar läggas och jag sliter upp locket till min nya 3-litare. Ställer den uppe på spaljen i hallen och tänker samtidigt att det är ett mycket korkat ställe att ställa den på. Men, jag skulle ju flytta den alldeles snart, innan någon kom och rev ner den. Nu slutade det ju så att det inte var någon annan som rev ner den, som jag fruktade. Jag själv rev ner den. Knappt en halvliter färg fanns kvar i burken när den gjort sin luftfärd ner över hela trappan, skvätt upp i fönster, på tapeter, över golv och mattor i köket, på köksluckor, kakel etc. etc. Och min trärena, lutade trappa från förra året, var definitivt inte trären längre - det kan jag lova. Martin var iväg och spelade golf, så ingen hjälp från honom. Jag bara stog och såg på eländet och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hur som helst assisterades jag i över en timme av snickare och dotter med att torka upp färg, medan sonen var blixtsnabb med att få tag i en pensel och börja smeta ut eländet... En matta gick åt helvete. Sonens helt nya byxor (och han var inte ens i närheten när det hände...) blev av någon mystisk anledning också helt förstörda och han lyckades naturligtvis med konststycket att få in målarfärg i både soffa och vardagsrumsmatta... Men, färgen kom upp. I alla fall den mesta. Kvar finns några få färgstänk på golvlist (som hann torka in) och de fyra nedersta trappstegen är nog lite ljusare än de övriga, men med tanke på hur det såg ut när bomben exploderat (för det kunde man verkligen tro), så är slutresultatet något man bör vara mer än nöjd med. Tur att snickar-Patrick fanns på plats och hjälpte till, även om jag naturligtvis inte hade tänkt att betala honom för just den typen av aktivitet... Men finfina golv på rummen fick ju barnen i alla fall - och ett minne för livet.

Jag får väl skylla på mina för få timmar av sömn föregående natt eller helt enkelt bara erkänna att det var det klumpigaste jag någonsin gjort. Jag avråder å det bestämdaste att aldrig försöka göra något liknande - även om det var vattenlöslig färg, och vit - som stora delar av huset i övrigt - så var det mer än ett rent helvete att torka upp. Dessutom var mitt missöde helt klart en katastrofal händelse ur miljösynvinkel - jag kan erkänna att jag fullständigt struntade i att färg inte ska spolas ner i slasken!

Härligt scrap-marathon!

Ja, vilken helfestlig lördag det blev. En hel lokal fylld av härligt glada människor (som jag på något sätt noterade, trots att jag mest hade fokus på ett 30 x 30 cm stort fält på bordet framför mig!) som pysslade från morgon till sen kväll. Kan tänka mig hur det måste ha sett ut. Kanske 8 fullbelamrade bord (vilka pengar! resonerade vi kring under en av måltiderna), 30-40 personer (var vi så många?!). Jag hade turen att sitta vid ett riktigt vinnarbord med fantastiska scrappare: Tack Malin, Therese, Annika och Cecilia för ett underbart scraprace, för alla era idéer och uppslag och lån av dies, stämplar etc. etc - och grattis till era vinster! (det anordnades nämligen en hel del tävlingsmoment under dagen) Köpte en hel del papper och några limprodukter, men hoppas få tid att åka in till Arkivet redan i eftermiddag och köpa på mig några stämplar, stämpeldyna, brads etc.

Provade också på att göra mina första layouter, som jag blev riktigt nöjd med:

Och så har det blivit några nya kort också:

Ser redan fram emot nästa scrappträff - det här har verkligen gett mersmak!

Min kända pappa!

Fniss - kan knappt tro att det är sant, men pappas gamla orkestergäng finns faktiskt med på internet! De har väl inte spelat tillsammans på drygt 15 år och korten nedan är från 70-talet (eller kanske tidigare). Kortet med lila och silverdräkter kanske är från början av 80-talet, när de var som störst och övade nere i vår källare en gång i veckan. Glömmer aldrig glädjen över extrapengarna som kom in varje fredag och lördag. Vågar nog säga, att de var förutsättningarna för vår familjs "överlevnad". Det var det bästa med att vakna på lördag- och söndagmorgonen - att se pengarna ligga där på bänken i köket. Och att få gå in och väcka pappa vid 10-tiden och äta en härlig frukost (som för mig definierades som rostat bröd med chokladmjölk!). Vet att syrran lånade just denna senaste outfit på maskerader och gjorde storartad succé - tyvärr finns de inte kvar längre. Tänk att komma på 70- eller 80-tals fest i denna mundering! Den som vill läsa mer om gänget, kan googla på Kvinters! Hihi - det visste ni inte om mig va? Att jag är värsta rock ´n roll ungen?!!! (not!)

Introducerad i the world of scrapbooking

För snart 4 veckor följde jag med Kretakompisen Malin och hennes underbara "scrappar-vänner" till Scrap-mässan i Göteborg. Besöket resulterade i ett antal prylar, maskiner och papper som stått här i ett hörn sedan dess och hånlett åt mig! Igår fick jag i alla fall äntligen möjlighet att ta steget in i denna world of scrapbooking. Åkte hem till Malin, som är en fena i ämnet, för att lära mig grunderna. Eller kanske grunderna till grunderna. På lördag har jag anmält mig till ett scrapbooking maraton - och det är nog precis som det låter: 12 h scrappande bland en massa scrapfrälsta. Och så jag. Tyckte jag kände mig som nybörjare förra året som nybliven ponnymamma, men nu - hihi, får väl försöka hitta någon mörk vrå där jag kan sitta och pyssla i skymundan för de riktiga proffsen. Hur som helst, så är detta hur kul som helst (bara undrar när jag ska få tid för sådana här fritidssysselsättningar!!!). Alla prylar som finns - ja, det är nästan sjukt, men också smittsamt roligt! Inte för att mina första alster är något att skryta med, men jag ska ändå lägga upp dem, inte minst för att senare se framstegen man gör (förhoppningsvis)!!! Misstänker att layouterna kommer att kompletteras med diverse stämplar och krimskrams på maratonet imorgon - återkommer kanske med nya bilder då (om jag nu lär mig hur akvarellpennorna fungerar!)

Angelica, nybörjaren

Island - sagornas ö

Ja, det var som att stiga in i sagornas värld när vi landade på Island torsdag eftermiddag. En taxi stod och väntade på oss för vidare transport till The Blue Lagoon, varmt bad omgivet av vulkaniskt landskap. En ansiktsmask och en god drink i värsta Vira Blåtira blått förgyllde detta första intryck av Island ytterligare och under våra 2 timmar i plurret hann vi både fylla på med rödvin och förvandlas till russinliknande varelser. Transport till hotellet och senare vidare in i Reykjavik centrum med bord reserverat på urmysiga Tapas - en restaurang som serverade just det namnet antyder. Mums! Jag frossade på olika variationer av hummer, men på bordet hamnade även paella, gravad lax, lamm i plommonsås och spanska oliver... Det var bara de senaste som verkligen INTE gjorde skäl för namnet och fick oss att inse att ägarna absolut inte kunde vara spanjorer. För i Spanien vet man hur oliver ska se ut och smaka, och det var inte som på Island! Men, å andra sidan var oliverna det enda bottennappet vi fick under hela resan, så det var väl inte hela världen!

På hotellet torsdag natt hade jag så ont i ryggen, så att jag bara ville lägga mig och storböla. Knaprade istället i mig Voltaren och Panodil och sov gott. Strax efter 8 följande morgon blev vi hämtade av taxi för avresa mot landsbygden (tja, även Reykjavik kändes som landsbygd, så jag borde nog säga ödemarken!) och islandshästritt. Martin tyckte att jag borde stanna hemma med mitt ryggonda, men efter ytterligare lite smärtstillande och rödvin som värmde och mjukade upp... så var jag naturligtvis uppe på hästryggen. Det får bära eller brista, tänkte jag. Fick en häst (den största naturligtvis!) som skulle ha rena gångarter och vara mjuk, och det var en sagolik häst. Kände mig värsta ridvan - och då är det bara andra gången jag provar på detta fantastiska! Ja, jag tycker faktiskt att jag är värd att skryta med. Hade lånat med en säkerhetsväst från Annika i stallet (tusen tack - den var verkligen till hjälp) och den värmde gott i de snåla isländska vindarna. Innan vi kom fram hade himlen verkligen varit helt vidöppen, men med extra galonkläder på gav vi oss ut i det härliga landskapet. Martin satt med tyglarna ovanför huvudet och undrade varför han inte fick stopp på hästen. En roligare syn har jag sällan skådat, men han var tuff som härdade ut i de drygt 2 timmarna. När vi sadlat av hästarna och fått av oss de blöta kläderna gick vi vidare till Eldhestars restaurang och avnjöt en underbar fisksoppa. Mums. Och mycket vin, förstås.

Eftermiddagen skulle ha bjudit på valsafari, men vinden var för kraftig för att gå ut, så vi beställde en privat taxi ut till hästgården. Sedan fick vi personlig guidning på Island i fem timmar. Helt fantastiskt. Vi såg kratrar, brusande vattenfall, geysrar, en glaciär och bäst av allt - hundratalet islandshästar i det fria, i helt orörd natur, utan staket. De var ett med naturen. Det var ett så starkt intryck. Det vackraste jag någonsin skådat, tror jag.

Isländska landskapet var kargt, mycket sten, några åkrar med magert gräs, annars en sparsam flora som dock skiftade vackert i grönt, rött och gult. Kvällen avslutades med en insyn i isländskt festande (hu), inte lika bra mat som kvällen före och drinkar som fick oss att ligga dubbelvikta över bardisken - stackars kille, men han kunde verkligen inte ens blanda en gin och tonic. Klockan var 3 svensk tid när vi vek ner styret denna kväll.

Lördag morgon blev det en sväng in till "shopping-gatan", som inte innehöll så mycket annat än restauranger och isländskt ullmode. Ryggen gjorde sig smärtsamt påmind igen, så jag var ganska glad när vi återvände till hotellet bara någon timme senare. Där blev vi strax upphämtade av taxi för nästa äventyr: Valsafari. Guiden sa, att det blåser ganska hårt på havet idag, så det var överhängande risk för sjösjuka. En av våra medresenärer bjöd på sjösjukepiller från Thailand i bussen, Martin på sjösjuketuggummin från Apoteket och när vi kom fram till "incheckningen" blev vi matade med ytterligare ett piller av personalen. Det hade gått "vilt till" på morgonen, enligt personalen. Det var många som backade ur i detta läge vill jag påpeka och vinden piskade på så att vi knappast kunde gå upprätta, men jag tänkte - ska jag någon gång få se en val, så blir det väl idag... Precis innan vi gick på båten sa guiden återigen: Det kommer att blåsa rejält.

Vi lånade gula galonställ och gick upp och satte oss på däck. Martin och övriga manliga i vårt resesällskap klättrade upp ännu en platå. Insvepta under filtar bar det av ut på Nordatlanten. Jodå, det blåste friskt. Innanför pirarna. Utanför - tro mig, om jag säger att de högsta vågorna var 5 meter höga, vilket innebär ca. 10 meters skillnad från "dalen till toppen" av en våg så att säga. Vattnet sprutade in över däck och varje gång vi bröt en våg (typ var 10 sekund) sköljde det in vatten över oss. Snart var jag dyblöt från topp till tå (men in på kroppen endast på händerna - åh vad jag frös!). Med blicken mot horisonten och sökande efter allt som kunde likna en valstjärt, stötte vi efter en och en halv timme på 2 st. 4 meters svartvita delfiner i 200 kg klassen. Vi tyckte också att vi såg en hajfena, men av valar modell större - ingen syn. Och vad säger då informationsrösten på båten när vi vänder om efter 1.45 h med ca. 1.5 h in till land: Jo... Valarna föder upp sina "footers" här på sommaren, sedan flyttar de norrut... Men fiskare hade visst sett valar för bara någon dag sedan. Säkert. Nåväl - mot alla odds klarade sig samtliga 6 i resesällskapet utan åksjuka. Men det var många stön bakom ryggen på oss och doften som spred sig ombord borde snarare beskrivas som odyr!

Lördag kväll var vi på The Lobster House. En underbar restaurang med underbar mat. Hummersoppa, champagne, gratinerad hummer... Jag behöver nog inte säga mer. Proppmätta vände vi tillbaka till hotellet strax före midnatt, för att orka upp till taxin idag på morgonen 5.45.

Det var en underbart lyckad resa med ett härligt resesällskap - tusen tack för denna upplevelse, som jag mycket sent ska glömma.

Och, det gick faktiskt bra att flyga den här gången, men inte utan mycket handsvett och en del tårar. Men hem kom vi i alla fall. Och det känns skönt. Nu ska jag in och smygkika på de små underbara liven (som säkert sover räv!)

Island

Jaha, så var det dags för nästa resa - imorgon bär det av till Island i dagarna fyra, med planerad islandshästritt, bad i varma källor, valsafari och andra turistfällor. Är medbjuden när Martin tar med kunder och respektive. Kul. Det enda jag inte ser fram emot är flygresan, med tanke på senaste minnet från hemresan från Cypern, men jag får väl försöka bita ihop eller göra som Martin säger: Bedöva sinnena med alkohol. Tja, vi mellanlandar ju i Stockholm, så det blir väl till att smutta rödvin i ett par timmar på Arlanda!!! Så är det ju min förbannade rygg också, som inte vill bli bra. Inser att det är ischiasnerven som är i kläm. Har ont från ryggslutet ner i rumpan och vidare ner i lår och vad. Och eftersom man felbelastar har jag även fått känningar i höger skuldra och utmed ryggraden. Jag låter som värsta klagomuren, men jag börjar faktiskt tröttna på att ha konstant ont efter mer än 2 1/2 vecka. Försöker i alla fall gå "vanligt" för att inte felbelasta på andra ställen och göra saker som om jag inte hade ont. Martin tycker att jag borde ta det lugnt, men jag hatar känslan av att vara "sjuk". Det ingår liksom inte i min verklighet. Borde naturligtvis gå och knäcka till ryggen hos naprapat eller kiropraktor, men har hört att man inte ska göra det utan att ha en röntgen på ryggen, utifall det är ett diskbråck. Fy, hemska tanke. Kan inte se att jag gjort något som föranlett ett sådant, men när man läser på internet så verkar ju i och för sig sådana kunna uppstå utan några större ansträngningar. Ja, jag vet inte - men det börjar kännas tröttsamt i alla fall.

Rapporterar om resan när vi kommer hem - antingen är jag väl fit for fight efter varma bad och islandshästritt, eller också är jag väl stelare än någonsin (ja, i nuläget tror jag inte att jag kommer att fixa att rida ut, men samtidigt var det ju så superkul sist jag testade, så jag vet inte hur jag ska kunna förmå mig att stå över...) Nåväl - den som fortsätter läsa på bloggen får veta svaret inom kort. Ha det bra tills dess!

Reglerbar hastighet

Tja, ibland önskar man ju att livet vore lika enkelt att justera som de de reglerbara hastighetsskyltar som lanserats i veckan - här på Fyrklövergatan tycks allt ständigt gå som på Autobahn, typ 180 km/h. Och jag pratar då inte enbart om trafiken som flödar förbi (om än inte i 180, så i alla fall för snabbt), utan även livet i största allmänhet. Jag förstår helt enkelt inte vart dagarna tar vägen. Vips, så är det fredag igen och i nästa stund åter måndag morgon. Visst har vi en del aktiviteter på schemat som i allra högsta grad bidrar till att tiden tycks försvinna, men ska det verkligen gå så här snabbt? Känns som om barnen kommer att ha flyttat hemifrån innan jag ens riktigt hunnit förstå att jag varit mamma till dessa båda underbara liv. Nåja, det är väl en överdrift, men visst är det skumt, det där med tiden.

Jag kan aldrig minnas att tiden gick så fort när jag var liten. Eller att det kändes som om jag alltid var på väg någonstans. Ändå vet jag att jag sprang från körsång för att hinna till fotbollsträning och under många år hade jag även gymnastik och scouter på schemat. Alltså 4 aktiviteter i veckan. Minst. Men ändå känns det som om jag alltid var någonstans och lekte. Brännboll nere på grönområdet, kojbygge nere vid reningsverket (det var den optimala platsen, eftersom det var så öde!) barbiedockor hemma hos bästisen, eller att ta med någon annan kompis och smyga på bästisen när kvällsmörkret sänkt sig (det var det roligaste vi visste!). Kanske var det annorlunda för att mamma var hemma när vi var små och inte behövde tänka på så mycket mer än min syster och mig, rena kläder, mat på bordet och ett rent hem - förstå mig rätt, det är ett hedersvärt jobb på alla sätt och vis, men samtidigt är det just det man själv försöker uppnå varje vecka, samtidigt som man ska jobba också. Jag kan inte heller minnas mina föräldrars närvaro på träningar, att jag någonsin blev skjutsad någonstans (förutom till söndagsskolan som 4-åring) - idag, åtminstone i våra krokar, inte bara kör vi barnen till deras aktiviteter, vi stannar också kvar medan de utför dem (i vårt fall åtminstone vid flera av dem). Försöker utnyttja tiden och själv springa när Sanna och David är på orientering, simma när David är på simskola, jobba när de har kompisar med sig hemma etc etc. Och kanske är det bara i min värld allt ter sig så inrutat och strukturerat, som om jag projektleder hela familjens liv och fritid. Herregud, krasst sett så är jag ju projektledare dygnet runt -tala om arbetsskada! Förhoppningsvis känner barnen inte av effekterna av detta pussel, även om de naturligtvis är en del av det. Jag kan i alla fall bli galen av att så mycket i vardagslivet kräver sådan planering, om än bara att leka med kompis. Vart 17 tog spontaniteten vägen? Plötsliga infall.

Ska nog lämna tråden, annars finns risk för att jag börjar minnas allt som var så härligt spontant i Spanien och börjar sakna det livet alldeles för mycket. Och jag har ingen lust att projektleda mig ur en svacka just nu, eftersom livet ändå känns som på topp, det är bara det med tiden, att man undrar vart den tar vägen...

Nu ser jag dock fram emot en härlig lunch med Helena! Ett spontant infall som jag blev inbjuden till igår kväll - sådant älskar jag!

Aj, vilket ryggskott!

Ligger helt plakat sedan i lördags med värsta ryggskottet... Sa till Martin på lördag eftermiddag, att vi nog borde ta en sväng i Dammekärr eftersom jag började känna mig lite stel i ryggen. Vi har ju sprungit som värsta dårarna de senaste veckorna. Sagt och gjort. Och det kändes bättre efter 3,5 km. Tills natten mot söndagen. Aj. Hela söndagen låg jag på en madrass på golvet och stirrade i taket. Kravlade mig upp när det var dags att hämta Sanna från ridlägret - tyckte att jag behövde miljöombyte, men den korta resan fram och tillbaka var tydligen mer än tillräcklig för mig. Natten mot måndagen var olidlig. Sov knappt någonting och måndag morgon kom jag knappt från madrassen på ovanvåningen ner till madrassen på nedanvåningen. Lyckades ringa in lite smärtstillande, som visade sig vara rena knarket - som tur var hann jag rådfråga en vän som jobbar inom sjukvården innan jag stoppade i mig tabletterna. Fick bli en kombination av receptfria Voltaren och Panodil istället. För mig som aldrig äter medicin (jag är uppfostrad med mantrat att all medicin är farlig och absolut bör undvikas!) räckte den kombinationen gott och väl till att få kroppen att slappna av. Äntligen lite vila för ryggen. Men, naturligtvis blev det ingen bestående effekt. Tisdag eftermiddag lyckades jag, efter ännu en mer eller mindre sömnlös natt, få tid hos min massör och det var skönt vill jag lova. Fick anstränga mig för att inte skrika högt när hon klämde i med hela sin tyngd, men jag ville inte riskera att hon skulle sluta. Hur ont det än gjorde, så kändes det som en befrielse. Men naturligtvis varade inte heller det så länge, så i morse var det till att knapra piller igen. Blir ju inte bättre av att jag varit tvungen att jobba en hel del de här dagarna (det är inte enkelt att hitta en bra ställning på en madrass med en laptop!) - har försökt bygga om mitt skrivbord, så att jag åtminstone kan stå upp. Ska investera i ett höj- och sänkbart så snart jag kan ta mig ut i livet igen - det borde jag ha gjort för länge sedan. Tja, kan väl säga att jag önskar att jag vore anställd igen - så att jag kunde vara sjukskriven och få tillåta mig att ha ont. Men å andra sidan - det har varit en bra vecka, så när vi åker på nästa resa, kanske jag till och med tycker att det var värt att ligga plakat i 5 dagar... Fniss!

Härliga sommarminnen

Födelsedagskalas med mammas tårta var vad David beställde. Det enda som saknades på födelsedagen var "Playmobil Cirkus". En jättekartong som han fortfarande pratar om varje dag.

Pepparkaka som fyllt 9 år, börjat 3:an och alltid är så sprudlande glad (om hon inte är jättearg!)

Sommarfin kille som blivit stor. Tänk - redan 5 år!

Plask och lek på Cypern!

Sommarens sista sol?

Lördag och dagen efter vår mycket lyckade kräftskiva med goda vänner från Alingsås. Efter veckor av regn och typiskt svenskt sommarväder, bjöd vädrets makter igår upp till dans och hela kvällen kunde vi sitta utomhus och njuta av den mörka augustinatten. Med markisen utdragen, många levande ljus och härliga ullfiltar var det ingen som behövde frysa. Kräftorna var toppengoda som vanligt och vi konstaterade glatt att allas våra havskräftor utesluts ur tidningarnas kräfttester för att de helt enkelt skulle bräda allt motstånd.

Idag har det varit en härlig sensommardag med ganska mycket sol. Jag och Martin tog 3,5 km i spåret och efter att ha varit igång i 2 veckor var det inte ens ansträngande. Sanna har varit på orienteringsläger veckan som gått, som avslutades med gyttjebad (ja, se om du känner igen henne på http://www.alehof.se/upload/files/IMG_7476_080816_17.50.29.JPG), men har också varit med oss en massa uppe i spåret och sprungit. Hon är helt löparfrälst och även David hänger med i 1,5 km utan paus. Kanonträning för hans knä, enligt läkarna, så det är toppen att även han gärna hänger med i spåret.

Martin har jobbat i 2 veckor, men vi fick en kanonfin avslutning på vår gemensamma semester med ännu fler dagar vid havet. Tältade på Malö och på Tjörn, fiskade ännu fler krabbor, åkte båt i skärgården och hann även med att fånga fler abborrar från båten i Mjörn. Sedan Martin började jobba har det blivit många lekdagar för barnen och en hel del tid borta hos hästen. Jag har även varit i stan och botaniserat bland underbara ting på Laura Ashley och där hittat tapeten med stort T till gästrummet (när vi kommit så långt i renoveringen). Med mig hem hade jag även 8 meter tyg och en härlig sänghimmel för alldeles för många pengar. Men den var bara underbar... Ska försöka få upp den på Sannas rum ikväll kanske.

Imorgon bär det av till Stockholm med barnen. Tar tåget upp för att hälsa på syrran med familj innan det blir dags för dem att flytta till Umeå i månadsskiftet. Ska bli kul. David vill helst stanna hemma och börja på dagis på måndag, som vi hade sagt, men har han nu varit ledig sedan den 13 juni, så spelar ju en dag mer eller mindre inte någon större roll. Vet ju att han kommer att glömma att det är måndag och dagisdags när han leker med kusin Elin och Samuel. Vi bor över på Ett litet hotell i Saltjö-Boo, där jag även har bokat in mamma, som ansluter med buss. Ska bli mysigt.

Snart ska vi till stallet för en kvällsritt, sedan blir det nog en ganska tidig kväll. Tåget går tidigt imorgon bitti, dessutom blev det ganska sent i natt. Får ta och ladda upp bilder från sommaren en annan dag. Nu ska jag ut och njuta av sommarkvällen - kanske den sista på länge.

Sommarsverige

Ett högtryck tycks ha fått fäste över Sverige sedan några dagar tillbaka, men efter vår underbara vecka på Cypern med sol och bad (jag överdriver inte om jag säger att barnen låg i poolen i 50 timmar!) känns det inte lika viktigt att sola och bada. Däremot känns ju livet i allmänhet så mycket roligare när solen skiner. Nu har vi i alla fall fixat en pastasallad och packat ned i kylväskan - tänkte åka ut till havet och fånga krabbor. Kompisarna Minna och Henrik och deras tre barn följer med, så det blir värsta Nödingeinvasionen på stranden.

Ja, denna sommar har verkligen varit härlig. Vi har hittat på så otroligt mycket roligt, så att de lediga dagarna hittills känt fler och längre än någonsin förr. Veckan före Cypern var jag i Värnamo med barnen och hjälpte till med det nyöppnade pensionatet (som går jättebra, kolla gärna http://www.smedstorp.blogspot.com/). På torsdagskvällen körde jag hem, jobbade undan i värsta speed-fart, fortsatte ett par timmar på fredagen. När Martin kom hem från "var det nu var han hade varit och spelat golf", så packade vi bilen och körde upp till Minnas och Henriks sommarstuga i Fiskebäckskil. Krabbfiske, grillat och härliga skratt avlöste varandra hela eftermiddagen och kvällen och fortsatte nästa dag. Vi sov över i den lilla gäststugan och hade det jättemysigt. Sen lördageftermiddag körde vi vidare upp till Grebbestad, dit Camilla och Niclas m. familj kommit kvällen före. Det blev en lat eftermiddag med vin och senare på kvällen räkfrossa nere på bryggan. Mums. Sent styrde vi kosan hem mot Nödinge. Söndag morgon blev det till att fokusera. Jobba klart. Tvätta en veckas tvätt. Torka tvätten. Och packa till Cypern. Herregud. Jag förstår fortfarande inte att vi inte saknade en enda pryl under semestern - känns som om vi bara slängde ned saker i väskan, utan struktur. Men, så åker vi ju utomlands en herrans massa gånger om året, så saker och ting börjar väl gå på rutin.

Våra 8 dagar på Sunwing Resort Sandy Bay var hur som helst helt fantastiskt. Varenda krona (många kronor...) var väl investerad. Superanläggning, härlig lägenhet, fantastiska pooler och underbara kvällsshower för både barn och vuxna, minidisco, kalasgod grekisk mat (tyvärr är de ju urkass på vin) fulländade veckan. Vi sa direkt att vi bokar 2 veckor på Sunwing nästa år, kanske Kreta. Pepparkaksbruna flög vi hem i ett turbulent luftrum, som jag hoppas slippa uppleva igen. Trodde verkligen min sista stund på jorden var kommen. Fy.

Ett par timmar efter hemkomst körde vi barnen halvvägs till Värnamo, där pappa slöt upp. 6 dagar utan barn blev det för vår del. Konstigt. Och tomt. Vi var på NK och shoppade loss, gick på bio, var ute och åt på restaurang, var på grillfest i Alingsås och Falkenberg och bjöd med vårt värdpar från bröllopet på en weekend på Österlen, Karlaby Kro. Lika fint och perfekt som förra året, men vi saknade våra barn. Var och hämtade dem i måndags och sedan dess har det varit toppenväder med bad i Kungälv, ridning, fiske på Simmenäs och idag havsbad.

I tisdags ringde våra vänner från Schweiz efter hemkomst från Spanien (dit vi var bjudna, men inte mäktade med att åka till direkt efter Cypern-veckan). De vill absolut att vi skulle boka 1-2 veckor i Alicante med dem nästa sommar, där de har två hus, varav ett gästhus på 200 m2. Så nu blir det till att hålla ögonen öppna efter reguljärflyg igen. Och fundera på om vi ändå ska ta 2 veckor på Sunwing, eller nöja oss med en. Ja herregud, knappt har man landat förrän nästa resa börjar planeras...

Nu ropar de på mig - dags att åka.

Skolavslutning och sommarlov!

Så var även vårterminen slut och Sanna har slutat 2:an. Herregud - vart tar tiden vägen??! Hon och kompisarna såg så stora ut, där de stod och sjöng inför alla föräldrar igår. Naturligtvis hade det varma och soliga sommarvädret bytts ut mot vanligt svenskt sommarväder. Alltså, växlande molnighet, lite för blåsigt och inte alls så där varmt och skönt. Men vi slapp åtminstone regn. Eftermiddagen firade vi med jordgubbstårta som vi bakade och tog med hem till Anne, Björn och Jonas. Gott och mysigt.

Idag har Sanna följt med David till dagis. Ska ha telefonmöte med min största kund efter lunch, så det känns bra att kunna ha fullt fokus på det.

Känns som om vi haft en kanonstart på sommaren tack vare veckorna med sol och värme. Har gjort så många spontana och härliga utflykter; fångat krabbor vid havet, fiskat på Simmenäs, haft vänner på grillfest, varit i Värnamo och hälstat på (där även syster och barn var på besök), badat i Forshedabadet (vilken nostalgisk känsla!) och kikat på huset på Långgatan där jag växte upp. Det var inte utan att det kändes som ett litet sting i bröstet. Forsheda kändes mycket idylliskt, men samtidigt lite vemodigt: I bassängen motionssimmade fortfarande samma folk som när jag var liten. Eller i alla fall barnen till dem som simmade där på den tiden jag härjade omkring i vattnet. Men ändå var det känslan av idyll som var starkast. En känsla av hemma, trots att jag inte känner att jag har speciellt mycket gemensamt med de som bor kvar. Lustigt.

Martin är i Salzburg med kunder sedan 4 dagar (kollade på Sverige-Grekland i tisdags). Känner mig väldigt trött på alla hans resor för närvarande, vilket säkert även innebär att jag är trött på honom. Han har varit borta mer än 30 dagar (och nätter) hittills i år och har alltså missat en månad av sina barns liv. Och av vårt gemensamma liv. Man kanske bör göra som Perelli - ta en timeout!

Nej, åter till jobbet - även om högtrycket verkat lägga sig vädermässigt, så ligger det fortfarande kvar över mitt skrivbord i alla fall.

Må gott vänner!

Vilken kanonstart på sommaren!

Det är 33 grader varmt i skuggan idag. Jag har suttit inne och jobbat hela dagen och har väl inte direkt hunnit njuta av sommarvärmen, men efter en underbar helg i skärgården med sol i hjärta och sinne kan jag inte med och klaga. Vilken helg vi har haft! Fredagkvällen tillbringade vi på Liseberg. I och för sig bland många andra besökare, men ändå utan långa köer. Barnen somnade gott när vi kom hem, inte alls sent, och jag och Martin började planera inför helgen. Lördag morgon gick vi upp vid 7-snåret och förberedde picknick, badkläder och campingutrustning. Det var dags att ge sig ut på tältäventyr. Att vi sedan slog upp tältet utanför min morbrors stuga på Malö, istället för på campingen, var bara skönt och rofyllt. På morgonen var det bara vi, fåglarna och havet som hördes. Nåväl. Hela lördagen åkte vi båt med morbror Roger och hans fru Pia. Barnen var helt betagna av denna jättebåt och njöt av dagen i fulla drag. Picknick på Gullholmen, där vi även träffade på Martins syster med familj, och sedan även hans mamma! Då är världen liten. Vi återvände dock till båten efter lite glass och tuffade vidare i skärgården. På kvällen grillade vi tillsammans på Malö och gick på en härlig promenad i den bohusländska skärgården. Vilken kväll. Riktig sommar. Med mygg.

Söndagen tillbringade vi på en brygga. Krabbor fiskades och håvades upp i massor och barnen hade superkul. Blev sedan bjudna på lunch av Roger och Pia, där den förre gick med oss på en husvisning. En liten stuga på ön med hänförande utsikt. Vad som händer med den återstår att se. Utgångspriset är högt, men läget underbart. Vi får bara fundera på om vi vill bli stugägare 12 månader om året eller ej. Är ju lätt att bli hänförd dagar som dessa.

Soliga vädret verkar hålla i sig veckan ut, så det är väl bara att fortsätta njuta så länge det varar. Får bli sköna utflykter till helgen också. Det ser jag redan fram emot. (Och kommer se fram ännu mer emot ju längre veckan går - det är högtryck i firman också!)

Davids knä - förhoppningsvis slutrapport

Hej alla,

i måndags var det dags för återbesök på Östra. Oroade mig lite för läkarbytet från Fabian (ögongodis!) till Torsten, men mina farhågor lade sig när en tredje läkare (som jag inte kommer ihåg namnet på, men det var något utrikiskt) kommer in och gör en kanonbra undersökning. Kändes riktigt seriös och eftersom inte David med sin läkarskräck började böla av ren förskräckelse, så måste han ju varit riktigt bra.

Nåväl. Det bändes och vreds i båda benen och läkaren förklarade att inre ledbandet vuxit ihop med lite glapp - förhoppningsvis justeras det i takt med att David växer, i annat fall får han leva med ett uttänjt ledband och hoppas på att muskulaturen runtomkring förhindrar nya skador. Korsbanden var i alla fall hela och det kändes underbart. Så för tillfället är fallet "Davids knä" avslutat och förhoppningsvis kan akten läggas till handlingarna för all framtid. Tills vidare gäller fotbolls- och studsmatteförbud, men ut och springa och cykla går bra.

Känns oerhört skönt att allt löst sig så bra ändå. Ska bli skönt att lägga de senaste 2 1/2 månaderna bakom oss nu.

Telefonmöte, så bäst att utnyttja tiden!!!

Sitter i telefonmöte och lyssnar med ett halvt öra, för än så länge berör inte samtalsämnet direkt min verksamhet. Är så häftigt, har folk från halva världen i örat - så smidigt det är att konferera nuförtiden!

Stressade hem från stallet, efter att ha gett hästarna lunch. Hann precis lyfta luren innan faxen gick på. Hade varit snyggt att missa mötet och skylla på en häst. Populär jag hade blivit. Men det är klart - jag kan knappast kräva att mina kunder ska ha förståelse för mina privata prioriteringar.

(Paus - nu måste jag prata...)

Många spännande projekt på gång och till hösten blir det mycket tid ute hos kund. Hoppas att Sanna går i skolan 1 timme längre än i 2:an, annars blir det tajt för mig att hinna hem. Men - kanske kan hon ha egen nyckel från 3:an? Det hade jag, men å andra sidan så var det ju i början av 80-talet - tiderna har ju förändrats. Måste komma ihåg och prata med Elisabeth om Davids dagistider. 8-13-lyxlivet han har vant sig får nog modifieras något - även om jag fortfarande hoppas att jag ska kunna vara hemma här med barnen och deras kompisar på eftermiddagarna. Tycker ibland att jag har alldeles för lite tid med barnen, men inser ändå hur lyckligt lottad jag är. Och barnen, som kan ha kompisar flera gånger i veckan. Hade jag jobbat till 17, behövt pendla, därefter lagat mat, hjälpt till med läxor och fixat med barnens aktiviteter, hade jag aldrig pallat med att ha huset fullt av barn på vardagarna. På så sätt har jag det förstås bra. Att det sedan nästan alltid blir kvällsjobb och helgarbete är ju inget någon annan behöver ha ont av, än just jag. Får emellanåt känslan av att jag är igång precis hela tiden. Fick häromdagen en kommentar om hur bra man har det som egen företagare. Förvisso - jag tänker inte klaga. Men den som tror att det inte ligger både svett och tårar bakom och en jäkla massa arbete tror fel. Lika mycket som folk kan önska att de "styrde" över sin egen tid (vilket de isådana fall skulle märka att man inte gör), kan jag önska mig ett vanligt åtta till fem jobb. Att jag sedan säkert aldrig hade valt att arbeta heltid är en annan femma - det jag menar är regelbundenheten. Vissheten om vad som förväntas, vad jag ska göra och att jag kan smälla igen dörren och lämna det där jäkla jobbet bakom mig för dagen. Det är också frihet.

Herregud, vad djupsinnig jag tenderar till att bli så snart jag skriver här. Bäst jag slutar.

Nu är vi i Spanien igen

Ligger på sängen och känner mig helt däckad efter en fantastisk middag på favorit WOK:en i Spanien. Kan inte skylla på för mycket alkhol - bara alldeles för mycket fantastiskt mat. MUMS! Har varit i Spanien sedan i tisdags och har hunnit med många kära återseenden, härliga bad i pool och hav, god mat och framträdanden. Idag hade många av Sannas Spanienvänner dansavslutning och vi var naturligtvis på plats. De duktiga dansöserna fick en underbar ros av Sanna och David, som Anna tagit med från sitt "nya" jobb på Flor Valentin.

I tisdags när vi kom gick vi direkt och hyrde bil på flygplatsen. När vi sedan kom körandes in i våra gamla kvarter kändes det precis som om man var hemma. Kändes inte som om vi skulle åka hem igen på lördag, imorgon alltså. Sanna tycker dessutom att vi likagärna kan stanna, eftersom pappa ändå bara jobbar när vi är hemma. Ja, hade min planering varit lite bättre, så hade vi lika gärna kunnat stanna terminen ut. Sanna hade ju kunnat gå två veckor i sin spanska klass. Men, det får bli en annan gång.

Här nere är allt sig likt i alla fall. Kompisarna finns på plats och är lika gulliga och omtänksamma som alltid, solen skiner, tempot är härligt lugnt och det är lätt att trivas. Läste precis på aftonbladet.se att solen kommer till västkusten i helgen - bara att åka hem och fortsätta att njuta av livet. Skönt. Med på flyget imorgon är Annas mamma, Ulla, och Sibban - favorithunden. Sedan kommer Anna och barnen i mitten av juni - skönt att veta att det inte är så länge tills vi ses igen. Och planer på nya besök har vi naturligtvis redan. Spanien är och förblir en del i våra hjärtan och som vi knappast vill lämna bakom oss.

Ja, vad härligt det är och vad lyckliga vi kan skatta oss att ha så många underbara vänner världen över. Dels hemma runtomkring oss, dels här, i vårt andra "hemma". TACK alla för att ni finns.

Bilder följer senare. Som vanligt.

David cyklar!!!

Davids första dag på dagis blev bättre än jag först trott. Ja, han började morgonen med att gråta, vilket försenade oss. Men efter 4 timmar på dagis var han nöjd. Det var kul med alla saker, i viss mån även kompisarna (även om han saknar jämnåriga pojkar) och de gulliga fröknarna. Och hör och häpna: När jag kom dit cyklade han omkring på en dagiscykel och böjde på sitt knä! Inte fullt ut förstås, men mer än sedan vårt senaste läkarbesök. Känner mig jublande glad och håller tummarna för fortsatta framsteg.

Solen fortsätter att skina och jag kan inte njuta nog av den härliga våren. Sa till Martin häromdagen, att det är bara ett litet hus i Spanien med tillhörande täppa som saknas (då kan vi ju ha vår nästan året om!). Jag får väl lägga in en extra "kampanj" under vår Spanienvistelse längre fram i maj. Spanienvänner - vad jag längtar efter att träffa er igen!

En något mindre roligt inslag i vardagen är just nu en trotsig 8-åring som blir supersur för minsta lilla motgång. Själv känner jag att jag har oerhört svårt att bemöta det beteendet på ett konstruktivt sätt, så jag hoppas att någon av er bloggläsare kan ge mig ett kreativt tips på hur man själv undviker att bli skitförbannad när man får sig oförtjänta slängar. Kan nästan känna hur det kokar inombords ibland, och när bägaren väl rinner över, så känner man ju sig knappast som världens bästa förälder. Tycker att det är ytterst svårt att hitta "rätt" väg i just detta, för om jag försöker prata med dottern, så är hon inte sen med att bli ledsen och verkligen tycka att hon är sämst på hela jorden, och det är ju inte det jag vill få henne att känna. Hmm. Hoppas att detta växer bort snart - annars tänker jag ta mig en lång ensamsemester och bara bry mig om mig själv.

Martin åker till Skottland i nästa vecka, så då blir det återigen 5 dagar på egen hand. Hoppas alltså att övergångsåldern (som kanske lika mycket drabbar mig för tillfället) växer bort fram till dess - annars blir det långa 5 dagar. Eller också går det lika bra som det brukar när jag är själv med barnen. Hemskt att erkänna, men ofta funkar allt bättre då. Som om alla gör sitt yttersta. Eller som om man slipper att plocka efter och ansvara för ytterligare en person. Beroende på humör kan man ju välja hur man vill se på det.

Nu ska det bli stallsysslor - men jag skriver nog snart igen.

Hopp om livet!

Ja, så har vi då åter varit på Östra för att kolla benet. Böjprovet gick väl att genomföra sådär - David är ju fortfarande väldigt stel i benet, men doktor Fabian sa i alla fall att knät kändes stabilt och att korsbandet nog inte är av i alla fall. Ingen hade kunnat vara lyckligare än jag. Nu måste David börja böja mer på benet. Fick tid för återbesök i slutet av maj (tyvärr inte samma läkare) och då borde han ha full rörlighet igen. Känner mig tveksam till det i nuläget, men ingen är gladare än jag om Fabian har rätt. På måndag blir det alltså dagis igen - blir konstigt att inte ha honom vid min sida hela dagarna - har vant mig vid det och det är absolut det enda positiva som kommit ur detta trauma: Att jag och David fått så jättemycket kvalitetstid tillsammans och kunnat göra så många roliga saker. Det har varit ett underbart avbrott i livet och kanske finns det en orsak till varför olyckan inträffade.

I alla fall lätt att tro det, så här i efterhand. Fortsätter min rapport när nya framsteg gjorts! (Det är nästan som när båda barnen lärde sig gå - man letar efter framsteg varje dag och gläds oerhört när de inträffar).

Martin åkte på traditionsenligt Valborgsfirande till Alingsås för någon timme sedan (läses fylleslag). Kan inte förstå det roliga i att dricka sig full och säkert odräglig när man så sällan träffar sitt ungdoms grabbgäng. Vid 36 års ålder borde de ha kommit ett steg längre i utvecklingen. Men så är det ju män det handlar om (eller stora barn, för något annat lär de aldrig bli). Antar att det förklarar det hela.

Funderar över vad jag ska hitta på med barnen. Firande vid Valborgsbrasan uppe vid sjön eller kanske Liseberg? Hmm, får se hur jag gör.