Mitt lag...

Sååååååå nöjd över mitt älsade HVs 4:e SM-guld! Minns det första från -95 som om det var igår. Första året jag inte kunde stå och trängas bland Klapp&Klang-gänget i Rosenlundshallen, på grund av flytt från Götet. Men, så snygg (??!) i min guldtröja på Step-passen på Fysiken. Ja, tänk vad tiden går... Har inte varit i nya Kinnarps Arena och inte på en enda hemmamatch sedan jag flyttade hemifrån, men de blågula färgerna sitter etsade i själen, liksom hejaramsorna och de glada påropen. Vi sjunger HHHHHHHHHHHHHHHHVVVVVVVVVVVVVVVVVVVV (klapp, klapp, klapp, klapp) HV71!

Bild från http://www.hv71.se

Dödsskjutning i trädgården!

Döm av vår förvåning när vi i söndags morse stötte på ett rådjur liggandes framför häcken, precis framför huset. På skakiga, och några för få, ben släpade den sig någon meter bort när Martin gick ner för att hämta tidningen. Skadad i trafik slog vi fast, och jag ringde polisen. Efter 5 minuter ringde jaktansvarig och efter ytterligare 5 var han här. Tror bössan måste ha legat laddad i bilen. Stod med barnen på altanen när han sakta kom körande på uppfarten, stannade bilen, gick ur, lyfte bössan och pang! Lite dödsryck senare (David var naturligtvsi framme innan sprattlet upphörde!) kikade vi på den stackaren, som hade fått flera ben krossade. Benpiporna stack ut på ett bak- och ett framben, så det blev nog en välkommen vila för det lilla djuret (som egentligen var ganska stort och hade pälsklädda horn!) Ner i en blå sopsäck och så var de borta. Tänk, vad man kan få uppleva - i en vanlig villaträdgård!

Infektion och jobb grusar maskineriet

Infektion och alltför mycket jobb har under den senaste tiden grusat maskineriet rejält och jag får be alla nära och kära om ursäkt för att jag inte hört av mig med någon vidare frekvens på sistone. Jag som ALDRIG brukar vara sjuk (har åtminstone inte haft en enda sjukdag på 9 år som egenföretagare) verkar just nu vara mottaglig för allt. Började egentligen redan strax före jul när jag troligtvis fick en släng av "svinet", sedan halsflussen för 3 veckor sedan och nu en ny halsinfektion med feber. Visst, man är mer mottaglig efter avslutad penicillinkur, men herregud - var ju en konstant utomhus i friska luften en hel vecka efter medicinintaget, så lite motståndskraft tycker jag ju att jag borde hunnit bygga upp. Men icke. En klok vän, tillika sjuksyrra, läxade upp mig och påpekade att jag tränade väldigt mycket inför tjejvasan och att när jag sedan tog ut mig så till den yttersta grad på dagen D, så försatte jag förmodligen immunförsvaret ur spel. Det ligger nog något i det, även om det naturligtvis tar emot att erkänna att 47,7 mil på skidor (och jag vet inte hur många andra träningspass) säkert var lite överdrivet... Tyckte jag kom igång riktigt bra med 3 pass på Sportlife förra veckan, men tji fick jag igen. Ska nu snällt vänta ut denna infektion, men sedan hoppas jag verkligen kunna komma igång igen. Om inte annat med härliga morgonpromenader, som jag liksom tidigare år får inpiration av genom att läsa Molles blogg. Så om ni om någon vecka ser en grön jacka och en neddragen toppluva (jag släpper inte mössan i första taget) skynda förbi i morgondimman vid 6-tiden - ja, då vet ni att jag (åtminstone tillfälligt) blivit frisk från infektioner och annan skit.

Jobbet håller för övrigt på att ta kål på mig, så jag inbillar att även jobbstressen påverkar allmäntillståndet och gör mig mer mottaglig för allt som rör sig i luften. Men, jobb innebär ju som bekant också pengar, som i sin tur innebär att man kan börja drömma efter nya semesteräventyr. Om vår vecka i Italien under påsken ska jag skriva om en annan dag. När jobbfronten tillåter. Må så gott tills vi hörs igen.

Stackars mamma

Vilken vecka det har varit... Just när jag börjat återhämta mig efter halsflussen, har stackars mamma gått och blivit sämre igen. Inte för att det påverkar min fysiska hälsa, men det känns otroligt tråkigt att inte kunna finnas till hands på närmare ort. Nåja, skadan är absolut ingen nyhet, men långfärdigheten inom sjukvården har gjort att svaret låtit vänta på sig, även om både hon och vi omkring naturligtvis har anat det värsta. Så kom då domen i veckan: 2 nya frakturer i bäckenet (utan att hon vet med sig att ha gjort någonting) och de 3 sedan tidigare fortfarande oläkta. Inte undra på att hon har ont, stackarn. Blir samtidigt så besviken över svenska välfärdssystemet, som i hennes fall visat sig inte alls fungera. Får återigen tacka övre makter för att jag har fördelen av att ha privat läkarvård, som hittills (det bör nog understrykas för säkerhets skull) fungerat klanderfritt. Ja, utmärkt, faktiskt. Som det ska göra när man är dålig och redan i ett utsatt läge.

Förutom tråkigheterna med mamma är allt faktiskt bara toppen. Jobbet känns för närvarande både kul, lagom och utmanande, barnen är friska och mår bra och mannen gör inget större väsen av sig! Kissen har, årstiden för vana, lyckats få ett ormbett i kinden och töms nu dagligen på diverse klet och gojs. Men, i år är huvudet åtminstone inte dubbelt så stort. Nejdå, han har repat sig riktigt bra. Alsolsprit och Voltaren funkar utmärkt för hemmaveterinären! Blev precis bjuden på "bonnkakor" som maken bakat tillsammans med barnen. Nu har de åkt iväg på friidrottsträning, så jag ska passa på att få lite gjort här hemma innan det blir fullt ös igen. Kramar till alla.

Mer död än levande

Mer död än levande är verkligen ett uttryck jag upplevt live sedan i tisdags kväll. Fruktansvärda smärtor i hela kroppen, med känslan av svullna organ, onda leder, halsont och skallebank. Till detta en konstant temp på mellan 38 och 39 - som ni förstår känner jag mig inte alltför tuff! Fick i alla fall en tid på vårdcentralen nu på morgonen, där de konstaterade halsfluss, så nu har jag förhoppningsvis fått medicin som hjälper. Ska genast ta mig tillbaka till sängen - var bara tvungen att rensa upp bland jobbmailen... Usch! Idag är en dag, som jag inte föredrar att vara ensam företagare!

KM i slask

Jodå, visst blev det ett KM... I slask och riktigt risiga spår. Jag lyckades också med konststycket att valla bort mig, så att jag fick staka i nedförsbackarna, men 6 km på 32 minuter får jag ändå känna mig nöjd med. (även om minuttiden i tjejvasan var lägre!) David och Sanna lyckades vi också få upp. David tappade staven 3 gånger och var förbannad som bara den efter att inte ha kunnat göra sig själv rättvisa. Sanna däremot hade, enligt Martin, korsat mållinjen med ett stort smile på läpparna och sagt: Åh Gud, vad det här är roligt. Tycker att hon var tuff som åkte 3 km alldeles själv genom skogen i mörkret. Hon hade visst kört en hejaramsa högt för sig själv, för att inte känna sig ensam: Ett och två, heja på! I min startgrupp körde två riktigt rutinerade orienterare - för den som inte stött på denna skara av idrottare, kan jag säga att några mer träningstokiga vinnarskallar finns inte. Förra helgen samlades de och sprang 18 km (vart undrar jag fortfarande, men de tycks inte ha några begränsningar över huvud taget och springer väl över snö och is som om det inte vore någonting!) Ja, de är imponerande! Ändå lyckades jag komma i mål inom samma minut som dessa båda tävlingsdamer. Stör mig förstås att skidorna inte var bättre - jag hade naturligtvis gärna spöat dem! Men, jag får väl försöka komma som underdog nästa år istället! Fniss! David ville ha ett nytt KM på en gång, som revansch för stavtappet - ja, den ungens vinnarskalle... Har nog fått både min och Martins x 10!

Nu har jag i alla fall tänkt att lägga skidorna på hyllan för den här säsongen, om det nu inte kommer lite ny snö...

Ha en underbar helg! Nu ska jag på Body Balance!

Skidabstinens eller dumdristighet

Led i måndags av grav skidabstinens och tänkte att ett besök i längdspåret kunde vara härligt på lunchen. Sagt och gjort. Min käre make jobbade hemifrån efter en veckas frånvaro, så honom lyckades jag övertala att delta i mina galenskaper. Orsaken till att jag skriver galenskaper, är att jag redan visste att spåren började bli under all kritik. Men, har man blivit frälst, så har man. Sagt och gjort. Gjorde ett försök att valla skidorna efter isigt underlag och strålande sol med många plusgrader. Funkade hyfsat. Över förväntan. Hade bestämt mig för att det skulle bli 8 km. Näst sista varvet. Spåren var ruskigt snabba. Snön isig och grovkornig. Lyckas då med konststycket att trassla in högerstaven mellan benen. Eftersom den är fast runt handleden med kardborre, låser jag alltså fast hela armen mellan benen och går stenhårt i backen. Med huvudet först. Rispar upp höger kind och öra - hör riktigt hur snön river. Ett duktigt bränn/rivmärke blir resultatet och blåmärken på knä, höft och axel. Och en rungande skallebank. Aj, aj, aj. Nåväl - för den som tvivlar så åkte jag naturligtvis även det sista varvet, envis som man är, men oj, vad skönt jag somnade när jag kom hem. Ja, så kan det gå, när man är envis som få!

P.S. Igår var jag naturligtvis tvungen att åka igen - dock var spåret så dåligt, så att 4 km fick räcka. Ikväll väntar, men absolut endast om spåren är bättre, KM i längdåkning. Gissa vem som kommer att stå på startlinjen då? MEN - alltså, endast om de gjort något åt spåren under natten/dagen. Under de förhållanden som rådde igår, tror jag inte att det är möjligt att anordna något KM. I vart fall har jag ingen lust att åka i vattenskidebreda spår med genomslag. Vore rent idiotiskt att ens tänka tanken... Nog bäst att koka lite blåbärssoppa i alla fall - för säkerhets skull.

Statistik

Gjorde lite efterforskningar på nätet för att ta reda på vilken placering jag egentligen fick i Tjejvasan. Tycker att det är ruskigt kul med siffror och statistik. En kille under signaturen "Bestefar" verkar ha insyn i alla möjliga och omöjliga register och skickade en alldeles fantastisk sammanställning till mig. Av totalt 7367 åkare som tog sig i mål, var jag 1013:e kvinna över mållinjen. Jag var 22:a i min startgrupp (av enligt uppgift ca. 800) och blev , om uppgifterna stämmer, inte omåkt av någon åkare i senare startgrupp. I spåret vill säga - sedan fanns det nog en och annan som åkte snabbare än jag, men de kom i varje fall aldrig i kapp under loppet! Jag känner mig så ruskigt nöjd med mig själv - det är nästan så att jag sitter här och klappar mig själv på axeln och ser på mig själv med beundran! Allt i anti-jantelagsstil, men jag tycker verkligen att jag varit riktigt bra. Förträfflig. Utmärkt. Ibland ska man tillåta sig att skryta med sig själv. Ge sig själv en dunk i ryggen. Som när man uppnår något man inte riktigt trodde på. Något man strävat efter. Och så känslan av att lyckas... Den är skön!

Trött men oerhört lycklig

Snöfall, skidor, stavar, glädje, tårar, svett, 30 km och riktigt ont. Blanda de ingredienserna i en skål och vips har du framkallat känslan av att ha åkt Tjejvasan.

Men vi tar väl det från början?

Ankomst Mora fredag em. Fullt pådrag. Nummerlappsutlämning, några desparata inköp och skidorna för vallning. 800 spänn. Delux förstås. Creme de la creme. Kunde man ju inbilla sig.

Fredag natt. Otroligt nervös. Hjärtklappning. Nästan ingen sömn alls.

Lördag morgon: Laddad inför god frukost, men nervositeten satte stopp efter en halv fralla, några skedar gröt och ett ägg. Fattar inte vad jag är så orolig för. Förutom: Kommer det att finnas plats på bussen, kommer vi fram i tid? Hur ser det ut vid start? Kommer ryggen att fixa detta?

På startlinjen: Mäktig känsla. Massor av folk. Wow. Fantastisk organisation. Startskottet går och vi är iväg.

Loppet: Är inte många framför mig från min startgrupp. Fruktansvärt mycket uppför första milen. Bakhalt. Jävla dyr valla. Jagar snart ikapp folk från startgruppen som startade 15 minuter före oss. Gott med sportdryck. Jagar vidare. Oerhört törstig och varm. Dags för lite utförsåkning. Tyvärr folk som ligger före i spår och plogar sig ned. Jag ropar: Kommer bakifrån vänster. Folk går ur spår och skidorna får göra jobbet. Fantastiskt glid. Tigger mig till lite vätska efter 13 km. Kämpar mot nästa vätskekontroll och sliter av mössan och byter mot krångligt pannband. Pratar lite med folk jag passerar i spåret. Trevligt. Men jobbigt. Mer uppför än vad folk gjort gällande i förväg. Jagar ikapp massor av människor som startat 30 minuter före mig. Inser att jag ändå åker på ganska bra. 9 km före mål, sista kontrollen. Har varit ute i nästan 2 timmar. Inser att jag har möjlighet att slå min "målbild" på 3 timmar. Öser på för allt jag är värd, vilket inte är mycket vid det här laget. Kämpar för att hålla farten. Passerar ett gäng som startat 45 minuter före mig. Ser sista uppförsbacken, svänger in på målrakan. Vilken härlig känsla. Är helt slut när jag korsar mållinjen och vill egentligen bara lägga mig ned och kräkas. Inser att det kommer att väcka för stor uppmärksamhet i media (fniss), så jag smyger mig istället vidare bort mot vätskedepån. Måltid 2 timmar, 41 minuter och 4 sekunder. Av med skidorna och 2 km till fots till hotellet. Stel. AJ! In på hotellet, varm och lång dusch. Stretch i bastun. Sedan 50 minuters massage hos sjukgymnast. Bästa massagen någonsin.

Tidigt i säng efter god middag. Tänkte att jag nog skulle sova gott efter denna utpumpning. Men icke. Lång och vaken natt.

Tidig frukost söndag morgon och rustar för hemfärd strax efter kl. 8. Då är bilen död. Efter diverse återupplivningsförsök ringer jag assistanskåren som kommer och fraktar bort eländet, ordnar med hyrbil och kl. 14 (!!!) kan det bära av hemmåt. Trötta var vi minsann när vi kom hem till Nödinge igen.

Kanske ska åka riktiga vasaloppet i helgen och hämta hem bilen från Mora? Nej, kära vänner: Den dagen då jag säger det med ens lite allvar i rösten, påminn mig då om att min spontana känsla efter loppet var att man rent av måste vara sinnessjuk för att genomföra 9 mil på skidor.

Men 3 mil, det gör jag gärna igen. Men hellre med strålande sol, 5 minus, både glid och fäste under skidorna och med många av er i sällskap. Jag har naturligtvis lagt in önskemål om rum på hotellet även till nästa år...

Nu bär det av!

Trots snö, ishalka och varningar om att man bör undvika vägtrafiken i helgen, så har det blivit dags för att ta sig den långa vägen till Mora. Skänk mig en tanke i bilen på vägen upp och hem, och kom gärna med några glada pårop som hörs hela vägen upp till starten i Oxberg och på min fortsatta väg i spåret mot Mora. KRAMAR i massor - jag önskar att jag det var många av er jag skulle dela min resa med. Och Maria och Kerstin - jag bokar hotell för nästa år, så ut i spåret med er!

Aj, aj, aj...

Just nu inte enbart dystra väderprognoser till helgens Tjejvasa... Har sabbat ryggen och fått en låsning uppe mellan skulderbladen som strålar ut mot nacken och ned i ländryggen. Förmodligen efter all snöskottning i helgen... Felbelastning och stelhet gör tyvärr att även diskbråcket gör sig påmint, så just nu känns det faktiskt rent för j-ligt. Har fått ställa in all träning igen, både på gym och i längdspåret. Får verkligen hoppas att det fungerar att vila sig i form - februari har haft alltför många dagar utan träning. Har det inte varit väder som ställt till det med igensnöade spår, så har det varit en igensatt näsa som satt stopp för min framfart. Nu lovar de mer snö till helgen - egentligen glädjande för en vinterfantast som jag, men just när jag ska ut och köra på vägarna, så känner jag mig inte lika överförtjust. För mycket snö i spåret på lördag kommer väl dessutom göra resan tusen gånger värre, så därför hoppas jag att min sinnebild kan gå i uppfyllelse: Strålande sol på startlinjen, ett par minusgrader, ingen vind... Nu ska jag ringa sjukgymnasten och se om jag kan krångla mig till en tid i hennes överbokade schema. Håll tummarna - som det känns nu, så krävs det ett mirakel för att jag ska kunna genomföra detta. Och för den som är nyfiken på utvecklingen, så är det nog möjligt att följa startnummer 5082 på webben på lördag!

OS-yra och snöyra

Snön fullkomligt vräkte ned i längdåkningsspåren igår kväll och trots skyddande glasögon hade jag stora snövallar under ögonen! Inte nog med att det råder snöyra - här på Fyrklövergatan råder också fullständig OS-yra med alldeles för sena kvällar och trötta morgnar! Blev så glad för Anjas brons igår, som man verkligen måste säga att hon vann, efter den hemska kraschen i onsdags. Hoppas på fler medaljer från längdskidåkarna ikväll, som med all säkerhet kommer att fånga vårt intresse. Vill också passa på att önska er alla en riktigt härlig helg. Själv hoppas jag på fortsatt snö och att snöteamet ska kunna packa nysnön rejält i Dammekärr, så att det kan bli lite mer skidåkning i helgen. Idag ska spåren enligt uppgift vara väldigt lösa, så det får nog bli en vilodag. Må så gott, vänner!

Sportlov och mer snö

Snön ramlar ned som mjuka bomullstussar utanför fönstret och landskapet hade inte kunnat vara så mycket vackare än så här. Dessutom underbart härligt med ett vintervitt sportlov! Sanna är hos mormor och morfar och har deklarerat att hon minsann tänker vara borta hela veckan, medan David insisterade på att återvända till hemmet omedelbart efter en övernattning hos farmor och farfar. Mycket väntade scenarier för de båda. Att vara hemma är verkligen det David uppskattar mest, medan Sanna inte har det minsta problem med att vara borta från mamma och pappa. Tänk, så olika det kan bli.

Davids dygn hos farmor och farfar hade både genererat bad i simhallen, skridskoåkning med kusin Elias, besök på Nolhaga djurpark, en tur till leksaksaffären, pepparkaksbak (!!!) och fullt ös med kusinerna Elias och Elina, som också dök upp hemma hos farmor och farfar igår kväll. Tro 17 att han ville hem efter det: Han insåg väl att han redan fått uppleva allt som Alingsås hade att erbjuda på mindre än 24 timmar! Idag vill han åka slalom i Alebacken - vi får se vad tiden räcker till. Jag måste ju jobba lite på dagtid också!

Har varit kasst med träningen de senaste två veckorna. En förkylning efter mormors begravning tvingade mig att slå av på takten ytterligare, men denna vecka hoppas jag kunna komma igen, även om jag fortfarande känner mig lite tråkigt snorig. Ska försöka komma upp till spåret för en mil idag, imorgon ska jag på spinning och core på Sportlife. 2 x 30-minuters pass som är perfekta att kombinera. Sedan får det väl bli lite mer skidåkning längre fram i veckan, om det inte blir alltför mycket lössnö i spåren. Från lördag och framåt blir det mest fokus på att äta rätt och lägga in lättare träningspass - då är det ju bara en vecka kvar till tjejvasan!

Hade en härlig helg med besök från Småland. Familjen Salomonsson förgyllde vår tillvaro i dagarna 3 och det var som alltid lika trevligt. TACK! Ser redan fram emot nästa tillfälle att ses.

Nu ramlar visst mailen in med rasande fart, så det är väl bäst att försöka fokusera lite på arbetet igen. Vi hörs!

Halvvägs till 70

Efter sång och paket på sängen i morse plingade det till i mobilen (som jag för en gångs skull hade någorlunda nära till hands, trots att det är helg...). Det var min morbror som ville skicka en erinran om att jag om lika många levnadsdagar firar min 70-års dag! Har sedan fått många betydligt trevligare och charmigare sms, mail och telefonsamtal under dagen, som inte fått mig att känna mig fullt så gammal! Tack för alla era tankar och virtuella kramar!

Tillbringade fredagen i Småland, då det blivit dags att ta farväl av min mormor som gick bort den 14 januari. Sanna sjöng så fint och såg så änglalik ut bredvid den vita kistan. Som tur var blev det hennes tur direkt efter orgelintrot - ju närmare själva avskedet vi kom, desto mer känsloladdat blev det naturligtvis i kyrkorummet och mot slutet var det ganska jobbigt för både David och Sanna. Trots att det var en gammal och sjuk människa som lämnat jordelivet, blev det förstås sorgligt att ta farväl vid kistan. Känns ändå bra att de var med - de har haft så många frågor och funderingar sedan Helena dog och vi valde att lämna dem hemma. Nu känns det lite som om cirkeln är sluten. Och det är faktiskt ganska skönt, att Helenas begravning inte längre är den senaste vi varit på.

Fredagskvällen beslutade vi att avsluta på Toftaholm Herrgård, där vi avnjöt en perfekt komponerad 3-rätters. Kändes på ett sätt konstigt att "fira" min och mammas födelsedag på en sorgens dag, men faktum är att det blev en alldeles perfekt kväll, så så här i efterhand var det verkligen det bästa vi kunde gjort.

Nu väntar en fulltecknad arbetsvecka och förhoppningsvis mer skidåkning. Denna vecka har det inte alls blivit så många mil jag hoppats på, men ibland behöver man ju faktiskt lite tid till rekreation och eftertanke också, så jag tänker inte gräma mig över det. Jag får väl hoppas att jag vilat mig i form!

Tack för award

Molle och Tirre har förärat mig med en award, som jag inte lyckats kopiera över i denna blogg (och jag orkar för tillfället inte skriva in texten manuellt). Tackar i alla fall för utmärkelsen och skriver åtminstone ned 7 fakta om mig själv.

1. Jag hatar inälvsmat och kikärtor (konsistensen och färgen är ungefär den samma!)

2. Jag har blivit värsta längdskidåkarfantasten i vinter och längtar till nästa mil så fort jag avslutat den senaste.

3. Har sedan vi fått barn blivit ruskigt flygrädd och fick verkligen hyperventilera i turbulensen som rådde på väg hem från Cypern -08. Åker sedan dess mycket hellre till västra delen av Medelhavet.

4. Någon gång i livet skulle jag vilja testa på en ny affärsidé, där jag kan renovera gamla möbler, sy gardiner och vara allmänt pysslig.

5. Jag har alltid velat lära mig holländska, men hittills aldrig prioriterat att göra det.

6. Tror att jag egentligen skulle blivit född i Italien eller Spanien, eftersom jag nästan jämt längtar dit.

7. För ett antal år sedan sa att jag skulle pensionera mig när jag blev 35, men att jag med endast 3 dagar dit inser att så inte kommer att bli fallet! :) Även om det sades på mer skämt än allvar, hade jag i ärlighetens namn inte alls tyckt att det vore så dumt.

Awarden skickar jag vidare genom detta enkla inlägg - den som känner sig manad får gärna avslöja 7 fakta om sig själv, som kanske hittills är okända för omvärlden. Ser med spänning fram emot att läsa om dem.

Sommarplaner i vinterlandskap

Jag tillhör verkligen den skara som njuter av vintern i allra högsta grad och längtar egentligen inte alls till sommar och värme så länge som snötäcket ligger kvar och temperaturen håller sig på minusskalan. Men visst känns det ändå underbart att veta att sommaren väntar där bakom snösmältning, slask och vårregn. Igår gjorde sig sommaren lite extra påmind här på mitt kontor, då sommarens resa till ännu mer somriga breddgrader blev bokad. 2 veckor i våra gamla omgivningar på spanska fastlandet tänkte vi inleda semestern med och barnen blev så ivriga att de nästan glömde bort hur kul det är med pulkaåkning och ville att det skulle bli sommar direkt. Blir naturligtvis jättekul för både dem och oss att träffa våra Spanien-vänner. Och kanske kan vi förverkliga några av de utflykterna vi inte riktigt prioriterade 2006, som t.ex. mysiga och hissnande Ronda...

Och kanske lite playa-liv i Nerja (vi skulle gärna testa några av de mysiga badvikar fam. Fritzell skickat bilder på), eller varför inte uppleva en favorit i repris, Tarifa?

Bilder från Nerja.

Vad härligt att ha detta att se fram emot! Får bli min tröst när djävuls-perioden på jobbfronten drar igång nästa vecka. Ja, vi befinner oss återigen i den perioden av året. Kan inte fatta att det redan är dags igen... Men, med dessa bilder för mina ögon ska det nog gå vägen även i år.

...rosor på kinden och solsken i blick...

Jag ska villigt erkänna att motivationen inte låg på topp i går morse när man skulle återvända till vardagen efter en lång och häääääääärlig ledighet, men när jag satt här och kikade ut från mitt fönster igår och allt som mötte mig var strålande sol från en klarblå himmel och gnistrande snö, så kändes det ganska ok att jobba ändå. Mina triceps skriker efter vila, men jag kunde inte annat än att beta av 11 km i längdspåret på lunchrasten idag - himlen var lika blå som igår, solen lika härligt lysande, snön lika bländande vit och ja - jag hade nästan en salig upplevelse uppe i spåret. Jag, naturen, fågelsång... (och ett gäng pensionärer). :) Stunder som dessa är det svårt att önska sig mer av livet. Lycka i kropp i själ - vilken fulländning!

Och för er som inte testat Nödinge förut - gör det gärna i vinterskrud - längdspåret i Dammekärr är varmt att rekommendera.

Underbara vinter

För ett vinterfreak som jag kan livet naturligtvis inte vara annat än på topp när snön lyser vit och temperaturen kryper ned under i alla fall för västkusten normala förhållanden. Nästan 20 centimeter nysnö (värsta pudret) under gårdagsdygnet höll oss ute under nästan hela onsdagen och barnen åkte längdskidor i trädgården timme efter timme. Jag och Martin tog en sväng i Dammekärr på eftermiddagen och lyckades även lura med oss fröken Björk. Att vi inte förfrös oss har vi Dammekärrs vänner att tacka, som lämnat pannrummet öppet. Skönt att tina fingrar och tår efter första kilometern - sedan höll vi minsann värmen. Kanske berodde kylan på de för en gångs skull inte perfekta skidspåren - nysnön hade gjort spåren till en vintrig version av plockepinn och i första backen flög både skidor på stavar åt alla möjliga håll för personen bakom tangenterna - är lycklig över att min rygg höll! Annars har spåren på Dammekärr verkligen varit toppen från dag 1 - idag ska de vara nypreppade, så naturligtvis blir det ett nytt besök idag.

Firade nyåret i Sälen. En veckas skidåkning gjorde gott efter en hektisk jobbmånad och även om det var riktigt kallt, så njöt vi verkligen i fulla drag. Jag och Martin körde längd på kvällarna, som kallast i minus 22. Brr! Nyårsafton firade vi med Mikael och barnen - blev mer påtagligt än på länge att Helena inte var med oss, men kvällen var verkligen jättemysig och hellyckad, så jag är glad att vi blev inbjudna och fick fira med familjen.

Scouterna i oss kom minsann fram under Sälenveckan. En kväll gick strömmen och det blev nattsvart både i och utanför stugan. Dubbla långkalsonger på och hela familjen under täcket. Massor av värmeljus och mysigt värre. Efter knappt 2 timmar kom den tillbaka och på den korta stunden hade stugan blivit rejält avkyld (minus 24 utomhus), så det var tur! Vi skrattade gott åt oss själva och vår "överlevnadsinstinkt", som dock höll oss varma och goa!

När vi kom tillbaka till Nödinge möttes vi av en plogad uppfart - tusen tack Niklas för hjälpen! Blev otroligt glada och tacksamma! (och skönt att inte behöva ta itu med snöröjning så fort man kom hem). Hoppas att vi kan anlita Svenssons snöröjning fler gånger om Fader Frost har tänkt sig att stanna. :) Härligt med vänner som skickar en tanke när man är bortrest.

För den som vill ta del av mitt Bambi-liknande premiäråk i Dammekärr, se bilden ovan (som för övrigt även finns för åskådning på alehofs hemsida!) - som tur är blir skidtekniken bättre för varje övningstillfälle. :)

Vasas Vassa Brudar

Ja, visst är det ett slående namn vi går under, vi galningar som, faktiskt via Helena i många fall (ja, hon som gick bort alldeles för tidigt i höstas), blivit uppmuntrade att åka Tjejvasan?! Idag öppnade 200 meter längdspår uppe i Dammekärr och jag blev visst första man (kvinna) ut! Såg att någon från snöteamet stod och fotade under mitt första varv, där jag hade full sjå att hålla armar och ben i styr. Finns risk för att jag hamnar på fler hemsidor framöver - jag ska gärna bjuda på en länk och ett gott skratt... :)

Blev i alla fall 30 varv på det dryga 200 meters långa spåret, så nu är de första 6+ km tillryggalagda. Planen är att kämpa vidare imorgon och sedan får väl skidåkningen helt enkelt ersätta de dagliga promenaderna framöver, så länge snön behagar stanna. Den som vill får gärna göra mig sällskap i spåret.

En riktigt härlig jul till er alla

Vill bara passa på att önska alla nära och kära en riktigt härlig jul. Har precis gjort kola med barnen, en hårdare och en mer tuggvänlig version (läses en mindre och en mer lyckad sats!) och känner mig alldeles skönt avslappnad. Har nog inte alla klappar klara egentligen, men jag tror helt enkelt att jag bara bestämmer mig för att det får räcka som det är, trots orättvis fördelning i antal. Nu vill jag bara njuta av julmys och vi är bara timmar bort från en härlig julträff bland goda vänner ikväll. Skinkmacka och julgröt ryktas det om - MUMS! Må väl och ta det lugnt - det blir jul även utan alla måsten.