Vasaloppsåkare (och TV-kändis!!!) i mål!

Stolt och glad vaknade jag minsann idag efter gårdagens fantastiska skidåkning i Vasaloppet, dessutom oförskämt fräsch och pigg i muskler. Målgång skedde 7.45.31 efter startskottet i Sälen kl. 8 med Martin precis bakom mig. Kan lova att adrenalinet pumpade på målrakan, men för att kunna bläddra tillbaka till denna fantastiska dag i min digitala dagbok längre fram i livet, tar jag det från början.

Bilfärden upp mot Mora på lördagen gick som på räls. Efter alla turer till Dalarna sedan nyår gissar jag att bilen hittar dit helt på egen hand. In på John´s sport (som för övrigt måste vara Sveriges bästa sportbutik) för att kolla vallatips, vi bestämde oss snabbt för att köra en egen mix av tipsen från Rode, Swix och Start. En tur in i Vasaloppstältet kändes också nödvändigt, om inte annat så för stämningens skull.

Fortsatte ut mot Blyberg, där OK Alehof traditionellt hyrt en bygdegård för klubbens medlemmar. Var snabba med att ta plats i ett sexbäddsrum innan bussen anlände - alternativet, en öppen sal med madrasser på golvet, kändes mindre lockande - åtminstone som uppladdning inför ett Vasalopp. Härliga Alehofmedlemmar hade förberett mat och snart satt ett glatt gäng skidåkare och laddade med lasagne och chokladpudding. Efter det begav vi oss ned till vallaboden där full aktivitet rådde. Vissa pratade öppet och glatt om hur de skulle valla, eller helt skulle låta bli att valla, medan andra var lite mer hemlighetsfulla och menade att de inte riktigt hade bestämt hur de skulle valla ännu... Chefsvallare (!) Angelica tog i alla fall kommandot över våra egna skidor och lade Rodes Chola i botten, däröver ett tunt lager Start Universal med inslag av Rode Multi Grade. Efter kylning av respektive lager följde så 4 lager kallvalla, Rode Super Gialla. Kände mig nöjd över resultatet och ganska säker på att vi skulle få bra skidor.

Kl. 21 skulle det vara tyst i huset och även om vi kanske inte helt lyckades på den punkten, släcktes nog ljuset i vårt rum strax därefter i alla fall. Tryckte in ett par öronproppar i huvudet och hoppades på några timmars sömn. Kändes som om man låg halvt vaken hela natten, men kände mig ändå hyfsat utvilad när klockan ringde kl. 03.05. Upp till serverad frukost. En tallrik gröt och 2 glas mjölk, mer fick inte plats. Förberedde en dubbelmacka till bussen - tänkte att jag skulle hinna bli vrålhungrig tills starten skulle gå kl. 8. Klockan var inte mer än 04.14 när bussen lämnade Blyberg och resan mot Sälen inleddes. De flesta slöt nog ögonen och försökte vila en stund, men jag gissar att det var många som inte kunde slappna av helt och somna. Kände mig lugn som en filbunke. 05.25 stod vi och köade in till startled 6 och efter insläppet 5 minuter senare var det bara att placera ut skidorna och ta sig tillbaka för en värmande stund i bussen. Nästan minus 15 och det bet rejält i kinderna, så värmen i bussen kändes minst sagt välkomnande. Dubbelmackan smakade lika gott som jag tänkt några timmar tidigare och sköljdes ned med lite sportdryck. Stämningen på bussen blev alltmer spänd, kön till toaletten ringlade sig lång. Martin tyckte att jag hade kalla fötter och borde byta strumpor. Lät mig övertalas och krånglade av mig chipet kring högerfoten. Ställde mig i toalettkön för att slippa stressa i kylan utanför, men då blev det plötsligt väldigt bråttom att komma iväg till startfållan. Tänkte att jag nog skulle hinna kissa före start. Iväg med väska och säck för överdragskläder. Kommer ner till startfållan... och chipet saknas på min högra vrist... Knappt 13 minuter kvar tills startfållan stänger och Martin får ge sig ut på en joggingtur till bussen... Inser samtidigt att jag inte fått med mina handledsvärmare... Sluter mina ögon där jag står och ber en stilla bön till Gud om att Martin ska hitta chipet och bussen inte ska ha hunnit åka (den skulle lämna startområdet så snart alla gått ur bussen)... 2 minuter innan startfållan stänger kommer Martin, den stackarn, genomsvett med chippet i handen. Drar en lättnadens suck - hade inte varit kul att inte få sin tid registrerad, när man nu ändå bestämt sig för att åka.

Värmer upp lite på stället, knäpper på skidorna (fortfarande kissnödig) och hör nedräkningen. Inser ganska snabbt att vår placering längst ut till vänster är på tok fel. De högra leden går framåt i rasande tempo, medan det står helt still i vår vänstra ytterkurva. Ser hur åkarna flyger upp i första backen i högerkant, hos oss till vänster går det sakta, sakta uppför. Steg för steg. Förbannat att jag inte studerat starten noggrannare i tidigare vasalopp, tänker jag förstås, men känner mig samtidigt lugn där jag står. Steg för steg, meter för meter tar vi oss upp för backen. Ser den inte alls som ett sådant monster den ofta beskrivs som. Hade folk bara låtit bli att saxa, inbillar jag mig faktiskt att jag skulle kunna åka upp för den. Känner att jag har gott bett under skidorna, tråkigt bara att inte kunna utnyttja det. Når toppen av första backen efter 47 minuter. Har då åkt mindre än 2 km. Lite frustrerande förstås, men inget att göra. Fortsätter att gå uppför ett tag och långsamma åkare är hopplöst dåliga på att hålla till höger. Spåren är utraderade och kvar finns bara ett flera decimeter djupt sockerlikt snöskikt. Trampa, trampa, klättra, klättra. Tittar bakåt och inser att det nu endast är ca 10 meter kvar till sista åkaren. Herregud, vänster sida är verkligen kass. När det börjar plana ut skingras folkmassan snabbt och vi kommer ut på sagolikt vackra, öppna vidder. Solen skiner och värmer härligt, det bultar i de köldskadade fingrarna och gör riktigt ont, men det vackra landskapet får mig att tänka på annat. Passerar åkare efter åkare, minst ett tiotal med varje stavtag känns det som. Hundratals på några meter, tusentals på några minuter. Kommer till första kontrollen i Smågan - känns som om vi åkt riktigt snabbt sedan den mänskliga bromsen försvunnit ur spåret. Känner mig glad och nöjd över att resan mot Mora är påbörjad och tar ett glas sportdryck. När jag får mitt andra glas, ser jag hur någon vinkar i högra perifirin. Lägger märke till en TV-kamera och kända ansikten från Sportnytt och dricker lugnt vidare. Det vinkar igen. Har du tid en stund? frågar sedan Jovan Radomir. Visst, säger jag utan att egentligen fatta vad det är jag tackar ja till. Någon halvminut senare börjar nedräkning och det blir SVT-intervju. Hinner tänka att jag borde hälsa till barnen och minsann utmana L.K där hon förmodligen sitter i TV-soffan, men nej, så jäkla pinsam ska jag inte vara. Hatar när folk ska hälsa hit och dit i TV. Intervjun är snart avklarad och jag och Martin ger oss iväg med ett gapflabb. Tänker på vilka förvånade miner det måste ha blivit bland de vi känner!

Fram till nästa kontroll känns det långt. När vi åkt 17 km känns det som om vi varit igång i en evighet, och med tanke på stillaståendet i de inledande backarna så är det ju nästan sant. Mångsbodarna dyker upp som ur intet och vi fyller på med sportdryck och buljong. 3 glas. Mer fixar inte blåsan, som börjar kännas i akut behov av tömning. Tar oss snabbt förbi SVT:s kameror, där Albert Svanberg håller utkik efter intervjuobjekt. Tänkte att måtte de inte ha fått för sig att följa mig under hela loppet...

Efter några kilometer i härlig terräng börjar det bli lite trångt i spåret igen, klättringen upp mot Risberg börjar och spåren försvinner på nytt. Trampa, trampa, steg för steg, backe för backe. 2 glas sportdryck och 1 glas buljong smakar återigen gott när kontrollen nås.

Nästa etapp består av en del utförsåkning och en del klättring. Tycker ändå att klättringen upp mot Evertsberg känns skön. Benen är lätta och känns starka. Ingen mjölksyra. Kan diagonala där det fortfarande finns spår och har ett härligt frånskjut. Fästvallan är perfekt! Börjar kännas tufft i rygg och nacke efter ca. 40 km, men slår snabbt bort tanken. I Evertsberg väntar SVT:s Lisette (tror i alla fall att det är så hon heter), men kameran ligger på marken så att vi stannat inom infångsradie känns tryggt. Sköljer ned en energibar med lite sportdryck och buljong. Oväntat gott. Lite sportdryck till och så bär det av mot Oxberg.

Landskapet vid Evertsbergssjöarna är bedårande, likaså alla härliga människor som bjuder på extra vätska. IK Stern delar glatt med sig till Alehofare och det blir både sportdryck och apelsinklyftor (MUMS!!!). Försöker värva oss till klubben i farten, men nej - vi lovar dock att bjuda igen vid tillfälle! Alehof finns också representerat i området, så det blir lite dricka även där. Utförslöporna består blott och enbart av is och det är ett under att vi klarar oss helskinnade ned i dalen, där Elvy och Britta dukat upp med sportdryck. Stärkta av en paus klättrar vi sedan uppför backarna till Oxberg. Tycker återigen att det känns bra. Benen svarar fint och känns pigga. Ny bar och mer sportdryck väntar i Oxberg. Bara en tjejvasa kvar, säger jag till Martin.

Redan vid Gopshus väntar en extra vätskekontroll (tack Stadium!) och strax därefter har Veteran-klubben langning till de åkare som åkt Vasaloppet mer än 30 gåner. Ni har väl novislangning också, frågar jag och visst, inga problem! Heja Göteborg, ropas det från sidan av spåret. Vem är du? tänker jag.

Resan till Hökberg känns inledningsvis bra. Det finns tillräckligt mycket spår kvar för att man ska kunna diagonala. Fyller på med sportdryck så ofta vi kommer åt. Stannar till för att kissa (Martin får panik). Hittar en container som jag tänker att jag kan få vara ifred bakom. Då kliver det ur en gubbe ur en bil, som inte verkar fatta att man vill ha en privat stund. Får tysk låsning och tänker att det var då helvete. Krånglar på mig ryggskyddet, vantarna kärvar förstås av fukten från händerna. Känns enormt motsträvigt att ta på skidorna igen och känner mig för första gången orkeslös. 23 km kvar. Lipfärdig. Martin får syn på mig och undrar vad som hänt. Låt mig vara, muttrar jag. Några sympatier nu och jag börjar böla på riktigt! Ryggskyddet är löst, vantarna har knölat sig och skaver under stavfästet. Vilken jävla skit. Men när jag ätit en bit energibar i Hökberg och fyllt på med buljong, sportdryck och energitablett känns det bra igen. Vantarna kommer på plats, ryggskyddet spänns åt. 19 km kvar.

Tycker alltid att etappen mellan Hökberg och Eldris är Tjejvasans bästa. Härlig stakning i 10 km. Men när man redan åkt 70 km får man en annan bild. Att inte få vila armarna i en enda utförslöpa är inte skönt. Att staka i decimetertjock sockersnö är energikrävande. Stakning utan skidspår är inte att föredra. Det är en lång mil och ont som 17 gör det i axlarna. Känns som dubbelsidig nackspärr. Krampkänsla under stortåns trampdyna på båda fötterna. Frånskjut och diagonalåkning är inte att tänka på. Upprätthåll frekvensen i stakningen, tänker jag. Slå inte av på takten.

I Eldris fyller vi på depåerna för sista gången före mål. Kvinnan som langar sportdryck säger, att dig känner jag igen. Jaha, svarar jag. Nu vet jag, det var ju du som var med på TV förut! Vad bra du har åkt! Polletten ramlar ner - därav alla glada påhejningar utmed spåret från för mig till synes okända människor. Skönt med en förklaring.

9 km kvar. Eller fel: 9 km stakning kvar. Emellanåt försvinner spåren men den välkända terrängen känns ändå härligt inbjudande. Backen upp till Hemus springer vi upp för, likaså i backarna bort mot Moraparken. Ser 1 km-skylten och ropar högt att jag är glad över att se denna etta-jävel! Springer uppför sista två backarna mot målrakan, glatt påhejad av en härlig publik. Resan in mot målet känns oerhört lätt. Som bortblåst är smärtan i axlar och tår. Vasaloppsarenan är välfylld av glada människor som hejar fram oss de sista metrarna. Gör ett glädjetjut när jag åker över nya kullen och avger ett högljutt YES, YES, YES! när vi korsar mållinjen. Så jäkla skönt! 7.45.31 känns som en kanontid. Känner mig så nöjd och glad. Men ni som läser min blogg vet att det alltid kommer ett men när det gäller Angelica: Tiden kan slås. En ny härlig vinter med många skidtimmar, härligt vinterföre på dagen D och rätt placering vid starten och jag tror absolut att 7-timmarsgränsen är möjlig. Vilket år det blir ett andra Vasalopp för mig låter jag vara osagt, men om vädergudarna vill måste jag väl ändå prova denna galenskap en gång till? Eller?

Vi får väl se. Nya skidäventyr väntar, det är jag ganska säker på. När och var återstår för er läsare att se. Men jag vet...

I klippen nedan kan du se intervjun från SVT och min målgång. Lite mörk bild vid målgången, men det är jag som hojtar och sträcker armarna i vädret!





Videoklipp lånade och avfilmade från SVTplay med min iPhone.


Martin, den stackarn, blåslagen under höger öga efter att själv har förorsakat ett fall.


Glada när vi passerar mållinjen.


Här kämpar man på ute i spåret.


YES, YES, YES - vi fixade det!

Bilder lånade från photomic.com

17049 och 15012

...ja, det är mitt och Martins startnummer i helgens Vasalopp... När jag berättade för en god vän att Martin skulle åka Vasaloppet för andra gången på en vecka, undrade han om Martin slagit huvudet i sänggaveln! Det är nog ett av dagens snällaste kommentarer om Martins mentala hälsa! Fniss! Men, eftersom jag var så snäll att låna ut mina skidor till honom förra söndagen - och dessutom har lovat att han får åka på samma par skidor på söndag (mina Fischer-älsklingar!!!) (vilket innebär att jag nu själv måste bli vän med mina Madshus, och det snabbt värre!), så ställer han naturligtvis så snällt upp som sällskap åt sin fru! Love you, älskling! Det ska bli så kul (påminn mig gärna om denna känsla efteråt när jag gråter av smärta och säkert har vurpat femtioelva gånger och brutit åtta par stavar!)!!! Har varit snäll nog och visat min tacksamhet för sällskapet genom en hälsning i spåret. Fast frågan är förstås om någon av oss ser den - jag missade hälsningarna till mig i Tjejvasan, Martin sina hälsningar i Öppet Spår och barnen sina i Ungdomsvasan - trots att vi höll blicken högt och tänkte på tekniken! Därför lägger jag in hälsningen här, så kanske han får läst den någon gång om han kikar förbi min blogg och tänker att åh, vilken söt och snäll fru jag har! Tänk på oss på söndag - kan säkert behöva all extrastyrka i världen! KRAM

P.S. Känner mig extra glad och finurlig över att ha lockat med ännu en Alehofare till detta galna upptåg idag! Synd bara att hans söta fru L inte var lika lättövertalad! Men nästa år kommer du minsann inte undan - då är det du och jag som kör så att det ryker bland gubbarna! TACK för styrkepromenad idag!

2.00.00

Fotad strax efter drickapaus i Eldris.


Ur balans på slirig is efter omåkning utanför spår vid målgång.

Efter osäkra vallningsprognoser och diverse vallatester kvällen före start, vaknade vi till en morgon som var ungefär lika varm som jag befarat. 2 plusgrader i Oxberg, där morgonens gråmulna väder snart sprack upp i strålande solsken. Ut en sväng på Madshus-skidorna (Rode Chola i botten + 70/30-blandning av Rode Multigrade och Swix Universal) som hade härligt grepp uppför, men också gav känslan av att bromsa något utför. In i startfållan för snabbt byte mot Fischer-skidorna, som endast hade Chola och Universal-klister under. Ganska bra glid - något vassare än Madshus, men fäste som släppte något uppför... Velade fram och tillbaka före start men bestämde mig slutligen för Fischer-paret. Kände oro för att snön skulle fastna under Madshus i uppförslöporna och sedan bromsa mig nedför. Men, med facit i hand hade kanske greppet uppför inte varit så dumt i alla fall.

Sekunder före startskottet kl. 9.45 står jag så på startlinjen med eliten en armlängd framför mig. Nedräkningen börjar och jag drar in ett djupt andetag och tänker att idag får du ta det lugnt Angelica. Lämna tävlingsnerven på startlinjen och kör ditt eget lopp. När tusentals skidlöpare sedan drar iväg lyckas jag bevara lugnet och tar mig med rytmisk stakning fram till första klättringen upp mot Oxberg. Som vanligt snösörja med stavgenomslag ned i asfalten, diverse skidor som trampar över mina stavar och lycka över att de ännu en gång håller, kaos i den mjuka snön, där allt vad heter spår är ett minne blott trots startled 1. Inte rusa, inte rusa, tänker jag där jag sakta klättrar mig upp emot den första flacken. Det går bra. Lugn och fin hjärtrytm, inget press över bröstet eller rosslande ljud från lungorna. Skönt. Jag lyckas bevara lugnet och tänka bort tävlingsmomentet den första milen uppför mot Hökberg. Smakar gott med lite sportdryck på toppen. Blir knuffad i sista uppförslöpan efter kontrollen och går stenhårt i backen. Vänster skida fastnar i en rot (tror minsann att jag fastnade i samma rot för 2 år sedan!), river högra armen mot skaren, eller om det är en stavspets. Kavlar upp armarna när jag rest mig, förbannar att jag satt pulsklockan över vänstra tröjärmen, men lyckas med ett hårt ryck få upp den till armbågen. Skönt - höll på att få värmeslag i stigande plusgrader och gassande sol. Vinden ventilerar skönt mot min bara hud och nu börjar 5 härliga kilometrar med långa, snabba utförslöpor. Passerar 15 km på 1.01 och känner mig nöjd över att hålla ungefär samma tempo som förra året, årets förkylningar, hosta och skador till trots. Stakar mig fram i härlig terräng och det som jag tidigare upplevt som backar upp till Eldris kändes nu som små kullar, som jag enkelt stakade mig upp för. Skönt att armstyrkan finns kvar, hinner jag tänka, det här går ju lätt. Kommer plötsligt till insikt om att jag överhuvudtaget inte känner mig trött och tänker att jag måste öka intensiteten i stakningen inför nästa år. Undrar just vem som skulle kunna träna mig i det? Kämpar på i samma tempo upp till Eldris och får en kick av sportdrycken igen. 9 km stakning fram till mål känns lätt. Armarna går som om de vore programmerade för uppgiften. Får i vanlig ordning ingen rygg att åka på, men resan mot mål känns ändå lätt. Vid Hemus står fam. Ullman och hejar, har då fastnat bakom 4 tjejer som blockerar samtliga spår, men inser att en omkörning i den lösa snön inte är att tänka på. Utanför Moraparken får jag syn på Martin och barnen som uppmuntrande hojtar att jag är bäst i spåret. 1,5 km kvar, stakar upp för första backen in mot stadion, diagonalar upp för den andra. In på målrakan med samma 4 framför mig som förut. Sista två stavtagen blir utanför spår och jag tror minsann att min skida var först över mållinjen av oss 5. Hör i bakgrunden att de fått in en åkare på tiden 2.00.00. Förstår senare att det var jag! En förbättring från förra året trots alla motgångar de senaste veckorna. Härligt förstås. Men mest nöjd är jag ändå över att jag lyckades hålla min plan om att inte låta hjärtat rusa. Kände mig helt oberörd när jag korsade mållinjen. Hade utan problem kunnat fortsätta i samma tempo flera mil till. Härligt att känna denna styrka i kroppen, motgångarna till trots. Tack L.K. för uppmuntrande ord om detta inför starten - du hade rätt i att tekniken var bättre i år och att jag kunde förlita mig på att kroppen skulle hjälpa till.

Hade verkligen tänkt att detta skulle bli den sista Tjejvasan på ett tag. Behöver en ny utmaning. Men så vaknar man då dagen efter Tjejvasan och tänker att det var då h-vete att jag blev sjuk under uppladdningen i år och inte kunde köra på mitt max på tävlingsdagen. Får nog ställa upp i en Tjejvasa igen och då verkligen tänka att jag ska tävla. Inte mot någon annan, men mot mig själv. Se vilken tid jag skulle kunna göra om jag verkligen var frisk. Så, bli nu inte förvånade om det även nästa år står en Angelica Johansson från OK Alehof på startlinjen.

Lite statistik:
På samtliga sträckor lyckades jag faktiskt förbättra min tid i år.
I klubbfajten (nu har jag endast kikat på tävlingsled) var jag den enda som lyckades förbättra min totala tid.
A-L hamnade under 3 timmar för första gången och tackade mig och L.K för den fantastiska skidträningen, så även K som premiäråkte på 3.13. Grattis till er båda!
De energislukare som jag bakvägen hört skulle göra allt för att slå mig i år, och som definitivt tillryggalagt fler träningstimmar än jag, försämrade sina tider. Skadeglädje är egentligen en väldigt ful känsla, som jag absolut aktar mig för att känna, men i detta fall kan jag faktiskt inte låta bli att tänka: HA!

På söndag sänds Vasaloppet i TV. Känner mig nyfiken på väderprognosen. Kroppen känns fortfarande laddad. Hade gjort vad som helst för att ha gjort Martin sällskap i spåret igår. OK Alehof har en buss som går upp till Mora i helgen. Någon mer som vill följa med?!

Bilder lånade från photomic.com

Härlig helg i vasaloppsspåren

Så kan vi då lägga ännu en härlig helg i vasaloppsspåren till handlingarna. Kändes oerhört vemodigt att lämna snön och Mora igår eftermiddag, efter att Martin tagit sig i mål i Öppet spår på utmärkta 6.41, dessutom utan att vara speciellt trött. Barnens deltagande i Ungdomsvasan blev också en härlig upplevelse. Sanna överträffade definitivt sig själv genom att åka på mindre än 4 minuter per kilometer (27:23 på 7 km), David låg riktigt bra med i täten ut från starten, men slog tyvärr en volt över en åkare som ramlade i en nedförsbacke precis framför hans fötter, och efter att hans ena stav satt fast under den förste killen som ramlade, hade han tyvärr ingen chans att åka ikapp de främsta löparna. Hans stakning över 3 km var ändå imponerande (13.28) och om han slipper vurpor nästa år kan han nog slå sig in på en topp 10-placering. Både Sanna och David tävlade ju med en åldersgrupp äldre, så det är ju egentligen nästa år de ska ha chans till bra placering, även om det naturligtvis är svårt att hamna på pallen, eftersom hela Sveriges och Norges undomselit står på startlinjen. Huvudsaken är att de fick en härlig upplevelse - båda var strålande glada efter målgång och var efter helgen i Mora lika förälskade i denna stad som jag.

Bilder lånade från photomic.com

Hjälp oss fram i spåren!

https://www.facebook.com/Alecta.se?sk=app_277521602320266

Via denna formidabla länk kan ni skicka en hälsning till mig i Tjejvasaspåret! Har förvisso inte sett dessa skyltar under mina två tidigare lopp, men jag gissar att det beror på bristande teknik! I år ska jag försöka följa expertråden om att skjuta fram höften vid diagonalåkning, kasta fram skidan i uppförslöporna och framför allt hålla blicken högt - gör jag rätt så ser jag era glada tillrop på de svarta skärmarna!

Angelica Johansson
Tjejvasan
OK Alehof
Startnummer 1011

Ni kan även heja på Sanna och David och söker då på
Sanna Eriksson (startnummer 1031)
Ungdomsvasan
Nödinge

David Eriksson (startnummer 43)
Ungdomsvasan
Nödinge

Tjejvasan sänds för övrigt i Vinterstudion på lördag morgon med start omkring 9.30 skulle jag gissa. Hela loppet kan den intresserade sedan följa i SVT Play. Ska försöka vinka till er i morgonsoffan - står ju i ledet bakom eliten, men alla tips om färgglada kläder och mössor för att synas maximalt kommer jag inte att följa. Det blir en mörkblå skiddräkt och en svart mössa, så att jag smälter in i den stora massan!

Make me smile - skicka en hälsning!

Strålande sol

Strålande sol med isiga och hårda spår i Dammekärr fick mig att under förmiddagens lugna pass förnimma en känsla av att det någonstans därinne i kroppen fortfarande finns en strimma av hopp om att Tjejvasan ska kunna genomföras nästa helg. Önskar så att kroppen snart ska kännas frisk och stark och att jag slipper fler bakslag. Jag som verkligen aldrig är sjuk mår fruktansvärt dåligt av att inte kunna vara igång. Träning är verkligen min drog och ger för mig riktig abstinens så fort den inte kan utföras efter huvudets vilja. Det är verkligen så att utan en frisk kropp är livet helt enkelt mycket svårare, och tråkigare, att leva. Tack för alla positiva tankar hittills - bombardera mig gärna med ännu fler! KRAM och trevlig helg!

Antibiotika

Min sega hosta har vägrat släppa taget om min kropp, med smärtande lungor och dålig sömn som resultat. Fick nog efter nattens hostattacker och sökte återigen läkarhjälp. Läkaren tyckte att jag varit krasslig lite väl länge för en vanlig förkylning och misstänkte att jag fått TWAR eller mykoplasma och skrev därför ut antibiotika utan att ta några ytterligare prover. Tyckte att det var onödigt att vänta i veckor på provsvar som ändå inte är hundraprocentiga - om jag nu inte tyckte att jag ville vara sjuk ett par veckor till?! Och nej, det vill jag ju förstås inte. Så nu står mina förhoppningar (och min tjejvasestart) till ett paket antibiotika. Sämre uppladdning går förmodligen inte att få, men om nu hostan försvinner och tröttheten med den får jag försöka lita på att kroppen är stark nog för att göra jobbet under 3 mils åkning. Har ju kunnat träna på riktigt bra under hela hösten egentligen, så grundstyrkan finns ju där. Bara att jag inte kunnat underhålla den på gymmet den senaste månaden, men några skidmil har det ju ändå blivit. Så jo, blir jag frisk tänker jag köra ett mentalt mantra dygnet före start för att intala mig om att mitt motto MOTIVATION SLÅR KLASS kommer att bära mig på min resa genom spåret även i år. Men först och främst krävs förstås en frisk och stark kropp - får hoppas att någon vill mig väl under den kommande veckan och påskyndar läkningsprocessen. Vänliga tankar mottages tacksamt!

Se, men inte röra...

Ett tips för alla som känner att kärleken går på lågfart är att se till att vara iväg på semester på samma ort som din partner, dock inte i samma sällskap! Så var fallet för mig och Martin den gångna helgen och effekterna av att kunna se, men inte röra, är absolut positiva. Testa själv!

Vilken toppenhelg!

Hosta, två elaka munsår och avsevärt färre skidmil än önskat (dock så många som fysiskt möjligt) till trots, blev helgen i Lindvallen en av de bästa på mycket länge. Resesällskapet var i absolut världsklass, så tack Lena, Anna-Lena och Kerstin för att ni följde med. SkiLodge Lindvallen var en fullständig fullträff - första besöket där för samtliga, men absolut inte det sista. Lindvallen får med detta boende och fasciliteter en vuxnare prägel, som jag absolut inte trodde var möjlig. Eller för att sammanfatta: Wow!

Under lördagen skramlade vi i underbart solsken och isande kyla ihop 17 km i längdspåren. Åkte med ett brett leende på tandraden, efter att återigen ha inhalerat astmamedicin. Kände mig stark, tekniken satt ut i främsta skidspetsen och inte ens axelskadan kunde hindra min framfart. Jag och Lena hade teknikskola med övriga 2, vilket genererade lite träningsvärk för de senare på kvällen. Vad kunde då passa bättre än njutning på Lammet och Grisen? Ni som inte provat denna restaurang (de har för övrigt en lokal även på Öland) måste absolut lova att göra så. Krävs visserligen en hyfsad del av månadslönen för att bli utlöst, men absolut väl investerat kapital! Åt lilla gourmetmenyn bestående av 3 huvudrätter! Den första med en fläskfilé som höll en klass, som jag aldrig tidigare skådat, därefter lammfilé och slutligen oxfilé, alla tre med för ändamålet avsedda tillbehörsbufféer med läckerheter såsom rostad sötpotatis, ljummen spetskålssallad, portvinssås, rödvinssmör, rödbetor med chevré, grön sparris och mycket mer därtill. Tunna skivor och små portioner var naturligtvis framgångsreceptet för att orka med 3 huvudrätter - tja, åtminstone för oss. Fanns all möjlighet att äta flera kilo kött, för den som så önskade. Köpte till ett vinpaket, som absolut fick maten att blomma ut och fick alla rätterna att komma till sin rätt. Ja, det var en smakupplevelse utöver det vanliga och absolut det bästa jag någonsin ätit på restaurang (och förmodligen även överallt annars också!) Smått runda under fötterna och med höggravidrundade magar (åtminstone var upplevelsen sådan) pulsade vi hem i snön. Anna-Lena skulle visa oss en genväg, som vid vissa passager snarare påminde om oplogade pulkabackar. Många skratt hördes när den första tog sig ned på fötterna, den andra sittandes på rumpan och kraschandes in i en gran, den tredje rakt ned i en snöhög och den första i efterlämningarna av gapskratt framstupa huvudläge ned i nysnön. Den fjärde skrattade mest och hjälpte oss andra upp! Det var skönt att komma in i SkiLodge-baren och värma kropp och själ med Irish Coffee.

Söndagsnatten bjöd på dålig sömn, dessutom nysnö och hård vind, som gjorde att spåren var som bortblåsta på morgonen, så även lusten att åka skidor. Vi packade därför snabbt ihop och påbörjade resan hem, på isiga, blankpolerade vintervägar men med en härlig känsla av en perfekt helg i bagaget. TACK alla!


Här ser ni vinerna som vi drack till de olika filéerna, från vänster till höger: fläsk, lamm och nöt. Samtliga absolut bäst tillsammans med just sin rätt.

Nu får det sannerligen räcka!

Ligger vaken i sköna sängen på SkiLodge Lindvallen efter en fantastisk kväll bland glada vänner. Här bor man verkligen alldeles toppen, väl värt varenda krona. Imorgon kväll väntar middag på Grisen och Lammet, ska bli ett kärt återseende.

Vaknade upp till minus 22 och tog därför en lugn morgon i lägenheten innan det blev dags för en tur i skidspåret. Strålande sol förgyllde våra vägar och det var inte annat än pur njutning. Om det då inte hade varit för mina tilkortakommanden... Blev något bättre efter knakelibrak-knäckningarna i veckan, men morgonen efter vaknade jag med en konstig, rosslande känsla i bröstet. Värre blev det vad dagen led och torsdag morgon var det absolut allt annat än bra - särskilt med tanke på att en skidhelg med tjejgänget i Sälen stod på schemat. Bara att ta sig samman, packa bilen och åka iväg. Åkte en mil igår när vi kom upp. Kände mig pigg i benen, andnöd till trots, men smärtan i axel, bröst, rygg gjorde sig naturligtvis påmind. Kände mig dock glad att kunna åka överhuvudtaget och insåg att det är just vila som kommer att få det hela att bli helt bra. Hostade mig sedan igenom natten och kände mig inte alls pigg i morse, men tyckte ändå att morgonen var för härlig för att helt lägga skidorna på hyllan. Blev 12 km i makligt tempo. Kunde bara andas i övre delen av bröstet och funderade på att uppsöka vårdcentralen när vi kom tillbaka. En av mina kära medresenärer hade dock astmamedicin i väskan, så efter några djupa inhalationer kände jag mig härligt befriad från mina problem. Eftermiddagen valde vi - trots syftet att åka skidor i helgen - att tillbringa på Spa-avdelningen, med flera olika sorters aromaterapi, bastu, is- och varma källebad. Höjdpunkten blev ändå simturen ut under den stjärnklara fjällkvällen, där vattnet snart frös till istappar i håret. Underbart, vilket skådespel! 3,5 timmar efter första doppet kom vi tillbaka till lägenheten och har nu avnjutit en god fisksoppa. A-L, som fyllde år idag (igår), tyckte att hon haft en perfekt födelsedag. Vi andra kunde inte annat än att hålla med - det har varit en fantastisk dag! Men när det gäller sjukdomar och skador, så får det faktiskt verkligen räcka nu! Dags att turen vänder?!

Knakelibrak!

Tillbaka efter en ganska omild behandling där det knakat högt i skelettet flera gånger efter sjukgymnastens framfart. Han hade tydligen gått ny utbildning sedan sist och tyckte att det var väldigt effektivt att slita och dra i mitt stackars skelett! Har så svårt att slappna av när de ska knäcka till... hu! Fick riktigt ont långt ned i gamla diskbråcket vid ett tillfälle, vilket jag högljutt påpekade - har ingen lust att få problem av den skiten, har ju varit riktigt bra det senaste året! Känns i alla fall bättre nu, men vid nästa besök i nästa vecka får han minsann lov att återgå till sina gamla metoder. Ogillar verkligen knakelibrak i skelettet!

Suck!

Under barnens jullov gjorde jag en djupdykning i våra garderober, kastade en hel massa gamla kläder och skapade ordning och reda. Så råkar Martin en enda gång lyfta upp kläder i garderoberna och vad händer? Det råder totalt kaos när man öppnar dörrarna! Allas kläder ligger dessutom i fel garderob och att man sorterar långärmat, kortärmat, byxor, gympakläder etc för sig tycks sannerligen ha gått honom obemärkt förbi. I linneskåpet ligger dessutom lakan huller om buller, absolut inte i det skick jag lämnade dem hopvikta på stryckbordet. Och varför lägga örngotten i de för ändamålet avsedda lådorna, när man bara kan trycka in dem mellan lakan och påslakan?! Vill med detta inlägg inte påvisa hur totalt inkompetent min käre make är på detta område (även om budskapet med all säkerhet går fram), men däremot uppmana alla pojkmammor (flickor tycks få det med sig per automatik) att inte överlämna exemplar i detta bedrövliga skick till vuxenvärlden. Om jag med omedelbar verkan hade avskaffat den kravbild som jag har på barnen när det gäller att hålla ordning, städa, bädda, sortera etc, kan jag garantera att slutprodukten ändå hade varit betydligt bättre än det vuxna exemplar jag delar min vardag med. Tänker ändå fortsätta med mina små krav och hoppas att mina barns framtida hälfter känner sig tacksamma och glada över resultatet. Frågar mig samtidigt i vilket kaos denne make egentligen vuxit upp (...har jag förstås sett med egna ögon...). Kravbilden måste ha varit obefintlig (Absolut!). Eller också var det någon som lärde honom att det är ok att blanda använt och oanvänt efter eget behag (...skulle inte alls förvåna mig). Hu! Tack kära föräldrar för att ni tog ert ansvar och lärde mig lite vett och sans!

Oj, oj, oj...

...att vila tillhör inte mina starka sidor, men den senaste veckan har jag tyvärr inte haft något val. Smärtan som kom över mig förra tisdagen har inte velat ge vika och när jag blev överdrivet andfådd av en kort promenad till Davids skola och det kom plötsliga hugg i höjd med hjärtat när jag låg och vilade i soffan, kände jag att det var dags att utreda det hela lite mer på allvar. Är ju fruktansvärt dålig på att uppsöka läkare, men ett samtal var allt som krävdes för att jag några få timmar senare fick komma på en utredning som heter duga. Tacka vet jag privata sjukförsäkringar! Fem minuter före utsatt tid fick jag komma in, varpå 1 läkare och 2 sjuksköterskor ägnade mig fullständig uppmärksamhet. EKG, sänka och blodvärde mättes och utvärderades till höger och vänster. Hann bli lite nervös innan jag fick svar på EKG, eftersom en avvikelse fick läkaren att göra om det tre gånger och ropa in en andra läkare för en 2nd opinion. Han tyckte dock att avvikelsen var inom tillåtna gränser, men tyckte däremot att biljudet när jag andades borde utredas, varpå jag fick ta mig en fem minuter promenad upp till Carlanderska för hjärt- och lungröntgen. Väntrummet var välfyllt, men redan efter fem minuter var mitt inre röntgat. Satt och inväntade besked när jag blev inkallad på röntgen ytterligare en gång. En skugga på en av röntgenplåtarna gjorde att läkaren misstänkte vatten i en vänstra lungan. Hann tänka att det nog tar ett tag innan jag blir frisk, men de kompletterande bilderna gav tydligen ett mer tillfredsställande resultat. Normalstort hjärta och lungor utan anmärkning. Skönt. Läkaren ringer igen imorgon för att höra att allt blivit bättre. Vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Svullnaden har förvisso gått ned, är inte längre lika öm i muskelfästena, trycket över bröstet har absolut minskat, men jag känner mig fortfarande ruskigt trött. Har dessutom en molande smärta som strålar ut från bröstryggen till ett muskelfäste i vänster skuldra och vidare fram över vänster bröst. Gissar att det är den skiten som är roten till allt ont. Fick precis en tid hos sjukgymnasten senare idag och jag hoppas på att han kan göra underverk med sina händer. Håller på att bli tokig av att inte kunna träna, eller inte ens röra på mig i annat tempo än en pensionär i dålig kondition!

Dags att vila

Sitter med en vetevärmare över axeln efter att ha fått riktigt ont över hjärtat vid gårdagens skidträning. Strålade från vänster skuldra ut i armen och fram över bröstet. Hu! Är svullen och öm över bröstmuskeln, förmodligen till följd av att jag höll på att göra en riktig praktvurpa igår när jag var ute och gick, med vevande armar och en onaturlig kroppsposition som följd. Får vila idag och hoppas på snabb bättring. Tråkigt bara, nu när det äntligen fanns lite snö i Dammekärr!

Nya skidmil i kroppen

Tycker att detta foto blev alldeles fantastiskt. Tog det under lunchpromenaden i fredags, ca 8 minus och strålande sol.


Fantastiskt fina spår under fredagens skidåkning, lördagen bjöd tyvärr på snöstorm, där vinden snabbt blåste igen alla spår. Snacka om tunga 26 km den dagen!

Efter en långhelg med längdskidåkning i Långberget börjar det kännas allt bättre inför den stundande tjejvasan om ganska exakt en månad. Att vädergudarna sedan hade försett även våra breddgrader med lite vinterväder när vi kom hem, gjorde förstås inte saken sämre. Ikväll väntar skidträning i Dammekärr. Visserligen inte spårat, men 90 minuters skidlek säger en sann snöfantast naturligtvis inte nej till! Äntligen vinter - idag dessutom strålande sol. Var som uppgjort för en långpromenad på förmiddagen, tog mig tur och retur till Dammekärr för att kolla snöläget och fick med promenaden 80 minuters lågintensiv träning på köpet. Toppen!

Aj-ont!

Facit efter trippla pass på Sportlife igår är, utöver muskelsmärta lite här och var, en sträckning mellan skuldrorna och baksida högerlår. Inte alls bra. Jag som behöver vara i toppform till helgen. Suck! Får hoppas på snabb bättring.

Kul med hundspann

Att åka hundspann var både roligt och fartfyllt - premiär för alla i familjen, men absolut inte sista gången! 10 vovsingar drog iväg, glatt viftande på sina svansar. Många skratt blev det och nästan en krock med ett träd!

Fantastisk vintervecka i Orsa

Vilken fantastisk vintervecka vi fått uppleva i Orsa Grönklitt - en perfekt inledning på året och avslutning på jullovet. Många sköna längdskidemil har det blivit, för Sanna, David och Martin även lite slalom. 2 dagar före jul kom halsont och förkylning insmygandes i vårt hus. 4 nätter tillbringade jag sittandes i en soffa, i princip sömnlös. Har absolut upplevt piggare jular, men mysfaktorn hos mamma och pappa, där även syster med familj var på besök, var absolut hög. Juldagsmiddagen med dansk flaeskesteg var som vanligt julens absoluta höjdpunkt - jag vågar lova att ingen mästerkock i världen slår min mamma i köket!

Resan till Orsa Grönklitt arrangerades av orienteringsklubben och var som vanligt så prisvärd att den inte gick att tacka nej till. Denna gång överträffades dock alla förväntningar - sällskapet har varit fantastiskt, barnen har haft superkul med sina kompisar, boendet mitt i backen med längdskidspåren alldeles intill hade inte kunnat vara bättre och vintervädret har varit på sitt allra bästa humör. Barnen har tyvärr varit fortsatt förkylda och även jag har snörvlat ute i spåren, dock utan halsont. Har blivit drygt 15 sköna mil under veckan, tyvärr har kroppen varit märkt av en lång och ihärdig förkylning, men i söndags morse innan vi åkte hem tog jag och Martin en avslutande snabbrunda på 13 km. Kände mig oerhört stark, fantastisk power i armarna vid stakning och härligt frånskjut i benen vid diagonalåkning. Det tände ett hopp om att det kanske kan bli en hyfsad Tjejvasa i år i alla fall - trots att jag hittills varit (och fortfarande är) ganska tveksam till om jag överhuvudtaget ska ställa upp. Har ett par inplanerade träningshelger framöver. Får se hur kroppen svarar då. Skulle så gärna vilja överträffa mig själv. Kan inte beskriva hur mycket jag älskar längdskidåkning - känner mig lycklig i både kropp och själ där jag glider fram. Ska sent glömma den fantastiska vyn över mossen i torsdags förmiddag, där solen kastade vinterblå skuggor över det frostbitna landskapet. Jag bara stannade skidorna och njöt av den näst intill religiösa upplevelsen, känslan av tacksamhet över att få leva och uppleva detta vackra fyllde hela mig. Hoppas att det snart blir köldgrader och snö även i Nödinge. Minns med glädje förra årets lunchturer i Dammekärr i strålande sol, där denna tacksamhet fyllde mig i princip dagligen. Önskar att alla fick uppleva denna känsla och glädjen över att ha funnit en sport som förmedlar känslan av fulländelse. Vilken njutning, glädje och total avkoppling jag funnit i mitt liv - det finns verkligen inte mycket övrigt att önska!

Tusen tack alla Alehofare för en fantastisk vintervecka tillsammanss - och tack Lena K för alla gemensamma mil, skratt och psykbryt i spåren!

Våld mot egendom

...kl. 02.00 på nyårsnatten kom vi hem till en uppfart, som inte riktigt såg ut som vi lämnat den 12 timmar tidigare. En kärra låg slängd på marken och vi tänkte först att någon nog genat genom trädgården. Hade jag ingen duk på bordet i lusthuset, hann jag tänka innan jag såg att det var mer än en duk på bordet som saknades där inne. Någon hade under kvällen varit inne och tagit allt - från en meters höga gjutjärnsljusstakar (hur man nu orkar släpa på dem!), till fina (och tyvärr svindyra) ljuslyktor, kandelabrar, gardiner, mattor + en hel del julkappar som vi ställt in för att ta med till stugan. Mycket av det försvunna har naturligtvis större värde för mig än för någon annan, men likväl är det tråkigt när man förlorar fina saker inropade på auktion, dukar som farmor vävt och knypplat och andra personliga saker man köpt för att man bara älskat dem vid första åsyn. Polisen kom hit på förmiddagen och kikade runt, men ärendet är förstås redan nedlagt. Får se vad försäkringsbolaget säger - även om de inte kan ersätta föremålen hoppas jag åtminstone på en viss ekonomisk ersättning. Kanske kan damerna på Ljuva Hem hjälpa mig genom att beställa hem några av de förlorade favoriterna på nytt.

Bara så tråkigt att folk inte kan skilja på mitt och ditt - man känner sig våldförd, även om det bara handlar om döda ting. Hela familjen kröp ned i samma säng denna natt - kändes extra skönt att omges av nära och kära i en sådan stund.

Gott Nytt 2012

Vilken fin avslutning vi fick på 2011 - som vanligt kanonmysigt hemma hos familjen Eriksson/Larsson, där vi traditionsenligt samlades redan kl. 14 för korvgrillning, promenad, pingisturnering och bastu, innan det blev dags att börja förbereda kvällens supé. Till förrätt blev det en fantastiskt frisk och god coctail på kallrökt, limemarinerad lax, mango, dill och rödlök - en härligt aptitretande start, som fick smaklökarna att längta efter mer. Till varmrätt blev det baconlindad fläskfilé med senapssås, grönsallad och potatisgratäng och som avrundning på en perfekt måltid blev det hemmagjord hallonglass med marängkärna. Mums - behöver nog inte nämna att alla fat var renskrapade när vi lämnade bordet!

Till tolvslaget blev det förstås champagne och raketer. En bomb var dock felkonstruerad och sköt iväg skott i midjehöjd åt alla håll och kanter. Kastade oss snabbt åt sidan och skyddade barnen och får tacka högre makter för att ingen kom till skada. Messi-vovven var fantastisk denna kväll - till synes helt opåverkad av smällare och raketer, barnens tutor och 13 personers glada skratt. Tack vänner för en fantastisk kväll!

Håll till godo!

Några mer eller mindre plågsamma julnoter som spelats under julstöket i eftermiddag :)

GOD JUL

Omedelbar verkan!

Nu snöar det i Nödinge!!!! Tänk vilken effekt min dans kommer att få i nästa vecka?! Längtar redan! Godnatt!

Jäkla storm!

Dagar av ösregn och stormbyar har lämnat mina adventsfina fönster i ett bedrövligt skick... Inte länge man fick glädjas över att ha det rent och snyggt... Får hoppas på en dag med plusgrader innan lucia och då göra en ny ansträngning! Tycker verkligen att fönster är finast rena...

Äntligen hög och kall luft idag, snörapport från Småland (yippie), så nu kära vänner börjar jag så smått min snödans! I nästa vecka går jag crazy på dansgolvet och önskar mig meterhöga drivor. Visserligen har inte allt kommit på plats som utlovat vid stugan, men nu borde den iaf vara tillräckligt tät för vintern. Så av med byggkläderna och ner i skidstället! Nu ska här tränas!!!!

Glöggmingel

Tack vänner för besöket ikväll - visst blev det ett lyckat glöggmingel med provsmakning av julskinka och årets första vörtbrödssmörgås? Nybakade lussebullar och glögg smakade också gott, för att inte tala om pepparkakorna med grönmögelost. Smaskens! Härligt att smygstarta juletiden - det enda som saknades var vintervädret! Ni får vänta på min dans i ytterligare någon vecka...

Det funkar med golvmopp!

...för den som eventuellt blev inspirerad till att rengöra taken följer här ett användbart tips: Det fungerar mycket bra med golvmopp med mirakeltrasa på. Se bara till att trasan är ren, damm- och luddfri! (Nu kanske ni tror att jag missade denna detalj själv, men nej - så roligt blev det inte! Var för en gångs skull förutseende och packade upp en helt ny trasa!) I skrivandes stund nöjd med resultatet - med risk för att jag under en solig dag kommer att upptäcka ev. missar!

Städmani

Nu är alla fönster putsade in- och utvändigt - med ett undantag: Det fönster som Martin tyckte var onödigt att ha öppningsbart och därmed lovade att alltid putsa på min begäran. Har så skett? Icke. Ytterligare en punkt på hans att göra lista när han kommer tillbaka från säljkonferensen (njuter denna gång extra mycket av att vara själv i 2 dagar - tycker att han hamnat i värsta 40-års gubbkrisen och därför är ett mindre trevligt sällskap!)!

När jag börjar storstäda och feja händer det inte alltför sällan att jag kommer på något nytt att putsa på. Som igår kväll. Hade länge stört mig över att någon (dvs den som byter glödlampor här hemma...) kluddat med icke rena fingrar i taket och tänkte att nu ska detta verkligen åtgärdas. Började torka, fortsatte att torka, torkade lite till, och lite till. Bytte vatten i skurhinken om och om igen. Torkade lite till...och så fortsatte jag i drygt 90 minuter. Nu tror säkert den muntre att jag på detta sätt torkat tak i hela huset, men icke - det handlar om några få ynka kvadratmeter i köket. Har ett par rader kvar att gå på - var ju tvungen att avbryta för pass på Sportlife, men nu måste jag vänta tills brasan brunnit ut - med kaminen i full gång blir det hett där uppe under taket. Det värsta är att jag i dagsljus dessutom inser att det jobbet jag utförde igår inte är med beröm godkänt, varför det blir till att gå över allt igen efter avslutad fejning idag. Summa summarum: Märkena i taket som jag snabbt skulle torka bort, visade sig innebära en hel del merjobb. Sedan är det ju skönt att ha ett rent innertak, men mina vänner - om ni inte känner att detta är ett livsnödvändigt måste, rekommenderar jag starkt att låta bli. Att städa över axelhöjd är inte alls en trevlig upplevelse!

Tog en paus i allt städande och unnade mig en timmes härlig powerwalk. Musklerna känns härligt spänstiga och fulla av energi (+++), medan konditionen fortfarande tryter (-). Måste komma igång med den biten för att kunna göra mig själv rättvisa i skidspåret i vinter. När, och om, det nu blir någon snö. Som ni vet, beror ju det på när hantverkarna kommer och lägger en sista hand vid stugan - innan dess blir det som bekant ingen snödans! Men ikväll börjar barmarksträningen med stavar och backträning på Dammekärr - det lär ge en hel del inspiration (och träningsvärk), så snart spritter jag väl loss i min vildaste snödans oavsett stugstatus och hoppas på den vitaste och snöigaste vinter i mannaminne!

Inte den bästa versionen av mig själv...

Att försöka vara den bästa versionen av sig själv är inte alltid så lätt, särskilt inte om även omgivningen tycks vara ur balans. Efter några riktiga maratonarbetspass vid stugan under helgen som gått (tack mamma och pappa för barnvakt!) kände jag mig inte riktigt redo för måndag morgon när klockan ringde i morse. Efter lite jobb under förmiddagen kände jag ändå hur batterierna började laddas igen och överskottet av energi (...nåja, det är nog ändå att ta i...) brände jag snabbt av på lite städning och fönsterputsning! Nu har David kommit hem från skolan, första läxpasset är avslutat, så nu ska jag gå loss på några fönster till. Även om det faktiskt bara är veckor sedan jag putsade dem senast, hör jag till dem som vägrar sätta upp diverse adventspynt i icke nyputsade fönster, även om jag naturligtvis är medveten om att rutorna redan imorgon kommer vara mindre rena än idag - men då är det åtminstone ny smuts!

Projekt stugbygge (där behöver jag definitivt putsa fönster!!!) går sakta men säkert framåt. Allt tegel är på, förutom 3 rader, där det ska upp kåpor över fläktar. Fasaden är i stort sett hel runt om - nu återstår bara fodring kring fönster för att få huset helt tätt inför vintern. Tja, det var kanske inte helt sant... för att kunna sätta sista raderna med panel och ribb på ena kortsidan, måste en hantverkare dyka upp för att mäta ut (och helst bygga) ett skärmtak... Men, i min värld innebär det hur som helst i princip klart.

Ja, dessa hantverkare... de är verkligen ett kapitel för sig. Har ända sedan semestern blivit lovad hjälp i princip under varje vecka. Tror inte att vi haft hjälp mer än 5-6 dagar... Det innebär naturligtvis att jag och Martin bygger betydligt mer än vad vi någonsin tänkt oss, vilket i och för sig är kul, men inte helt lätt när man ska kombinera med 2 heltidsjobb och en "ganska" aktiv fritid... Hantverkare S-E säger att det är bra att det dröjer mellan deras besök, för att vi på så sätt sparar pengar - förvisso sant - och positivt - men samtidigt knappast något jag bett om. Hade liksom inte räknat med att bygga ett helt hus på egen hand, utan har anlitat folk för att jag faktiskt VILL betala för att få det klart! Ja, vad ska man säga...

Har på kuppen fått en helt ny utbildning (till ingen kostnad, utöver en massa förbrukad personlig energi!) - känner mig redo att göra en helomvändning från översättare till snickare. Är snart fullärd. Har gjort precis allt. Gjutit plintar, rest stomme, snickrat panel, kapat ribb, tagit ut vinklar, lagt taktegel, lagt igen trossbotten och målat en helvetes massa löpmeter virke i Falu svart. Invändigt ska jag inom kort bli golvläggare och takmontör också - i ett senare skede köksmontör, finsnickare och tapetsör! Inte klokt vad mångsidig jag är! : ) Fick för ett tag sedan morfars gamla hammare av pappa och med den i handen flyger femtumsspiken genom väggarna - kan tro att den gamle snickaren stolt vakar över mig från sin himmelska snickerifirma!

Brukar ju ibland fundera över vad jag skulle vilja göra om jag inte satt på min kammare och översatte diverse textmaterial - nu kanske jag vet?! Fniss, anjo byggservice... Tål att smakas på!

Hur som helst är alla dessa timmar vid stugan (eller främst förargelsen över att ständigt behöva jaga icke närvarande hantverkare, som dessutom glömmer hälften av materialet när de väl kommer) orsaken till att jag just nu inte känner mig som den bästa versionen av mig själv. Snart, hoppas jag, att huset är tätt för vintern, så att vi kan ta en tillfällig byggpaus och återvända till ett mer normaliserat liv med utrymme för spontana kompisträffar. Känns inte bra att på sistone både ha tackat nej till tjejträff i Halmstad och kompisbesök från Småland i sista stund, för att hantverkarna planerat om och sedan ändå inte dykt upp. Sådant gör mig trött, överraskande nog inte så förbannad - antar att energin inte räcker till för några större känsloutbrott!

Önskar nu alla en riktigt härlig första adventshelg - kan inte lova er någon snö riktigt än - snödansen kommer jag först att göra när stugans yttre är tätt!

Kraftlös

Känner mig fullständigt urladdad. Önskar att det fanns mänskliga startkablar som snabbt och enkelt kunde få lite extra fart i maskineriet...

Banrekord i Finalloppet

I Finalloppet, som är säsongens sista tävlingslopp, har David under många år varit i överlägsen ledning efter halva loppet, för att därefter få håll och fullständigt ge upp. Vet inte om han någonsin haft håll i annan situation - det begreppet tycks inte finnas i hans värld. Förutom på Finalloppet. Tävlingen sammanföll naturligtvis med min träning i tunneln, så det blev Martin som fick ta hand om uppladdningen denna gång. Förutsättningarna var inte de bästa, eftersom David varit förkyld i drygt en vecka och på grund av halsont inte kunnat träna. Märkt av veckan som gått stod han i alla fall på startlinjen. Först ut i starten, som alltid, i ledning fram till sista backen. Då kom rivalen från Värnamo upp jämsides, som för övrigt är den ende som utöver David och en Stockholmskille kan tävla om titeln Sveriges snabbaste 8-åring, lyckades ta sig förbi och vinna med ett par sekunders marginal. Stolt 2:a blev David i alla fall på en imponerande tid - hela 15 sekunder under banrekordet. När jag pratade med honom i telefon efter loppet sa han: Om jag inte varit sjuk, så hade jag tagit honom i spurten, men nu ville kroppen helt enkelt inte. Jag tyckte att han skulle vara stolt som en tupp över sin insats, med tanke på att han faktiskt vunnit över sig själv. Han har verkligen alltid hatat Finalloppet och bevisade nu att han kunde bemästra det, även om det går av stapeln tidigt på morgonen, dvs. på en för honom ogynnsam tid (sett till resultat gör han bäst ifrån sig efter kl. 12.000!). Några elaka tungor har alltid påmint honom om att han brukar misslyckas i Finalloppet - kan tänka att de blev rejält tystade nu. Förstår faktiskt inte att vuxna människor kan vara så elaka mot barn och ge uttryck för sin missgynnsamhet, men det ligger kanske i den avundsjuke svenskens natur... Tur att man har möjlighet att välja sina vänner och kan omsluta sig av härligt positiva och energigivande människor! TACK för att ni finns (tror och hoppas att ni vet vilka ni är)!

Premiäråk

Så var det då gjort - säsongens första träningspass på snö! Helgen tillbringades i Torsby, där träningsläger i skidtunneln stod på schemat. Premiäråket på fredagkvällen var en smärre katastrof och lördagens 2 pass gav inte heller de svar jag hade hoppats på efter alla träningstimmar i gymmet. Smärtande armbågar och muskelfästen till trots ingav söndagens pass emellertid hopp inför den stundande skidsäsongen. Pulsen pressades upp till 180 i motluten för att snabbt falla tillbaka till runt 120 i utförslöpet, vilket åtminstone är en indikation på att kroppen är på väg i rätt riktning. Nu ska jag bara hitta nya pjäxor som är lika sköna som de helt utslitna "vinnarpjäxorna" - de två jag köpt på mig i hopp om att hitta rätt, får helt enkelt förpassas till källarens mörkaste vrå, eller skänkas till bättre behövande... Nya skidor har jag också beställt och de längtar jag efter att få testa på snö - förhoppningsvis låter inte vintern vänta alltför länge på sig! Nu vill jag komma igång - helgens konstsnö i en mycket märklig skidmiljö gav mersmak - men nu vill jag ha natursnö! Tack OK Alehof för mycket trevligt sällskap och ett alldeles förträffligt ordnat skidläger! Ser fram emot veckolägret i Orsa så snart det nya året inletts!

Ny klasseger

Utöver fotbollsmatch och innebandymatch med flera mål och assist hann David även med att försvara sin titel i P8-klassen i Stenshultsrundan i helgen. Med 12 sekunders marginal tog han hem segern och kunde ställa en ny fin pokal till samlingen. Grattis vår älskade kille - vilken fantastisk idrottare du är!

...och regnet det bara öser ner...

Konstant regn lyder väderprognosen för det senaste dygnet. När vi kom ut till stugan tidigare idag rann vattnet i en strid ström nedför uppfarten till huset (jag fotade för att minnas den "naturliga" vägen när vi anlägger en stig en gång i framtiden!), dikena var översvämmade av vatten och nya bäckar hade bildats. Har aldrig känt mig depressiv under höstmånaderna, men nu börjar till och med en väderoberoende årstidsbejakare som jag få nog av denna nederbörd. Tar det aldrig slut? Utanför fönstret åskar det rejält i skrivandets stund, även om temperaturen varken kan beskrivas som varm eller behaglig. Vad är det som håller på att hända? Hoppas att jag vaknar till solsken i morgon - och då inte enbart i sinnet.

Sanna trixar

Sanna har trixat på min dator och fått fram riktigt härliga bilder, tycker jag. Hon har foto på schemat i nya skolan och tycker att det är oerhört kul. Passar henne som fotar i tid och otid. Har fått en förfrågan om att göra vykort, så det ska vi försöka få till. Någon som känner till en bra sajt där man kan beställa provtryck?

Kanelbullens dag

På våra mörka breddgrader måste alla tillfällen att fira tas tillvara. Därför doftar nu huset härligt av nybakade bullar och nykokt rabarbersaft - allt för att sätta guldkant på tillvaron denna kanelbullens dag (fast vi gillar vaniljbullar bättre, så därför blev det vaniljbullar med kanel!). Hoppas att även du firat och unnat dig en kanelbulle (eller två) idag!

Vardagslyx

Igår kväll fick vi ett spontant infall, som absolut får bli en favorit i repris - bestämde oss för en vuxenkväll med Juha och Stina i stan. Blev middag på Lilla Tavernan, där den grekiska menyn fick våra smaklökar att hoppa höjdhopp av välbehag flera gånger om. Eller vad sägs om grillad halloumi med honung, fetaoströra med chili, grillade jätteräkor med tzatziki, vininkokt kyckling, kycklingsouvlaki, kalamatioliver och en klassisk greksallad? Det var det bästa jag ätit från ett restaurangkök på mycket länge och jag hoppas att nästa besök inte är alltför avlägset. Strax efter 21 var vi hemma igen - skönt med en 12-åring som kan vara barnvakt åt lillebror, när mamma och pappa unnar sig vardagslyx!

Härlig Stockholmshelg

Det blev en härlig Stockholmshelg med många minnesvärda ögonblick. Påbörjade resan upp redan på fredagen med stopp i Jönköping för att kika på Kinnarps Arena och Stefan Livs minnesplats (det var gripande), polkagristillverkning i Gränna och skön övernattning i Norrköping. Efter frukost lördag morgon styrde vi vår kos mot huvudstaden. Första stopp blev Vasamuseet, som verkligen imponerade på båda barnen. Efter lite spontan sightseeing på Djurgården tog vi oss över till Gamla Stan för lite mat innan det var dags att besöka slottet. David var väl så där intresserad medan Sanna gjorde en djupdykning i all konst som hängde på väggarna och tyckte att det var riktigt spännande. Själv måste jag säga att jag, liksom vid mitt senaste besök, slås av att jag tycker att slottet är en oerhört dyster plats att vara på. Mörka, murriga rum som stinker av gamla möbler! Glad att jag slipper sitta där på representationsmiddagar!

Efter många timmar i innerstaden var det så dags att ge sig ut på Lidingö för att träffa nyfunna Mallis-vännerna. Det blev ett kärt återseende bland både stora och små och det blev verkligen en toppenmysig kväll. Efter alldeles för få timmar med sömn gick vi upp och förberedde barnen (2 av 4) inför Lilla Lidingöloppet. Kom till tävlingsplatsen alldeles för sent och hann inte kika så mycket på banan - såg bara att det började med en rent djävulusisk uppförsbacke och sa därför till David att inte ånga på i vanlig takt utan försöka hålla tillbaka i början. Taktiskt sett gjorde han sitt livs bästa lopp och var oerhört nöjd när han kom i mål som 4:a. Efter att ha joggat sig igenom hela banan (1,7 km) insåg både jag och Martin att han tagit våra instruktioner om att ta det lugnt på lite väl stort allvar - killen var inte ens andfådd när han korsade mållinjen! Glad över sin fjärde plats och alla fina priser konstaterade han att nästa år kan jag vinna det här lugnt... Ja, ja - vi får väl se. Han befäste hur som helst sin plats i Sverige-eliten bland P03 och det börjar bli många som får upp ögonen för honom. Flera föräldrar tycker inte att vi är kloka som låter honom spela fotboll - själv tänker jag att han bara är 8 år. Måste man verkligen redan välja?!

Sanna dras med knäont sedan tre veckor tillbaka, vilket läkarna bekräftade som löparknä i förra veckan. Är ordinerad vila och jag hoppas sannerligen att det ger med sig snart. Hon haltar sig fram och har vansinnigt svårt att gå i trappor, men sista veckan har hon åtminstone inte gråtit sig till sömns av smärta. Uppkom efter att hon sprang orienteringstävling i ett par joggingskor hon inte använt på ett tag, eftersom orienteringsskorna blivit för små. Tydligen kan en sådan liten skitsak utlösa detta och det känns förstås riktigt surt. Hon längtar själv efter att komma igång, men det finns inte så mycket att göra i detta läge. Ridningen funkar tack och lov, så länge hon kan rida i ett och samma varv och skänkla med högerbenet! Ikväll är det ridning igen och jag gissar att hon inte tänker vila från den... Envis som få, men förhoppningsvis kry snart igen.

Bild lånad från Marathon-Photos.com

Missen

Vår kelsjuke gris, som idag gladdes oerhört när det premiäreldades i kaminen!

Sanna och hennes älskade Vangi

Dottern med favoriten Vangi på Stall Tofta!

Dunderförkyld

Dunderförkyld, ont i halsen och lite feber - därtill en snabbresa till Malmö för att fira syrrans flicka som fyllt 7, oerhört sen kväll för att slutföra det mest akuta som jag inte hann med förra veckan när jag fick agera snickare vid stugan på heltid... Måste röja vidare imorgon, men först väntar (tror jag) takläggning, så om 6 timmar träffas jag uppe på stugtaket igen! Hoppas på snabbt tillfrisknande - lider av träningsabstinens och trivs inte alls med att känna mig krasslig. Önskar alla en riktigt bra vecka! Nästa helg blir det Sthlm och besök hos våra nya bekantskaper från Mallorca - ser jag fram emot!

Sommarminnen att glädjas över denna blöta höst!

Mysig augustikväll hos Juha och Stina.

Malmös mysiga innerstad.

Härlig dag hos härliga vänner i Falkenberg.

Mysigt med kortspel i vår stuga - gäststugan kunde invigas i juli.

Kul att elda och tälja vid stugan!

Härliga islänningar i hagen intill vår stuga - gissa vart Sanna hållt hus?!!!

Härligt att solen tittade fram idag - har slitit som ett djur vid stugan denna veckan i ösregn, medan Martin varit på Mallorca och spelat golf. Tidigare idag hade han mage att ringa och försöka få sympatier för att det var så varmt att det var jobbigt att spela golf... Lyckades INTE, kan jag meddela. Idag har jag snickrat läkt på taket och jag har duktigt ont i hela kroppen, men särskilt i hälsenorna som hela tiden påfrestas i motlutet. Dessutom har hantverkarna kommit med förkylning och halsont som gör att träningen får ta lite paus. Solen idag fick mig att minnas några av sommarens alla höjdpunkter, som t.ex. besöket hos fam. Siivikko i deras nyinköpta, oerhört mysiga sommarstuga, stranddagen och en av våra alltid lika trevliga kvällar i Falkenberg hos fam. Salomonsson och vår trevliga utflykt till syster med familj i Malmö. Delar med mig av några bilder och betydelsefulla ögonblick från vår sommar och hoppas att solen skiner extra starkt på alla mina vänner idag.

Vår fantastiske fotbollskille

Oavsett position i laget öser han in mål och som målvakt visade han också framfötterna i helgen. Vem hade trott det för 4 år sedan när knät var helt söndertrasat efter skidåkning och läkarna sa att han aldrig skulle kunna spela fotboll...

Bilder från Mallis

Äntligen har jag kopplat ihop min iphone och nya iMac och fört över lite bilder! Några smakprov från Mallorca.

Tung förlust

Vill med ett kort inlägg hedra Stefan Liv, denne fantastiske representant för ishockey-Sverige, som igår så tragiskt omkom i en flygolycka i Ryssland. Alla tankar till hans familj och vänner - om förlusten känns så stor för mig, vad ska den då inte innebära för dem? Mitt blågula HV-hjärta blöder...

Bilden lånad från HV71:s hemsida

Med fokus på tjejvasan 2012

Alla som känner mig vet att jag saknat snön sedan den försvann och längtan efter att få stå på ett par längdskidor igen är oerhörd. Inom en månad verkar det bli skidläger i Torsbytunneln med OK Alehof, så fram till dess är det bara att försöka stå ut.

Efter att ha brottats med onda hälsenor i 3 månader, vilket tyvärr resulterade i endast ett fåtal träningspass under samma period, har jag sedan i början av augusti kunnat köra på med vanlig intensitet. Försöker hinna med 4-5 pass i veckan, ibland fler om jag kan köra flera pass samma kväll. Tanken är även att jag ska komma igång med mina morgonpromenader, men hittills har jag varit för trött för att ens bry mig om väckarklockan när den ringer! Känner att jag behöver få lite snabbhet i benen, för att musklerna inte ska stelna till av all styrketräning. Arm-, ben- och ryggmuskler känns i bättre form än under tidigare försäsonger och jag hoppas att det ska ge resultat när skidsäsongen kör igång. Är naturligtvis fullt (och smärtsamt) medveten om att vi kanske inte har samma tur som tidigare 2 år att få njuta av långa, snörika vintrar och vet då inte vad jag ska göra för att få till träningstimmar. 2012 års tjejvasa och min start i tävlingsled 1, med samtidig start som eliten!!!!, gör mig dock fast besluten om att ordna med massor av snötimmar på något sätt, om det så ska behöva innebära tillfällig flytt till nordligare breddgrader! Fanatisk - ja visst, absolut! Men det är ju så vansinnigt kul!!!

Skidträff på Johns Sport i Mora den 29 oktober - då ska jag försöka vara på plats! Nya pjäxor och stavar ska det bli. Köpte iofs nytt i slutet av denna säsong, men den kollektionen får ge sig ut på nya äventyr på Blocket! Orkade inte invänta en leverans av mina favvo-skidor veckan före Tjejvasan och investerade därför i ett par svindyra pjäxor och skidor... som visserligen är suveräna, men det var ju egentligen inte dem jag ville ha... Nu ska jag köpa mina drömmars skidor och försöka köra in dem lagom till Tjejvasan. Sedan får det bli några test mellan de gamla och nya inför tävlingsdagen och se vilka som är vassast... Åh vad jag längtar!

Snart dags att förgylla fredagskvällen med ett MRL pass - det ska också bli kul och funkar bra i brist på snö! Ha en skön helg!

Den perfekta semestern

Hemma efter en fantastisk semestervecka på Mallorca, som i korta ordalag kan beskrivas med ett enda ord: Perfekt! Känns som om solen och livet log mot oss på samtliga fronter och att ta sig an höstens alla projekt och jobbuppdrag känns bara spännande och roligt. Med några bra pocketböcker vid min sida insåg jag redan första semesterdagen vilken lyx det är att resa med stora barn - inget bråk, inga tider att passa utan bara en massa skratt. Snabbt hade de hittat nya kompisar, som även fick oss att bekanta oss med trevliga Camilla och Johan från Stockholm, som vi ska ta vägarna förbi i slutet av september. Med deras glada flickor Nelly och Emmie blev det många härliga skratt i poolen och havet och jag tror att våra familjer satte rekord i nyttjande av vattenaktiviter. Det åktes "banan", "soffa" och parasailing så att det stod härliga till. När vi räknade till den 3:e bananturen funderade Sanna högt: Så här mycket brukar vi aldrig få göra annars! Det stämmer säkert, men just i år tyckte vi verkligen att de var tillräckligt stora för att testa på alla dessa galenskaper. Bästa minnet blir nog ändå fallskärmen på nästan 70 meters höjd, där jag svävar fram med ett barn på varje sida. Våra fötter såg så oerhört små ut där uppe, så att vi gapskrattade över vår litenhet på denna jord. Men så vackert och vilken underbar frihetskänsla. Jag har åkt flera gånger förut i mina ungdoms dagar, men aldrig efter en båt som kört så fort och kunnat få upp skärmen på sådan höjd. Wow!

När vi väl var nere utvecklades utflykten snabbt till värsta båtdramat - ena båtmotorn gick sönder och det skickades ut räddningsbåtar till oss! Sanna och David tyckte att det var spännande och David konstaterade glatt att han denna dag inte enbart åkt i den snabbaste båten någonsin, utan också i den näst snabbaste. Hann aldrig bli dramatiskt eller otäckt för oss där ute på havet, men för Martin som stod kvar på stranden och såg övriga båtar snabbt koppla från olika vattenleksaker för att komma till vår undsättning, blev det förstås lite oroligt för, innan han fick lugnande besked.

Bilder kommer.

Ska sent glömma våra morgonpromenader där vi mötte soluppgången på strandpromenaden (och efter 1 1/2 timme genomblöta av svett slängde oss i det stillsamma havet) - semestern blev inte bara en energi- och träningsboost som jag hade önskat, utan även en ganska kärleksfull sådan.

Get inspired...

Bilden lånad från komplett.se
Trots semestertider har det blivit en del timmar framför datorn, men ändå mindre än en normal sommar skulle jag säga. Känner mig skönt utvilad, om än något inre stressad för att vi de senaste fyra veckorna inte ens tänkt i termer av stugbygge. Martin hade en sådan down de sista 2 veckorna före semestern, så att jag bara valde att ta ett jättekliv tillbaka - har ingen lust att dras ned i någon annans skit - som bekant är jag allergisk mot energislukare av detta slag! Hur som helst: Gäststugan är inredd (dock inte helt klar) och där har vi sovit några nätter, låtit dagarna fyllas av bad, fiske samt kantarell- och bärplock. Härligt! Mindre härligt är förstås det faktum att jag nu är inne på 4:e månaden utan träning... Stugbygget har helt enkelt inte lämnat utrymme för gymmet och under semestern har jag allvarligt talat varit för trött för att ens kunna tänka på en promenad. En hälsena trilskas dessutom, så jag känner mig för tillfället både halt och lytt. Trist. Ska försöka få en riktig kickstart om någon vecka, då nya äventyr väntar. Mer info följer snart.

Häromdagen när jag satt och jobbade kom jag på mig själv med att känna hur roligt det var! Vet inte när jag kände riktig arbetslust senast. Tänkte att jag minsann snabbt skulle make the most out of the feeling, så igår travade jag iväg till macstore och köpte mig en iMac 27 - en härligt häftig dator med 27" skärm, helt sladdlös, ingen ful pc-burk på golvet, trådlöst tangentbord och en keramisk helskön mus. Är så snygg! Köpte till Office-paketet och även om man inte helt känner igen sig, tror jag på sikt att några av extrafunktionerna i mac-versionen kommer att övertyga mig om att detta är framtidens miljö, även för oss vana pc-användare. Fortfarande några veckor kvar till skolstart och innan jag tänker börja jobba igen på allvar, men glädjande att ha denna snygga maskin att se fram emot som sällskap! Hoppas jag känner mig lika glad över min investering när hösten kommer... (Lovar att det kommer bli många svordomar också...)