Marcialonga - eller: bland blåbär och morfinsprutor

Vilken härlig resa till Italien vi har bakom oss - som vid alla tidigare Italienbesök måste jag återigen fastslå att jag absolut måste vara född i fel del av världen. Den hemmakänsla som infinner sig så snart jag strosar längs italienska små gränder går inte att ta miste på och kräver naturligtvis en åtgärd i framtiden. Vore förstås smidigt att vänta tills barnen gått ut åtminstone grundskolan, men frågan är om min otålighet ger utrymme för sådan väntan. Tanken på att bedriva hemundervisning känns inte allt för avlägsen, även om det förstås hade skapat ytterligare ett krav på en redan (kanske) ganska uppdragsåtagande person... Möjligheten att gå i italiensk skola finns naturligtvis också och förmodligen hade barnen klarat det galant efter bara ett par veckor. Så, vad är det egentligen jag väntar på?

Marcialonga kom väl knappast att bli mina drömmars lopp, men så här ett par dagar efter målgång i vart fall en fantastisk upplevelse. Att starta från sista startled var dock så nära en mardröm man kan tänkas komma och något jag lovat mig att aldrig utsätta mig för igen: åtminstone när det visar sig att tusentals åkare borde ha stannat i sina välbekanta pister istället för i längdspåren. Låt mig ta er med på min resa från Moena till Cavalese:

Söndag morgon. Grötfrukost på hotellet. Schyssta busschaffisen Frasse hade stigit upp i tidig otta för att laga gröt till alla skidglada fantaster. Som vanligt före tävling kändes det mest som om maten växte i munnen för varje tugga, men med kroppens extra "naturliga" reserver brukar det ju vara lugnt.

Strax före kl. 8 rullade bussen från hotellet ned mot start. Ut för att testa glid och fäste och kika när eliten lämnade startfållan. Skidorna kändes bra. Eliten såg snabb ut.

Efter ett sista toabesök bar det av mot egna startfållan ca 20 min före utsatt preliminär starttid, 9.20. Trångt. Ett hav av människor som gjorde sitt bästa för att hålla värmen när överdragen flugit av. Enligt startlistan 700 personer i vår fålla, åtföljda av 1400 skidor och lika många stavar. Därtill ett hav av väskor och orange klädsäckar.

Ett par minuter efter utsatt tid öppnades grindarna och folk satte av i ett fasligt tempo mot spårområdet. Kastade skidorna på marken och stakade iväg. Aha, flygande start - bara att haka på. Hade dagen innan testkört stigningen utifrån startområdet och visste vad som väntade. Efter ett par dagar på höghöjd fick jag denna morgon plötsligt känslan av att hjärtat och kroppen börjat anpassa sig. Visst hörde jag mig själv flåsa och hjärtat dunka när jag nådde toppen på den första stigningen, men i jämförelse med dagen innan kändes det förvånansvärt bra. Lite plankörning mot den första nedförsbacken och så STOPP. Fångade upp Martins midja, som älgat iväg före mig i motlutet och nu funkade som bromskudde. Snön var plötsligt ankeldjup, sockervaddslik och omhuldade skidorna så att folk till synes stod stilla badandes i en isvak. Men vad är detta? En norrman på röda Madshus tog tillfället i akt att ta upp en konversation, vi pratade om Skatås, Hellner-backen i Holmenkollen och stundande sportlov. Drygt 20 minuter passerade, samtidigt som vi uppskattningsvis förflyttade oss lika många meter. Plötsligt blev det lite mer rörelse i fältet och framfarten genom snösörjan fortsatte ett par hundra meter. Stavar bröts, människor ramlade, ett par var på dåligt humör. Själv väntade jag. En svag, trång nedförslöpa visade sig ligga bakom stoppet, inklämd mellan Martin och norrmannen passerade jag utan problem och följde sakta det mänskliga tåget förbi polishuset. Så gick det uppför igen. Folk framför mig började saxa och det blev onödigt trångt. Lyckades tränga mig in i höger spår och följde enkelt framförvarande. Störde mig på att det gick så långsamt. Hade bra fäste och hade gärna trampat på lite här. När det återigen planade ut var det dags för nästa mänskliga stopp. En nedförsbacke med S-liknande avslut fick folk att masa sig fram. Såg Martin försvinna nedför backen, medan jag själv satt fast bakom en långsam klunga. Trots att spåren sedan länge försvunnit och underlaget mestadels bjöd på is blev backfärden inte speciellt dramatisk och resan kunde fortsätta. Uppför, uppför, uppför, JÄTTE MYCKET uppför och ibland lite utför. Trång, trångt och mestadels JÄTTE TRÅNGT i de 2, ibland 3 spåren. Försökte komma förbi den ena bromsklossen efter den andra. Bytte spår. Åkte utanför spår. Åkte mellan spår. Fick skäll.

Upp mot första vätskestationen i Pozza di Fassa var det fullständigt kaos och STOPP igen. Såg min chans att sticka på utsidan av folk, i lössnön. På toppen möttes jag av ett mänskligt hav som fick mig att plocka fram min egna vätska istället för att krångla mig fram till den som bjöds. Fortsatte att byta spår i ännu en mil. Fram och tillbaka, hit och dit. Med stopp. Omöjligt att hålla sin egen takt, bara att försöka följa med i hasorna på framförvarande. Långsamt. Långsamt. Dryck och apelsinklyftor smakade gott vid andra vätskedepån i Campitello. Helvete. Bara 16 km tillryggalagda...

Fortsatt klättring upp mot Canazei, därefter vändning och tillbaka mot Moena, fast på andra sidan floden. I Canazei möttes man återigen av sockerslö snö, denna gång långt upp på vaderna. Lätt att hålla sig för skratt. Kikade på klockan och undrade varför jag redan åkt fler kilometer än vad markeringarna visade. Skulle få min förklaring närmare mål.

Efter vändningen väntade några härliga ögonblick. Spåren blev plötsligt mindre trånga och jag gladdes över att köra om alltfler åkare med startnummer 3000+ och därmed ha tagit in en halvtimme på dem sedan start. Härliga vidder susade förbi och även om spårbytena fortfarande var extremt många, kändes det i alla fall som om jag började närma mig min egen takt. Glidet var fantastiskt i utförslöporna, blev inte omåkt av en enda mellan Canazei och Pozza. Åkte däremot om hundratals åkare, kanske tusentals, och gladde mig åt att jag blivit så bra på att byta spår, även utför. Ett par rejäla klättringar med 13 % lutning väntade innan man åter nådde Moena, men eftersom vi provåkt denna sträcka ett par dagar tidigare kände jag mig lugn inför uppgiften. Minsta uppförsbacke (som i och för sig inte var så liten...!!!) skapade fortfarande stopp. Folk saxade uppför i makligt tempo och det var bara att försöka följa strömmen och fokusera på att hålla skidor och stavar hela.

Efter klättringen ovanför Soraga öppnades landskapet upp, solen värmde härligt och jag kavlade upp tröjärmarna inför den kommande utförskörningen. Brava Angelica, hörde jag ortsborna ropa intill mig. Spåren var fortfarande fina och eftersom jag provåkt svängarna visste jag att det bara var att ställa sig i spåren och följa med. Tyngdpunkten på vänster sida och snabb överflyttning till höger. Den lilla knixen och den härliga branten..... En blind åkare med ledsagare dyker upp i vänster spår. För att undvika inbromsning byter jag snabbt över från det mittersta till det högra spåret. SNÖMOLN! Den blinde gör en praktvurpa och drar med sig åkaren i mitten. Den norska tjejen framför mig ramlar över mittgubbens stavar och skidor, själv kastar jag mig över spåren till vänster - med sikte på en stor snövall. Uppe ganska snart och ser norska tjejen komma kravlandes tillbaka upp på spåret från det stup som fanns till höger. Tack gode gud för att jag kastade mig till vänster. Välbehållna båda två slår vi följe ett slag, tills jag känner att mina skidor ger mig extra skjuts och snart tvingar norskan att välja annan rygg.

Djävulsbacken ner mot Moena, som skulle leda oss in på stadens gator, såg hyfsta ok ut från toppen. En snösträng i högra kanten gjorde det enkelt att ploga och jag följde fint efter framförvarande italienare som gång på gång sträckte stavarna åt sidorna och ropade piano, piano (typ, ta det lugnt!). Ett rasslande ljud på min vänstra sida får mig själv att utropa samma ord, men störtlopsåkaren tycks ha fokus på allt annat än det. Dundrar förbi över mina skidor, tappar därefter balansen och fäller mig stenhårt i backen. Ännu en kraschlandning på min vänstra sida. Aj. Handleden smärtar lite, men glad över att stavarna höll även denna gång åker jag vidare, utan att känna efter för mycket.

Varmt, sockersött te i Moena och ännu en mugg från en söt italiensk tjej lite längre ned, ger mig extra skjuts på skidorna. Har nu fått en norrman i hasorna, som tycks uppskatta sin position bakom mig. Byter spår stup i kvarten för att komma förbi bromsklossarna som fortfarande ligger före mig. Det tar mer kraft än önskvärt. Norrmannen följer i mina spårbyten. Fan, kan inte han göra lite av jobbet?

Ankomsten till Predazzo kändes kul. På förhand. Gillar denna lilla by. Känns alltid så välkomnande. Men så förbyts glädje, fint glid och härliga spår hastigt och olustigt mot en ny omgång sockersnö. Denna gång knädjup. Stavarna slår igenom ned i asfalten och kullerstenarna. De annars så mysiga gränderna får mig på dåligt humör. Stannar till för att äta några russin och ser hur folk jublande går i mål i Marcialonga Light, 45 km loppet. Kul för er! Själv har jag b.a.r.a. 25 km kvar. Känns som en evighet där jag fortsätter pulsa fram genom snön. Fortfarande med norrmannen hack i häl. Ska vi aldrig komma ut ur Predazzo och få ägna oss åt skidåkning igen? Så blir underlaget plötsligt lite bättre. En backe tar oss ut från stan, ska åka under vägen. Vid backens slut är det en 90 graders kurva. Spåren ser fina ut med undantag för svängen, där det ändå ser ut som om det bara är att trampa. Vad som händer därefter har jag bara svaga minnen från. Känner hur vänsterskidan får ett felskär precis före svängen och får mig att åka rakt fram istället för att svänga till höger. Skidspetsarna går rakt in i en hård snövall med stenmur bakom. Staven och vänstra handen träffar mig stenhårt i mellangärdet samtidigt som huvudet dunsar in i den hårda snön. Blir liggande med skidspetsarna fastkilade i snön, eller tja - snarare halva skidorna. Mellangärdet värker, det svartnar för ögonen när jag försöker ställa mig upp. Norrmannen som varit mig i hasorna i säkert 2 mil är åtminstone inte efter mig mer, men hade väl kunnat visa lite medmänsklighet efter all draghjälp? På svajiga ben kör jag vidare. Tar mig till nästa vätskedepå, där finns även sjukvårdare, tänker jag.

Kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Kroppen gör ont. Fruktansvärt ont. Hugger så fort jag sätter stavarna i marken. Har svårt att krypa ihop när det går utför. Går en verklig kamp mot mig själv. Vid Lago di Tesero (här ligger Skidstadion som man brukar se när det går VM och Tour de Ski) tar jag mig tid att stanna lite extra. Händerna skakar som asplöv, förmodligen pga av allt adrenalin kroppen pumpar ut för att försöka blockera smärtan. Inte gråta, inte gråta. Kan inte lägga några krafter på det. Funderar på allvar att kliva av, trots att det "bara" är 15 km till mål, men nej - kliver jag av, kommer jag aldrig att åka det här loppet igen. Kämpar vidare.

Med fallet i Predazzo försvann även fästet under skidorna. Eller ja, det är säkert en sanning med modifikation. Det som egentligen försvann var nog orken (eller förmågan, till följd av olidlig smärta) att trycka ifrån. Fästvallan slets förstås bort under de många spårbytena, men utan ett fall gissar jag att förnimmelsen av fäste hade varit tillräckliga för att kunna trycka ifrån den sista ganska flacka milen, innan den avslutande klättringen. Diagonalåkning var inte att tänka på, det gjorde helt enkelt för ont. Fick istället staka efter bästa förmåga, en förmåga som jag i denna stund inte höll alltför högt.

När jag passerade vätskestationen i Cascata visade min klocka på knappt 1 mil till mål, skyltningen utmed spåren dock på 13 km. Höll på att knäcka mig totalt. Har jag lagt drygt 3 km extra på bara spårbyte?! Kändes tungt till nästa depå i Castello, där jag passade på att äta lite fler russin och några apelsinklyftor. Röd fästvalla lät jag också kleta på, när Tokos team ändå erbjöd sig. Något fäste gav det dock inte. Tvingade benen att flytta sig diagonalt, nu 7 km från mål. Hade inte velat se en stilstudie av min teknik under de nästkommande kilometrarna, men å andra sidan tycktes inte någon runtomkring kunna frambringa så mycket bättre teknik de heller. Sakta, sakta uppför. Passerade 3 km-skylten. Yes, äntligen har jag kommit till backen, the final climb. Hade aldrig trott att jag skulle glädja mig så åt att komma hit. En ung italienare erbjöd mig sprayklister i fästzonen och oförskämt piggt slängde jag upp skidorna i 180 graders vinkel - ja, först den ena, sen den andra förstås! Närmast euforisk påbörjade jag sedan den spännande klättringen upp emot målet. Höger, vänster, höger, vänster... Fästet var helt ok och jag förbannade att det inte fanns några spår. Hade kanske kunnat diagonala annars, trots smärtan i mellangärdet? Behövde i alla fall inte saxa. Fortsatte uppför. Höger, vänster, höger, vänster... Forza, forza! Håll käften, för helvete - jag kämpar väl redan så gott jag kan!

Efter många serpentinvändor fram och tillbaka planar vägen plötsligt ut. Lite. Ultimo KM, visar banderollen ovanför mig. Yes. 1 km kvar - känns ju lugnt. Och så dyker eländet upp igen - sockersnön... Förbannar alla som skrivit hur mysigt det är att köra genom de italienska byarna. DET TYCKER INTE JAG! Vill ha riktig snö, riktiga spår och.... MÅLRAKAN uppenbarar sig. Känner igen bron vi stått under ett par dagar tidigare. Snön känns plötsligt fastare. Mellangärdet skriker av smärta när jag stakar de sista 150 m in mot mål. Gör ett sista spårbyte strax innan jag korsar mållinjen. Hör speakern ropa Complimenti Angelica! Bravissimo! 

Känner tårarna rinna nedför kinderna. Tänker först att det är av glädje, men påminns snabbt om smärtan i mellangärdet igen. Hugger illavarslande när jag böjer mig ned för att ta av skidorna. Inte bra. Lämnar ifrån mig mitt chip och tar mig ut från målfållan. Martin kommer springandes och tycker att jag gjort ett fantastiskt lopp. Ser min sargade min och ropar på två förbipasserande sjukvårdare som snabbt tar tag i var sin arm och leder mig till sjuktältet. Med mina ytterst begränsade kunskaper i italienska försöker jag förklara att jag störtat rakt in i en vägg. Neve molto... forze och så teckenspråk för krasch. Efter en stund får vi sällskap av en engelsktalande läkare som klämmer lite här och var, oroar sig för mitt höga blodtryck, men snart lugnar sig när han inser att kroppen mest går på högvarv pga att jag i drygt 25 km kämpat för att hålla undan tårar och alla tankar på smärta.

Fick möjlighet att välja mellan piller och iniezione och valde förstås det senare. Morfinsprutan i rumpan var snabbverkande och snart kunde jag lämna sjuktältet för en rejäl portion pasta, som tyvärr var allt annat än al dente, men knappast något man lägger någon större vikt vid efter 6:34 h på skidor.

På bussen tillbaka mot hotellet kändes det inte helt självklart att upprepa detta dårskap, men redan nästa morgon infann sig tankar på revanschlusta. För visst måste jag åka en gång till, om jag inte även nästa gång hamnar i sista startled?

Vill avsluta med att tacka Ulf och Lena för härligt resesällskap, en fantastisk upplevelse och underbara dagar i Italien - trots urladdningen under loppet, är jag säker på att minnet från de soliga vyerna i San Pellegrino kommer att återladda våra batterier många gånger den närmaste tiden.

Marcialonga - kläder

- 5 C vid start, +/- 0 C vid målgång

Craft Windstopper Short Tights

Craft Windstopper Bra

Craft Windstopper T-shirt

Craft knälång gym-byxa

Craft tävlingströja

Craft tävlingsbyxa

Bomullsstrumpa

Craft tävlingshandske (tunn)

Tävlingsmössa (Sverige-mössan)

Alpina kängan

Utvärdering: Perfekt temperatur under hela loppet. Kavlade upp ärmarna när solen kom fram. Hade inte behöva ändra på något vid liknande förhållanden.

Marcialonga - valla

Förutsättning: - 5 C vid start, uppskattningsvis +/- 0 C vid målgång.
Blandsnö, natursnö, konstnö...

Glid: Blått, från Start, 2 lager. Välborstade.
Fäste: Swix base, värmdes in i 2 omgångar, mkt. tunt. Därefter 2 mkt. tunna lager Rode Gialla, endast i klisterzonen. Därefter 1 tunt lager Gialla, kortat ca 5 cm bak och fram, från klisterzonen räknat. Därefter 2 tunna lager mitt över trampet. Avslutningsvis ett tunt lager, ca. 5 cm, vid bindningsfästet.

Utvärdering: Mestadels perfekt glid, både i sol och skugga. Bra fäste vid diagonalåkning och frånskjut. Bortslitet efter ca. 4 mil, förmodligen på grund av tusentals spårbyten. Kan också ha berott på sämre teknik efter sista fallet - att jag inte orkade trampa till på skidan.

Åtgärd under loppet: Vallade om med Toko rött vid vändningen (utan effekt). Vallade om med Toko spray-klister inför sista klättringen. Bra fäste.

Förslag på ev. åtgärder inför kommande lopp med liknande förhållanden: 
- Hade ev. kunnat lägga ytterligare ett lager gialla under trampet.
- Hade kunnat grunda med klister, Rode Chola + Start Universal mitt under trampet.

Att testa inför framtiden:
- Testa nya klistret Rex Gold. Utvärdera. Verkar som om flera åkte med denna valla hade gott fäste under hela Marcialonga.

OBS! Dock inte värt att låta fästet gå ut över glidet.


OBS igen! Elitåkarna körde på nya klistervallan Rex Gold, utmärkt för konstsnö, och hade fäste även i sista stigningen. Får investera i den!

Wish me luck

Tänk på mig på söndag under min framfart i det italienska landskapet. Alla positiva tankar om bra spår, härligt, soligt väder och bra framkomlighet mottages tacksamt.

Bra genomkörare i Dammekärr igår kväll. Äntligen har kroppen börjat svara efter den långdragna förkylningen och dess inverkan på kroppen. Mamma och pappa håller ställningarna här hemma, så allt känns för tillfället toppen.

Lyckad skidtävling i Dammekärr

Ikväll ordnade OK Alehof skidtävling för distriktets juniorer. Blev en fantastisk skidkväll, lagom kallt, många startande och fina framgångar för klubben. David blev 2:a i sin klass, bara sekunder från segern, Sanna fyra och väldigt lycklig. Hela arrangemanget var oerhört lyckat och kvällen gav mig oväntat mycket positiv energi. TACK alla ni som medverkade och bidrog till att sätta Dammekärr på kartan.

En hefaklumps framfart

...kroppen är påtagligt trött efter min långdragna förkylning. Känner mig tung i kroppen, som om jag ska tränga undan all snö under skidorna och köra direkt på rullgruset. Oroväckande. Behöver vakna till liv nu för att hinna få lite positiva känslor inför Italien. Det känns som om tiden håller på att rinna mig ur händerna...suck...

En översättare på längdskidor

Fick precis förklaringen till varför översättare gillar längdskidåkning - de är så bra på att stava...

Ha, ha, ha!

Shabby Chic-möbler till salu

Några av de i förväg inhandlade sakerna till stugan har inte fått plats, därför säljer jag nu följande möbler:

Gediget skåp i nyrokoko, men utan en massa snirklar och detaljer. 

Skåpsluckorna kan hakas av och saknar i dagsläget speglar alt. glas.

I övrigt fint skick.

Inköpt på auktion tillsammans med bord och stolar.

Pris: 50:-

Underbara karmstolar, 2 st, säljes i par. 

Nyklädda sitsar i blått- och vitrandigt tyg från Nyblom och Kollén.

Pris: 1200:- el. högstbjudande.

Charmig lampa i industristil.

Pris: 300:- (nypris 500:-)

Orsa Grönklitt, 1-6 januari

Det blev minsann ett härligt skidläger i Orsa Grönklitt under det nya årets första vecka. Väderförhållandena var perfekta, skidföret likaså. Många mil skrapades minsann också ihop, hela 15.4, så den biten är jag förstås också nöjd med. Mindre nöjd är jag över den trötthet som blockerar mig. Trots djup och lång sömn känner jag mig alltid lika trött och eländig när jag vaknar. Kanske borde gå och ta några blodprover och kontrollera att alla värden är som det ska. Börjar misstänka att jag lider brist på något.

Träningspassen i Orsa förflöt i stort sett som planerat. På torsdagen hade vi Bengt Hassis (tvåfaldig vasaloppsvinnare) som skidinstruktör i någon timme. Absolut givande, men under det efterföljande träningspasset med backträning gick jag helt emot mina inför träningsveckan fastsatta principer: Jag lät hjärtat rusa och tog ut mig mer än vad kroppen var redo för efter en veckas sängläge och fortsatt snuvig näsa. Idiot. Nästföljande två dagar fick jag betala surt för detta vill jag lova. Kroppen kändes seg, benen som gelé och skidorna trögare än vad de egentligen var. Som kronan på verket blev det förstås genast mer snörvel, så här brottas man i skrivandets stund fortsatt med näsfräs och kråkor i halsen. Hu! Får bli fortsatt vila nu, vill ju så gärna vara helt frisk till Marcialonga, som för övrigt bara ligger 19 dagar fram i tiden... Wow, ska bli kul!

Fick precis svar från tävlingsledningen i Italien att våra tider från Vasaloppet hade räck till start i startled 3, men att vi på grund av utrymmesbrist (och sen anmälan, vilket ju tyvärr var det enda möjliga) kommer att få starta i sista ledet. Trist. Snön kommer vara så mycket sämre, vilket framför allt kommer att vara till en gigantisk nackdel när det går uppför de första två milen. Blir nog till att räkna med allt annat än skönåkning - spåren kommer med all sannolikhet redan vara sabbade av saxande blåbär och det är bara att hoppas att många tar lååååånga pauser vid vätskestationerna, så att man snabbt kan passera de 2000 sämsta åkarna. Eller också att alla åkare som startar i år kommer att vara superduktiga pga den extra höga prisbilden och svårigheten att få tag på startplats, så att spåren kommer att hålla sig fina för alla åkare, oavsett startled. Nog... Lika bra att ställa in sig på 7 mil i mjukglassliknande sörja och planera för en comeback ett annat år, förhoppningsvis utan de krångliga regler som tillämpades inför 2013 års tävling. Om solen lyser från en klarblå himmel, så kan det ju ändå bli en ganska angenäm upplevelse, tänker jag. Och enligt diverse utsagor ska Marcialonga vara ett av de trevligaste loppen världen över, publiksmässigt, så det gäller väl att fokusera på allt trevligt runtomkring, så kommer man väl beta av de där 7 milen på något sätt, förhoppningsvis oerhört nöjd vid målgång oavsett tid och före.

Känns hur som helst skönt att ha tillryggalagt "tillräckligt" många träningsmil för att genomföra ett 7 milslopp. Rapporterna om spårstatus i Dammekärr med isiga och smutsiga spår får mig inte direkt att längta efter nästa träningspass på snö (enligt almanackan ikväll). Tror helt enkelt att jag lägger skidorna på hyllan tills kung Bore förärat oss med en ny omgång natursnö. När förkylningen gett med sig får det bli promenader istället och fram tills dess helt enkelt forsatt vila.

Och för en gångs skull känner jag mig inte rastlös av att inte kunna träna. Bara fortsatt trött.

Förkylt slut på 2012

Vaknade halv fem på juldagens morgon med halsont och täppt näsa. Tog mig nedför trappan och skedade motvilligt i mig lite honung av den hälsotyp vi fått i present av Martins föräldrar på julafton. Blä, gillar verkligen inte honung, men kanske gör det gott, tänkte jag innan jag kröp till sängs igen. Vaknade om möjligt i ännu sämre skick någon timme senare, åt lite mer honung, packade bilen och körde sedan mot Värnamo för julfirande med mamma, pappa, syster och familj. Trots ett fruktansvärt snörvlande med ont i kropp och hals blev det en urmysig smålandsjul med allt man kan önska sig. När juldagarna var över gjorde jag och Martin dessutom en efterlängtad utflykt till Pölder i Nässjö. Detta längdåkningsmekka visade sig verkligen göra skäl för namnet som en av Sverige främsta längdskidleverantörer. Vilket utbud, vilken service, vilken personal, vilken butik! Efter drygt 2 timmar styrde vi vår kos tillbaka mot Värnamo, ett snuskigt antal tusenlappar fattigare, men med stora glada smile på våra läppar. Så hade man då åter börjat plussa på familjens idrottskonto, har inte räknat efter men är fullständigt övertygad om att den posten slår både hus- och sommarstugelån med hästlängder varje år...

På vägen hem blev det även ny slalomutrustning till barnen. En av Davids pjäxor glömdes dock kvar i butiken, så det får bli en ny resa till Småland inom kort...

Sängliggande blev jag så snart vi kom tillbaka till Nödinge, förkylningen intensifierades ytterligare (hur det nu ens var möjligt), kroppen värkte och huvudet bankade så att det kändes som om tinningarna var på flykt ut ur skallen. Dagen före nyårsafton började jag så sakta repa mig, med hjälp av övriga familjemedlemmar fick huset ett ansiktslyft inför nyårsaftonens kalas med 13 gäster och maten började förberedas. På menyn stod rökt laxrulle med pepparrotscreme, helstekt ytterfilé med potatisgratäng och enbärssås, blåbärssorbetbomb med vaniljgömma och varma hallon. All mat blev supergod, sällskapet fantastiskt trevligt och fyrverkerierna många, vackra och långa. Kvällen gick snabbt och kantades av spontandans och allehanda spännande uppträdanden - tack alla ni som var här och gjorde slutet på 2012 så fantastiskt lyckat!

På årets första dag ställdes klockan på 07.30, strax efter kl. 9 rullade bilen mot Orsa Grönklitt för 6 dagars skidläger och strax efter ankomst noterades träningsveckans första skidpass. Mer om detta vid annat tillfälle.

Julbrev 2012

Har ju som tradition att skicka ett julbrev till nära och kära varje år. Här följer 2012 års version, som tog sig uttryck som en saga:

Året var bara någon timme gammalt när familjen Johansson/Eriksson vände hemåt efter en trevlig kväll i glada vänners lag. Tomten låg inbäddad i mörker, julljusen som tidigare gnistrat lyste nu med sin frånvaro. Så även inredningen i lusthuset. Tomt. Öde. Våldfört. Årets första natt hade sannerligen inte blivit som familjen hoppats på, men planenligt styrde de likväl redan efterföljande morgon sin kos mot nordligare breddgrader. Familjen var som besatt av snö och kom under de närmaste månaderna att resa tur och retur till Dalarna så många gånger, att bilen tycktes hitta per automatik. Skidmil jagades i all typ av terräng, även om snön emellanåt lyste med sin frånvaro och bjöd på ofrivilliga fall och blodiga knän. När nya rekord slagits i fädernes spår, och mamman gjort karriär på TV, kom våren till det lilla samhället. När familjen insett att vintern skulle hålla sig borta ett tag, bytte de snart karriär och iklädde sig snickarbälten och målarkepsar. Efter två fall från takbjälkarna kände pappan sig redo att bjuda in Arga Snickaren (nu när hans fru ändå varit med på TV), men frun hade andra planer och bjöd in mycket trevligare medhjälpare till pappans stundande 40-års dag. Hjälpen kom som en skänk från ovan och räddade familjens stundande semesterlycka. Nya äventyr kom snart att vänta familjen i den grekiska arkipelagen, dit familjen åkte för en stunds rekreation. De två barnen tyckte dock att tempot var för långsamt och såg gång på gång till att skapa spänning med vattenscooterrace. Mammans scooter gick förstås alltid snabbast. Tillbaka i vardagen väntade skola och jobb i vanlig ordning, hur vanligt det nu kan bli med en 40-åring i huset. Pappan hade liksom alla andra höstar många resdagar och i brist på vuxet sällskap hittade mamman sig snart en ny partner under en av hennes upptäcktsresor till Nol. En riktig envis rackare, som troget väntade i gymmet, när än på dygnet mamman behagade dyka upp: Stakmaskinen hade gjort entré i mammans liv och fyllde tillfälligt tomrummet efter både make och snö. Helgerna tillbringades ofta i den numer beboliga sommarstugan, varvat med orienteringstävlingar, fotbolls- och innebandymatcher, löptävlingar och andra aktiviteter. Familjen tillhörde knappast sorten som låg på latsidan och framgångarna lät inte vänta på sig. I början av december återvände vintern till det lilla samhället och en stor glädje med den. Familjen förkovrade sig återigen i sin skidåkning och allt var precis som vanligt. Lugnet infann sig hos familjen i det gula huset och julljusen tändes ännu en gång… 

Lucka 24

Träningsutmaningen avklarad - träning varje dag fram till jul!

Idag avverkade jag mitt livs roligaste träningspass - tillsammans med övriga familjen och två kompisar till barnen, som vi råkade stöta ihop med. Åkte 3,5:an i Dammekärr i ospårad terräng! Nästan 20 cm nysnö i natt gjorde slingan till ett underbart vinterland. Vilken perfekt start på julafton och avslutning på min träningsutmaning - hade inte kunnat tänka mig något bättre än detta. Tack Kung Bore för den ultimata julklappen. God Jul alla!

Mamma, funkar det med en cowboyhatt?

Att fira jul med barn är verkligen fantastiskt. Att se längtan i deras ögon och nyfikenheten över klapparna under granen är faktiskt riktigt speciellt. Än mer speciellt är alla dessa härliga kommentarer som spontant ramlar ur dem. Som när David häromdagen berättade att han tänkte tro på tomten på julafton i alla fall, för att vara snäll... Eller som ikväll när han vid läggdags insåg att de traditionella julstrumporna hamnat i en omärkt låda på vinden och därför inte hängde på sin plats, och därför ropade: Mamma, tror du att det funkar med en cowboyhatt? Och ja, gissa vad som hänger på hans dörr nu? Och en hatt till Sanna fick han minsann också fram.

Ja, vilken glädje de skänker dessa underbara skatter. För mig är glädjen över att ha dem båda den största glädjen av alla och den bästa julklapp jag kan tänkas få år efter år. Kärlek till er två, mina finaste ögonstenar.

Lucka 23

Efter knäckebrödsbak, pepparkaksbak med tillhörande kristyrering (jag vet, nytt ord!), förberedelser av diverse inläggningar och julbordstillbehör, frenetiskt vispande av gravlaxsås, tomtegrötskok och senare omvandling till ris a la malta (mums, vad gott det var!), blev det så äntligen dags för dagens träningspass. Trodde jag. Snön vräkte ned, vindarna piskade och spåren i Dammekärr var bokstavligen som bortblåsta. Jag och Martin segade oss runt två varv på slingan i kraftig motvind för att snabbt inse att denna träning skulle ge absolut nada, mer än möjligtvis skadade armbågar och trötta ryggar... In med skidorna i bilen igen och en härlig promenad i snöstormen istället. Träning i light-version med andra ord, men det var förmodligen precis vad jag behövde efter många och långa träningspass.

Lucka 22

Hade önskat att vi skulle hinna med två träningspass idag, men julens måsten och nöjen får tyvärr sätta stopp för de tankarna. Blev åtminstone ett härligt pass i Dammekärr tillsammans med barnen nu på lunchen. Ikväll väntar vårt årliga tomtande, som till följd av inbjudan till julgrötsfest nog även får förläggas till imorgon. Hohoho, önskar tomtarna i Nödinge.

Lucka 21

Soffan kändes lockande efter em/tidiga kvällens besök på kylslaget Jul på Liseberg, men dagens träningsmål var ju inte uppnått, så... istället blev det en fin kväll i Dammekärr. Känns bra nu.

David på TV

http://decabild.se/Filmarkiv/2012_julklappsjakten/julklappsjakten.html

Ca. 2 cm från slutet ser man David i sitt 600 m lopp i julklappsjakten - Sveriges största friidrottstävling.

Lucka 20

Sanna skolavslutning igår, David idag - nu ska det bli skönt med jullov. 2 träningspass på snö idag. Kändes riktigt bra på lunchpasset. Hade bra skidor, om än inte perfekta. Minus 1 och perfekt med blandning av Rode Rossa, Rode Multigrade och Start Universal. Lyckades faktiskt med personligt rekord på milen, så glad är jag förstås ikväll!

Lucka 19

Riktigt nöjd med träningen idag. Imorgon planerar jag för mycket skidor...

Lucka 18

Idag fick vi trappa och räcke i stugan! Kanonfint! Hemma tio minuter innan skidträningen började och hade verkligen tänkt att hoppa, men så hade Sanna bytt om, så det var bara att göra en Stålmannen själv och ge sig ut. Glömde pulsklockan hemma i all hast, men fick åtminstone ett träningspass på snö. Multigrade hade varit den bästa klistervallan idag, hade själv blandat med Rossa och Universal - hade behövt utelämna Rossa för att få riktigt bra resultat, men ändå helt ok.

Lucka 17

Fortsatt tö. Kroppen känns trött. Beslutade mig för att inte träna något nämnvärt, fick istället bli en timlång kvällspromenad.

Lucka 16

Tråkigt blidväder med regn - kan ju bli deprimerad för mindre! Har haft en vilodag med endast ett kort besök i Dammekärr. Ville kolla om de nyvallade skidorna bet på underlaget, men icke... Fick bli en stunds stakträning, men i allvarlighetens namn inte mycket till träning! Genomslag i varje stavtag är inte roligt. Får bli nya tag imorgon, men med tanke på vädret lämnar jag nog skidorna på hyllan tills det blir kallt igen!

Lucka 15

Väderomslag och ca. 10 cm nysnö. Timmeslång morgonpromenad tillsammans med Maria och Messi. Hela familjen i spåret på kvällen, men avsaknad av både fäste och glid fick oss att snabbt avbryta passet. Onödigt slitsamt och påtaglig risk för skada. Får bli omvallning före nästa pass.

Lucka 14

Jobb, julkortstillverkning och 2 träningspass på snö. Nu ska det bli gott att smaka årets första julskinka (ska bara ta en dusch, basta och koka senap först)!!!

Lucka 13

Körde en mil i Dammekärr ikväll, varav 6 km med David, sista 4 lite pulshöjande. Ska försöka köra ett renodlat intervallpass någon dag och se hur kroppen svarar. Hade önskat att det blivit två pass på snö idag, men det kändes viktigare att prioritera lussefirande och Davids dansframträdande på Nödingeskolan. Gick på båda föreställningarna och fick mig därför en rejäl lussedos - dansframträdandet hade jag gärna sett igen, de var fantastiskt duktiga allihop!

Lucka 12

121212 - dagens fräcka datum har jag firat med 2 pass i spåret. Börjar kännas riktigt bra. Får hoppas på att slippa sjukdagar under hela skidsäsongen, så att jag kan genomföra alla lopp precis som jag hoppas och önskar. Då finns absolut chans till att jag får göra mina drömmars lopp.

Solen kom aldrig till Dammekärr...

...men det gjorde jag! Den religiösa känslan vill väl låta vänta på sig, antar jag!

Små snöflingor utanför fönstret nu - gör mig också riktigt glad. Får man lov att önska sig en si så där 30 cm?

Soluppgång

Det ser sannerligen ut som om solen har tänkt att visa sig idag. Får mig att drömma om skidspåret och det nästintill religiöst vackra ljus som brukar infinna sig där då. Läääängtar till dagens pass.

Lucka 11

Grym skidåkning i Dammekärr ikväll. Var först med och hjälpte några nybörjare tillrätta, ca. 4 km. Skyndade sedan iväg för att hämta David från fotbollsträningen (gissa vem som planerat in det på sin "familjelediga" dag... suck, blir så trött!). Så snart han hoppat i skidkläderna åkte jag drygt 4 km med honom och avslutningsvis 4 km på egen hand. Hade vasaloppsmässiga skidor ikväll. Bra glid, bra fäste - ja, nästintill fantastiskt. Får hoppas på konstant temperatur ytterligare ett dygn, så att även nästa träningspass förvandlas till pur glädje.

Kommer sannerligen att somna med ett brett smile på läpparna ikväll!

2 pass på snö idag. Känns grymt. Bra alltså.

Lucka 10

Hade bett Martin om hjälp med vallningen pga den ihållande nacksmärtan, men det visade sig var ett mindre lyckat drag. Dåligt fäste ännu en dag, så det blev till att staka ett långpass. Gick själv ner i källaren för att ordna med fäste nu ikväll, så jag hoppas på bättre lycka imorgon.

Vinnare igen!

Guldskorna gjorde susen även på 600 meters loppet. Personligt rekord blev det minsann också! 1:53 fick motståndet att blekna och till och med rivalen från Värnamo fick rejält med stryk! Grattis vår superfina, fantastiska David!

Lucka 9

Inget fäste och dåligt glid gjorde inte träningspasset till mitt livs roligaste, men sådana ska man väl också ha - inte minst för att snabbt längta efter nästa träningspass. Hade tänkt att köra ett andra skidpass ikväll, men bestämde mig för att låta kroppen vila. Ska passa på att krypa i säng redan nu - efter härliga kvällen hos Stina igår och tidigt upp i morse känner jag mig lite småsömning. Godnatt!

Lucka 8

Långpass i Dammekärr. Härligt i nyspårad terräng!

Med David på julklappsjakt!

Skidläger i Dammekärr till trots blev jag igår kväll utvald av sonen som medresenär till Friidrottens Hus i Slottsskogen, där årets Julklappsjakt skulle gå av stapeln i dagarna 2. Kl. 8.50 var vi på plats för försöksheat i 60 meter, som gick precis lika bra som man hade kunnat hoppas. Bästa tid gav fin startplats på bana 5 i finalheatet kl. 11.20, där det också blev seger. Finalen sprangs i nyinköpta spikskorna och tiden putsades med flera tiondelar till 9.15. David sken ikapp med guldfärgen på spikskorna och slog med en gång fast att det minsann var ett par riktiga vinnarskor! Imorgon em. får de en ny chans på 600 meter - får se om de är lika snabba då!

Mellan försöksheat och final var David med i kultävling. Har bara stött kula en gång förut, men lyckades ändå få iväg en stöt som mätte hela 6.37. Blev åtta på detta, vilket innebar placering och en jättefin tomtemedalj. Matchade den fina pokalen i rött och guld från 60 m perfekt!

Imorgon bitti skulle det egentligen blivit längdhopp också, trots att David aldrig tränat det... men, så krockade det med innebandymatch, så då var valet förstås enkelt för vår bolltokige kille. Även detta blir med andra ord en helg i idrottens tecken.

Sanna och Martin har tillbringat flera timmar med skidåkning i Dammekärr - Alehof anordnade ett dagläger. Hade tydligen varit fullt med blåbär i spåren, så bäst att vänta ytterligare en stund innan jag själv drar iväg på dagens motionsslinga. Längtar efter att komma på skidor igen efter gårdagens vila.

Ikväll ska jag på tjejmys med Stina! Det ska bli kul och mysigt, även om det finns risk för att man får ångra sina intag imorgon! :)

Sjunde luckan

Följde David till skolan på morgonen i minus 20. På kvällen gick vi till Kerstin och Allan för att hämta David, tog vägen över ICA hem. Var ute i närmare 1 h, omkring minus 15 denna fina vinterkväll. Minst 60 min promenad idag. "Vanligt" promenadtempo - passade bra idag när snökanonerna gick för fullt i Dammekärr, spåren var avstängda och jag ändå skulle ha en vilodag.

Sjätte luckan

2 skidpass även idag, varav det ena i härlig vintersol. Passade på att köra teknikträning tillsammans med LK på lunchen - förvånades båda över så bra det känns trots flera månaders uppehåll. Heja oss!

Tillbringade nästan 2 timmar på Stall Tofta ikväll i minus 15 och hann säkert förbruka en och annan kalori även där! Ska nu krypa i säng och njuta av en tidig kväll! Godnatt!

Femte luckan

Utöver vardagsmotion som snöskottning och lämna och hämta David i skolan, så kan jag idag lägga två härliga träningspass på skidor till handlingarna. Känns bra för premiär i spårad terräng. Ser redan fram emot nästa pass.

Varm choklad...

...är säkert helt förkastligt som måltidsdryck, men ack alltid lika gott efter en runda på längdskidorna!

Smask!

Fjärde luckan

60 min promenad i lössnö och motvind. Emellanåt riktigt pulshöjande.

Premiär på längdskidor. Ca. 3 km ospårat för att känna på snön. Glädjerus i kroppen. Planen är mer åkning imorgon, förhoppningsvis i spår.

2 gånger fram och tillbaka till skolan också förstås för att lämna och hämta David.

Voltaren mot nackspärren. Dagens enda minus.

I stort sett nöjd med dagens träning. Hade gärna åkt lite mer skidor, men eftersom skotrarna kom fram och började platta spåret, kändes det mest schysst att kliva åt sidan.

Tredje luckan

Träningsform: Långpromenad
Effektiv tid: 84 minuter

Varierad terräng, emellanåt ganska kuperat. Lös snö som underlag.

(även om det egentligen är den första luckan, blir det lättare att hålla reda på om jag följer datumordningen)

Träningsjulkalender

Visserligen 2 dagar för sent, men tanken inföll sig först idag, så...

varför inte skapa en träningsjulkalender?

Till skillnad från andra träningskalendrar som jag sett på nätet tänker jag inte sätta upp fasta träningsmål för varje dag, då tror jag bara man riskerar att bli skadad. Däremot ska målsättningen vara att varje dag fram till jul genomföra ett träningspass, utifrån de signaler som kroppen sänder ut.

Rapport om träningsform och resultat kommer dagligen att avges.

Äntligen snö!

Så kom då äntligen kylan - och snön med den! Det efterlängtade knarret under skorna. Åh, det var minsann en härlig känsla när jag följde David till skolan i morse. Ljust och fint var det också! Härligt!

Skulle hälsat på syster med familj i Malmö igår, men till följd av snövarningen ställde vi in och tur var väl det - Skåne hade rekord i antal olyckor och avåkningar igår och rapporterna om blixthalka fick oss att känna oss nöjda med vårt beslut att hålla oss hemma. Trist att inte kunna ses förstås, men nog ska det bli fler tillfällen framöver, även om vi nu har några fullbokade helger framför oss.

Gårdagen tillbringades istället utomhus här hemma. Pyntade altanräcke, klätterstöd och syrenbuske med  små vita led-lampor och med snön som föll i natt vaknade vi till ett riktigt vinterparadis. David testade på längdskidåkning på frostnupet gräs igår kväll och föll på huvudet (bokstavligen) både en, två och tre gånger innan han fick nog. Högg rejält under skidorna förstås. Men skam den som ger sig - vår mini-Northug ger ju knappast upp i första taget...

Gårdagen bjöd även på en sväng upp till Dammekärr, eftersom vi hörde att snöproduktionen kommit igång. Ut ur kanonerna sprutade härlig snö, vi hjälpte till att flytta vattentunga slangar och slädar och snart hade Martin dessutom blivit uppskriven på sitt första snötillverkningspass. Halv fyra gick han upp i morse för att i minus 12 hjälpa till med prepareringen av våra efterlängtade skidspår. Får hoppas på fortsatt rejäl kyla (minst minus 6 krävs för snötillverkningssystemet) i ytterligare några dygn, så att vi får en bra grund att utgå ifrån. Sedan får kung Bore gärna göra sitt och skänka oss lite vitt från ovan - gärna 60 cm på ett dygn, såsom de lovande rapporterna från söder om Lidköping. Det hade man ju inte sagt nej till!

Åh, vad jag har längtat efter detta.

Har vilat från träning både lördag och söndag. Får bli vila även idag. Har fått nackspärr, så det är inte så mycket annat att välja på. Men en härlig promenad i det vintriga landskapet ska det väl kunna bli - med lite liniment och värmebehandling ska det nog gå bra.

30 min med mjölksyra

45 min lågintensivt tempo i stakmaskinen = ok
30 min mellantempo i crosstrainern = konstant mjölksyra från start till mål. Hu!

Kände mig lite kraftlös under träningen idag. Gissar att det är sviterna efter tisdagens hårdkörning. Får bli 2 dagars vila i helgen.

Små, små flingor...

Några ensamma stackare till snöflingor i miniformat har minsann noterats utanför fönstret denna morgon. Man kan ju inte annat än önska att himlen fullständigt ska öppna sig och häva ned snö i ansenliga mängder, så att skidorna snart får göra säsongspremiär. Längtar.

Veckorna av rehabträning tycks ha gjort susen. Även om jag fortfarande känner mig lite försvagad i ryggslutet och måste vara ytterst påpasslig och stretcha till förbannelse efter varje träningspass, har jag faktiskt kunnat köra några långpass i veckan. Blev hela 1 mil i stakmaskinen tillsammans med Martin häromkvällen. Kändes ganska lätt, om än enformigt. Testade även en timme i crosstrainern i tisdags morse följt av 1 timmes stavgång på kvällen, vilket resulterade i rejäl träningsvärk i rumpa och baksida lår! Kunde inte annat än vila igår, men hoppas att kroppen ska kännas fräsch och redo för nya utmaningar lite senare idag.

Borde förstås rusa ut i skogen nu för att hämta in mossa innan köldgraderna slår till och snön täcker marken (jag letar gärna mossa under snön, bara den kommer!!!), men med adventspyntade fönster sedan igår kväll och en sprakande brasa i köket känner jag faktiskt bara för att kura en stund innan det blir dags att ta itu med jobb och övriga måsten.

Ha en härlig första advents-helg!

Vilken föreningskrock!

Insåg på gårdagens medlemsmöte i förening X att framåtanda är ett mycket laddat ord hos den äldre generationen. Förslaget på klubbdräkt i svart istället för traditionsenlig 70-tals vinrött mottogs mycket fientligt bland den äldre generationen damer, medan herrarna i samma årgång här och var tycktes nicka gillande (i smyg!!!). Är övertygad om att det kommer att bli supersnyggt och väljer helt och håller att negligera spydiga kommentarer som att svart inte är någon färg, att det kommer bli alldeles dystert och minsann inte alls är så som det alltid har varit. Och nej, det är det förstås inte - men däri ligger kanske själva poängen... Är föga förvånad över uttalandet från dessa damer, eftersom de med samma övertygelse argumenterade för att den egensydda flaggvimpeln i miniformat var fullt tillräcklig, trots att medlemmarna aldrig lyckades lokalisera varken den eller övriga klubbmedlemmar på tävlingsarenorna. Personen som gjorde slag i saken och beställde en färgglad beachflagga i storformat ska ha ett stort tack - och lika lite som jag har hört någon sakna den lilla vimpeln, lika lite kommer förmodligen kroppsstrumpan i vinrött saknas. Ombyte förnöjer, heter det ju så vackert, men det är klart - är man 70+ lever man nog fortfarande efter devisen att allt var bättre förr... Fniss!
Angelica, olydig och just nu på vissa håll mer ogillad än annars!

2 månader kvar

På dagen 2 månader kvar till starten i Marcialonga. Spänd, förväntansfull...

Jag och min älskling i soffan

Äntligen är den igång - min absoluta älskling, TV-soffans helgedom, vinterns långkörare - den härliga vinterstudion. Ser fram emot många mystimmar i soffan framöver. När det krockade med fotbollscup lördag morgon åkte naturligtvis inspelningsfunktionen på, så att jag i lugn och ro kunde följa våra duktiga längdåkare lördag natt när vi kommit hem från julbordet med NSK. Jag och julbord är för övrigt en ytterst dålig kombination sedan mina ungdoms dagar, då jag jobbade som servitris på Toftaholm Herrgård. Efter att ha blivit bortskämd med julmat av absolut gourmetklass, har jag ganska höga krav... hatar färdiglagade snabbprodukter och halvfabrikat, som bara känns slabbiga och sjaskiga. Fy! Pre-partyt hemma hos familjen K. och O. Johansson var trevligt och mysigt som alltid, resten av kvällen hade jag faktiskt kunnat vara utan. Lät mig övertalas att gå av min käre make, som tyckte att vi behövde egentid efter alla hans resor, men med bordsplacering vid olika bord och utan visuell kontakt hade jag lika gärna kunnat stanna hemma. Mamma och pappa, som kommit för att se David spela fotbollscup tidigare på dagen, stannade kvar på kvällen och höll barnen sällskap. Känns pissigt att inte även jag stannade hemma. Sista gången jag lät mig övertalas till något jag absolut inte vill. Känner mig fortfarande sur på Martin, som i vanlig ordning surade demonstrerande när jag uttryckte min vilja att stanna hemma. Tycker han fastnat i värsta 40-års trotsen och kan bara tacka gudarna för att jag själv är några år yngre och inte befinner mig i samma krisfas... Hu!

Gräsänka...

Martins fulla jobbschema håller även mig fullt sysselsatt med aktiviteter, matlagning, läxförhör, inköp och alla andra vardagsrutiner. Fantastiskt vad vissa har det förspänt...

Kommer väl i vanlig ordning hem i perfekt skick (NOT!), så att jag som grädden på moset får en alldeles fantastisk helg... Alltid kul med en sovande hög av resterna av en människa i soffan kl. 18 en fredagkväll, tärd efter veckans utflykter och på sitt allra bästa humör... Känns ju lysande...suck.

Trist med rehab

Gillar inte rehabträning. Inte alls. För mjäkigt för min smak. Men nödvändigt. Viss förbättring registrerad, men fortfarande känsla av försvagning i ryggslutet. Funderar över hur jag ska tackla kvällens (och säsongens första) barmarksträning i Dammekärr. Åker jag upp misstänker jag att jag kommer att delta lite för ivrigt, vet överhuvudtaget inte om det är så smart att köra stavisättningar just nu. Får fundera. Hmmm. Ogillar läget. Skarpt.

+ i kanten för Lena PH på Rondo

Igår kväll hade Martin kundträff där även respektive var medbjudna. Efter en fantastisk 3-rätters med kallrökt lax och pepparrotsmousse (hade kunnat vara mer pepparrot), torskrygg med blomkålssallad (bland det bästa jag ätit) och crème brülée med färska bär (smaskens!), var det så dags för Lena PH:s jubileumsshow. Är inget stort Lena PH fan, men tycker ändå att hon levererar när man ser henne live. Glada skratt varvades med stunder av allvar och det var egentligen en ganska bra blandning av hennes 25 år som artist. Tyckte dock att man kunde känna av att hon blivit rejält bränd, för visst kändes hon lite mer reserverad än vad jag minns från hennes show med Orup för några år sedan. Sammantaget dock ett plus i kanten för det hon levererade, definitivt över mina förväntningar och OJ vad snygg du var i det guld och svartspetsmönstrade kroppsfodralet, Lena! En sådan kropp vid 45+ är inget annat än fullständigt imponerande! Supersnyggt! Snyggaste scenkläderna någonsin faktiskt. Jag säger bara, WOW!

Vilken uppvisning, Zlatan!

Tack för uppvisningen igår, Zlatan! Jag och David planerade som bäst en kupp mot sovande maken i soffan och ropade Jaaaaaa högt och tydligt minuten innan Sverige fick in 2-2 målet. Skrattandes såg vi hur Martin lyfte ur soffan med både händer och fötter, surt frågande om vi var helt galna... Minuten efteråt var han förstås glad att han var vaken och inte somnade han om under de kvarvarande minuterna heller!

I eftersändningen i TV4 Sport gick dock TV4-teamet fullständigt amok och menade på att Hamrén var mediafientlig - man avsåg naturligtvis hans hyfsat irriterade svar i den förekommande intervjun med Patrick Ekwall direkt efter matchen. Själva var vi lika irriterade på denne TV4-profil som alltid, som i sina intervjuer alltid tycks stampa mitt i klaveret och fullständigt sakna fingertoppskänsla. Man ska naturligtvis inte hänga ut folk offentligt, men eftersom TV4 inte drog sig för det igår, så känner jag att jag gladeligen kan följa efter utan minsta eftertänksamhet: Ekwall, hitta dig ett annat yrke - tror inte att det finns någon TV4-tittare som överhuvudtaget vill se dig i rutan igen. Du var passé långt innan  gårdagens blunder, ditt bäst före datum har gått ut, för länge sedan, om det överhuvudtaget någonsin aktualiserats. Ta åtminstone en av medlemmarna i TV4-panelen med dig i ditt fall - den som försvarade dig till fjantens gräns gjorde ett minst lika korkat intryck och jag fattar fortfarande inte varför han inte försökte rädda situationen genom att säga, att tja, där gick vi nog över gränsen.

Jag håller med om att det var Zlatan som var kung på plan igår, men visst fanns det ett par andra glädjeämnen också, även om de absolut inte stavas Andreas Isaksson...

Aj-ont

I min vilja att utnyttja det härliga höstvädret, när det väl gjorde sig besväret att dyka upp några timmar i måndags, blev det tydligen lite för mycket av det goda för mig. Fönsterputsning efter ett träningspass i gymmet och en kortare promenad satte abrupt stopp för all träning framöver, åtminstone sådan som kräver kraftfullhet och styrka. Ett brännande hugg i ryggen fick mig att stanna mitt i steget i en onaturlig Quasimodo-lik ställning, aj, aj, aj... Gick en kort promenad på 20 minuter igår, följt av säkert dubbelt så lång stretch. Ska försöka mig på samma sak idag. Känner jag ingen bättring imorgon får jag kontakta sjukgymnasten, eller också borde jag förstås ringa redan idag... Hade även behövt gå till en massör som kan tänka sig att knåda sätesmuskler och fiolsträngslika bakre lårmuskler, för även om det är ryggslutet som just nu smärtar diskbråcksont likt, känner jag samtidigt att det är rörligheten i höfter (eller bristen på den) och alltför korta bakre lårmuskler som triggar problemet denna gång. Ont som bara den gör det i alla fall och ni som känner mig väl förstår naturligtvis att det inte behöver gå många minuter av smärta innan jag saknar träning och rörelse... Hatar kroppsliga bestraffningar! Gissar, eller är förstås ganska övertygad om, att orsaken heter 3,4 km joggrundor i Dammekärr. Typiskt mig att tro att jag är odödlig bara för att ryggen inte krånglat på ett tag och därmed fullständigt ignorera läkares och sjukgymnasters fullständiga utdömning av löpning för min del. Finns det inget brosk mellan kotorna så finns det ju inte och det skulle ju inte komma tillbaka heller sa de ju, men tja... sån är jag. Vill ju inte tro att något är för evigt. Men framöver ska jag hålla mig till mina raska promenader och stavgångsövningar. Löpning får jag helt enkelt överlåta åt andra, även om det är svårt att övertyga hjärnan om det kroppen säger. Det här får bli ett löfte, får nu bara hoppas att jag snabbt känner mig bättre. Suck! Nedstämd.

Vad 17 har vi gett oss in på?!

Har ägnat den sista halvtimmen åt youtube-klipp från Marcialonga och diverse inlägg om loppet på träningsbloggar och sitter nu här med en övergripande känsla av total RÄDSLA! Vad 17 har vi gett oss in på, frågar jag mig högt, som om någon skulle komma med något svar. Med kommentarer som "för oss utanför elitled väntade inte annat än mjuk snö av strösocker-karaktär", "kaos med milslånga köer uppför, om än endast lilla motlutet", "värsta slalompisten nedför med puckelpist, isbana och omkullfallna åkare och brustna stavar överallt" och "en kilometertid på 17 minuter uppför den sista monsterbacken" (att jämföras med min snittid på 4 minuter/km i tjejvasan), kan man ju inte bli annat än livrädd! Och då ska tilläggas att det på samtliga bloggar jag tagit del av rapporterats om utmärkta förhållanden på startlinjen, bra temperatur och välvallade skidor... Känner mig för första gången riktigt skraj inför uppgiften. Kan just nu inte ens förstå hur jag tänkt när jag skrivit att jag längtar efter detta vansinne, än mindre hur jag ens kom på idén att anmäla oss...

Waaaaah!

Om...

Söta L, bäst att sätta tankarna om Marcialonga på pränt, så att vi kan återkomma till resonemanget under vinterns träningspass och förhoppningsvis kunna utvärdera om målet varit rimligt eller ej när vi gått i mål den 27 januari:

Om vi lyckas hålla en snitthastighet på 5 min / km i Marcialonga innebär det en sluttid på 5:48 och en topp 50/60-placering i D40/49-klassen samt D30/39, bland damer totalt top 200 för båda. Håller vi tiden och endast vill jämföra oss med svenska åkare räcker tiden till en top 15-placering i D40/49 resp. en top 7-placering i D30/39. Det låter väl inte så pjåskigt?

Till kända faktorer bör läggas att man under 2012-års race hade fantastiskt fint väder och förmodligen ganska hårda spår, men om det inte är alltför eländigt under vår framfart tror jag nog att tidsmålet ska vara fullt rimligt. Sista stigningen kan naturligtvis sätta grus i maskineriet och sänka medelhastigheten, men vi får väl helt enkelt se till att vi har minuter till godo innan vi kommer så långt...?! (eller i nödfall se om vi lyckats hålla måltiden fram tills stigningen!)

Ska bli kul det här!

Fy fan...

...är så jävla arg efter ett mail från Davids skola sent ikväll. Är oerhört upprörd över skolans oproffsighet och nonchalans och kommer att kräva svar på tal, var så säker. Hu, fattar inte hur jag ska kunna somna, men garanterar att både lärare och rektor kommer att ställas till svars imorgon. Lätt att komma med förändringar veckan efter skolinspektionen varit på besök och man försökt visa upp en snygg fasad - vågar lova att detta kommer att få konsekvenser. Inte läge att bråka med mig...

Lerigt i finalloppet

Igår gick finalloppet av stapeln, med både Martin och David på startlinjen. David kom 2:a i P10-klassen och hade även blivit placerad som 6:a i P12 om han tävlat där - wow, vår kämpe! Han gjorde ett helt fantastiskt lopp i leran och slog många 12-åringar som han aldrig varit i närheten av förut, ledde dessutom loppet (trots att 12-åringarna startade samtidigt) vid passeringen där Martin stod efter ca 600 meter. Ska bli spännande att se hur han står sig i vinterns friidrottstävlingar på just denna distans (600 meter), där han kommer att ställas mot västsveriges främsta i P10-klassen. Trots lera upp till öronen var det en strålande glad David som kom i mål, glad över att ha fått jaga 12-åringar på snorhala stigar och dessutom ha fått slå en av Sveriges främsta tjejer i F12-klassen och varit bara stegen efter tjejen som vunnit allt i F12-klassen i Sverige i år. Ska bli spännande att fortsätta följa vår lilla fighter-killes fortsatta resa och hoppas att han får förbli skadefri.

Martin var också ute på ett mycket spännande äventyr i 19 km bitvis eländig terräng. Löparna som kom i mål var i princip oigenkännliga till följd av all lera som täckte deras kroppar. Tiden 01:38:09 var maken förstås oerhört nöjd med, ännu mer nöjd över att han var till synes oberörd när han korsade mållinjen. Hmmm, får nog lägga på ett kol så att han inte får ett alltför stort försprång i längdspåret när snön kommer!

Ja, det var en härlig dag, om än oerhört blöt. Regnet vräkte ned och trots skaljackor och lager på lager var jag blöt in på bara skinnet efter mindre än en timme. Men oj vad kul det är att stå och heja!

Heja, heja, mina bästa killar!

Vill ha vinter!

Gladdes så åt  snökornen som låg på marken i Småland under helgens besök, de härliga minusgraderna och det fina vädret. Så vaknar man upp till regn och blåst ännu en måndag och känner bara BLÄ! Hatar detta eviga regnande - börjar på fullt allvar överväga en flytt till kallare breddgrader!

Bland det dummaste jag hört

Trots att jag själv inte har Facebook undgår jag naturligtvis inte helt denna digitala värld av (till stora delar) fullständigt nonsens! Sanna och Martin delar gärna med sig av dagens sämsta inlägg och inte sällan ställer man ju sig frågan, vem f-n bryr sig?! För jag menar, på en skala från ett till hundra, hur intressant är det att läsa att x sitter i soffan med lillgrabben medan frun är och tränar, vilken spritsort y korkar upp fredag kväll för att fira helgen (snacka om att hitta anledningar till att få supa till!), att z sitter och väntar på att veckans bästa såpa ska börja på TV eller något annat fullständigt menlöst?! Än värre är att allt ska gillas till höger och vänster - vissa verkar ju dessutom på fullt allvar bedöma sin egna viktighet utifrån hur många likes de får... suck! Sådant gör mig nästan allergisk!

Och veckans värsta kommentar från en av mina vänner, som också reflekterade över FB:s inflytande på människor: "Grattade henne via sms, men kom på att det även var bäst att skicka en kommentar via FB, så att alla andra ser..." Själv grattar jag människor för att jag själv vill, inte för att alla andra ska se att jag gjort det. Sedan är det förstås toppen att FB talar om när någon fyller år, men då gäller det förstås att man är inloggad den dagen...

Förstår ungdomars framfart på forumet med chat och annat, även funktionen att hålla kontakt med nära och kära i när och fjärran, och självklart är det kul att läsa om vad människor man känner gör, deras framgångar, dalar och toppar, men inte om det endast handlar om en rapport från soffan...

Menar inte att det är mer intressant att läsa om min träningsfrenesi på min blogg, men sanningen är att det jag skriver på bloggen i allra första hand är tänkt som min egna digitala dagbok och förhoppningsvis ger eventuella läsare en bild av mina tankar och funderingar, förhoppningsvis med lite mer djup än om jag rapporterat att jag satt i soffan, tittade på film x, eller just korkat upp en kall... (ingen större risk eftersom jag a) sällan sitter i soffan, b) nästan aldrig kollar på film och c) definitivt aldrig korkar upp en kall!)

Och en avslutande reflektion:
När Martins kompis via FB lät omvärlden veta att han firade höstens första brasa i kaminen med ett halvt dricksglas whisky en söndag eftermiddag, och därpå fick jag vet inte hur många likes - vad sänder det då ut för signal från dem som gillar? För inte 17 är det väl så att alla dessa människor på fullt allvar tycker att det är "normalt" att dricka starksprit en söndag eftermiddag?! Eller är det bara jag...? (för att använda ett återkommande uttryck från karikatyren på en känd svensk B-skådis i kanal 5:s Partaj!)

Inser att detta inlägg säkert kan reta en och annan, så förlåt...

Nu är det klart!

Nu har alla fyra fått bekräftelse på start i Marcialonga. Tillsammans med det fina höstvädret blir det ju en perfekt start på helgen. Imorgon är det tre månader kvar till start, så nu får vi hoppas att snön snart gör sin entré.

Jag har fått startplats!

Det är verkligen sant - jag har fått en startplats i Marcialonga. Än så länge har övriga 3 i resesällskapet inte kommit upp i startlistan, men jag hoppas att det löser sig under dagen.

Strålande glad!

...och David blev 2:a!

David blev förresten 2:a i lördagens lopp i Sävedalen i P10-klassen, bara 2 sekunder efter vinnaren (som för övrigt var vinnaren i P10 i Lilla Göteborgsvarvet). Var en mycket nöjd kille som gick upp på pallen och strålade klarare än solen (som återigen lyste i sin frånvaro) när han mottog den fina pokalen. Dessutom kul att se alla andra killar i löpgruppen som gratulerade David, fastän man hade kunnat tänka att det skulle svida lite från att bli slagen av en minderårig. Kul att David har vänner som er, som uppskattar en klapp på axeln och gärna ger en tillbaka. Även tack till SAIK för en förträffligt ordnad tävling.

Och grattis till min älskade make förstås, som slog pers på milen när han sprang i mål på tiden 46.31. Hade han haft min vilja och gillat total utmattning som jag, gissar jag att 40-minuters gränsen varit inom räckhåll. Vi får väl se framöver... ska nog fortsätta drilla honom! :)

...så slog det mig plötsligt...

...att njutning verkligen ser olika ut, beroende på vem som definierar begreppet. Medan träning i alla dess former är ren och skär njutning för mig, anser många säkert vara pur idioti. Skönt att smaken är som baken - träningsbar! :)

Just nu på min absoluta njutningslista:
- stundande skidsäsongen
- Sportlife i Nol (heja er!)
- switching
- långpromenader i höstrusket
- vitlöksfräst spetskål
- snöprognoserna i norr
- vitkålssoppa
- cx (fast release 6 var bättre!)
- clementiner (som numer säkert mer korrekt kallas satsumas)
- sushi
- barnens alla aktiviteter
- kvalitetstid i stugan
- hallon (SMASKENS!)
- turkisk och grekisk 10% yoghurt - den perfekta frukosten
- sol

Just nu på min absoluta NOT-lista:
- löpning (tyvärr, hade önskat att jag kunde...)
- potatis (har helt tröttnat på denna knöl)
- bröd (magen kollapsar och jag misstänker glutenintolerans - måste kolla upp...)
- alla former av svensk yoghurt (vilket blask - får det ens kallas yoghurt?!)
- missunnsamma människor (finns alltid med på denna lista, oavsett listans varande eller icke varande)
- regn (fått nog)
- bananer (när ska Kvantumserien sadla om till 1 kg clementiner?!)
- jobb (tråkigt omotiverad...usch!)
- tvätthögar
- TV-serier (undrar vem 17 som hinner följa allt... eller vill?!)
- Sportlife i Nödinge (vilket sunk!)
- kratta löv (gillar bara att kratta prasslande höstlöv i solsken)
- Parken Zoo (och alla andra idioter som inte fattar att med djur följer ansvar)
- de nattliga intrången i våra uthus (respektera andras egendom för h-e!)
- Nödinge (just nu bara så trött på detta samhälle... ja, ni skulle bara veta...)

Näpp, dags att möta David i skolan, hem och göra läxor och laga mat innan det blir dags för träningar igen. Tjohopp!

Pengarna dragna från kontot...

Trots att pengarna nu dragits från mitt konto och Marcialonga-kansliet skrivit att de kommer att skicka ut startbevis i slutet av oktober, vågar jag fortfarande inte ropa hej, men tummarna håller jag fortsatt lika hårt. Att få en startplats är just nu ett av mitt livs stora drömmar - kan säkert verka oförståeligt för den icke bitne ländskidåkaren, men i min lilla vita drömvärld (där det alltid är snö, strålande sol, gnistrande kristaller och minusgrader) skulle en start i Marcialonga smaka lika bra som pannacotta med färska hallon i italienska Predazzo. Den som känner mig väl, vet min svaghet för denna fantastiska dessert och förstår säkerligen därmed även min entusiasm för längdskidåkning...

Snart dags för löparfrukost, ska vara funktionärer vid Sävedalsloppet idag där David springer i P10-klassen och Martin säkert bestämmer sig för att springa milen när vi väl är på plats. Blir tufft för David i P10 idag, ska egentligen inte kunna ta någon placering. De bästa i hela västsverige är på plats, dessutom året äldre än David, men han tycker att det ska bli oerhört roligt att springa och känner sig taggad av uppgiften att möta de bästa och äntligen slippa ligga i ensamt majestät ljusår före konkurrenterna. Det kan jag förstå. Eller som han själv uttrycker sig: "Det ska bli skönt att få jaga, mamma, istället för att själv alltid bli jagad".

Varför?

När klockan ringer på vardagarna och man måste gå upp en viss tid är jag så trött att jag funderar över vad som är fel, och när jag väl får sova vaknar jag vid 6-tiden, pigg som en nötkärna, och undrar varför jag inte kan sova...

P.S. Grattis till pappa som fyller 63 idag.

Näst intill knäckt...

...men fortfarande med hoppet i behåll... Ingen bekräftelse på vår anmälan till Marcialonga ännu, och även om pengarna har reserverats från mitt konto, vågar jag knappt tro på att vi kommer att få några startplatser... Suck! Från glädje till besvikelse, innan jag ens vet om jag har något att vara besviken över, men ändå... Håll tummarna där ute!

Rakt igenom lycklig...

Går och nynnar för mig själv, förmodligen med ett oerhört fånigt leende på läpparna. Glädjeruset bubblar inombords, blodet pumpar runt i ryslig fart och sprider härliga endorfiner... Lyckan är total.

Jag har fått startplats till Marcialonga!

Och inte bara jag, utan även Martin och två andra mycket trevliga prickar från OK Alehof, söta L och hennes man U. Start i det italienska världsloppet i Ski Classics - det har varit en av mina största drömmar under de senaste två åren. Kommer säkert fråga mig hur jag kunnat drömma om detta när vi efter nästan 70 km skidåkning (ja, jag utgår ifrån att vi har hängt med så pass långt!) når den mytomspunna, galet branta stigningen upp mot Cavalese. Backen där till och med proffsen (som går i mål en hel evighet före oss motionärer och därmed fortfarande har spår att åka i) ofta väljer att valla om... Ja, det ska bli en upplevelse...

Tänk, skidåkning på 1400 meters höjd... I mitt absoluta skidparadis... Känns som om jag vunnit på lotto...

Efter att ha stängt anmälan på vanlig väg för nordbor i år (de tyckte att man skulle åka med en av deras utvalda arrangörer till det hutlösa priset av ca 17 000 SEK!!!), öppnades anmälningsfönstret ändå upp idag. Och så lyckas vi få plats. Har visserligen inte fått våra startnummer ännu, utan bara bekräftelse på att betalningarna gått igenom, men jag hoppas ändå att min glädje blir bestående. Om inte, lär min besvikelse hamna på pränt i denna blogg vid ett senare tillfälle... Pleeeeeeaaaaase, be good!

Mycket nu...

Så, då har jag förhört klart tredje provet för veckan, stackars Sanna har verkligen mer än fullt upp. Utöver proven har det även varit läxor som vanligt och idag 2 oförberedda prov i engelska - det tredje på en vecka! Lärarna har lyckats pricka in prov i alla ämnen på drygt 2 veckor, så det är verkligen full fart som gäller nu. Tillsammans med Davids läxor tror jag minsann att jag för tillfället lägger minst en 25%-tjänst på läxhjälp... Undrar hur många procent det sammanlagt blir med alla mina andra åtaganden...

Sanna tvåa i KM

För ett par helger sedan avgjordes KM på Sävebanan. Sanna kom 2:a i tölten och hamnade precis utanför final i fyrgången. Hade ena domaren följt de andra domarnas bedömning, hade hon gått in som tvåa i finalen och haft en riktigt bra chans till fin placering. I alla andra gångarter hade hon dock högst bedömning, så det var ändå en mycket nöjd dotter som kom hem från dessa klubbmästerskap, dessutom med placering i galoppracet i slutet av dagen (fyra tror jag)!

 Sanna och Hjörtur i tölten.

 Trots lyftande flygplan, behåll både ryttare och häst lugnet.

 Prisutdelning i tölten, Sanna tvåa från vänster.

 En glad hästtjej.

Fin blå rosett under den härliga manen.

Det här gjorde vi bra kompis! En nöjd Sanna och Annie.

Full fart i galoppracet - kan lova att mamma hade högre puls än både dotter och häst tillsammans!

Hur mycket tvätt kan det egentligen bli?

Ja, den frågan ställer jag mig varje vecka. Förstår inte vart alla kläder kommer ifrån, än mindre hur fyra personer kan lyckas skapa sådana enorma tvättberg så snart skola och jobb drar igång... Om jag inte jobbat hemifrån och kunnat slänga in maskin på maskin dagarna i ända, tror jag på fullt allvar att hela mina helger hade gått åt till tvätt. Och det hade ju inte funkat - på helgerna har jag ju redan fullt upp som det är?!

En stor förklaring till dessa berg ligger förstås i det inte alltför charmanta höstvädret, som tycks vilja bjuda på en god portion regn varje dag. Resultatet blir förstås att Davids skolkläder räcker i knappt en halv dag (alltså minst 1 ombyte efter skolans slut, med lite fotboll i det blöta gräset oftast 2). Samma sak gäller förstås träningskläderna, som 1) antingen stinker efter en framfart i gymmet och därmed inte kan komma på fråga för återanvändning, eller 2) är så genomblöta och smutsstänkta efter ett löppass, att allt annat än direkttvätt är att glömma.

Med följande aktivitetsschema innebär det förstås många träningsplagg per vecka i tvättkorgen:

Måndag:
David - gympa i skolan, löpning i Skatås
Sanna - vila, om inte ridning hos kompis
Martin - löpning i Skatås
Angelica - gymmet 2 gånger, alternativt gymmet en gång + promenad i Skatås

Tisdag:
David - fotbollsträning, eller som från och med denna vecka och 6 veckor framåt - löpning i Kvantumserien
Sanna - gympa i skolan, Kvantumserien
Martin - Kvantumserien
Angelica - gymmet och Kvantumserien

Onsdag:
David - innebandyträning
Sanna - ridning
Martin - löpning om han kör Sanna till ridning, annars vila
Angelica - gymmet

Torsdag:
David - vila
Sanna - gympa i skolan
Martin - vila, om det inte blir en runda i Dammekärr
Angelica - gymmet

Fredag:
David - vila om aktivitet på helgen, annars kortare löpning
Sanna - vila
Martin - löprunda med kund på lunchen
Angelica - gymmet alt. vila

Lördag:
David - innebandymatch, alt. springtävling
Sanna - vila, om inte hos någon kompis och rider...
Martin - vila, alt. springtävling
Angelica - vila (läses påhejande supporter!)

Söndag:
David - fotbollsmatch eller innebandymatch (om inte på lördagen)
Sanna - vila
Martin - vila alt. löpning el. promenad med frugan
Angelica - vila (pååhejande supporter) alt. em-pass på gymmet eller promenad

Utöver alla dessa plagg som används aktivt en rad överdragsjackor, byxor, mössor, reflexvästar mm. som också lyckas bli alldeles blöta av svett eller regn på väg hem från träningar, eller under träning.

Riktar denna blöta höst ett extra varmt tack till min nya kompis i tvättstugan, som ser till att kläderna torkar på ett nafs. TACK älskling för den effektiva torktumlaren som du fixade! Sa jag att jag ville ha en ny spis och ugn också?!