torsdag, april 26, 2007
Strålande sol och kräksjuka
Efter en natt med en kräksjuk David borde man kanske känna sig sliten och seg, men med sommarvärme, strålande sol och två härligt glada barn känns livet nästan för bra för att vara sant. Årets första sallad är dessutom planterad i landet och till helgen hoppas jag kunna hitta blommor (av önskvärd sort) att plantera i alla krukor och urnor. Vilken härlig tid vi har framför oss - man blir verkligen glad i allt från topp till tå. Så ut i naturen med er och lev livet!
tisdag, april 24, 2007
Vad gör man?
Många tankar som rör sig i mitt huvud just nu. Har de senaste veckorna kännt mig uppenbart orolig för en nära vän, men vet inte hur jag ska tackla problemet. Mina tankar är kanske helt ogrundade, men jag har bara den starka förnimmelsen av att något är fel. Fråga!, säger ni kanske, och tro inte att jag inte har försökt. Men bara med nekande svar. Allt är bra.
Men neej, det är något som inte stämmer.
Ibland tycks människan tro, att det är bättre att rida ut stormar på egen hand, men i det här fallet tror jag absolut inte att det är lösningen. Jag skulle vilja finnas där i denna svåra stund, vilken jag är säker på att hon genomlider, men har alltså ingen nyckel in.
Det känns extra tungt, för det finns få vänner som hon. Tanken på att hon lider i tysthet gör mig ledsen i hjärtat. Jag hoppas att hon snart ska berätta.
Min vän, om du läser detta - jag älskar dig.
Men neej, det är något som inte stämmer.
Ibland tycks människan tro, att det är bättre att rida ut stormar på egen hand, men i det här fallet tror jag absolut inte att det är lösningen. Jag skulle vilja finnas där i denna svåra stund, vilken jag är säker på att hon genomlider, men har alltså ingen nyckel in.
Det känns extra tungt, för det finns få vänner som hon. Tanken på att hon lider i tysthet gör mig ledsen i hjärtat. Jag hoppas att hon snart ska berätta.
Min vän, om du läser detta - jag älskar dig.
Ofattbart tragiskt
Någon minns säkert att jag i förbifarten bloggade om hur man skulle reagera om det skulle händå något riktigt hemskt.
I fredags kom chockbeskedet, som jag kanske i och för sig varit förberedd på länge, men som ändå kändes väldigt, väldigt tungt:
Martins 42-åriga kusin lämnade jordelivet efter att ha hamnat i koma efter en streptokockinfektion i lungorna. När det upptäcktes hade han blodförgiftning och så hög gifthalt i blodet, så att han fick två hjärtstillestånd direkt på sjukhuset och då ådrog sig någon hjärnskada som han alltså aldrig vaknade upp ifrån. Förra måndagen stängdes all andningshjälp av och i fredags tog han alltså sitt sista andetag. Allt som hände från dagen han lades in till dagen han dog sträcker sig över ett spektrum av hemskheter som jag av omsorg om den drabbade familjen inte tänker dela med mig av, men historierna är värre än vad ni alla kan föreställa er.
Kvar finns nu en sörjande sambo sedan evigheter, 2 barn, 10 och 6 år gamla, och alla ni med barn i samma ålder kan säkert tänka er in i det ofattbart svåra att ta sig igenom en sådan här situation. Man inser hur skört livet är och att man verkligen ska ta tillvara vartenda stund här på jorden - imorgon kan allt se helt annorlunda ut.
Och allt skedde inom loppet av ett par timmar, utan förvarning. Hemska tanke. Hu!
Vi försöker dela sorgen med de närmast drabbade och har nog inte riktigt förstått att vi förlorat en närstående. I flera år har vi träffats och umgåtts ute vid Martins föräldrars sommarställe (där även de har stuga) och neej, det går inte att föreställa sig hur världen ska se ut utan honom.
Ja, vilka vändningar livet kan ta sig! Var rädda om varandra och mys i vårkvällen.
I fredags kom chockbeskedet, som jag kanske i och för sig varit förberedd på länge, men som ändå kändes väldigt, väldigt tungt:
Martins 42-åriga kusin lämnade jordelivet efter att ha hamnat i koma efter en streptokockinfektion i lungorna. När det upptäcktes hade han blodförgiftning och så hög gifthalt i blodet, så att han fick två hjärtstillestånd direkt på sjukhuset och då ådrog sig någon hjärnskada som han alltså aldrig vaknade upp ifrån. Förra måndagen stängdes all andningshjälp av och i fredags tog han alltså sitt sista andetag. Allt som hände från dagen han lades in till dagen han dog sträcker sig över ett spektrum av hemskheter som jag av omsorg om den drabbade familjen inte tänker dela med mig av, men historierna är värre än vad ni alla kan föreställa er.
Kvar finns nu en sörjande sambo sedan evigheter, 2 barn, 10 och 6 år gamla, och alla ni med barn i samma ålder kan säkert tänka er in i det ofattbart svåra att ta sig igenom en sådan här situation. Man inser hur skört livet är och att man verkligen ska ta tillvara vartenda stund här på jorden - imorgon kan allt se helt annorlunda ut.
Och allt skedde inom loppet av ett par timmar, utan förvarning. Hemska tanke. Hu!
Vi försöker dela sorgen med de närmast drabbade och har nog inte riktigt förstått att vi förlorat en närstående. I flera år har vi träffats och umgåtts ute vid Martins föräldrars sommarställe (där även de har stuga) och neej, det går inte att föreställa sig hur världen ska se ut utan honom.
Ja, vilka vändningar livet kan ta sig! Var rädda om varandra och mys i vårkvällen.
måndag, april 23, 2007
Italien, igen
Ja, jag lovade ju att återkomma till Italienresan, och vips, så flyger tiden bara iväg igen. Martin kom hem med ett Playstation 2, något apspel och dansmatta idag, så barnen har ändå inte tid med mig för tillfället - kan lika gärna passa på att skriva ned ett par rader med andra ord, innan det blir godnattsaga, och sedan jobb igen. Ja, på jobbfronten intet nytt (eller rättare sagt - massor av nya uppdrag, men det är ju ingen nyhet...)
Ja, startskottet gick på långfredagen och Martin och David skjutsade ned oss till Helsingborg. Vi hade räknat ut att vi på så sätt skulle få extra tid till att packa här hemma och slippa bilresa till Värnamo, för vidaretransport i buss till Helsingborg. Det enda som inte gick ihop var bussarrangörens tidsplan och vår - jag insåg att tiden han sa måste vara ett drömscenario, men likväl åkte vi i god tid hemifrån, så att inte bussen skulle stå där och vänta på oss med 30-talet sura resenärer ombord. 2 timmar före bussen anlände vi. Men det är nog om den historien - vi hade det jättemysigt och bra på alla sätt, och David hann vänja sig lite vid tanken på att mamma skulle åka bort. Nästa gång följer jag med, sa han. Men när mamma väl skulle gå på bussen och åka iväg, förvandlades snabbt glädjen i ögonen till tårar. En lång varm kram och sedan fick Martin lirka bort honom. Gråtandes gick jag själv på bussen. Men jodå, alla förstod ju.
Resan ned genom Europa var sedan som en dans på rosor. Stopp med lagom mellanrum och länder susade bara förbi. På kvällen somnade Sanna skönt över båda våra säten och jag försökte framemot 3-tiden (och i höjd med München) krabbla mig ned mellan sätena och somnade väl där en kort stund. Sittande. Inte så bekvämt, men ändå. Någon timme senare fick Sanna snällt lägga sig i mitt knä istället och 4 timmar senare vaknade vi i italienska Predazzo. En söt liten alpby där vi då skulle bo. Hotellet hade dukat upp frukost och hade ett mysigt mottagande. Kände mig oförskämt fräsch efter en natt på bussen.
Ett snabbt ombyte och grekdusch (ny deo utan att tvätta sig för den som inte vet) och det bar av mot backen. Latemar blev första dagens anhalt. Vi åkte genom skidsystemet och tog oss vidare till Obereggen, där vi avnjöt Spagetti mit Knoblauch - ja, vitlöksspagetti kanske låter simpelt, men denna maträtt är helt enkelt underskattad normalt sett - på denna italienska restaurang är den dessutom bättre än vad det goda ryktet säger. MUMS!
Sent på eftermiddagen återvände vi till hotellet. En stund i relaxen, bubbelbadkaret och bastun, underbar italiensk 3-rätters och gott vin – gissa om jag somnade snabbt den kvällen. Sanna kvartade inne hos mormor och morfar, så för en gångs skulle var jag själv i en dubbelsäng (kändes enormt lyxigt, hemma är vi sällan färre än 4, fem om katten mutar sig in!)
Dag 2 och skidåkning i Canazei. Tog den berömda Sellaronda som faktiskt tog oss hela dagen. Kom precis (med nöd och näppe) tillbaka till bussen vid 16.30. Och då hade vi börjat åka kl. 9. Härlig skidåkning och vi tycktes hela tiden åka mot allt bättre väder.
Dag 3 var nog resans höjdpunkt med fantastisk skidåkning i Alp Lusia. Strålande sol, inte ett moln så långt ögat kunde nå, perfekt snö och en härligt glassig dag. Hotellet bjöd på lunch uppe vid sin alphydda, som visade sig kunna inkvartera flera hundra gäster. Ute på gårdsplanen satt vi och njöt av kalte Platte med italiensk skinka, korvar, ostar… och massor av vin. Det kändes i benen den eftermiddagen.
Även dag 4 lyckades vi övertyga arrangören att köra oss till Lusia – denna pärla. Hit bär det av nästa år (påminn mig!) och dit får även David följa med. Han som blev så duktig i Kläppen skulle fixa det här (men visst – det tog nästan en halvtimma om man åkte oavbrutet från toppen till dalen…) HÄRLIGT!!! Vi hade picknick (mamma och pappa var ju med) i vårsolen och hela dagen åkte jag med ett härligt leende på läpparna. Livet har nog aldrig varit så närvarande som just då – inte på väldigt länge i alla fall. Det enda som saknades var David och Martin, men ändå var känslan total lycka bland dessa berg.
Dag 5 var det dags för Canazei igen (ja, man blir inte uttråkad här – möjligheterna här är oändliga och vi åkte nog inte en gång i samma backe). Sanna gick på skidskola med hotellets ägare, Albino, tidigare landslagsman i italienska backhoppningslaget. Han var även Maestro di Ski och helt underbar i pisten. Tillbaka fick vi en fullfjädrad slalomåkare som drog parallellslalom i värsta farten nedför backarna. Hon var duktig innan, men efter dessa 4 timmar med Albino – ofattbart. Det måste bli en favorit i repris. Jag och mamma och pappa stack över mot Val Gardena och åkte där hela förmiddagen – det var en härlig dag, även den med strålande sol.
Dag 6 blev det Canazei igen och vissa åkte med till glaciären Marmolada. Min önskedröm har alltid varit skidåkning i bikini på en glaciär, men när busschauffören sa, att backarna nog var lite väl branta för barn vågade jag inte chansa. Att det sedan visade sig att förhållandena där uppe varit perfekta (på ca 3500 meters höjd) och att barnen visst hade kunnat åka med, så grämde det mig in i själen. Kanske även för att dagen fick en usel start. Sanna glömde sin hjälm i bussen, trots att jag sagt till henne 3 gånger att hon fick bära hjälmen (dessutom hade hon den på huvudet sekunden innan vi klev av). Men – till Marmolada åker jag nästa år – då skidvägen. Man kan nämligen ta sig dit på skidor från Canazei, men på grund av få skidåkare var vissa liftar avstängda. Grrr…
Ja, vi var verkligen helt själva i backarna. Ni fattar inte känslan. Kilometer efter kilometer, och inte en människa man såg. Det var bara vi, snön, solen och livet. Wow!
Sista dagen återvände vi till Latemar. Jag hängde på ungdomarna (man fick själv avgöra om man kände sig ungdomlig!) och fick en heldag med Albino. Mamma och pappa tog hand om Sanna. Vi var 14 som följde i Maestrons spår och herregud vad vi skrattade. Det var med en annan ”äldre” (ja, jag får väl räknas dit då) och Albino hade diverse åsikter om vår skidåkning. Han var jättenöjd med mig, inte det, men undrade varför jag åkte som snyggast när alla tittade på! Trodde jag skulle dö av skratt. Stajlarn! Det var vad vi själva kallade sådana som mig i tonåren! Fniss! Nåväl – jag tyckte själv att jag slet som ett djur att ta mig ned för alla djävulsstup Albino körde ut över i värsta racerfart, jag flög över puckelpistar och tänkte att det här är mer än vad mina knän pallar. Men oj vad kul vi hade. Får nästan skrattkramp bara jag tänker på det.
Denna dag hade dessutom inletts med en slalomtävling anordnad av Albino. Alla barn var så fjantiga och lipade fram och tillbaka, den ville inte vara först och den ville inte ditt och datt. Då steg Sanna fram och startade – och slog hela högen. På kvällen fick hon ta emot en jättefin pokal som hon var så himla stolt över. Och – det var verkligen så himla bra – lipsillarna lipade igen och Sanna bara strålade. Det ögonblicket ska jag leva på länge. Hennes hela gestalt lystes upp och leendet – det hade man kunnat drunkna i (inte bara italienare!). Jag kom 3:a i min klass, 3 hundradelar efter mamma. Retligt. Men de missade nog i tidtagningen! Sanna jublade!
Utmärkt mat som varje kväll och dags att vinka hejdå. Bussresan hemåt gick snabbt och vi sov gott på natten jag och Sanna – helt slutkörda efter en vecka i italienska Dolomiterna – jordens paradis, en riktig pärla, dit jag gärna återvänder. Snart.
Och svenska flickor i Italien – jodå, de är fortfarande populära – oavsett om de är 7 eller 32 med vigselring på fingret!
Ja, startskottet gick på långfredagen och Martin och David skjutsade ned oss till Helsingborg. Vi hade räknat ut att vi på så sätt skulle få extra tid till att packa här hemma och slippa bilresa till Värnamo, för vidaretransport i buss till Helsingborg. Det enda som inte gick ihop var bussarrangörens tidsplan och vår - jag insåg att tiden han sa måste vara ett drömscenario, men likväl åkte vi i god tid hemifrån, så att inte bussen skulle stå där och vänta på oss med 30-talet sura resenärer ombord. 2 timmar före bussen anlände vi. Men det är nog om den historien - vi hade det jättemysigt och bra på alla sätt, och David hann vänja sig lite vid tanken på att mamma skulle åka bort. Nästa gång följer jag med, sa han. Men när mamma väl skulle gå på bussen och åka iväg, förvandlades snabbt glädjen i ögonen till tårar. En lång varm kram och sedan fick Martin lirka bort honom. Gråtandes gick jag själv på bussen. Men jodå, alla förstod ju.
Resan ned genom Europa var sedan som en dans på rosor. Stopp med lagom mellanrum och länder susade bara förbi. På kvällen somnade Sanna skönt över båda våra säten och jag försökte framemot 3-tiden (och i höjd med München) krabbla mig ned mellan sätena och somnade väl där en kort stund. Sittande. Inte så bekvämt, men ändå. Någon timme senare fick Sanna snällt lägga sig i mitt knä istället och 4 timmar senare vaknade vi i italienska Predazzo. En söt liten alpby där vi då skulle bo. Hotellet hade dukat upp frukost och hade ett mysigt mottagande. Kände mig oförskämt fräsch efter en natt på bussen.
Ett snabbt ombyte och grekdusch (ny deo utan att tvätta sig för den som inte vet) och det bar av mot backen. Latemar blev första dagens anhalt. Vi åkte genom skidsystemet och tog oss vidare till Obereggen, där vi avnjöt Spagetti mit Knoblauch - ja, vitlöksspagetti kanske låter simpelt, men denna maträtt är helt enkelt underskattad normalt sett - på denna italienska restaurang är den dessutom bättre än vad det goda ryktet säger. MUMS!
Sent på eftermiddagen återvände vi till hotellet. En stund i relaxen, bubbelbadkaret och bastun, underbar italiensk 3-rätters och gott vin – gissa om jag somnade snabbt den kvällen. Sanna kvartade inne hos mormor och morfar, så för en gångs skulle var jag själv i en dubbelsäng (kändes enormt lyxigt, hemma är vi sällan färre än 4, fem om katten mutar sig in!)
Dag 2 och skidåkning i Canazei. Tog den berömda Sellaronda som faktiskt tog oss hela dagen. Kom precis (med nöd och näppe) tillbaka till bussen vid 16.30. Och då hade vi börjat åka kl. 9. Härlig skidåkning och vi tycktes hela tiden åka mot allt bättre väder.
Dag 3 var nog resans höjdpunkt med fantastisk skidåkning i Alp Lusia. Strålande sol, inte ett moln så långt ögat kunde nå, perfekt snö och en härligt glassig dag. Hotellet bjöd på lunch uppe vid sin alphydda, som visade sig kunna inkvartera flera hundra gäster. Ute på gårdsplanen satt vi och njöt av kalte Platte med italiensk skinka, korvar, ostar… och massor av vin. Det kändes i benen den eftermiddagen.
Även dag 4 lyckades vi övertyga arrangören att köra oss till Lusia – denna pärla. Hit bär det av nästa år (påminn mig!) och dit får även David följa med. Han som blev så duktig i Kläppen skulle fixa det här (men visst – det tog nästan en halvtimma om man åkte oavbrutet från toppen till dalen…) HÄRLIGT!!! Vi hade picknick (mamma och pappa var ju med) i vårsolen och hela dagen åkte jag med ett härligt leende på läpparna. Livet har nog aldrig varit så närvarande som just då – inte på väldigt länge i alla fall. Det enda som saknades var David och Martin, men ändå var känslan total lycka bland dessa berg.
Dag 5 var det dags för Canazei igen (ja, man blir inte uttråkad här – möjligheterna här är oändliga och vi åkte nog inte en gång i samma backe). Sanna gick på skidskola med hotellets ägare, Albino, tidigare landslagsman i italienska backhoppningslaget. Han var även Maestro di Ski och helt underbar i pisten. Tillbaka fick vi en fullfjädrad slalomåkare som drog parallellslalom i värsta farten nedför backarna. Hon var duktig innan, men efter dessa 4 timmar med Albino – ofattbart. Det måste bli en favorit i repris. Jag och mamma och pappa stack över mot Val Gardena och åkte där hela förmiddagen – det var en härlig dag, även den med strålande sol.
Dag 6 blev det Canazei igen och vissa åkte med till glaciären Marmolada. Min önskedröm har alltid varit skidåkning i bikini på en glaciär, men när busschauffören sa, att backarna nog var lite väl branta för barn vågade jag inte chansa. Att det sedan visade sig att förhållandena där uppe varit perfekta (på ca 3500 meters höjd) och att barnen visst hade kunnat åka med, så grämde det mig in i själen. Kanske även för att dagen fick en usel start. Sanna glömde sin hjälm i bussen, trots att jag sagt till henne 3 gånger att hon fick bära hjälmen (dessutom hade hon den på huvudet sekunden innan vi klev av). Men – till Marmolada åker jag nästa år – då skidvägen. Man kan nämligen ta sig dit på skidor från Canazei, men på grund av få skidåkare var vissa liftar avstängda. Grrr…
Ja, vi var verkligen helt själva i backarna. Ni fattar inte känslan. Kilometer efter kilometer, och inte en människa man såg. Det var bara vi, snön, solen och livet. Wow!
Sista dagen återvände vi till Latemar. Jag hängde på ungdomarna (man fick själv avgöra om man kände sig ungdomlig!) och fick en heldag med Albino. Mamma och pappa tog hand om Sanna. Vi var 14 som följde i Maestrons spår och herregud vad vi skrattade. Det var med en annan ”äldre” (ja, jag får väl räknas dit då) och Albino hade diverse åsikter om vår skidåkning. Han var jättenöjd med mig, inte det, men undrade varför jag åkte som snyggast när alla tittade på! Trodde jag skulle dö av skratt. Stajlarn! Det var vad vi själva kallade sådana som mig i tonåren! Fniss! Nåväl – jag tyckte själv att jag slet som ett djur att ta mig ned för alla djävulsstup Albino körde ut över i värsta racerfart, jag flög över puckelpistar och tänkte att det här är mer än vad mina knän pallar. Men oj vad kul vi hade. Får nästan skrattkramp bara jag tänker på det.
Denna dag hade dessutom inletts med en slalomtävling anordnad av Albino. Alla barn var så fjantiga och lipade fram och tillbaka, den ville inte vara först och den ville inte ditt och datt. Då steg Sanna fram och startade – och slog hela högen. På kvällen fick hon ta emot en jättefin pokal som hon var så himla stolt över. Och – det var verkligen så himla bra – lipsillarna lipade igen och Sanna bara strålade. Det ögonblicket ska jag leva på länge. Hennes hela gestalt lystes upp och leendet – det hade man kunnat drunkna i (inte bara italienare!). Jag kom 3:a i min klass, 3 hundradelar efter mamma. Retligt. Men de missade nog i tidtagningen! Sanna jublade!
Utmärkt mat som varje kväll och dags att vinka hejdå. Bussresan hemåt gick snabbt och vi sov gott på natten jag och Sanna – helt slutkörda efter en vecka i italienska Dolomiterna – jordens paradis, en riktig pärla, dit jag gärna återvänder. Snart.
Och svenska flickor i Italien – jodå, de är fortfarande populära – oavsett om de är 7 eller 32 med vigselring på fingret!
Fler bilder
Tusen tack för tipset ang. Photoshop, Malin - du är en pärla. Jag ska kolla upp detta snarast och ringer om jag behöver hjälp att komma igång.Här kommer fler smakprov från Italien. Sannas ena framtand var jättelös (man kunde vrida den så att baksidan kom framåt... och det såg så härligt ut. Nu är den ena framtanden ute, men nummer två har blivit likadan! Hon ser helhärlig ut med denna söta glugg!
Fler bilder följer när jag lärt mig justera storleken!
fredag, april 20, 2007
Bilder från Italien
Jag har ju inte lärt mig alla inställningar i kameran än (än så länge glädjs jag mest över att fota allt och mycket!), så tyvärr är bilderna lite tunga att lägga in - men här kommer ett par smakprov från vår Italienresa.
Sanna i Lusia. Solig dag där bikini hade varit ett möjligt val i skidbacken.
Nu har jag försökt lägga in samma kort 3 gånger, men blogger vill inte - så, det får bli fler kort en annan kväll istället.
måndag, april 16, 2007
Italien - vad underbart!
Efter att ha kryssat mellan glaciärer, snötäckta toppar och gröna dalgångar med äppelblom och vårdoftande skog i en vecka, så är det med oförskämd fräschhet jag sitter framför datorn idag. Dessutom med en härlig solbränna i ansiktet. Vad gjorde det då att förra veckans frånvaro innebar mer än 200 olästa e-mail? Som i värsta lyckoruset hade jag arbetat mig igenom hela förra veckan på ett par timmar (nåväl, lite överdrivet) och nu känns det till och med riktigt roligt att konverterar PageMaker filer till InDesign. Vem hade väl trott det?
Lite ledighet var alltså allt jag behövde.
Italien... Ja, vad ska man säga om detta gudomligt vackra land. Visst trivdes jag att bo i Spanien med allt vad det landet har att bjuda på, men Italien är så otroligt vackert, har underbart god mat, trevlig befolkning och ja - jag fick verkligen den där känslan av välbefinnande som jag hade i Spanien. Jag befinner mig helt enkelt på fel breddgrader till vardags - det är bara att konstatera.
Det finns så mycket att skriva om denna förtrollande vintersemester i vårsolens glans, men jag får återkomma om detta. Just nu skiner solen ute, David ska få ny sand till sandlådan, Martin har kört till tippen med en massa gammalt skräp - så jag tänker helt enkelt sluta jobba för dagen (men kommer naturligtvis sitta här ikväll igen...) och njuta av livet, som jo - det är oftast njutbart även på nordligare breddgrader.
Lyckorusiga vårkramar från en strålande glad Angelica
Lite ledighet var alltså allt jag behövde.
Italien... Ja, vad ska man säga om detta gudomligt vackra land. Visst trivdes jag att bo i Spanien med allt vad det landet har att bjuda på, men Italien är så otroligt vackert, har underbart god mat, trevlig befolkning och ja - jag fick verkligen den där känslan av välbefinnande som jag hade i Spanien. Jag befinner mig helt enkelt på fel breddgrader till vardags - det är bara att konstatera.
Det finns så mycket att skriva om denna förtrollande vintersemester i vårsolens glans, men jag får återkomma om detta. Just nu skiner solen ute, David ska få ny sand till sandlådan, Martin har kört till tippen med en massa gammalt skräp - så jag tänker helt enkelt sluta jobba för dagen (men kommer naturligtvis sitta här ikväll igen...) och njuta av livet, som jo - det är oftast njutbart även på nordligare breddgrader.
Lyckorusiga vårkramar från en strålande glad Angelica
tisdag, april 03, 2007
Tyvärr, tyvärr...
Ja, av en mystisk anledning försvinner allt som oftast material när man ska publicera det på bloggen, så därför blir det två inlägg idag. De säger ju att det är fegt att sejva (för att försvenska eng. save), men det skiter jag i. Jag är trött på att behöva skriva in all information 100 gånger. Tror att jag ska börja skriva i Word och sedan bara kopiera in texten på bloggen... Känns lite mer tillförlitligt.
Nåväl.
Påskveckan var ju även veckan när Spanienvännerna skulle komma till Sverige och visst är de här. Både Anna med Ebba och Alva (Asse är och jobbar i Finland) och Anna G med Jack och Bianca. Hade planerat att de sista tre skulle ha kommit hit ett par dagar denna veckan, men Anna G hade skickat ett mail när vi var borta och skrev att schemat blev för fullspäckat. Som tur var hade jag inte avslöjat något för barnen, vilket gjorde att vi slapp en stor besvikelse. Inte heller Anna F med fam. lyckades fixa med bil under besöket, så igår kväll bestämde vi att jag och barnen skulle åka ned och möta dem i Ängelholm. Så i morse när jag ringde för att säga att vi skulle åka, hade Anna tyvärr tråkiga nyheter. Alva hade kräkts hela natten, så knappast läge för besök. Anna G var också där med sina barn och de var vrålförkylda. Återigen tackade jag Gudarna för att jag endast meddelat Sanna och David att vi skulle på hemlig utflykt idag och inte närmare specificerat. Om de vetat att de skulle gå miste om sina fyra bästa Spanienkompisar, så hade väl en större katastrof varit oundviklig. Nu fick det bli påskfest på dagis istället och lek med bästisen Louise, på eftermiddagen ridskola.
Är ju verkligen typiskt. Jag har verkligen längtat så himla mycket efter att träffa dem alla och så blir det bara pannkaka. Om jag inte fyllt på reserverna i Kläppen så hade jag nog varit helt knäckt nu, men med Italien i sikte och nya sköna lediga dagar, så blev besvikelsen mindre. Men ändå tråkigt att inte kunna ses när det inte är mer än dryga 20 mil som skiljer oss åt.
Men sånt är livet.
Nu ska jag packa till revisorn - imorgon väntar årsbokslut och deklaration. På torsdag ska jag packa och förbereda inför nästa skidresa. Samtidigt som det blir tråkigt att vara utan David och Martin (ja, för det är ju den turordningen som gäller!), så ska det bli jättemysigt att få tid bara tillsammans med Sanna. Att mamma och pappa är med på samma resa ska också bli jättekul. Eller också en katastrof! Det finns nog anledning att återkomma till detta.
Om vi inte hörs före Italien - må så gott alla vänner. Nu får vi faktiskt se till att träffas snart.
Nåväl.
Påskveckan var ju även veckan när Spanienvännerna skulle komma till Sverige och visst är de här. Både Anna med Ebba och Alva (Asse är och jobbar i Finland) och Anna G med Jack och Bianca. Hade planerat att de sista tre skulle ha kommit hit ett par dagar denna veckan, men Anna G hade skickat ett mail när vi var borta och skrev att schemat blev för fullspäckat. Som tur var hade jag inte avslöjat något för barnen, vilket gjorde att vi slapp en stor besvikelse. Inte heller Anna F med fam. lyckades fixa med bil under besöket, så igår kväll bestämde vi att jag och barnen skulle åka ned och möta dem i Ängelholm. Så i morse när jag ringde för att säga att vi skulle åka, hade Anna tyvärr tråkiga nyheter. Alva hade kräkts hela natten, så knappast läge för besök. Anna G var också där med sina barn och de var vrålförkylda. Återigen tackade jag Gudarna för att jag endast meddelat Sanna och David att vi skulle på hemlig utflykt idag och inte närmare specificerat. Om de vetat att de skulle gå miste om sina fyra bästa Spanienkompisar, så hade väl en större katastrof varit oundviklig. Nu fick det bli påskfest på dagis istället och lek med bästisen Louise, på eftermiddagen ridskola.
Är ju verkligen typiskt. Jag har verkligen längtat så himla mycket efter att träffa dem alla och så blir det bara pannkaka. Om jag inte fyllt på reserverna i Kläppen så hade jag nog varit helt knäckt nu, men med Italien i sikte och nya sköna lediga dagar, så blev besvikelsen mindre. Men ändå tråkigt att inte kunna ses när det inte är mer än dryga 20 mil som skiljer oss åt.
Men sånt är livet.
Nu ska jag packa till revisorn - imorgon väntar årsbokslut och deklaration. På torsdag ska jag packa och förbereda inför nästa skidresa. Samtidigt som det blir tråkigt att vara utan David och Martin (ja, för det är ju den turordningen som gäller!), så ska det bli jättemysigt att få tid bara tillsammans med Sanna. Att mamma och pappa är med på samma resa ska också bli jättekul. Eller också en katastrof! Det finns nog anledning att återkomma till detta.
Om vi inte hörs före Italien - må så gott alla vänner. Nu får vi faktiskt se till att träffas snart.
Kläppen - en härlig långhelg
Efter en långhelg, torsdag-söndag, i Kläppen med 3 dagars skidåkning och fyra dagars strålande sol, så kan man väl knappast vara på annat än strålande humör? Vem bryr sig då om att första arbetsdagen avslutas med ett kvällsmöte, 17-22, inne i Göteborg - full av kraft och energi kan man väl börja tömma reserverna omedelbart?
Men oj vad härligt vi har haft det. Strålande sol och blå himmel, minusgrader på nätterna vilket gav oförskämt bra snö och sedan härlig sol hela dagarna. Vem kan då klaga över att snön började gegga ihop sig strax efter klockan 14 på dagarna? Det fanns ju solstolar att vila i, medan skidorna fick vila i en hög på marken... Ja, nu känns vi härligt sommarfräscha i ansiktet igen och man ser en av fördelarna av att ha vistats i Spanien hela hösten - solbrännan kommer snabbt tillbaka, utan risk för rödbrända näsor!
Lämnade Nödinge torsdag morgon och åkte sedan norrut med sikte på Kläppen, 15 km från Sälen. Vi måste återigen slå ett slag för detta skidsystem, som trots sin litenhet känns betydligt mer utmanande och allsidigt än Lindvallen. Stugorna är dessutom helfräscha - ja, allt känns på något sätt bara toppen. Eftermiddagen tillbringade vi på stugans altan, i eftermiddagssolen, medan barnen lekte vid bäcken som porlade precis utanför. Tog en tur upp i backen för att kolla snöläget och allt såg bara toppen ut inför fredagen.
Vaknade tidigt och var på plats redan 8.45, 15 minuter innan systemet öppnade. David var eld och lågor när han insåg att det fanns backar anpassade efter hans nivå, och rullband istället för liftar. Efter två åk i minibacken, tyckte han att det räckte. I den backen alltså. Mot nästa barnbacke med knapplift. Tjejen som jobbade där, undrade varför han inte åkte själv i knappliften när Martin ställde honom mellan sina skidor. "Han har ju så bra balans". Och jodå, efter nästa åk så testade vi. Och där åkte han iväg på sina små ben. Ända upp på toppen av backen - och hoppade av liften helt själv! Oj - vad mycket han kunde utan att vi visste det! Och sedan gick allt av bara farten. Lilleman fattade snart tekniken och redan fredag eftermiddag åkte han med oss i de flesta backarna. Och på lördagen skulle han absolut inte åka i barnbacken. "Jag vill inte åka sakta", skrek han. Så upp i stolsliften ända till toppen och sedan ned igen. Om och om igen.
Men oj vad härligt vi har haft det. Strålande sol och blå himmel, minusgrader på nätterna vilket gav oförskämt bra snö och sedan härlig sol hela dagarna. Vem kan då klaga över att snön började gegga ihop sig strax efter klockan 14 på dagarna? Det fanns ju solstolar att vila i, medan skidorna fick vila i en hög på marken... Ja, nu känns vi härligt sommarfräscha i ansiktet igen och man ser en av fördelarna av att ha vistats i Spanien hela hösten - solbrännan kommer snabbt tillbaka, utan risk för rödbrända näsor!
Lämnade Nödinge torsdag morgon och åkte sedan norrut med sikte på Kläppen, 15 km från Sälen. Vi måste återigen slå ett slag för detta skidsystem, som trots sin litenhet känns betydligt mer utmanande och allsidigt än Lindvallen. Stugorna är dessutom helfräscha - ja, allt känns på något sätt bara toppen. Eftermiddagen tillbringade vi på stugans altan, i eftermiddagssolen, medan barnen lekte vid bäcken som porlade precis utanför. Tog en tur upp i backen för att kolla snöläget och allt såg bara toppen ut inför fredagen.
Vaknade tidigt och var på plats redan 8.45, 15 minuter innan systemet öppnade. David var eld och lågor när han insåg att det fanns backar anpassade efter hans nivå, och rullband istället för liftar. Efter två åk i minibacken, tyckte han att det räckte. I den backen alltså. Mot nästa barnbacke med knapplift. Tjejen som jobbade där, undrade varför han inte åkte själv i knappliften när Martin ställde honom mellan sina skidor. "Han har ju så bra balans". Och jodå, efter nästa åk så testade vi. Och där åkte han iväg på sina små ben. Ända upp på toppen av backen - och hoppade av liften helt själv! Oj - vad mycket han kunde utan att vi visste det! Och sedan gick allt av bara farten. Lilleman fattade snart tekniken och redan fredag eftermiddag åkte han med oss i de flesta backarna. Och på lördagen skulle han absolut inte åka i barnbacken. "Jag vill inte åka sakta", skrek han. Så upp i stolsliften ända till toppen och sedan ned igen. Om och om igen.
Med paus för varm choklad och skoterkörning förstås. Ja, de har miniskotrar i Kläppen, vilket naturligtvis är en given hit. Tror att Martin brände 500 spänn där! Men, kul hade de i alla fall.
Nu har jag laddat upp kort på datorn och ska försöka ladda in lite bilder i denna text... vi får väl se om jag lyckas (ja, ni kommer att veta när ni läser detta).
Nu laddar vi om batterierna inför Italienresan på fredag. Det ska bli riktigt härligt. Man får lätt mersmak på ledigheten!
KRAM till er alla,
Angelica
Nu har jag laddat upp kort på datorn och ska försöka ladda in lite bilder i denna text... vi får väl se om jag lyckas (ja, ni kommer att veta när ni läser detta).
Nu laddar vi om batterierna inför Italienresan på fredag. Det ska bli riktigt härligt. Man får lätt mersmak på ledigheten!
KRAM till er alla,
Angelica
måndag, mars 26, 2007
Våren är här!
Vilken helg! Strålande sol och massor av fix i trädgården. Jag har krattat löv och rensat häcken, luntat bort gammalt fjolårsgräs, hjälpt Martin att hugga ved och bara njutit av vårsolen. Mmm... underbart! Inte svårt att trivas då - och inte svårt att förstå varför Spanien ständigt återkommer som ett så soligt och härligt minne. Med solen kommer helt enkelt ett stort välmående, som lätt försvinner i grådis och kyla.
Sista veckan har varit sjuk på jobbet. Fick riktigt dålig feeling när jag natten till fredagen insåg att jag inte kunde somna för att hela kroppen kändes på helspänn. Hade tryck över bröstet och fick efter någon timme ropa efter Martin som fick komma in och skaka i armarna. Då stack det elakt i dem, från fingerspets upp till axel, över bröstet och ned i nästa arm, precis samma känsla som när en fot somnar. Fick nästan panik där inne i mörkret. Tänkte, att nu är min sista stund kommen, och ingen kommer ens att märka det.
Jaa, dödligheten har gjort sig påmind i släkten veckan som gått. Minns kanske mitt inlägg om hur jag skulle reagera om det verkligen hände något hemskt. Tja, nu är personen i fråga inte död ännu, men jag vet inte om det finns så mycket som en strimma hopp... Jag återkommer om detta en dag, när det inte är så sent om kvällen. Och kanske, kanske, kanske finns det då lite hopp? Ja, det ber jag verkligen till Gud om. Annars står en 6-åring och 10-åring i vår närhet utan pappa. Grymma tanke.
Kvarstår lite "skräp" efter jobbintensiven. Hoppas att det kan bli klart i början av veckan. Är så trött på leverantörer som segar... Sedan måste jag fakturera och bokföra, betala in moms och skatt. Kan inte fatta att det gått en hel månad sedan sist... Men - om jag gasar på i ett par dagar till väntar skidåkning i Kläppen torsdag-söndag, sedan några trevliga dagar med besök från Spanien och därefter 10 dagar i Italien. Mmm. Det ska bli underbart.
Men nu ska jag försöka sova. Det börjar bli dags. Dröm sött!
Sista veckan har varit sjuk på jobbet. Fick riktigt dålig feeling när jag natten till fredagen insåg att jag inte kunde somna för att hela kroppen kändes på helspänn. Hade tryck över bröstet och fick efter någon timme ropa efter Martin som fick komma in och skaka i armarna. Då stack det elakt i dem, från fingerspets upp till axel, över bröstet och ned i nästa arm, precis samma känsla som när en fot somnar. Fick nästan panik där inne i mörkret. Tänkte, att nu är min sista stund kommen, och ingen kommer ens att märka det.
Jaa, dödligheten har gjort sig påmind i släkten veckan som gått. Minns kanske mitt inlägg om hur jag skulle reagera om det verkligen hände något hemskt. Tja, nu är personen i fråga inte död ännu, men jag vet inte om det finns så mycket som en strimma hopp... Jag återkommer om detta en dag, när det inte är så sent om kvällen. Och kanske, kanske, kanske finns det då lite hopp? Ja, det ber jag verkligen till Gud om. Annars står en 6-åring och 10-åring i vår närhet utan pappa. Grymma tanke.
Kvarstår lite "skräp" efter jobbintensiven. Hoppas att det kan bli klart i början av veckan. Är så trött på leverantörer som segar... Sedan måste jag fakturera och bokföra, betala in moms och skatt. Kan inte fatta att det gått en hel månad sedan sist... Men - om jag gasar på i ett par dagar till väntar skidåkning i Kläppen torsdag-söndag, sedan några trevliga dagar med besök från Spanien och därefter 10 dagar i Italien. Mmm. Det ska bli underbart.
Men nu ska jag försöka sova. Det börjar bli dags. Dröm sött!
lördag, mars 17, 2007
Soon getting there!
Så är det då slutspurten på jobbfronten som gäller. Känner mig helt slutkörd, men försöker tänka att om en vecka, så...bordet det har lugnat ner sig! När det var som jobbigast och ingen ville sälja Spanienbiljetter till bra pris, så bokade jag in en vecka i Italien veckan efter påsk. Skidåkning hägrar. Vet inte om det bara finns "mjukglass" i backarna då, men vem har ork att vara kräsen? Om det är solsken och jag kan sitta i en solstol på balkongen hela veckan, då är jag också nöjd. Väl investerade tusenlappar... Fniss! Det blir bara jag och Sanna som åker. Hade även tänkt ta med Martin och David, men så försökte vi oss på lite skidåkning med sonen i Hestra i helgen och insåg väl att det nog kan bli lite kinkigt i Italien om backarna i Hestra är för långa... Men usch och hu - vara utan lilleman en hel vecka. Det blir tufft. Men samtidigt skönt att få ägna sig 100 %-igt åt Sanna. Tja, som ni märker och säkert förstår, så ligger min nya kamera fint nedpackad i sin kameraväska... Inga bilder, ingen uppladdning... Suck - jag är för bedrövlig. Vill inte tänka på hur tråkig jag varit den sista tiden. Ett riktigt freak! Känns som om jag har åldrats 100 år efter alla dessa timmar framför datorn. Projekt trappa är lite försenat pga makens influensa. Låg och stirrade tak i en hel vecka och har efter det varit dunderförkyld (jag känner mig sugen att lägga till den snorkiga kommentaren, att tja, ni vet ju hur sjuka män alltid blir...). Men, slipningen är nästan klar. Lite smådetaljer kvar, sedan målning och STORSTÄDNING av hela huset. Det ligger slipdamm typ överallt, även om jag har försökt hänga för och gått och torkat överallt till förbannelse. Men - den blir så fin. Så nu får jag snart dra igång nästa övertalningsprojekt (om jag nu inte får med honom till Spanien på heltid) - att lägga in plankgolv i hela huset. Det är inte klokt så mycket finare det är med levande material. Jag blir överlycklig varenda gång jag går i trappan - den är så mjuk och fin! Nu har klockan rusat förbi midnatt och David vaknar väl snart, så jag borde krypa ned. Martin är i Sälen med 8 kunder och kommer väl hem totalt utslagen på söndag kväll... Så får man då höra hur synd det är om honom igen... SUCK! Fniss! Godnatt!
lördag, mars 03, 2007
Influensatider
Efter Sanna insjuknade i influensa i onsdags, så har man ju känt att risken varit överhängande även för David. Och i eftermiddag kom turen, eller oturen, till honom. Nu ligger han och yrar med mer än 40 graders feber och ont i huvudet. Stackars liten. Sanna känns lite mindre varm nu ikväll, men gick ändå nyss i sömnen och yrade. Får bara hoppas att vi vuxna håller oss på benen.
Ja, eftersom nu influensan satt käppar i hjulet för vår planerade skidutflykt, så har jag inlett projekt renovera trappan. Ända sedan vi flyttade in har jag haft lust att slita bort den inklädnad han så käckt gjort, helt övertygad om att det döljer sig en oslipad diamant under skalet. Och ja, oslipad var väl rätta ordet. Men - vad fint det kommer att bli. Martin har hela tiden kämpat emot detta projekt, men den senaste tiden har jag anat en liten öppning och idag kom han självmant hem med en ny kofot - det var bara att sätta igång. Att han dessutom lyckades sabba tapeten öppnar ju dessutom upp för en möjlighet att tapetsera om! Yippie! Jag älskar projekt. Till och med i Spanien målade jag ju om hela lägenheten, utan att någon bad mig om det. Ja, sån är jag. Projektens bästa vän.
Var ju meningen att jag skulle bokat biljetter på Sterling idag. Göteborg-Malaga skulle ju vara dagens erbjudande. Men vad händer då - jo, FlyMe passar på att gå i konkurs och Sterling meddelar snabbt att dagens erbjudande blir Stockholm-London istället... Hrmpf! De såg väl sin chans att käna pengar på alla som måste ha tag i nya biljetter. Förstår naturligtvis deras strategi, men tyckte ändå att det kändes snopet. Men - i helgen bokar vi biljetter oavsett hur det blir - ska ringa och stämma av med Anna och Asse (som kanske kommer till Sverige över påsk!!!)
Nej, nu ska jag stänga ned och krypa till kojs. Förhoppningsvis mår hela familjen bättre imorgon. Jag ska äntligen försöka hinna experimentera med min kamera och ladda upp lite nya bilder. KRAM
torsdag, mars 01, 2007
Jobb, jobb, jag tror jag drunknar
Hej alla,
att det inte blev ett enda inlägg under februari månad tänker jag inte skylla på något annat än mig själv. Sista 6 veckorna har det varit jobb på längden och på tvären och det tycks aldrig ta slut. Hjälp! Jag drunknar i högarna på skrivbordet. Mitt upp i detta har barnen provat på både kräksjuka och influensa, den senare variaten drabbades Sanna av igår - för andra gången på två veckor. Jag kan bli så trött och förbannad på alla föräldrar som släpar iväg sina barn till skolan innan de ens tillfrisknat. Det är ju nästan så att man känner för att bojkotta skola och dagis under hela februari. Börjar också känna mig stel i nacken och tjock i halsen, men jag försöker intala mig att det hela beror på för många timmar framför datorn. Något annat har jag liksom inte tid med.
Och hur låter det... Emellanåt tänker jag på hur det skulle bli om det hände något verkligt tråkigt under denna intensiva jobbperiod. Om jag ens hade haft tid att tänka på sådana saker. Om jag bara hade fortsatt jobba 18 timmar om dygnet och sparat alla känslor till ett senare tillfälle. Jag vet allvarligt talat inte. Bara att hela situationen naturligtvis är helt sjuk och att jag inte fattar vad jag gör mitt i den. Visst, jag försöker verkligen hålla kvar mycket av det som kändes viktigt och angeläget i Spanien, men herregud, ska jag vara ärlig mot mig själv, så är jag väl hästlängder därifrån. Kanske är därför som längtan tillbaka inte går över. Tankarna på vad vi överhuvudtaget gör här dyker ständigt upp för mitt inre, och jag undrar hur länge jag ska behöva tänka så. Eller hur länge jag ska tänka så innan vi konkret gör något åt situationen.
Jo, nog har tankarna varit mer än nära en flytt till Spanien. Men så är det då det där sista steget. Huset. Vi är nog lite kära i vårt hus. Men vadå materiellt skitsnack. Visst, det är en jättetröskel att kliva över. Men ändå ett väldigt enkelt beslut. Ja, så känns det. Exakt vad skulle vi sakna här? Förutom huset? Nej, just det. Ingenting.
Jag börjar kanske bli knäpp, men jag är så skittrött på människor som alltid säger hur trevligt det vore att träffas snart, men aldrig gör något åt det. Jag är trött på att det alltid är jag som ska organisera och bjuda in - inte för att jag inte gärna gör det - men jag har helt enkelt tröttnat på att det alltid ska hänga på oss. Häromkvällen satt jag och Martin och spekulerade i vad det är för fel på oss - för något måste det ju vara. Åtminstone i det här landet. För i Spanien gick det ju bra. Eller? Var det bara en illusion? Kanske har jag drömt om alla trevliga utflykter, middagar, morgonkaffe, strandpromenader, pepparkaksbak... Ja, ni som vet - lova att säga till. Och om ni tycker att vi är helt j-a hjärndöda, ja, då vill jag gärna veta det också.
Imorgon släpper Sterling kampanjbiljetter på sträckan Göteborg-Malaga. Jag har ställt 2 klockor! Vill inte missa detta. Känns som jag gör vad som helst för en enkel biljett.
Idag fick barnen post från Spanien. Söta kort på kompisarna, brev och en skolkatalog. Då kände jag - det är ju här vi hör hemma. Bland våra vänner. Bland sol och palmer. Bland brunbrända ungar, engagerade föräldrar och en underbar vardag. Ja, vad gör vi här? Egentligen.
Det får jag nog fundera på en stund.
P.S. Jag har köpt en jättefin kamera till mig själv i födelsedagspresent, som jag knappast har hunnit använda. Men - en dag när jag hinner, så ska jag ladda upp lite nya bilder.
KRAM till alla som bryr sig. Resten skiter jag i.
att det inte blev ett enda inlägg under februari månad tänker jag inte skylla på något annat än mig själv. Sista 6 veckorna har det varit jobb på längden och på tvären och det tycks aldrig ta slut. Hjälp! Jag drunknar i högarna på skrivbordet. Mitt upp i detta har barnen provat på både kräksjuka och influensa, den senare variaten drabbades Sanna av igår - för andra gången på två veckor. Jag kan bli så trött och förbannad på alla föräldrar som släpar iväg sina barn till skolan innan de ens tillfrisknat. Det är ju nästan så att man känner för att bojkotta skola och dagis under hela februari. Börjar också känna mig stel i nacken och tjock i halsen, men jag försöker intala mig att det hela beror på för många timmar framför datorn. Något annat har jag liksom inte tid med.
Och hur låter det... Emellanåt tänker jag på hur det skulle bli om det hände något verkligt tråkigt under denna intensiva jobbperiod. Om jag ens hade haft tid att tänka på sådana saker. Om jag bara hade fortsatt jobba 18 timmar om dygnet och sparat alla känslor till ett senare tillfälle. Jag vet allvarligt talat inte. Bara att hela situationen naturligtvis är helt sjuk och att jag inte fattar vad jag gör mitt i den. Visst, jag försöker verkligen hålla kvar mycket av det som kändes viktigt och angeläget i Spanien, men herregud, ska jag vara ärlig mot mig själv, så är jag väl hästlängder därifrån. Kanske är därför som längtan tillbaka inte går över. Tankarna på vad vi överhuvudtaget gör här dyker ständigt upp för mitt inre, och jag undrar hur länge jag ska behöva tänka så. Eller hur länge jag ska tänka så innan vi konkret gör något åt situationen.
Jo, nog har tankarna varit mer än nära en flytt till Spanien. Men så är det då det där sista steget. Huset. Vi är nog lite kära i vårt hus. Men vadå materiellt skitsnack. Visst, det är en jättetröskel att kliva över. Men ändå ett väldigt enkelt beslut. Ja, så känns det. Exakt vad skulle vi sakna här? Förutom huset? Nej, just det. Ingenting.
Jag börjar kanske bli knäpp, men jag är så skittrött på människor som alltid säger hur trevligt det vore att träffas snart, men aldrig gör något åt det. Jag är trött på att det alltid är jag som ska organisera och bjuda in - inte för att jag inte gärna gör det - men jag har helt enkelt tröttnat på att det alltid ska hänga på oss. Häromkvällen satt jag och Martin och spekulerade i vad det är för fel på oss - för något måste det ju vara. Åtminstone i det här landet. För i Spanien gick det ju bra. Eller? Var det bara en illusion? Kanske har jag drömt om alla trevliga utflykter, middagar, morgonkaffe, strandpromenader, pepparkaksbak... Ja, ni som vet - lova att säga till. Och om ni tycker att vi är helt j-a hjärndöda, ja, då vill jag gärna veta det också.
Imorgon släpper Sterling kampanjbiljetter på sträckan Göteborg-Malaga. Jag har ställt 2 klockor! Vill inte missa detta. Känns som jag gör vad som helst för en enkel biljett.
Idag fick barnen post från Spanien. Söta kort på kompisarna, brev och en skolkatalog. Då kände jag - det är ju här vi hör hemma. Bland våra vänner. Bland sol och palmer. Bland brunbrända ungar, engagerade föräldrar och en underbar vardag. Ja, vad gör vi här? Egentligen.
Det får jag nog fundera på en stund.
P.S. Jag har köpt en jättefin kamera till mig själv i födelsedagspresent, som jag knappast har hunnit använda. Men - en dag när jag hinner, så ska jag ladda upp lite nya bilder.
KRAM till alla som bryr sig. Resten skiter jag i.
tisdag, januari 23, 2007
Snö i massor
Snö i massor täcker äntligen vårt avlånga land och barnen stormtrivs naturligtvis. Och ja, jag måste erkänna att det känns betydligt mer positivt att blicka ut över ett snötäckt landskap än att härva genom regn och rusk. Pulkautflykt med skolan idag och jag kokade saft till hela klassen och skickade med Sanna Mariekex. Uppskattat inslag i den bitande kylan, hela 7 minusgrader mitt på dagen. Härligt rosiga kinder på barnen.
Ridning i kväll och Sanna trivs bra i sin grupp. Lite överkvalificerad, men det var inte så mycket att välja på. Nu instruktör gör åtminstone att upplägget blir lite annorlunda än tidigare, så det känns bra. Imorgon börjar gymnastik, hoppas även få plats för David i gruppen före Sannas.
Sitter här och väntar på att klockan ska bli midnatt. Då släpper FlyMe biljetter till Malaga för 1 SEK. Ska naturligtvis försöka bli ägare till ett gäng av dem! Ska försöka planera in både solsemester och skidåkning i Sierra Nevada, men vi får väl se vad som finns kvar - jag kommer väl knappast vara ensam om att besöka sajten nu i natt!
Jobben strömmar in som vanligt under denna tid på året och det är bara att försöka ånga på i bästa anda. Har inte kännt mig jättemotiverad efter Spanien, men långsamt börjar jag nog vänja mig vid "det gamla vanliga". Vi diskuterar dock ofta vad vi vill med framtiden och får väl se vilken överraskning vi ska erbjuda nära och kära på nästa gång. Tja, nära - vilka ska man räkna till denna skara egentligen? Svenska vännerna är som vanligt upptagna och hör man inte av sig själv så är det totalt dödläge. Och de som är oss kära, ja, de brukar även se till att besöka oss på andra sidor av detta klot. Så - vad väntar vi på egentligen? Var och värderade huset på banken idag i alla fall. Kanske ett steg på vägen.
Var hos Camilla och Nicklas, Rebecca och Emil i helgen. Det var supertrevligt och mysigt att träffas igen och barnen stormtrivdes i varandras sällskap. Snön föll och det blev härligt pulsande i snön till pulkbacken. Stannade över fredag till lördag, lördag kl. 20 kom vi till Värnamo för övernattning hos mamma och pappa. Mysig kväll med god mat och sedan några timmar tillsammans på söndagen före hemfärd till Nödinge. Kissekatten Stitch blev naturligtvis glad över att få sällskap igen.
Nej, nu ska jag ladda med kontokort och vänta in tolvslaget. Jag vill se till att ta första bästa chans att ta mig tillbaka till Spanien (om någon nu missat mina intentioner...)
Fortsättning följer...
Ridning i kväll och Sanna trivs bra i sin grupp. Lite överkvalificerad, men det var inte så mycket att välja på. Nu instruktör gör åtminstone att upplägget blir lite annorlunda än tidigare, så det känns bra. Imorgon börjar gymnastik, hoppas även få plats för David i gruppen före Sannas.
Sitter här och väntar på att klockan ska bli midnatt. Då släpper FlyMe biljetter till Malaga för 1 SEK. Ska naturligtvis försöka bli ägare till ett gäng av dem! Ska försöka planera in både solsemester och skidåkning i Sierra Nevada, men vi får väl se vad som finns kvar - jag kommer väl knappast vara ensam om att besöka sajten nu i natt!
Jobben strömmar in som vanligt under denna tid på året och det är bara att försöka ånga på i bästa anda. Har inte kännt mig jättemotiverad efter Spanien, men långsamt börjar jag nog vänja mig vid "det gamla vanliga". Vi diskuterar dock ofta vad vi vill med framtiden och får väl se vilken överraskning vi ska erbjuda nära och kära på nästa gång. Tja, nära - vilka ska man räkna till denna skara egentligen? Svenska vännerna är som vanligt upptagna och hör man inte av sig själv så är det totalt dödläge. Och de som är oss kära, ja, de brukar även se till att besöka oss på andra sidor av detta klot. Så - vad väntar vi på egentligen? Var och värderade huset på banken idag i alla fall. Kanske ett steg på vägen.
Var hos Camilla och Nicklas, Rebecca och Emil i helgen. Det var supertrevligt och mysigt att träffas igen och barnen stormtrivdes i varandras sällskap. Snön föll och det blev härligt pulsande i snön till pulkbacken. Stannade över fredag till lördag, lördag kl. 20 kom vi till Värnamo för övernattning hos mamma och pappa. Mysig kväll med god mat och sedan några timmar tillsammans på söndagen före hemfärd till Nödinge. Kissekatten Stitch blev naturligtvis glad över att få sällskap igen.
Nej, nu ska jag ladda med kontokort och vänta in tolvslaget. Jag vill se till att ta första bästa chans att ta mig tillbaka till Spanien (om någon nu missat mina intentioner...)
Fortsättning följer...
tisdag, januari 09, 2007
Ett minne blott...
Idag är det en sorgens dag. På många sätt. Dels för att jag har starkare Spanienlängtan än någonsin förr - pratade med Anna ikväll och kan inte säga annat än att jag vill tillbaka. Nu med detsamma! Sannas skola revs dock idag, så av det livet kvarstår endast alla fina minnen vi bär med oss. Känns riktigt vemodigt att förlora denna kulturskatt. Men, sånt är livet. Här är i alla fall dagens nyheter om händelsen:
Grävskopan satte klorna i skolan
I dag på eftermiddagen satte grävskopan klorna i den gamla Svenska skolan på Ramon y Cajal i Fuengirola. Fastigheten med namnet Villa Isabel var svensk skola under 24 år. Först revs personalrum innan den stora före detta skolbyggnaden stod på tur. I framtiden ska det bli bostäder plus parkeringsgarage på området. Från årsskiftet finns Svenska skolan på Avenida de Acapulco i Los Boliches, Fuengirola, där tidigare Norska skolan låg.
Skolan började här hemma idag och jag vet inte vad jag ska säga. Alla rapporter om hur mycket bättre det blivit under hösten vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. Allt är ju relativt, så att säga. Nej vänner - det blir med all säkerhet fler utvandringar för denna familj - gäller bara att bearbeta övriga familjemedlemmar (som om det skulle behövas...), sälja av allt man äger och har och öppna ögonen för ett nytt liv. Men först får vi väl stanna här ett tag, om inte annat för att se på allt med lite perspektiv, eller i värsta fall - verkligen förstå vad det är man vill slippa på detta jordeliv. Ja, folk borde verkligen tänka efter lite mer. Slut för idag.
Grävskopan satte klorna i skolan
I dag på eftermiddagen satte grävskopan klorna i den gamla Svenska skolan på Ramon y Cajal i Fuengirola. Fastigheten med namnet Villa Isabel var svensk skola under 24 år. Först revs personalrum innan den stora före detta skolbyggnaden stod på tur. I framtiden ska det bli bostäder plus parkeringsgarage på området. Från årsskiftet finns Svenska skolan på Avenida de Acapulco i Los Boliches, Fuengirola, där tidigare Norska skolan låg.
Skolan började här hemma idag och jag vet inte vad jag ska säga. Alla rapporter om hur mycket bättre det blivit under hösten vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. Allt är ju relativt, så att säga. Nej vänner - det blir med all säkerhet fler utvandringar för denna familj - gäller bara att bearbeta övriga familjemedlemmar (som om det skulle behövas...), sälja av allt man äger och har och öppna ögonen för ett nytt liv. Men först får vi väl stanna här ett tag, om inte annat för att se på allt med lite perspektiv, eller i värsta fall - verkligen förstå vad det är man vill slippa på detta jordeliv. Ja, folk borde verkligen tänka efter lite mer. Slut för idag.
fredag, januari 05, 2007
Åter till vardagen
Ja, det var värst så snabbt det gick att komma in i den svenska vardagen igen. Martin har jobbat denna veckan och är inne i sitt gamla vanliga jag, vilket naturligtvis inte gör min Spanienlängtan mindre. Sanna och David går och sjunger sin spanska skolsång - Escuela sueca dånar det i hela huset. Tror nog att de längtar mer än vad de hittills insett. Var med David och hälsade på på dagis i förmiddags. Var är Alva? frågade han, och tyckte inte alls om svaret att hon var kvar i Spanien. De föreslog att vi skulle köpa ett litet hus i Spanien för säkerhets skull, men vill absolut inte höra talas om att vi skulle flytta från "gula huset". Tja, får väl be Anna och Asse och alla andra Spanienvänner att hålla ögona öppna för ett hus av typen "i fall om att"!!! Tänkte åka med Sanna till ridskolan i eftermiddag och se om vi kan hitta en lämplig grupp. Hade helst inte velat ha fredagstid, men vi får väl se vad som finns ledigt. Hon längtar dock otroligt efter hästryggen, så nu måste vi komma igång med denna aktivitet. Arbetsdag som det är så får jag väl återvända till arbetet, men jag måste säga att jag hellre hade suttit på Esmeralda och druckit kaffe med de andra mammorna i Spanien just nu. Hej hopp!
lördag, december 30, 2006
På svensk mark
Sedan 2 veckor befinner vi oss alla 4 på svensk mark igen, och visst var det skönt att komma tillbaka till ett riktigt hem med alla dess bekvämligheter, men jag måste nog tyvärr ändå erkänna att månaderna i Spanien grusar min tillvaro lite. Det känns som om jag bara är "hemma" på semester, för att snart åka tillbaka till spanska livet igen. Blir smått deprimerad när jag sedan inser att det faktiskt inte alls ingår i våra planer. Splittrande. Och riktigt, riktigt jobbigt. Jaa, näst intill förkrossande faktiskt. Barnen, och framför allt Sanna, har fullt upp med sina kompisar här hemma och har väl inte riktigt börjat fundera över livet vi lämnat bakom oss ännu. David är glad över att vara i gula huset, men tyckte ändå att vi kunde åka och hälsa på Alva idag. Jag vill hem till Spanien, sa han, för att i nästa ögonblick övertyga sig själv om att han visst älskar Nödinge. Ja, det blir nog en tuff omställning för alla när skolan drar igång för Sanna, David ska till ett dagis utan Alva, Ture, Lauritz, John, Gustav och alla andra Spanien-kompisar. Och för mig, när Martin ska börja jobba igen... Usch! Det känns med all säkerhet betydligt värre för mig än för honom. Och om 3 dagar vet jag - på tisdag morgon är det dags. Redan! Ja, trots att han varit ledig sedan den 14 juli eller något sådant, så känns det inte alls som särskilt länge. Jaa, man kan verkligen fråga sig vad det är vi skulle hem till - det ska jag fundera över en stund innan jag går och lägger mig. Många kramar och tankar till alla här hemma, men just ikväll (och många andra stunder) till mina underbara "Spanienvänner". Anna, jag saknar dig så himla mycket!
fredag, december 15, 2006
Resan går mot sitt slut
Jaha, så hände det igen... allt jag precis skrivit in försvann...Ibland hatar jag det här bloggandet...
Nåväl - en kortversion...
Detta blir med största sannolikhet det sista inlägget från vår Spanienvistelse - nästa gång ni hör ifrån mig är jag förhoppningsvis i Sverige igen. Ja, tiden har verkligen rusat - det ser man inte minst nu, när man inser att dessa härliga månader redan tagit slut.
Det här har varit en dag i fullt tempo, ända från det att klockan ringde i morse strax före 7. Med lägenhetsstädning, avslutningsfika i skolan, 2 extra barn efter skolan (jag passade Alva och Ebba), lussefirande, slutbesiktning på lägenheten och packning är jag verkligen helt slut, men jag kände ändå att jag behövde lite tid på egen hand när barnen väl somnat. Lovade i ett svagt ögonblick under dagen att jag skulle passa Alva och Ebba en timme på eftermiddagen. Det blev istället 2 1/2 timme, vilket innebar att jag hade 35 minuter på mig att skynda hem, laga middag, packa luciakläder och komma iväg till kyrkan. Jag behöver väl knappast säga att dessa 35 minuter inte alls blev till dagens bästa? Nej, jag tänkte väl det...
Hur som helst - väl i kyrkan kunde jag glädjas över två små kritvita ljus som sjöng för allt vad de hade. David log med hela ansiktet under Staffan Stalldräng, där han stod med alla stora barn och sjöng - ja, han lyckas nästla sig in lite vart som helst, den ungen. Tyvärr hade Martin tagit med sig digitalkameran hem till Sverige (han hade i och för sig lyckats sabba displayen, men ändå...) och filmkameran låg här hemma, och det var verkligen synd: Sofia ska ha all heder åt det luciatåg hon lyckats sätta ihop i år. Helt fantastiska julsånger, även mer okända, och kören sjöng helt änglalikt. Wow! Det går inte att beskriva med ord.
När lussefirandet var slut var det dags att säga hejdå till alla kompisar. Kön av kompisar som skulle krama om Sanna tog aldrig slut, och när vi väl lyckats slita oss, så stod det en hel skara barn uppe på terassen och ropade: Jag älskar dig Sanna - kom snart tillbaka. I det ögonblicket tror jag inte att någon av oss ville åka tillbaka till Sverige. Inte blev det bättre när vi skulle säga hejdå till Anna, Asse, Ebba och Alva, men vi får se fram emot många nya gemensamma äventyr under 2007.
Igår kväll hann vi med ytterligare en avskedsmiddag. Var närmaste kompisarna, som vanligt, Anna & Asse + barn, Anna G + barn, Richard och Anna-Carin + barn. Gick ut och åt efter skolans avskedsfest (ja, det flyttar till nya lokaler under julen, så det blev att ta farväl av den kulturskatt, som de nu huserar i). Luciatåg under palmerna med varm glögg kändes som ett ypperligt farväl, och det var en härlig kväll. Tres Amigos blev återigen restaurangen vi hamnade på, men på något sätt har det blivit bekvämt att gå dit. Barnen känner igen sig och uppträder oftast ganska civiliserat. Till och med igår när vi hade 8 barn till bordet. Ja, det var verkligen en trevlig kväll. Blev även utbjuden ikväll, men jag kände att barnen behövde komma till ro. Det har varit hektiska dagar hela veckan.
Julkorten tycks ju ha kommit fram, trots allt. Och dessutom riktigt hyfsat fort. Skönt. Slipper jag tänka på det. Martin har också kommit fram och är redan i Nödinge. Han måste ha slagit alla rekord när han körde hem... Ja, hur pass fort det gick, trots en övernattning, vill jag inte ens tänka på. Men, hemma är han och det känns skönt. Fick ett sms när han kommit in i huset. Han skrev:
Det är inte klokt så fint vi har det. Och så stort det är. Ja, vi har verkligen ett underbart hem. Tro det eller ej, men man glömmer fort vad det är man har lämnat, men desto mer uppskattar man det förhoppningsvis när man kommer tilllbaka. Ja, nu längtar jag också hem. Till ett hem. Vårt hem. Även om jag absolut hade kunnat tänka mig att kalla Spanien hem, så krävs det ändå ett hem, ett riktigt hem, för att man ska kunna se en flytt av detta slag som permanent. Ändå har jag inte saknat något här nere, trots vår enklare livsstil - men det är klart, jag har haft det viktigaste i livet runtomkring mig, Martin, Sanna och David, och där de är, där hör jag hemma.
Så hem ljuva hem (eller älskade Martin) - här kommer vi, de sista tre i skaran.
Hasta luego!
Nåväl - en kortversion...
Detta blir med största sannolikhet det sista inlägget från vår Spanienvistelse - nästa gång ni hör ifrån mig är jag förhoppningsvis i Sverige igen. Ja, tiden har verkligen rusat - det ser man inte minst nu, när man inser att dessa härliga månader redan tagit slut.
Det här har varit en dag i fullt tempo, ända från det att klockan ringde i morse strax före 7. Med lägenhetsstädning, avslutningsfika i skolan, 2 extra barn efter skolan (jag passade Alva och Ebba), lussefirande, slutbesiktning på lägenheten och packning är jag verkligen helt slut, men jag kände ändå att jag behövde lite tid på egen hand när barnen väl somnat. Lovade i ett svagt ögonblick under dagen att jag skulle passa Alva och Ebba en timme på eftermiddagen. Det blev istället 2 1/2 timme, vilket innebar att jag hade 35 minuter på mig att skynda hem, laga middag, packa luciakläder och komma iväg till kyrkan. Jag behöver väl knappast säga att dessa 35 minuter inte alls blev till dagens bästa? Nej, jag tänkte väl det...
Hur som helst - väl i kyrkan kunde jag glädjas över två små kritvita ljus som sjöng för allt vad de hade. David log med hela ansiktet under Staffan Stalldräng, där han stod med alla stora barn och sjöng - ja, han lyckas nästla sig in lite vart som helst, den ungen. Tyvärr hade Martin tagit med sig digitalkameran hem till Sverige (han hade i och för sig lyckats sabba displayen, men ändå...) och filmkameran låg här hemma, och det var verkligen synd: Sofia ska ha all heder åt det luciatåg hon lyckats sätta ihop i år. Helt fantastiska julsånger, även mer okända, och kören sjöng helt änglalikt. Wow! Det går inte att beskriva med ord.
När lussefirandet var slut var det dags att säga hejdå till alla kompisar. Kön av kompisar som skulle krama om Sanna tog aldrig slut, och när vi väl lyckats slita oss, så stod det en hel skara barn uppe på terassen och ropade: Jag älskar dig Sanna - kom snart tillbaka. I det ögonblicket tror jag inte att någon av oss ville åka tillbaka till Sverige. Inte blev det bättre när vi skulle säga hejdå till Anna, Asse, Ebba och Alva, men vi får se fram emot många nya gemensamma äventyr under 2007.
Igår kväll hann vi med ytterligare en avskedsmiddag. Var närmaste kompisarna, som vanligt, Anna & Asse + barn, Anna G + barn, Richard och Anna-Carin + barn. Gick ut och åt efter skolans avskedsfest (ja, det flyttar till nya lokaler under julen, så det blev att ta farväl av den kulturskatt, som de nu huserar i). Luciatåg under palmerna med varm glögg kändes som ett ypperligt farväl, och det var en härlig kväll. Tres Amigos blev återigen restaurangen vi hamnade på, men på något sätt har det blivit bekvämt att gå dit. Barnen känner igen sig och uppträder oftast ganska civiliserat. Till och med igår när vi hade 8 barn till bordet. Ja, det var verkligen en trevlig kväll. Blev även utbjuden ikväll, men jag kände att barnen behövde komma till ro. Det har varit hektiska dagar hela veckan.
Julkorten tycks ju ha kommit fram, trots allt. Och dessutom riktigt hyfsat fort. Skönt. Slipper jag tänka på det. Martin har också kommit fram och är redan i Nödinge. Han måste ha slagit alla rekord när han körde hem... Ja, hur pass fort det gick, trots en övernattning, vill jag inte ens tänka på. Men, hemma är han och det känns skönt. Fick ett sms när han kommit in i huset. Han skrev:
Det är inte klokt så fint vi har det. Och så stort det är. Ja, vi har verkligen ett underbart hem. Tro det eller ej, men man glömmer fort vad det är man har lämnat, men desto mer uppskattar man det förhoppningsvis när man kommer tilllbaka. Ja, nu längtar jag också hem. Till ett hem. Vårt hem. Även om jag absolut hade kunnat tänka mig att kalla Spanien hem, så krävs det ändå ett hem, ett riktigt hem, för att man ska kunna se en flytt av detta slag som permanent. Ändå har jag inte saknat något här nere, trots vår enklare livsstil - men det är klart, jag har haft det viktigaste i livet runtomkring mig, Martin, Sanna och David, och där de är, där hör jag hemma.
Så hem ljuva hem (eller älskade Martin) - här kommer vi, de sista tre i skaran.
Hasta luego!
måndag, december 11, 2006
Årets julkort...
I år tänkte jag vara förutseende. Slippa julstressen. Att den nu ändå inte skulle infinna sig i Spanien är ju en annan sak, men något jag var helt ovetande om då. I början av november. När jag började tillverkningen av mina hemmagjorda julkort (som traditionen bjuder). Nåväl - allt var klart när mamma kom. Så att hon skulle kunna ta med sig julkorten hem och posta i Sverige. Men, så tänkte jag, bättre att hon tar med andra saker - julkorten kan ju faktiskt postas från Spanien. Ja, jag fattar inte vad jag tänkte på när jag fick för mig att de skulle postas från Sverige, men skit samma. Ibland tänker man väl inte alls.
Och - det är just det som ska bli poängen...
Sagt och gjort. I torsdags gick jag och köpte frimärken till mina 60 julkort (ja, det tog tid att skapa dessa alster, även om de inte alls var särskilt avancerade). Frimärken på och bort mot brevlådan tågade vi alla 4. När jag lade på det sista kortet sa Martin: Har du glömt att skriva Suecia på alla kort? Och ja, det hade jag. Jag hade tänkt tanken minst 1000 gånger, att jag var tvungen att ta upp alla kort och komplettera med land, men nej... Tydligen kom jag inte så långt. Fastän jag var ganska övertygad om att jag hade gjort det. Jag hade ju tänkt tanken så många gånger. Nåväl, med snabba steg vände jag hem till lägenheten och skrev tre stora plaket, som Martin sedan gick och postade: Atención! Las cartas sin país enviarán a Suecia, por favor. Ung. OBS! Breven utan land ska skickas till Sverige, tack. Nu återstår det att se hur pass kluriga de är på det spanska postväsendet... Breven kommer säkert fram någon gång, men jag hade ju tänkt att det skulle bli till den här julen och inte till någon jul någon gång i framtiden... Eller till påsk, för den delen. Ja, ja, det är väl summan av att inte sova på nätterna - för jag vill ju inte kalla mig glömsk!
Nåväl - oavsett dessa julkorts öde, kommer jag inte skicka några nya julkort i år, möjligtvis en e-posthälsning. Men - med 60 julkort vågar jag lova att ingen av er där hemma blivit glömd. Bara eventuellt försvunnit någonstans i hanteringen. För - jag är inte säker på att spanjorerna lyckas sätta Nödinge, Saltsjö-Boo, Ödenäs, Kungsbacka, Rydebäck eller Vislanda på kartan. Men vem vet - jag kanske har fel - vi lever ju i en förunderlig värld, så man bör nog aldrig sluta hoppas. Den som först får ett kort kan ju hojta till, så att vi alla får en hint om vilken svensk stad/by/håla/ort som är mest känd i världen!
KRAM - Angelica, som är så fumlig att jag lyckades radera hela denna historia när jag skulle publicera den på bloggen, och därför fick skriva en ny version... Suck... tala om att vara trött, på sig själv.
Och - det är just det som ska bli poängen...
Sagt och gjort. I torsdags gick jag och köpte frimärken till mina 60 julkort (ja, det tog tid att skapa dessa alster, även om de inte alls var särskilt avancerade). Frimärken på och bort mot brevlådan tågade vi alla 4. När jag lade på det sista kortet sa Martin: Har du glömt att skriva Suecia på alla kort? Och ja, det hade jag. Jag hade tänkt tanken minst 1000 gånger, att jag var tvungen att ta upp alla kort och komplettera med land, men nej... Tydligen kom jag inte så långt. Fastän jag var ganska övertygad om att jag hade gjort det. Jag hade ju tänkt tanken så många gånger. Nåväl, med snabba steg vände jag hem till lägenheten och skrev tre stora plaket, som Martin sedan gick och postade: Atención! Las cartas sin país enviarán a Suecia, por favor. Ung. OBS! Breven utan land ska skickas till Sverige, tack. Nu återstår det att se hur pass kluriga de är på det spanska postväsendet... Breven kommer säkert fram någon gång, men jag hade ju tänkt att det skulle bli till den här julen och inte till någon jul någon gång i framtiden... Eller till påsk, för den delen. Ja, ja, det är väl summan av att inte sova på nätterna - för jag vill ju inte kalla mig glömsk!
Nåväl - oavsett dessa julkorts öde, kommer jag inte skicka några nya julkort i år, möjligtvis en e-posthälsning. Men - med 60 julkort vågar jag lova att ingen av er där hemma blivit glömd. Bara eventuellt försvunnit någonstans i hanteringen. För - jag är inte säker på att spanjorerna lyckas sätta Nödinge, Saltsjö-Boo, Ödenäs, Kungsbacka, Rydebäck eller Vislanda på kartan. Men vem vet - jag kanske har fel - vi lever ju i en förunderlig värld, så man bör nog aldrig sluta hoppas. Den som först får ett kort kan ju hojta till, så att vi alla får en hint om vilken svensk stad/by/håla/ort som är mest känd i världen!
KRAM - Angelica, som är så fumlig att jag lyckades radera hela denna historia när jag skulle publicera den på bloggen, och därför fick skriva en ny version... Suck... tala om att vara trött, på sig själv.
Jag är helt slut!!!
Puh! Vilken dag. Känns som om jag har sprungit ett Marathon! Men - nu ligger två lussefirande bakom oss - två lyckade framträdanden. Jättegulligt på eftermiddagen när alla 3-7-åringar lussade tillsammans för alla föräldrar. De sjöng så duktigt. David hängde med riktigt bra och såg så söt ut i sin Staffanstrut och stjärna. Men innan vi kom så långt hade jag hunnit med en morgonfika med mammagänget, inhandlat juldukar, servietter, plastglas etc, på Mercadonan och dessutom sprungit till Svenskaffären för att köpa saft och pepparkakor. Efter vad som kändes som en evighet framför kaffebryggaren var det dags att duka upp på dagisets terass - och tänk - det var verkligen helt perfekt planerat. Hihi, det var väl den där projektledaren som dök upp i mig igen... Själva lusseframträdandet gav som vanligt stående hår på armarna, men att sedan avnjuta pepparkakor och lussebullar utomhus i strålande sol matchade inte riktigt mina nyvunna julkänslor. Men å andra sidan - när man hör om översvämningar i ösregn i hela Göteborgsregionen, ger ju knappast det heller några så där urmysiga julkänslor. Då föredrar jag nog sol och värme, trots allt. Hörde dock att det väntas snö och minusgrader nästa måndag och tja, får man beställa det till just måndag, så vore det väl inte så dumt.
Nu ikväll var vi på ett jättemysigt, men enormt stort, hotell, där hela lobbyn smyckats med en fantastisk julgran, stor julkrubba och snölandskap med granar och isbjörnar. Barnen bara gick omkring och myste. Det var nu dags för de lite äldre barnen att lussa för Solkustens Rotary-gäng, vilket naturligtvis förevigades av lokal-TV. David var förtvivlad över att inte få vara med, och i sanningens namn hade det nog varit enklare att låta honom få ha sin Staffansdräkt igen, än att försöka förklara varför han inte skulle vara med kl. 20.30 på kvällen... Men - han kom till ro när det började sjungas och en stor tomte dök upp med en korg full av godisstrutar. Och - helt utan tvekan smög han sig fram och såg till att även han fick ta del av tomtens gottor. Lite förvånande - inte minst eftersom han var mycket tveksam till hela tomtehistorien på kyrkans julbazar för mindre än två veckor sedan.
Nu har jag jobbat undan det jag inte hunnit med idag, och eftersom klockan börjar närma sig midnatt är det väl dags att vika ned styret. Imorgon ska jag unna mig manikyr tillsammans med Anna och försöka laga en nagel som jag rivit halvt av idag (aj!), sedan får det bli full fart på jobbfronten tills på kvällen, då det tydligen planeras tjejfest. Jag känner mig dock lite seg i kolan, så om jag får bestämma skulle jag nog föredra en familjemiddag, inte minst eftersom ju Martin åker på onsdag morgon, men vi får väl se vad som händer.
Ett halvt fel lyckades jag åstadkomma på mitt spanskaprov - förargligt. Hade glömt ett litet -s på ett ställe. Stör mig lite, trots allt, även om det verkligen inte spelar någon som helst roll. Men ändå.
Nej, nu ska jag försöka få lite ryggmassage - jag har upplyst Martin om att det ingår bland behoven i mitt kärleksspråk (han hade tydligen hoppat över den delen i boken!)
Godnatt och kram
Angelica
Nu ikväll var vi på ett jättemysigt, men enormt stort, hotell, där hela lobbyn smyckats med en fantastisk julgran, stor julkrubba och snölandskap med granar och isbjörnar. Barnen bara gick omkring och myste. Det var nu dags för de lite äldre barnen att lussa för Solkustens Rotary-gäng, vilket naturligtvis förevigades av lokal-TV. David var förtvivlad över att inte få vara med, och i sanningens namn hade det nog varit enklare att låta honom få ha sin Staffansdräkt igen, än att försöka förklara varför han inte skulle vara med kl. 20.30 på kvällen... Men - han kom till ro när det började sjungas och en stor tomte dök upp med en korg full av godisstrutar. Och - helt utan tvekan smög han sig fram och såg till att även han fick ta del av tomtens gottor. Lite förvånande - inte minst eftersom han var mycket tveksam till hela tomtehistorien på kyrkans julbazar för mindre än två veckor sedan.
Nu har jag jobbat undan det jag inte hunnit med idag, och eftersom klockan börjar närma sig midnatt är det väl dags att vika ned styret. Imorgon ska jag unna mig manikyr tillsammans med Anna och försöka laga en nagel som jag rivit halvt av idag (aj!), sedan får det bli full fart på jobbfronten tills på kvällen, då det tydligen planeras tjejfest. Jag känner mig dock lite seg i kolan, så om jag får bestämma skulle jag nog föredra en familjemiddag, inte minst eftersom ju Martin åker på onsdag morgon, men vi får väl se vad som händer.
Ett halvt fel lyckades jag åstadkomma på mitt spanskaprov - förargligt. Hade glömt ett litet -s på ett ställe. Stör mig lite, trots allt, även om det verkligen inte spelar någon som helst roll. Men ändå.
Nej, nu ska jag försöka få lite ryggmassage - jag har upplyst Martin om att det ingår bland behoven i mitt kärleksspråk (han hade tydligen hoppat över den delen i boken!)
Godnatt och kram
Angelica
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
