Härligt scrap-marathon!

Ja, vilken helfestlig lördag det blev. En hel lokal fylld av härligt glada människor (som jag på något sätt noterade, trots att jag mest hade fokus på ett 30 x 30 cm stort fält på bordet framför mig!) som pysslade från morgon till sen kväll. Kan tänka mig hur det måste ha sett ut. Kanske 8 fullbelamrade bord (vilka pengar! resonerade vi kring under en av måltiderna), 30-40 personer (var vi så många?!). Jag hade turen att sitta vid ett riktigt vinnarbord med fantastiska scrappare: Tack Malin, Therese, Annika och Cecilia för ett underbart scraprace, för alla era idéer och uppslag och lån av dies, stämplar etc. etc - och grattis till era vinster! (det anordnades nämligen en hel del tävlingsmoment under dagen) Köpte en hel del papper och några limprodukter, men hoppas få tid att åka in till Arkivet redan i eftermiddag och köpa på mig några stämplar, stämpeldyna, brads etc.

Provade också på att göra mina första layouter, som jag blev riktigt nöjd med:

Och så har det blivit några nya kort också:

Ser redan fram emot nästa scrappträff - det här har verkligen gett mersmak!

Min kända pappa!

Fniss - kan knappt tro att det är sant, men pappas gamla orkestergäng finns faktiskt med på internet! De har väl inte spelat tillsammans på drygt 15 år och korten nedan är från 70-talet (eller kanske tidigare). Kortet med lila och silverdräkter kanske är från början av 80-talet, när de var som störst och övade nere i vår källare en gång i veckan. Glömmer aldrig glädjen över extrapengarna som kom in varje fredag och lördag. Vågar nog säga, att de var förutsättningarna för vår familjs "överlevnad". Det var det bästa med att vakna på lördag- och söndagmorgonen - att se pengarna ligga där på bänken i köket. Och att få gå in och väcka pappa vid 10-tiden och äta en härlig frukost (som för mig definierades som rostat bröd med chokladmjölk!). Vet att syrran lånade just denna senaste outfit på maskerader och gjorde storartad succé - tyvärr finns de inte kvar längre. Tänk att komma på 70- eller 80-tals fest i denna mundering! Den som vill läsa mer om gänget, kan googla på Kvinters! Hihi - det visste ni inte om mig va? Att jag är värsta rock ´n roll ungen?!!! (not!)

Introducerad i the world of scrapbooking

För snart 4 veckor följde jag med Kretakompisen Malin och hennes underbara "scrappar-vänner" till Scrap-mässan i Göteborg. Besöket resulterade i ett antal prylar, maskiner och papper som stått här i ett hörn sedan dess och hånlett åt mig! Igår fick jag i alla fall äntligen möjlighet att ta steget in i denna world of scrapbooking. Åkte hem till Malin, som är en fena i ämnet, för att lära mig grunderna. Eller kanske grunderna till grunderna. På lördag har jag anmält mig till ett scrapbooking maraton - och det är nog precis som det låter: 12 h scrappande bland en massa scrapfrälsta. Och så jag. Tyckte jag kände mig som nybörjare förra året som nybliven ponnymamma, men nu - hihi, får väl försöka hitta någon mörk vrå där jag kan sitta och pyssla i skymundan för de riktiga proffsen. Hur som helst, så är detta hur kul som helst (bara undrar när jag ska få tid för sådana här fritidssysselsättningar!!!). Alla prylar som finns - ja, det är nästan sjukt, men också smittsamt roligt! Inte för att mina första alster är något att skryta med, men jag ska ändå lägga upp dem, inte minst för att senare se framstegen man gör (förhoppningsvis)!!! Misstänker att layouterna kommer att kompletteras med diverse stämplar och krimskrams på maratonet imorgon - återkommer kanske med nya bilder då (om jag nu lär mig hur akvarellpennorna fungerar!)

Angelica, nybörjaren

Island - sagornas ö

Ja, det var som att stiga in i sagornas värld när vi landade på Island torsdag eftermiddag. En taxi stod och väntade på oss för vidare transport till The Blue Lagoon, varmt bad omgivet av vulkaniskt landskap. En ansiktsmask och en god drink i värsta Vira Blåtira blått förgyllde detta första intryck av Island ytterligare och under våra 2 timmar i plurret hann vi både fylla på med rödvin och förvandlas till russinliknande varelser. Transport till hotellet och senare vidare in i Reykjavik centrum med bord reserverat på urmysiga Tapas - en restaurang som serverade just det namnet antyder. Mums! Jag frossade på olika variationer av hummer, men på bordet hamnade även paella, gravad lax, lamm i plommonsås och spanska oliver... Det var bara de senaste som verkligen INTE gjorde skäl för namnet och fick oss att inse att ägarna absolut inte kunde vara spanjorer. För i Spanien vet man hur oliver ska se ut och smaka, och det var inte som på Island! Men, å andra sidan var oliverna det enda bottennappet vi fick under hela resan, så det var väl inte hela världen!

På hotellet torsdag natt hade jag så ont i ryggen, så att jag bara ville lägga mig och storböla. Knaprade istället i mig Voltaren och Panodil och sov gott. Strax efter 8 följande morgon blev vi hämtade av taxi för avresa mot landsbygden (tja, även Reykjavik kändes som landsbygd, så jag borde nog säga ödemarken!) och islandshästritt. Martin tyckte att jag borde stanna hemma med mitt ryggonda, men efter ytterligare lite smärtstillande och rödvin som värmde och mjukade upp... så var jag naturligtvis uppe på hästryggen. Det får bära eller brista, tänkte jag. Fick en häst (den största naturligtvis!) som skulle ha rena gångarter och vara mjuk, och det var en sagolik häst. Kände mig värsta ridvan - och då är det bara andra gången jag provar på detta fantastiska! Ja, jag tycker faktiskt att jag är värd att skryta med. Hade lånat med en säkerhetsväst från Annika i stallet (tusen tack - den var verkligen till hjälp) och den värmde gott i de snåla isländska vindarna. Innan vi kom fram hade himlen verkligen varit helt vidöppen, men med extra galonkläder på gav vi oss ut i det härliga landskapet. Martin satt med tyglarna ovanför huvudet och undrade varför han inte fick stopp på hästen. En roligare syn har jag sällan skådat, men han var tuff som härdade ut i de drygt 2 timmarna. När vi sadlat av hästarna och fått av oss de blöta kläderna gick vi vidare till Eldhestars restaurang och avnjöt en underbar fisksoppa. Mums. Och mycket vin, förstås.

Eftermiddagen skulle ha bjudit på valsafari, men vinden var för kraftig för att gå ut, så vi beställde en privat taxi ut till hästgården. Sedan fick vi personlig guidning på Island i fem timmar. Helt fantastiskt. Vi såg kratrar, brusande vattenfall, geysrar, en glaciär och bäst av allt - hundratalet islandshästar i det fria, i helt orörd natur, utan staket. De var ett med naturen. Det var ett så starkt intryck. Det vackraste jag någonsin skådat, tror jag.

Isländska landskapet var kargt, mycket sten, några åkrar med magert gräs, annars en sparsam flora som dock skiftade vackert i grönt, rött och gult. Kvällen avslutades med en insyn i isländskt festande (hu), inte lika bra mat som kvällen före och drinkar som fick oss att ligga dubbelvikta över bardisken - stackars kille, men han kunde verkligen inte ens blanda en gin och tonic. Klockan var 3 svensk tid när vi vek ner styret denna kväll.

Lördag morgon blev det en sväng in till "shopping-gatan", som inte innehöll så mycket annat än restauranger och isländskt ullmode. Ryggen gjorde sig smärtsamt påmind igen, så jag var ganska glad när vi återvände till hotellet bara någon timme senare. Där blev vi strax upphämtade av taxi för nästa äventyr: Valsafari. Guiden sa, att det blåser ganska hårt på havet idag, så det var överhängande risk för sjösjuka. En av våra medresenärer bjöd på sjösjukepiller från Thailand i bussen, Martin på sjösjuketuggummin från Apoteket och när vi kom fram till "incheckningen" blev vi matade med ytterligare ett piller av personalen. Det hade gått "vilt till" på morgonen, enligt personalen. Det var många som backade ur i detta läge vill jag påpeka och vinden piskade på så att vi knappast kunde gå upprätta, men jag tänkte - ska jag någon gång få se en val, så blir det väl idag... Precis innan vi gick på båten sa guiden återigen: Det kommer att blåsa rejält.

Vi lånade gula galonställ och gick upp och satte oss på däck. Martin och övriga manliga i vårt resesällskap klättrade upp ännu en platå. Insvepta under filtar bar det av ut på Nordatlanten. Jodå, det blåste friskt. Innanför pirarna. Utanför - tro mig, om jag säger att de högsta vågorna var 5 meter höga, vilket innebär ca. 10 meters skillnad från "dalen till toppen" av en våg så att säga. Vattnet sprutade in över däck och varje gång vi bröt en våg (typ var 10 sekund) sköljde det in vatten över oss. Snart var jag dyblöt från topp till tå (men in på kroppen endast på händerna - åh vad jag frös!). Med blicken mot horisonten och sökande efter allt som kunde likna en valstjärt, stötte vi efter en och en halv timme på 2 st. 4 meters svartvita delfiner i 200 kg klassen. Vi tyckte också att vi såg en hajfena, men av valar modell större - ingen syn. Och vad säger då informationsrösten på båten när vi vänder om efter 1.45 h med ca. 1.5 h in till land: Jo... Valarna föder upp sina "footers" här på sommaren, sedan flyttar de norrut... Men fiskare hade visst sett valar för bara någon dag sedan. Säkert. Nåväl - mot alla odds klarade sig samtliga 6 i resesällskapet utan åksjuka. Men det var många stön bakom ryggen på oss och doften som spred sig ombord borde snarare beskrivas som odyr!

Lördag kväll var vi på The Lobster House. En underbar restaurang med underbar mat. Hummersoppa, champagne, gratinerad hummer... Jag behöver nog inte säga mer. Proppmätta vände vi tillbaka till hotellet strax före midnatt, för att orka upp till taxin idag på morgonen 5.45.

Det var en underbart lyckad resa med ett härligt resesällskap - tusen tack för denna upplevelse, som jag mycket sent ska glömma.

Och, det gick faktiskt bra att flyga den här gången, men inte utan mycket handsvett och en del tårar. Men hem kom vi i alla fall. Och det känns skönt. Nu ska jag in och smygkika på de små underbara liven (som säkert sover räv!)

Island

Jaha, så var det dags för nästa resa - imorgon bär det av till Island i dagarna fyra, med planerad islandshästritt, bad i varma källor, valsafari och andra turistfällor. Är medbjuden när Martin tar med kunder och respektive. Kul. Det enda jag inte ser fram emot är flygresan, med tanke på senaste minnet från hemresan från Cypern, men jag får väl försöka bita ihop eller göra som Martin säger: Bedöva sinnena med alkohol. Tja, vi mellanlandar ju i Stockholm, så det blir väl till att smutta rödvin i ett par timmar på Arlanda!!! Så är det ju min förbannade rygg också, som inte vill bli bra. Inser att det är ischiasnerven som är i kläm. Har ont från ryggslutet ner i rumpan och vidare ner i lår och vad. Och eftersom man felbelastar har jag även fått känningar i höger skuldra och utmed ryggraden. Jag låter som värsta klagomuren, men jag börjar faktiskt tröttna på att ha konstant ont efter mer än 2 1/2 vecka. Försöker i alla fall gå "vanligt" för att inte felbelasta på andra ställen och göra saker som om jag inte hade ont. Martin tycker att jag borde ta det lugnt, men jag hatar känslan av att vara "sjuk". Det ingår liksom inte i min verklighet. Borde naturligtvis gå och knäcka till ryggen hos naprapat eller kiropraktor, men har hört att man inte ska göra det utan att ha en röntgen på ryggen, utifall det är ett diskbråck. Fy, hemska tanke. Kan inte se att jag gjort något som föranlett ett sådant, men när man läser på internet så verkar ju i och för sig sådana kunna uppstå utan några större ansträngningar. Ja, jag vet inte - men det börjar kännas tröttsamt i alla fall.

Rapporterar om resan när vi kommer hem - antingen är jag väl fit for fight efter varma bad och islandshästritt, eller också är jag väl stelare än någonsin (ja, i nuläget tror jag inte att jag kommer att fixa att rida ut, men samtidigt var det ju så superkul sist jag testade, så jag vet inte hur jag ska kunna förmå mig att stå över...) Nåväl - den som fortsätter läsa på bloggen får veta svaret inom kort. Ha det bra tills dess!

Reglerbar hastighet

Tja, ibland önskar man ju att livet vore lika enkelt att justera som de de reglerbara hastighetsskyltar som lanserats i veckan - här på Fyrklövergatan tycks allt ständigt gå som på Autobahn, typ 180 km/h. Och jag pratar då inte enbart om trafiken som flödar förbi (om än inte i 180, så i alla fall för snabbt), utan även livet i största allmänhet. Jag förstår helt enkelt inte vart dagarna tar vägen. Vips, så är det fredag igen och i nästa stund åter måndag morgon. Visst har vi en del aktiviteter på schemat som i allra högsta grad bidrar till att tiden tycks försvinna, men ska det verkligen gå så här snabbt? Känns som om barnen kommer att ha flyttat hemifrån innan jag ens riktigt hunnit förstå att jag varit mamma till dessa båda underbara liv. Nåja, det är väl en överdrift, men visst är det skumt, det där med tiden.

Jag kan aldrig minnas att tiden gick så fort när jag var liten. Eller att det kändes som om jag alltid var på väg någonstans. Ändå vet jag att jag sprang från körsång för att hinna till fotbollsträning och under många år hade jag även gymnastik och scouter på schemat. Alltså 4 aktiviteter i veckan. Minst. Men ändå känns det som om jag alltid var någonstans och lekte. Brännboll nere på grönområdet, kojbygge nere vid reningsverket (det var den optimala platsen, eftersom det var så öde!) barbiedockor hemma hos bästisen, eller att ta med någon annan kompis och smyga på bästisen när kvällsmörkret sänkt sig (det var det roligaste vi visste!). Kanske var det annorlunda för att mamma var hemma när vi var små och inte behövde tänka på så mycket mer än min syster och mig, rena kläder, mat på bordet och ett rent hem - förstå mig rätt, det är ett hedersvärt jobb på alla sätt och vis, men samtidigt är det just det man själv försöker uppnå varje vecka, samtidigt som man ska jobba också. Jag kan inte heller minnas mina föräldrars närvaro på träningar, att jag någonsin blev skjutsad någonstans (förutom till söndagsskolan som 4-åring) - idag, åtminstone i våra krokar, inte bara kör vi barnen till deras aktiviteter, vi stannar också kvar medan de utför dem (i vårt fall åtminstone vid flera av dem). Försöker utnyttja tiden och själv springa när Sanna och David är på orientering, simma när David är på simskola, jobba när de har kompisar med sig hemma etc etc. Och kanske är det bara i min värld allt ter sig så inrutat och strukturerat, som om jag projektleder hela familjens liv och fritid. Herregud, krasst sett så är jag ju projektledare dygnet runt -tala om arbetsskada! Förhoppningsvis känner barnen inte av effekterna av detta pussel, även om de naturligtvis är en del av det. Jag kan i alla fall bli galen av att så mycket i vardagslivet kräver sådan planering, om än bara att leka med kompis. Vart 17 tog spontaniteten vägen? Plötsliga infall.

Ska nog lämna tråden, annars finns risk för att jag börjar minnas allt som var så härligt spontant i Spanien och börjar sakna det livet alldeles för mycket. Och jag har ingen lust att projektleda mig ur en svacka just nu, eftersom livet ändå känns som på topp, det är bara det med tiden, att man undrar vart den tar vägen...

Nu ser jag dock fram emot en härlig lunch med Helena! Ett spontant infall som jag blev inbjuden till igår kväll - sådant älskar jag!

Aj, vilket ryggskott!

Ligger helt plakat sedan i lördags med värsta ryggskottet... Sa till Martin på lördag eftermiddag, att vi nog borde ta en sväng i Dammekärr eftersom jag började känna mig lite stel i ryggen. Vi har ju sprungit som värsta dårarna de senaste veckorna. Sagt och gjort. Och det kändes bättre efter 3,5 km. Tills natten mot söndagen. Aj. Hela söndagen låg jag på en madrass på golvet och stirrade i taket. Kravlade mig upp när det var dags att hämta Sanna från ridlägret - tyckte att jag behövde miljöombyte, men den korta resan fram och tillbaka var tydligen mer än tillräcklig för mig. Natten mot måndagen var olidlig. Sov knappt någonting och måndag morgon kom jag knappt från madrassen på ovanvåningen ner till madrassen på nedanvåningen. Lyckades ringa in lite smärtstillande, som visade sig vara rena knarket - som tur var hann jag rådfråga en vän som jobbar inom sjukvården innan jag stoppade i mig tabletterna. Fick bli en kombination av receptfria Voltaren och Panodil istället. För mig som aldrig äter medicin (jag är uppfostrad med mantrat att all medicin är farlig och absolut bör undvikas!) räckte den kombinationen gott och väl till att få kroppen att slappna av. Äntligen lite vila för ryggen. Men, naturligtvis blev det ingen bestående effekt. Tisdag eftermiddag lyckades jag, efter ännu en mer eller mindre sömnlös natt, få tid hos min massör och det var skönt vill jag lova. Fick anstränga mig för att inte skrika högt när hon klämde i med hela sin tyngd, men jag ville inte riskera att hon skulle sluta. Hur ont det än gjorde, så kändes det som en befrielse. Men naturligtvis varade inte heller det så länge, så i morse var det till att knapra piller igen. Blir ju inte bättre av att jag varit tvungen att jobba en hel del de här dagarna (det är inte enkelt att hitta en bra ställning på en madrass med en laptop!) - har försökt bygga om mitt skrivbord, så att jag åtminstone kan stå upp. Ska investera i ett höj- och sänkbart så snart jag kan ta mig ut i livet igen - det borde jag ha gjort för länge sedan. Tja, kan väl säga att jag önskar att jag vore anställd igen - så att jag kunde vara sjukskriven och få tillåta mig att ha ont. Men å andra sidan - det har varit en bra vecka, så när vi åker på nästa resa, kanske jag till och med tycker att det var värt att ligga plakat i 5 dagar... Fniss!

Härliga sommarminnen

Födelsedagskalas med mammas tårta var vad David beställde. Det enda som saknades på födelsedagen var "Playmobil Cirkus". En jättekartong som han fortfarande pratar om varje dag.

Pepparkaka som fyllt 9 år, börjat 3:an och alltid är så sprudlande glad (om hon inte är jättearg!)

Sommarfin kille som blivit stor. Tänk - redan 5 år!

Plask och lek på Cypern!

Sommarens sista sol?

Lördag och dagen efter vår mycket lyckade kräftskiva med goda vänner från Alingsås. Efter veckor av regn och typiskt svenskt sommarväder, bjöd vädrets makter igår upp till dans och hela kvällen kunde vi sitta utomhus och njuta av den mörka augustinatten. Med markisen utdragen, många levande ljus och härliga ullfiltar var det ingen som behövde frysa. Kräftorna var toppengoda som vanligt och vi konstaterade glatt att allas våra havskräftor utesluts ur tidningarnas kräfttester för att de helt enkelt skulle bräda allt motstånd.

Idag har det varit en härlig sensommardag med ganska mycket sol. Jag och Martin tog 3,5 km i spåret och efter att ha varit igång i 2 veckor var det inte ens ansträngande. Sanna har varit på orienteringsläger veckan som gått, som avslutades med gyttjebad (ja, se om du känner igen henne på http://www.alehof.se/upload/files/IMG_7476_080816_17.50.29.JPG), men har också varit med oss en massa uppe i spåret och sprungit. Hon är helt löparfrälst och även David hänger med i 1,5 km utan paus. Kanonträning för hans knä, enligt läkarna, så det är toppen att även han gärna hänger med i spåret.

Martin har jobbat i 2 veckor, men vi fick en kanonfin avslutning på vår gemensamma semester med ännu fler dagar vid havet. Tältade på Malö och på Tjörn, fiskade ännu fler krabbor, åkte båt i skärgården och hann även med att fånga fler abborrar från båten i Mjörn. Sedan Martin började jobba har det blivit många lekdagar för barnen och en hel del tid borta hos hästen. Jag har även varit i stan och botaniserat bland underbara ting på Laura Ashley och där hittat tapeten med stort T till gästrummet (när vi kommit så långt i renoveringen). Med mig hem hade jag även 8 meter tyg och en härlig sänghimmel för alldeles för många pengar. Men den var bara underbar... Ska försöka få upp den på Sannas rum ikväll kanske.

Imorgon bär det av till Stockholm med barnen. Tar tåget upp för att hälsa på syrran med familj innan det blir dags för dem att flytta till Umeå i månadsskiftet. Ska bli kul. David vill helst stanna hemma och börja på dagis på måndag, som vi hade sagt, men har han nu varit ledig sedan den 13 juni, så spelar ju en dag mer eller mindre inte någon större roll. Vet ju att han kommer att glömma att det är måndag och dagisdags när han leker med kusin Elin och Samuel. Vi bor över på Ett litet hotell i Saltjö-Boo, där jag även har bokat in mamma, som ansluter med buss. Ska bli mysigt.

Snart ska vi till stallet för en kvällsritt, sedan blir det nog en ganska tidig kväll. Tåget går tidigt imorgon bitti, dessutom blev det ganska sent i natt. Får ta och ladda upp bilder från sommaren en annan dag. Nu ska jag ut och njuta av sommarkvällen - kanske den sista på länge.

Sommarsverige

Ett högtryck tycks ha fått fäste över Sverige sedan några dagar tillbaka, men efter vår underbara vecka på Cypern med sol och bad (jag överdriver inte om jag säger att barnen låg i poolen i 50 timmar!) känns det inte lika viktigt att sola och bada. Däremot känns ju livet i allmänhet så mycket roligare när solen skiner. Nu har vi i alla fall fixat en pastasallad och packat ned i kylväskan - tänkte åka ut till havet och fånga krabbor. Kompisarna Minna och Henrik och deras tre barn följer med, så det blir värsta Nödingeinvasionen på stranden.

Ja, denna sommar har verkligen varit härlig. Vi har hittat på så otroligt mycket roligt, så att de lediga dagarna hittills känt fler och längre än någonsin förr. Veckan före Cypern var jag i Värnamo med barnen och hjälpte till med det nyöppnade pensionatet (som går jättebra, kolla gärna http://www.smedstorp.blogspot.com/). På torsdagskvällen körde jag hem, jobbade undan i värsta speed-fart, fortsatte ett par timmar på fredagen. När Martin kom hem från "var det nu var han hade varit och spelat golf", så packade vi bilen och körde upp till Minnas och Henriks sommarstuga i Fiskebäckskil. Krabbfiske, grillat och härliga skratt avlöste varandra hela eftermiddagen och kvällen och fortsatte nästa dag. Vi sov över i den lilla gäststugan och hade det jättemysigt. Sen lördageftermiddag körde vi vidare upp till Grebbestad, dit Camilla och Niclas m. familj kommit kvällen före. Det blev en lat eftermiddag med vin och senare på kvällen räkfrossa nere på bryggan. Mums. Sent styrde vi kosan hem mot Nödinge. Söndag morgon blev det till att fokusera. Jobba klart. Tvätta en veckas tvätt. Torka tvätten. Och packa till Cypern. Herregud. Jag förstår fortfarande inte att vi inte saknade en enda pryl under semestern - känns som om vi bara slängde ned saker i väskan, utan struktur. Men, så åker vi ju utomlands en herrans massa gånger om året, så saker och ting börjar väl gå på rutin.

Våra 8 dagar på Sunwing Resort Sandy Bay var hur som helst helt fantastiskt. Varenda krona (många kronor...) var väl investerad. Superanläggning, härlig lägenhet, fantastiska pooler och underbara kvällsshower för både barn och vuxna, minidisco, kalasgod grekisk mat (tyvärr är de ju urkass på vin) fulländade veckan. Vi sa direkt att vi bokar 2 veckor på Sunwing nästa år, kanske Kreta. Pepparkaksbruna flög vi hem i ett turbulent luftrum, som jag hoppas slippa uppleva igen. Trodde verkligen min sista stund på jorden var kommen. Fy.

Ett par timmar efter hemkomst körde vi barnen halvvägs till Värnamo, där pappa slöt upp. 6 dagar utan barn blev det för vår del. Konstigt. Och tomt. Vi var på NK och shoppade loss, gick på bio, var ute och åt på restaurang, var på grillfest i Alingsås och Falkenberg och bjöd med vårt värdpar från bröllopet på en weekend på Österlen, Karlaby Kro. Lika fint och perfekt som förra året, men vi saknade våra barn. Var och hämtade dem i måndags och sedan dess har det varit toppenväder med bad i Kungälv, ridning, fiske på Simmenäs och idag havsbad.

I tisdags ringde våra vänner från Schweiz efter hemkomst från Spanien (dit vi var bjudna, men inte mäktade med att åka till direkt efter Cypern-veckan). De vill absolut att vi skulle boka 1-2 veckor i Alicante med dem nästa sommar, där de har två hus, varav ett gästhus på 200 m2. Så nu blir det till att hålla ögonen öppna efter reguljärflyg igen. Och fundera på om vi ändå ska ta 2 veckor på Sunwing, eller nöja oss med en. Ja herregud, knappt har man landat förrän nästa resa börjar planeras...

Nu ropar de på mig - dags att åka.

Skolavslutning och sommarlov!

Så var även vårterminen slut och Sanna har slutat 2:an. Herregud - vart tar tiden vägen??! Hon och kompisarna såg så stora ut, där de stod och sjöng inför alla föräldrar igår. Naturligtvis hade det varma och soliga sommarvädret bytts ut mot vanligt svenskt sommarväder. Alltså, växlande molnighet, lite för blåsigt och inte alls så där varmt och skönt. Men vi slapp åtminstone regn. Eftermiddagen firade vi med jordgubbstårta som vi bakade och tog med hem till Anne, Björn och Jonas. Gott och mysigt.

Idag har Sanna följt med David till dagis. Ska ha telefonmöte med min största kund efter lunch, så det känns bra att kunna ha fullt fokus på det.

Känns som om vi haft en kanonstart på sommaren tack vare veckorna med sol och värme. Har gjort så många spontana och härliga utflykter; fångat krabbor vid havet, fiskat på Simmenäs, haft vänner på grillfest, varit i Värnamo och hälstat på (där även syster och barn var på besök), badat i Forshedabadet (vilken nostalgisk känsla!) och kikat på huset på Långgatan där jag växte upp. Det var inte utan att det kändes som ett litet sting i bröstet. Forsheda kändes mycket idylliskt, men samtidigt lite vemodigt: I bassängen motionssimmade fortfarande samma folk som när jag var liten. Eller i alla fall barnen till dem som simmade där på den tiden jag härjade omkring i vattnet. Men ändå var det känslan av idyll som var starkast. En känsla av hemma, trots att jag inte känner att jag har speciellt mycket gemensamt med de som bor kvar. Lustigt.

Martin är i Salzburg med kunder sedan 4 dagar (kollade på Sverige-Grekland i tisdags). Känner mig väldigt trött på alla hans resor för närvarande, vilket säkert även innebär att jag är trött på honom. Han har varit borta mer än 30 dagar (och nätter) hittills i år och har alltså missat en månad av sina barns liv. Och av vårt gemensamma liv. Man kanske bör göra som Perelli - ta en timeout!

Nej, åter till jobbet - även om högtrycket verkat lägga sig vädermässigt, så ligger det fortfarande kvar över mitt skrivbord i alla fall.

Må gott vänner!

Vilken kanonstart på sommaren!

Det är 33 grader varmt i skuggan idag. Jag har suttit inne och jobbat hela dagen och har väl inte direkt hunnit njuta av sommarvärmen, men efter en underbar helg i skärgården med sol i hjärta och sinne kan jag inte med och klaga. Vilken helg vi har haft! Fredagkvällen tillbringade vi på Liseberg. I och för sig bland många andra besökare, men ändå utan långa köer. Barnen somnade gott när vi kom hem, inte alls sent, och jag och Martin började planera inför helgen. Lördag morgon gick vi upp vid 7-snåret och förberedde picknick, badkläder och campingutrustning. Det var dags att ge sig ut på tältäventyr. Att vi sedan slog upp tältet utanför min morbrors stuga på Malö, istället för på campingen, var bara skönt och rofyllt. På morgonen var det bara vi, fåglarna och havet som hördes. Nåväl. Hela lördagen åkte vi båt med morbror Roger och hans fru Pia. Barnen var helt betagna av denna jättebåt och njöt av dagen i fulla drag. Picknick på Gullholmen, där vi även träffade på Martins syster med familj, och sedan även hans mamma! Då är världen liten. Vi återvände dock till båten efter lite glass och tuffade vidare i skärgården. På kvällen grillade vi tillsammans på Malö och gick på en härlig promenad i den bohusländska skärgården. Vilken kväll. Riktig sommar. Med mygg.

Söndagen tillbringade vi på en brygga. Krabbor fiskades och håvades upp i massor och barnen hade superkul. Blev sedan bjudna på lunch av Roger och Pia, där den förre gick med oss på en husvisning. En liten stuga på ön med hänförande utsikt. Vad som händer med den återstår att se. Utgångspriset är högt, men läget underbart. Vi får bara fundera på om vi vill bli stugägare 12 månader om året eller ej. Är ju lätt att bli hänförd dagar som dessa.

Soliga vädret verkar hålla i sig veckan ut, så det är väl bara att fortsätta njuta så länge det varar. Får bli sköna utflykter till helgen också. Det ser jag redan fram emot. (Och kommer se fram ännu mer emot ju längre veckan går - det är högtryck i firman också!)

Davids knä - förhoppningsvis slutrapport

Hej alla,

i måndags var det dags för återbesök på Östra. Oroade mig lite för läkarbytet från Fabian (ögongodis!) till Torsten, men mina farhågor lade sig när en tredje läkare (som jag inte kommer ihåg namnet på, men det var något utrikiskt) kommer in och gör en kanonbra undersökning. Kändes riktigt seriös och eftersom inte David med sin läkarskräck började böla av ren förskräckelse, så måste han ju varit riktigt bra.

Nåväl. Det bändes och vreds i båda benen och läkaren förklarade att inre ledbandet vuxit ihop med lite glapp - förhoppningsvis justeras det i takt med att David växer, i annat fall får han leva med ett uttänjt ledband och hoppas på att muskulaturen runtomkring förhindrar nya skador. Korsbanden var i alla fall hela och det kändes underbart. Så för tillfället är fallet "Davids knä" avslutat och förhoppningsvis kan akten läggas till handlingarna för all framtid. Tills vidare gäller fotbolls- och studsmatteförbud, men ut och springa och cykla går bra.

Känns oerhört skönt att allt löst sig så bra ändå. Ska bli skönt att lägga de senaste 2 1/2 månaderna bakom oss nu.

Telefonmöte, så bäst att utnyttja tiden!!!

Sitter i telefonmöte och lyssnar med ett halvt öra, för än så länge berör inte samtalsämnet direkt min verksamhet. Är så häftigt, har folk från halva världen i örat - så smidigt det är att konferera nuförtiden!

Stressade hem från stallet, efter att ha gett hästarna lunch. Hann precis lyfta luren innan faxen gick på. Hade varit snyggt att missa mötet och skylla på en häst. Populär jag hade blivit. Men det är klart - jag kan knappast kräva att mina kunder ska ha förståelse för mina privata prioriteringar.

(Paus - nu måste jag prata...)

Många spännande projekt på gång och till hösten blir det mycket tid ute hos kund. Hoppas att Sanna går i skolan 1 timme längre än i 2:an, annars blir det tajt för mig att hinna hem. Men - kanske kan hon ha egen nyckel från 3:an? Det hade jag, men å andra sidan så var det ju i början av 80-talet - tiderna har ju förändrats. Måste komma ihåg och prata med Elisabeth om Davids dagistider. 8-13-lyxlivet han har vant sig får nog modifieras något - även om jag fortfarande hoppas att jag ska kunna vara hemma här med barnen och deras kompisar på eftermiddagarna. Tycker ibland att jag har alldeles för lite tid med barnen, men inser ändå hur lyckligt lottad jag är. Och barnen, som kan ha kompisar flera gånger i veckan. Hade jag jobbat till 17, behövt pendla, därefter lagat mat, hjälpt till med läxor och fixat med barnens aktiviteter, hade jag aldrig pallat med att ha huset fullt av barn på vardagarna. På så sätt har jag det förstås bra. Att det sedan nästan alltid blir kvällsjobb och helgarbete är ju inget någon annan behöver ha ont av, än just jag. Får emellanåt känslan av att jag är igång precis hela tiden. Fick häromdagen en kommentar om hur bra man har det som egen företagare. Förvisso - jag tänker inte klaga. Men den som tror att det inte ligger både svett och tårar bakom och en jäkla massa arbete tror fel. Lika mycket som folk kan önska att de "styrde" över sin egen tid (vilket de isådana fall skulle märka att man inte gör), kan jag önska mig ett vanligt åtta till fem jobb. Att jag sedan säkert aldrig hade valt att arbeta heltid är en annan femma - det jag menar är regelbundenheten. Vissheten om vad som förväntas, vad jag ska göra och att jag kan smälla igen dörren och lämna det där jäkla jobbet bakom mig för dagen. Det är också frihet.

Herregud, vad djupsinnig jag tenderar till att bli så snart jag skriver här. Bäst jag slutar.

Nu är vi i Spanien igen

Ligger på sängen och känner mig helt däckad efter en fantastisk middag på favorit WOK:en i Spanien. Kan inte skylla på för mycket alkhol - bara alldeles för mycket fantastiskt mat. MUMS! Har varit i Spanien sedan i tisdags och har hunnit med många kära återseenden, härliga bad i pool och hav, god mat och framträdanden. Idag hade många av Sannas Spanienvänner dansavslutning och vi var naturligtvis på plats. De duktiga dansöserna fick en underbar ros av Sanna och David, som Anna tagit med från sitt "nya" jobb på Flor Valentin.

I tisdags när vi kom gick vi direkt och hyrde bil på flygplatsen. När vi sedan kom körandes in i våra gamla kvarter kändes det precis som om man var hemma. Kändes inte som om vi skulle åka hem igen på lördag, imorgon alltså. Sanna tycker dessutom att vi likagärna kan stanna, eftersom pappa ändå bara jobbar när vi är hemma. Ja, hade min planering varit lite bättre, så hade vi lika gärna kunnat stanna terminen ut. Sanna hade ju kunnat gå två veckor i sin spanska klass. Men, det får bli en annan gång.

Här nere är allt sig likt i alla fall. Kompisarna finns på plats och är lika gulliga och omtänksamma som alltid, solen skiner, tempot är härligt lugnt och det är lätt att trivas. Läste precis på aftonbladet.se att solen kommer till västkusten i helgen - bara att åka hem och fortsätta att njuta av livet. Skönt. Med på flyget imorgon är Annas mamma, Ulla, och Sibban - favorithunden. Sedan kommer Anna och barnen i mitten av juni - skönt att veta att det inte är så länge tills vi ses igen. Och planer på nya besök har vi naturligtvis redan. Spanien är och förblir en del i våra hjärtan och som vi knappast vill lämna bakom oss.

Ja, vad härligt det är och vad lyckliga vi kan skatta oss att ha så många underbara vänner världen över. Dels hemma runtomkring oss, dels här, i vårt andra "hemma". TACK alla för att ni finns.

Bilder följer senare. Som vanligt.

David cyklar!!!

Davids första dag på dagis blev bättre än jag först trott. Ja, han började morgonen med att gråta, vilket försenade oss. Men efter 4 timmar på dagis var han nöjd. Det var kul med alla saker, i viss mån även kompisarna (även om han saknar jämnåriga pojkar) och de gulliga fröknarna. Och hör och häpna: När jag kom dit cyklade han omkring på en dagiscykel och böjde på sitt knä! Inte fullt ut förstås, men mer än sedan vårt senaste läkarbesök. Känner mig jublande glad och håller tummarna för fortsatta framsteg.

Solen fortsätter att skina och jag kan inte njuta nog av den härliga våren. Sa till Martin häromdagen, att det är bara ett litet hus i Spanien med tillhörande täppa som saknas (då kan vi ju ha vår nästan året om!). Jag får väl lägga in en extra "kampanj" under vår Spanienvistelse längre fram i maj. Spanienvänner - vad jag längtar efter att träffa er igen!

En något mindre roligt inslag i vardagen är just nu en trotsig 8-åring som blir supersur för minsta lilla motgång. Själv känner jag att jag har oerhört svårt att bemöta det beteendet på ett konstruktivt sätt, så jag hoppas att någon av er bloggläsare kan ge mig ett kreativt tips på hur man själv undviker att bli skitförbannad när man får sig oförtjänta slängar. Kan nästan känna hur det kokar inombords ibland, och när bägaren väl rinner över, så känner man ju sig knappast som världens bästa förälder. Tycker att det är ytterst svårt att hitta "rätt" väg i just detta, för om jag försöker prata med dottern, så är hon inte sen med att bli ledsen och verkligen tycka att hon är sämst på hela jorden, och det är ju inte det jag vill få henne att känna. Hmm. Hoppas att detta växer bort snart - annars tänker jag ta mig en lång ensamsemester och bara bry mig om mig själv.

Martin åker till Skottland i nästa vecka, så då blir det återigen 5 dagar på egen hand. Hoppas alltså att övergångsåldern (som kanske lika mycket drabbar mig för tillfället) växer bort fram till dess - annars blir det långa 5 dagar. Eller också går det lika bra som det brukar när jag är själv med barnen. Hemskt att erkänna, men ofta funkar allt bättre då. Som om alla gör sitt yttersta. Eller som om man slipper att plocka efter och ansvara för ytterligare en person. Beroende på humör kan man ju välja hur man vill se på det.

Nu ska det bli stallsysslor - men jag skriver nog snart igen.

Hopp om livet!

Ja, så har vi då åter varit på Östra för att kolla benet. Böjprovet gick väl att genomföra sådär - David är ju fortfarande väldigt stel i benet, men doktor Fabian sa i alla fall att knät kändes stabilt och att korsbandet nog inte är av i alla fall. Ingen hade kunnat vara lyckligare än jag. Nu måste David börja böja mer på benet. Fick tid för återbesök i slutet av maj (tyvärr inte samma läkare) och då borde han ha full rörlighet igen. Känner mig tveksam till det i nuläget, men ingen är gladare än jag om Fabian har rätt. På måndag blir det alltså dagis igen - blir konstigt att inte ha honom vid min sida hela dagarna - har vant mig vid det och det är absolut det enda positiva som kommit ur detta trauma: Att jag och David fått så jättemycket kvalitetstid tillsammans och kunnat göra så många roliga saker. Det har varit ett underbart avbrott i livet och kanske finns det en orsak till varför olyckan inträffade.

I alla fall lätt att tro det, så här i efterhand. Fortsätter min rapport när nya framsteg gjorts! (Det är nästan som när båda barnen lärde sig gå - man letar efter framsteg varje dag och gläds oerhört när de inträffar).

Martin åkte på traditionsenligt Valborgsfirande till Alingsås för någon timme sedan (läses fylleslag). Kan inte förstå det roliga i att dricka sig full och säkert odräglig när man så sällan träffar sitt ungdoms grabbgäng. Vid 36 års ålder borde de ha kommit ett steg längre i utvecklingen. Men så är det ju män det handlar om (eller stora barn, för något annat lär de aldrig bli). Antar att det förklarar det hela.

Funderar över vad jag ska hitta på med barnen. Firande vid Valborgsbrasan uppe vid sjön eller kanske Liseberg? Hmm, får se hur jag gör.

Sannas lycka gjord

Ja, måste ju visa Sanna tillsammans med idolen Malin Baryard (och Peder F) - kolla in senaste fotona på Baryard på hm.com - vilken ursnygg tjej, alltså. Att inte världens hästfolk inser vilket affischnamn hon faktiskt är och ser till att köpa henna alla bästa hästar som finns, är för mig en gåta.

Sanna var i alla fall lycklig över att få utväxla ett ögonkast med idolen och önska henne lycka till på tävlingarna. Dessutom en autograf rikare. För fjärde året i rad... Samma idol. Samma autograf. Härligt att beundran består!

Det händer ju även roliga saker...

Ibland när jag läser min blogg, så känns det som om mitt liv består av 2 poler: En plussida, med planerade och gjorda resor och en minussida, med för mycket jobb, skador som avlöser varandra (jag nämnde väl att David fick ett 10-12 cm långt brännmärke på ryggen när han gick med gipsad arm??!) och längtan tillbaka till Spanien Spanienvännerna.

Som tur är innehåller vårt liv betydligt mer än så, även om man ibland kan börja undra! Hade förra helgen besök av våra underbara Smålandsvänner Camilla och Niclas med familj. Var länge sedan vi fick till en dejt, men nu kunde vi umgås i dagarna 3 och hade verkligen jättekul. David och Sanna längtar efter Rebecca och Emil och David ville till och med följa med till Småland när bilen gav sig iväg på söndagen. Han som inte ens vågar sova över hos farmor och farfar! Det var ett gott tecken på hur gulliga ni alltid är mot våra barn. TUSEN TACK för en toppenhärlig helg, med besök på Universeum, diverse restauranger (inklusive "restaurang fyrklövern!") och auktion. Vi ser fram emot att ses snart igen.

I helgen var vi på Göteborg Horse Show - ett alltid lika uppskattat årligt inslag i vårt liv. Jag och Sanna var på plats i nästan 13 timmar - David och Martin ungefär halva tiden. Deras biljetter till kvällspasset gav jag bort till goda vänners 15-åring och kompis. Det var säkert uppskattat, även om jag inte såg röken av dem mer än när vi gick in (men det är nog ett normalt beteende för en 15-åring - även om jag naturligtvis inte var så "vuxenfrämmande" som tonåring... Nog!

På lördagen var Sanna på Cello-läger hela dagen. Övade med andra cellister och åt och lekte på cellofrökens underbara "residens", Maurtizberg. Där fanns även hennes man, som är konstnär, så barnen fick måla akvareller i trädgården mellan musikövningarna. (Sanna tyckte dock att konstnär Anki, som de går och målar hos en gång i veckan med skolan, höll högre kvalitet, än cellofrökens man!). På kvällen hölls ett framträdande i Kilanda kyrka. En underbar kyrka som andades Nödinge kyrka karaktär (alla som varit där förstår säkert att det var en kanonfin kyrka). Liten och mysig. Underbara målningar. Och dessa cellister. Det var en underbar konsert och efteråt kände jag mig både rörd och berörd. Sanna var jätteduktig och det är härligt att se vad man kan göra tillsammans. Flera olika stämmor beroende på hur länge man spelat. Det var fantastiskt. Önskar att jag kunde lägga upp en ljudfil.

Här kommer i alla fall en bild!

Söndagen ägnade vi åt trädgårdsarbete. Härligt att komma igång. Har dock åtskilliga timmar kvar i vårt förenklingsarbete (som förhoppningsvis ska leda till enklare hantering i framtiden!), men fint blir det. Just nu blommar ju vitsipporna i hela trädgården också, och tulpaner och hundratals påskliljor. Det ser så vårfint ut. Träden håller precis på att bli gröna och efter lite mulet väder på morgonen verkar det som om solen återvänder - vad härligt! Bäst att passa på att gå ut och njuta. Ibland är det bra att vara egen företagare. Idag är en sådan dag.

David - åtminstone glad!

Tja, får väl börja med att ursäkta mig för att jag inte skrivit vidare på David-följetongen. Får skylla på att det fortfarande känns lite jobbigt och påfrestande - mest av att inte riktigt veta läget.

Tog loss gipset i tisdags. Stackars lilla benet såg alldeles dött ut efter dessa tre veckor (de längsta i mitt liv!) och knät pekade misstänkt utåt. Läkaren ville ju göra böjprover, men icke. David hade jätteont och ville absolut inte att någon skulle röra vid hans ben. Så vi har fått en ny tid för böjprov, nu på onsdag. Första dagen hemma rörde han sig inte ur fläcken. Satt i soffan och jag fick bära honom dit han skulle. Hela natten grät han i sömnen och när han skulle vända sig, ojade han sig av smärta. Kan tro att jag funderade över vad f-n de hade skickat hem oss för... Följande morgon var benet alldeles svullet (det var ganska markant, eftersom det gipsade benet hade varit så smalt dagen innan). David hade ont och ville återigen inte lämna soffan. Jag satte honom dock på en pall i duschen och så satt vi där och lekte i en dryg halvtimme. Sedan fick han massage. Frågade efter ett tag om vi inte skulle prova att stå upp lite. Jo, lite motvilligt kunde han tänka sig det. Och så gick han sina tre första trevande steg. Sedan satte jag honom i vagnen (vilket han tycker är väldigt skämmigt nu när han snart blir 5!) och gick på en långpromenad. Tog vägen om dagis och där var barnen ute och lekte. David ville stanna och när han väl var ur vagnen, var det många som ville skjutsa honom på dagiscyklar mm. Efter en stund gick (!!!) han av och började leka i sandlådan (dock med ett mycket stelt ben). Tog väl 5 minuter så sa han - jag har ont i mitt ben och vill gå hem. Så hem gick vi. Först på kvällen började han sakteligen ta sig fram igen. På torsdagen gick han ganska ok (med tanke på omständigheterna), men efter det har det inte blivit några direkta framsteg. Han böjer fortfarande inte på knät, är väldigt stel och haltar fram. Inte så konstigt kanske. Vi får helt enkelt vänta tills på onsdag och höra vad de säger. De ska kolla om ledbanden läkt ihop för tajt (vilket man då kan tänja ut), med glapp (som kanske kräver operation) och ta ställning till sjukgymnastik. De ska även försöka fastställa om minisken och/eller korsbandet är skadade/av. Vi håller tummarna för att det "bara" är ledbanden som krånglar - och håll gärna en tumme för oss! Det är dock lätt att måla upp en monsterbild, eftersom hela knät "gnisslar" när man känner på det. Det känns att något sitter löst därinne. Hu! Men som vanligt är denne lille kille vid gott mod, strålande gott humör som alltid, och det känns skönt. Vår tappre lille soldat. Ovan en bild med det gipsade benet. När läkaren frågade vilken färg han tyckte om, sa han Gult. När han var klar (det är en ny typ av gips för livliga barn!, glasfiberarmerad) sa David: Jag gillar blått också. Och det är historien om när Davids ben blev Sverigefärgat!

Dags för återbesök

Så har då dagen kommit då det blivit dags för återbesök på Östra (ja, strejken till trots verkar det som om det blir av!). Jag är så nervös så att jag mår illa. Håll nu tummarna för att det ska gå bra. Rapport följer så snart som möjligt. Dröjer den, så har jag väl kollapsat eller nåt!

David med gipsad arm...

Ja, så ska jag då äntligen lägga någon minut på att ladda upp kortet på David med sin skadade arm... Behöver jag säga att han återigen är skadad, nu med helgipsat ben??!

Det hände något första dagen i Italien. Efter mindre än 2 timmar…

Vi åkte skidor och David stack utför en backe. Inte alls brant. Vi ropade att han skulle vänta och han bromsade. Så fastnade höger skida i en snöhög och tog en otäck vändning. Det gick väldigt långsamt, men benet vreds mer än 180 grader och från flera meters håll förstod jag att det absolut inte kunde ha gått bra. Ja herregud – det är vår lilla otursfågel.

Blev gipsad från fotknöl till kalsongkant i Italien, med ordination om att han skulle vara stilla i 15 dagar (resultat: typ 15 timmar…). De sa att han hade haft en väldig otur, eftersom små barn sällan skadas på detta sätt (de är ju så mjuka). Röntgen visade inga benbrott (men det hade varit bättre), men läkaren sa att ledband och ligament var skadade. Vi skulle kontakta ortopeden när vi kom hem.

Sagt och gjort. Åkte till Drottning Silvias barnsjukhus förra måndagen: Då kom väl chocken: Inre ledbanden är av (vid knät), förmodligen även korsbandet. För att kolla det krävs en magnetröntgen – för en sådan måste han sövas… Nu är han gipsad i 2 veckor (fick nytt gips i gult och blått!). Därefter gör man en bedömning om man måste göra något kirurgiskt ingrepp. Om korsbandet är av kommer det först att ”lagas” när han vuxit klart, eftersom ingreppet kräver att man borrar i skelettet – och det gör man inte, eftersom det kan hämma tillväxten… Så, förhoppningsvis mår han bättre om 2 veckor och kan inleda sjukgymnastik… Jag håller tummarna för att böjprovet innehåller positiva besked – ingen läkare kan ju till 100% säga att korsbandet är av utan att göra en magnetröntgen – så jag hoppas innerligen att han säger, att ledbanden börjat läka och att korsbandet ändå inte är av (även om han trodde det).

Kan säga att jag är helt färdig – hade kunnat sätta mig och gråta i ett hörn, men det hjälper väl inte. Men jag hade gärna åkt på semester. Igen.

Det enda positiva i allt elände är att skadan är så otroligt ovanlig på barn, så att specialläkare och idrottsläkare strömmade till från hela Östra sjukhuset – så när det väl är dags för rehab och sjukgymnastik, så har man förhoppningsvis hjälp av de bästa som finns. Eller också inte.

Och positivt är förstås att David kan vara hemma med mig och att vi får massor av kvalitetstid tillsammans, även om jag naturligtvis får jobba lite emellanåt. Så det är väl så sant som det är sagt, att inget ont som inte för något gott med sig.

Vart tog februari vägen?

Jaha, det är inte bara ny månad, utan snart slutet av nästa månad... Om det är någon som undrar vad jag gjort sedan sist, så är svaret suttit här. Framför datorn. Något lugnare för tillfället, men fortfarande mer än en heltid. Har jobbat motsvarande 2 heltider de senaste 8 veckorna. Även om lönen naturligtvis också kommer motsvara 2 heltidsjobb, så hade jag hellre valt halvtidstjänstgöring och motsvarande lön. Känns nästan som om jag har jobbat med hälsan och livet som insats i år. Fy 17. Martin har varit borta med jobbet en massa och jag vet inte hur jag lyckats få ihop livet med barn och aktiviteter, men på något sätt har det gått.

På fredag väntar härliga Italien i en vecka. Massor av skidåkning. Hela familjen åker med - David klarade sig finfint när vi var i Säfsen härom veckan, så nog ska han fixa Italiens backar också! Såg att det är snö på gång in i Italien - passar inte riktigt mina planer. Hade tänkt mig strålande sol varenda dag, som förra året... Jag håller tummarna. Kanske är det fint väder ovanför molnen. För det är ju på den höjden man åker... Ska hur som helst bli skönt med lite miljöombyte. Ledighet, tänker jag inte skriva. Datorn hänger naturligtvis med. Och den som trodde att jag inte valt hotell efter bredbandsuppkoppling, trodde fel. Trådlöst bredband i hela huset. Naturligtvis ett måste. Jag vet - jag är miljöskadad. Men, tyvärr är inte lanseringen över för i år, så det blir till att fortsätta jobba ett par veckor till. Blä.

Nu ska jag i alla fall ta en paus. Har varit igång alldeles för länge idag redan. Och jobbat för 3. Känns det som. Smyger bort till hästapållen en sväng. Det är medicin för själen.

Har även bokat in oss till Malaga ett par dagar. Åker om 2 månader. Och en härlig sommarsemester på Cypern ska det också bli. Känns som om det är enda sättet för mig att vara någorlunda ledig - att semestra på annan ort och slippa alla måsten här hemma. Dessutom - är vi inte ute och reser allihopa, så är ju Martin iväg med jobbet, så då blir det ju ändå mer för mig. Alltså - bättre att jag bokar upp vår tid!

Efter snöstormen i måndags är det nu härligt soligt ute. Riktigt fint med snön. Men - lite sent. Hade en riktig vårstädning i söndags och slängde ut allt i hela huset på luftning och piskning. Och så vaknar man till snö nästa morgon. Det kändes så där. Men barnen tycker naturligtvis att det är toppen.

Mer snö i Italien kanske rimmar dåligt med mina vårkänslor - men där blir det annorlunda. Där vill man ju ha snö...

Tills nästa gång.

Jobb, jobb, bara jobb

Ja, här sitter jag fortfarande framför datorn. Skulle behöva sitta hela natten, men efter att ha suttit här och ugglat (dock med flitens lampa tänd) sedan 7 i morse, med några kortare pauser, så gör jag väl bäst i att försöka sova ett par timmar innan inboxen fylls på nytt. Idag har jag i alla fall lyckats ta hand om alla nyinkomna mail, dock inte översatt dess innehåll. Har ikväll 29 filer kvar att översätta... Hu! Imorgon är det nya projekt på gång in, så jag vill inte tänka på hur minuskontot kommer att se ut imorgon kväll - inte minst eftersom jag ska åka med mamma in till Göteborg vid 16.30-tiden för att leverera blommor och bygga monter på en mässa. Tidigare år har det tagit minst 5 timmar. 6 timmar från dörr till dörr. Förlorad arbetstid. Jättekul att fixa med blommorna och förhoppningsvis får vi smaka en av Toftaholms underbart goda mandelskorpor. Så smaskiga! Ja, hela eftermiddagen och kvällen imorgon får jag chans att snickra vidare i huvudet på min nästa affärsidé. Nej, jag kan väl inte hålla på att arbeta på det här sättet i all evighet?! Måste nog hitta mig en ny passion.

Åkte med Sanna en sväng till stallet ikväll - så härligt. Hon red barbacka och när vi gick där bredvid varandra, så sa jag: Blunda en gång och lyssna på hur tyst det är, så rofyllt. Tänk, här rider du på egen häst under stjärnhimmeln, kvällens första minusgrad nyper lite i kinden - så lyckliga vi kan skatta oss just nu. Och det var verkligen ett magiskt ögonblick. Ponnyns lugna andetag, kvällen som slöt sig omkring oss. Det var nästan en religiös upplevelse. En fantastisk kväll. Då gör det inte så mycket att man sitter här och jobbar halva nätterna, sedan inte kan somna på 2 timmar och inser att man knappt hunnit somna innan det är dags att gå upp kl. 6.30 igen.

Davids gips är avlägsnat förresten, så imorgon blir det simskola igen. Ja herregud - det tar ju ytterligare 2 timmar av min arbetsdag. Nej, nu blir jag stressad. Får nog försöka bita ihop någon timme till. Bilder kommer en annan gång - det finns helt enkelt inte tid för sådana förströelser just nu!

Ingen har nappat på mitt erbjudande om gratis lunch eller biokväll - erbjudandet kvarstår!

Liten kille med gips!

Tja, när man är liten kan man få plötsliga infall. Som att hoppa baklänges från klätterställningen, nästan 2 meter upp i luften. Bara för att testa. Det kan ju vara kul. Eller också inte så roligt. Det var en kille med en arm som gjorde ont som jag hämtade från dagis igår. På kvällen gjorde det plötsligt väldigt ont (man kan ju lyckas ramla på armen en extra gång när man ska gå balans). I morse tänkte jag, att nej - han har nog lurat mig, för visst kunde han använda handen, om än något begränsat. Blev tidsbeställning på vårdcentralen. Neej, inget brutet, trodde doktor Mikael. Kanske en "grönkvistsfraktur". (Ja, inte hade jag då hört begreppet förut, men tänk dig att du försöker bryta en färsk gren - barken skadas nog inte på utsidan, men däremot kan ju strukturen på insidan skadas). Remiss till röntgen. Ni kan nog vänta tills imorgon, sa han. Doktorn. Men nej, jag skickade Martin till Kungälvs sjukhus med lilleman och visst visade röntgen på en spricka intill handleden. (Ja, nu är det så att Martin ska vara borta typ 8 av 16 veckor framöver, så jag kör just nu hårt med honom - han är bortskämd med att jag alltid finns till hands, och det var inte utan sura miner han fick planera om sin dag). Flera timmar senare, bland annat på grund av en bilolycka som fick högsta prioritet, fick David så sitt gips om handen. Ett litet paket som han stolt visade upp när han kom hem. 2 Halvan-böcker rikare hade han också lyckats lura till sig av pappa på ICA och försenad lunch från pizzerian - David var trots den långa väntan på akuten (varför man nu måste sitta där och vänta på en gipsning) ganska nöjd med sin dag.

Själv sitter jag här och snickrar på diverse översättningar. Åter dags för högtryck på firman. Ligger väl en så där 6000 ord efter planeringen, men hoppas på att det ska flyta på bra imorgon (utan att det kommer in alltför många nya uppdrag...). Nu vet jag i alla fall vad jag ska göra tills slutet av mars. Precis som vanligt. Ja, allt är med andra ord precis som vanligt. Förutom den lilla gipsade handen då.

Den som känner sig manad får gärna tvinga ut mig på en lunch eller biokväll någon dag framöver, så att jag kommer bort från denna kontorsstol. Ryggen värker redan (efter 2 alltför sena kvällar), mushandleden gör sig minst sagt påmind (jag har väl lyckats ladda ur den 3 gånger idag...), så jag hoppas verkligen att någon antar erbjudandet (jag bjuder till och med!) Och om ni inte hittar mig framför datorn, så är jag i stallet. Gnägg!

Elin och lillebror Samuel

Vi hade börjat vänja oss vid att kalla nytillskottet Sam, men på nyårsafton blev det bestämt att det ska vara Samuel Oskar - gulligt! Här kommer i alla fall ett kort som jag lovade lägga upp - det blev dock ett som storasyster W skickat direkt till mig, eftersom Martin lyckats fippla med inställningarna på sin kamera, så att kvaliteten tyvärr blev därefter (någon typ av night mood, som inte syntes i displayen). Nästa gång ser jag till att packa min egen kamera - då har jag åtminstone inte någon annan att skylla på. Nej - nu ska jag rusa ned till dammsugaren och sedan fortsätta med mina otaliga projekt... Bilder följer, så snart något blir klart (framåt sommaren typ!)

Nytt år... igen

Ja, för varje år som går, så förundras man bara alltmer över vart tiden tar vägen. Dagarna tycks bara försvinna, en vecka har gått innan man hunnit blinka, en månad känns i princip som ett längre andetag. Ruskigt. Och så ser man på sina barn. Sanna dryga 135 cm och David redan storlek 28-29 i skor. Herregud. Tittade på ett julkort som vi skickat till mamma och pappa julen 2000. Kändes overkligt att se lilla Sanna sitta och baka pepparkakor - kan inte fatta att vi varit med hela tiden. Jag tycker verkligen att jag har varit priviligierad som jobbar hemma och kan träffa barnen så mycket varje dag, men när man ser tillbaka på bilder i fotoalbumet känns det ändå inte som om man njutit tillräckligt mycket av varje ögonblick och varje dag. Men det är nog för att hjärnan glömmer. Alldeles för fort.

Idag var det Davids första dag på dagis efter juluppehållet - han längtade verkligen till sina kompisar och fröknar igår, så han var jättenöjd med sin dag när jag hämtade honom kl. 13. Ja, jag och Sanna tog oss en promenad dit och hämtade honom - Sanna på hästryggen. Alla små barn stod där med gapande munnar och tittade storögt på ponnyn. David blev positivt överraskad och tyckte att det var jättekul att hans häst kom och hälsade på honom på dagis.

Igår var det en härlig dag med en hel del snö. Vi preparerade en pulkabacke i norrläge på vår tomt, som faktiskt överlevt natten trots regn. Slutet av backen är dock bortregnad, så pulkan landar numer i en lerpöl - dock lika hal som själva snön! Var dock härligt med snön igår - vi var ute hela familjen och tumlade runt. Byggde snögubbar, gjorde snöänglar och brottades i snön. Snowracer, pulka, stjärtlapp kom fram snabbare en kvickt och jodå, även slalomskidorna. Får se om snöföret håller i Alebacken trots regn - isådana fall kanske det blir en sväng där ikväll, efter Sannas dubbla ridlektioner (hon har 3 gånger att rida igen på ridskolan).

Måste verkligen försöka hitta en lucka för Spanienbesök - barnen har pratat om Ebba och Alva hela jullovet. Har två skidresor inbokade under våren, först en långhelg i Säfsen, sedan en vecka i Italien. Och på det en alltför hög arbetsbelastning under januari-slutet av mars. Verkar som om allt ska dra igång den 14:e januari - har nog aldrig känt mig så mentalt oförberedd som i år - jag kommer väl att få ett snabbt uppvaknande, antar jag - eller också är det den rädda medicinen - att vänta och se vad som händer.

Ska försöka vara lite produktiv nu - har massor av administrativt arbete att slutföra inför bokslutet. Men det får vänta tills imorgon när båda barnen är iväg ett par timmar.

Gott Nytt År alla goa vänner - ser fram emot att träffas snart.

Årsdagen av tsunami-katastrofen

Efter en underbar julhelg, som jag skriver mer om en annan dag, kände jag bara att jag måste skicka en tanke till alla som förlorade någon vid tsunamin för tre år sedan. Läste så många fina minnesannonser i GP idag, som verkligen fick mig att fundera över livet och hur lyckligt lottad man ska vara över sin familj. Likväl kan man känna att livet bara rinner ur händerna på en. Antar att man måste försöka göra ännu mer för att stanna upp i vardagen och verkligen njuta av sina närmaste. Ja, vad är det man håller på med egentligen? Vart tar alla dagar vägen? Vad kan man göra för att verkligen visa att man bryr sig? Varför är det så förtvivlat svårt att få tiden att räcka till? Vad gör vi med våra liv? Ja, det är mycket man borde fundera över. Nu ska jag smyga in och pussa mina älskade 3 godnatt.

Stockholm - här kommer vi!

Ja, om ett par timmar går tåget till Stockholm - jullovets första utflykt. Jag och barnen tar tåget upp imorgon bitti för att kika på syrrans nykläckta prins, lille Sam. Barnen förstod att halv 6 är jättetidigt och gick snällt och lade sig ikväll - nu är det bara jag som ska komma ned mellan lakanen också! Hoppas kunna återkomma med en bild på nytillskottet snart. Shoppade loss som en tok tidigare idag, så nu kommer jag ha en hel IKEA-kasse med paket att släpa på. Supermysig overall, flera olika uppsättningar kläder... Ja, det blev visst ganska mycket. Men som företagare har man ju fördelen (??!) att få skatteåterbäringen ett par dagar före jul, så det vore väl synd att inte slösa lite extra på något så underbart som ett litet syskonbarn! Ja, och så blev det ju en jättesöt klänning till storasyster Elin också - att bli storasyster måste ju också firas...

Helt sänkt

Ja, så kan man nog bäst beskriva mitt tillstånd just nu. Känns som om hela skallen är snorfylld och att jag fräst ut allt innehåll av värde. Känner mig alldeles blank, och då menar jag inte glansen i ögonen. Försöker som bäst intala mig att jag inte alls är sjuk, men kroppen talar väl sitt tydliga språk. Ska försöka hålla mig på benen ett par timmar till. Har ett projektmöte vid 4 och kl. 5 är det dags för David att lussa med dagisgruppen. Sanna får stanna hemma i soffan - febern har fortfarande inte släppt. Igår rusade den upp över 40 grader. Stackars liten.

David gick i morse glatt, iklädd pepparkakskläder, till dagis och gladdes över att få åka taxi fram till dörren. Martin var ute med jobbet igår, så bilen blev visst kvar i stan. Till Davids stora förtjusning. Han hoppade nästan jämfota fram till taxibilen. Att det kan vara så roligt att åka i någon annans bil! Till lussetåget ska han dock hoppa i stjärngossemundering - det är det enda som gäller. Han har dansat i den där struten och med stjärnan i hand i en hel vecka, resulterande i att stjärnan inte är helt snygg längre. Men David tycker att den är perfekt.

Sanna var förstås besviken över att missa klassens lussetåg i morse, men vad ska man göra. Känns ju lite ofint att gå till skolan och smitta halva klassen med influensa... Martin åkte ned med kaffe, julmust och diverse tillbehör, som resten av klassen fick njuta av under lussefrukosten vi bjudit in till. Ja, här fixar man och engagerar sig till höger och vänster, utan att ens kunna vara med. Gång på gång. Termin efter termin. Jag måste vara dum i huvudet, egentligen. Förstå mig rätt - jag gör gärna hur mycket som helst för Sannas och hennes kompisars skull, men när mer än hälften av de som skulle vara engagerade skiter fullständigt i sina åtaganden, kan man bli trött för mindre. Tror jag föredrar privat glögg-after-school nästa år istället, dit man kan bjuda dem som faktiskt bryr sig och inte bara förväntar sig att andra ska fixa.

Men, jag ska inte sitta här och klaga. Det har varit en mysig start på "julfirandet" trots feber och förkylningar. Det blir liksom en lugn lunk i hela huset och jag har trotsat min rinnande elva och putsat och fejat i hela huset. Känns riktigt juligt och fint. Hoppas jag hinner sätta mig och sy gardiner i helgen också - kontorets sista detalj för den här gången. Bara Martin kan se till att få upp gardinstången först, så att jag kan ta ett exakt mått. Men - det verkar svårt. Det ska ju till hela 4 skruv.

Nej, nu måste jag ta fram alla papper inför mötet och samla mig, oinspirerad som jag är! Bäst att ladda med ett par lite te också. Och en lussebulle. Det är ju ändå lucia.

Önskar er en mysig luciakväll.

Feber i luciatider

Ja, så närmar sig då lucia och utan en enda sjukdag på hela hösten, så slår det naturligtvis till nu. Sanna ligger med 39.8 graders feber och är om möjligt än tunnare än vanligt. Bultande huvudvärk gör naturligtvis inte saken bättre - jag springer i skytteltrafik mellan hennes rum och köket för att kyla trasa till pannan och värma vetevärmare till kroppen som skakar av feberfrossa. Stackars liten.

Började igår, någon timme före luciaframträdandet till häst på Jennylund. Hon var så besviken. Tårarna trillade och hon sa, men mamma, jag har ju sett fram emot det här hela veckan. Och som de har övat - i en hel månad. En alvedon i magen och ordinerad till sängen åkte jag själv upp till stallet och gjorde i ordning Frasse. Glömde naturligtvis kameran, men han blev en söt stjärngosse. Sanna kvicknade till och Martin körde upp henne. På med stjärngossestrutsprydd hjälm och in i manegen för framträdande, 20 minuter senare på väg hem med Martin igen och ned i sängen. Hon såg oförskämt pigg ut just under framträdandet, men senare på kvällen kom febern naturligtvis tillbaka igen. Nu grämer hon sig över cellokonserten hon förmodligen missar imorgon kväll, dvs. om inte febern tar sig en rejäl vändning. Förhoppningsvis innebär detta att både Sanna och David hinner vara sjuka "klart" innan det blir dags för jul och jullov, för det är väl ganska sannolikt att även David får sig en släng av detta. Förhoppningsvis blir det efter hans simskoleavslutning imorgon - den har han i sin tur ju sett fram emot hela veckan.

Ja, som det kan bli.

Annars är allt bara bra. Jobbar ganska lagom mycket, dock är det svårt att få tag på folk pga överhettad marknad, så det känns som om jag lägger alldeles för mycktet tid på att just jaga. Ett tiotal fysiska möten inbokade denna och nästa vecka, sedan drar det igång igen på allvar. Bäst att rusta sig. Fattar inte att man redan är där. Känns som om förra januari och högtrycket just drog igång.

Har pyntat hela huset med ljus och med pepparkaks- och lussekattsbak i helgen har det spridit sig en härlig doft i hela huset. Mmm, vad det är härligt med jul. Senapen hann jag också med att koka i helgen, så ja, jag känner mig ganska väl rustad inför julhelgen. Julklapparna är jag klar med sedan flera veckor, så ingen panik där heller. Skönt. Då hinner man koncentrera sig på det som julen faktiskt handlar om och bara njuta.

Helgen höjdpunkt inträffade igår eftermiddag när syrran ringde och meddelade att en liten lillebror till Elin behagat komma ut. På 1 h och 9 minuter. 4 krystvärkar. Vad orättvist. Med ett sådant facit hade jag nog kunnat tänka mig på 1 och 2 barn till. GRATTIS till er i alla fall. Vad kul det ska bli att få lära känna denna nya lilla person.

Nej, nu måste jag jobba. Jaga vidare. På mitt nymöblerade kontor. Det känns riktigt städat och fint!

Vill bara soooooooovaaaaaaaaaaaa.........

Två nätter i rad har jag legat vaken och verkligen inte kunnat sova. I lördags gick jag kanske på högvarv efter Annika och Niklas varit här med barnen på middag (ja, äntligen har vi hunnit socialisera på hemmaplan en helg!), men när jag gick och la mig vid 01-tiden var jag egentligen dödstrött, så jag förstår inte varför jag var uppe och vandrade när klockan fortfarande var 03.30. Och så igår kväll. Gick och lade mig vid 23-tiden, kände inte av tröttheten efter en natt med för lite sömn, men insåg att jo, jag måste ju vara trött. 01.45 hade jag fortfarande inte somnat. 5.48 tänkte jag, att nu kan jag lika gärna gå upp. 06.15 när Martins väckarklocka ringt, måste jag ändå ha slumrat till i 45 minuter. Sedan var klockan plötsligt 7 och det var dags att förbereda frukost. Jag känner mig dimmig i blicken, som om någon dragit ned en slöja framför ögonen. Hoppas innerligt att jag kan somna tidigt ikväll och vakna utsövd imorgon bitti. Börjar bli orolig för att jag ska komma in i ett nytt sömnvakum, precis som det brukar bli under januari-mars, när datorn går för högvarv med mig framför en 16 timmar om dygnet. Nej. Det får bara inte hända. Känns inte som om jag pallar det.

Davids gymnastik har haft avslutning för terminen, så idag är det "bara" Sannas ridskola och hästpyssel och ridning med egna pållen. Men just nu känns det bara kallt när jag tänker på stall i flera timmar, men det brukar bli bra när man väl kommer dit. Då får jag mitt dagliga lugn och kan rensa tankarna på allt vad jobb heter.

Har i alla fall stökat klart inför jul med fönsterputsning och ikväll skall jag damma av ljusstakarna och se hur många lampor som gått åt helvete under förvaringen på vinden. Sedan kommer jag nog att smygstarta adventspyntningen - känns som om det inte blir advent snart nog. Beror säkert på avsaknaden av eget jul- och adventspyssel förra året i Spanien. Ja, det är inte klokt. Om bara ett par veckor är det ett år sedan vi kom hem. Det är suspekt. Megakonstigt. Förvirrande. Inte klokt. Herregud, vad snabbt tiden går.

...och till och med alla julklappsinköp är gjorda... (att det sedan säkert blir en del bonuspaket fram till jul, är en annan femma...)

Det händer i lilla Nödinge...

Ja, explosionen igår kväll fick oss nästan att lyfta från TV-soffan (mitt under Sverige-Lettland-matchen), och så här rapporterar pressen från lilla Nödinge idag (sådant måste ju bara förevigas på bloggen):

De kan återvända på fredag
Den industribyggnad i Nödinge som eldhärjades under natten till torsdag har delvis kollapsat. Därmed kvarstår explosionsrisken och avspärrningen fram till fredag lunch.

... Räddningstjänsten konstaterade på torsdag morgon att det är omöjligt att skjuta sönder de explosiva acetylenflaskor som finns i byggnaden. Det brinner fortfarande vid niotiden i delar av byggnaden medan andra delar har kollapsat. Avspärrningarna runt byggnaden och närområdet ska därför vara kvar till fredag lunch då flaskorna har svalnat så mycket att explosionsrisken är över.Branden startade i en lagerlokal vid Rödjans väg ca 21.30 på onsdagskvällen. I lokalen förvarades bland annat bilar, en husvagn och en husbil. Räddningstjänsten från Kungälv, Nol och Surte kallades till platsen. Redan när SOS tog emot larmet var branden fullt utvecklad och ett antal mindre gasolbehållare hade redan exploderat. De boende i 31 fastigheter som evakuerades under natten får inte återvända hem på ytterligare drygt ett dygn. Ale kommun har ordnat hotellrum för 44 personer, medan övriga har fått tak över huvudet hos anhöriga och bekanta. Totalt evakuerades 91 personer.Gunvor och Sven Fransson bor på Ljungvägen i Nödinge. De blev väckta av polisen strax före midnatt. De bytte först till ett annat sovrum i huset som inte ligger mot brandområdet, men klockan 04 blev de väckta igen och tvingades lämna sitt hus- Det känns väldigt konstigt att behöva lämna sitt hem och man hinner inte tänka riktigt på vad man måste ha med sig, säger Gunvor Fransson när hon och maken på torsdag morgon besöker kommunhuset för att få information.Makarna Franssons första problem att lösa är att skaffa nya ögondroppar till Sven. De glömdes i hastigheten och kan bara fås på recept.- Sen är är det ju detta med maten. Ska vi gå och äta på restaurang, eller hur gör vi nu, undrar Gunvor och Sven.Inom det avspärrade området finns ett tiotal företag där ingen får vistas det närmaste dygnet. Bland verksamheterna finns ett kommunalt centralkök som dagligen levererar 3 000 matportioner till äldreboenden, skolor och förskolor. Kommunen prioriterar matförsörjningen till äldreboendena, och personalen från centralköket kommer under dagen att få laga enklare mat i de kök som finns ute på verksamheterna. Enligt Ale kommun kommer ingen att bli utan mat, men på skolor och förskolor kan det bli kall lunch.Enligt räddningstjänsten finns det ingen risk för dem som bor utanför avspärrningarna. Inga giftiga ämnen sprids i luften och den som vill vädra kan göra det utan risk.Norra Kilandavägen som varit avstängd förbi brandplatsen öppnades åter för trafik på torsdag morgon. E 45 berörs inte alls.

På andra sidan området ligger ju vårt hus, men vi slapp i alla fall evakuering (eller också glömde de väl av oss här uppe bland träden!)

Wow - Schweiz är verkligen en pärla!

Ja, vad kan man säga annat än WOW!!! Schweiz fortsätter att övertyga i allt. Vilket fantastiskt land. Vilka fantastiska vänner. Och vilka fantastiska semesterdagar. Ja, om våra dagar i Schweiz finns bara superlativer.


Vi tyckte att Schweiz var överlägset vackert när vi åkte igenom förra sommaren på vår väg till Spanien - de underbart isblå sjöarna, bergen som speglade sig i de förra, bergstopparna långt där uppe som fortfarande var täckta med snö, de små ringlande vägarna som visade upp ett landskap och en kultur som tycktes hämtad ur en sagobok. Och så nu - i vinterskrud. Herregud. TACK för att vi fick uppleva detta.


Här kommer ett smakprov för den som känner sig manad att hitta ett nytt favoritresemål på jorden.


På vår utflykt upp i bergen på 2500 meters höjd väntade ett härligt vinterparadis med 1 meter nysnö!!!! Det var helt otroligt. Vilken underbar dag för oss alla - ja, det var inte bara barnen som hade jättekul i snön. Tror aldrig att jag sett något liknande. Överallt var det "äventyrare" som gav sig upp för den ena branten efter den andra. Åkte offpist och lade åttor, hoppade utför klippor med säkert 30 meters fritt fall. Landade i mjuka snön i ett yrväder av snö. Ja, vi slogs nog alla av häpnad minst 100 gånger på detta berg. Hyrde sedan kälkar och åkte racing nedför i 2,5 km. Kändes som om jag hade snö ända upp i trosorna! Ja, vilken dag. Vilken underbar dag i mitt liv. Tack för detta.

Nej, inget Spanienbesök

Nej, det blev ingen träff med Spanienvännerna idag. Tråkigt, men så hade de ju andra planer för dagen. Är inte besviken på någon, bara för att vi inte kommer hinna träffas under detta besöket. Men, vi får helt enkelt boka biljetter ner till Malaga snart - både jag och barnen saknar våra nyfunna vänner.

Angelica, just ikväll under isen.

Fast det beror på fler saker än så. Egentligen.

Teneriffa i bagaget - nu bär det av till Schweiz

Tja, veckorna går fort och sedan sist har vi både hunnit med höstlov och resan till Teneriffa och börjat planera inför resan till Schweiz - ja, om 1 1/2 dygn är vi där. Galet. Har ju knappt hunnit landa!

Ja, veckan tillsammans med Martins föräldrar, syskon och syskonbarn var verkligen jättehärlig och vi lyckades faktiskt undkomma sura miner hela veckan. Fantastiskt med en skara på 12, tycker jag. Kändes härligt att vara där nere. Blandat väder (inget regn) med en hel del moln, men härligt varma dagar och kvällar. God mat (frukostbuffé och middagsbuffé ingick) och dryck och härligt lata dagar. Martin hann till och med glömma att han var tvungen att gå tillbaka till jobbet på måndagen...

Samlade inför middagen

Nu planerar vi inför nästa resa - får väl packa imorgon kväll och leta reda på passen igen. Verkar vara häftiga aktiviteter som väntar oss under våra dryga 2 dygn i Schweiz - det ska bli jättehärligt, men en närmare rapport kommer efter upplevelsen istället för före.

Ha det härligt i höst-/vintermörkret - idag kom den första snön i Nödinge och den ligger fortfarande kvar! Härligt! Blir nog en liten tur med pållen i snön lite senare. Och - så ska vi möta upp familjen Fritzell i Göteborg - underbart - kul - härligt - vi saknar ju er hela tiden.

Hej hopp!

Ännu en solig höstdag

Solen skiner - vad skönt det känns. Har en vacker vy från mitt fönster, med lövträd i alla höstens färger. Det enda som skuggar min dag är ryggont - skulle hoppa hopprep på rasten när jag var med Sanna i skolan förra tisdagen och då högg det till. Har varken blivit bättre eller sämre, det gör sig bara ständigt påminnt. Förbannade rygg.





Har försökt ladda upp lite bilder i ett par dagar, men Blogger har inte velat vara med och leka. Gör därför ett nytt försök nu.

Först ut blir en liten bild av våra Spanienvänner när de var på besök i Nödinge i somras. Vi längtar efter er och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan vi ses. Mailade med Anna igår som skrev att det var Sverigebesök planerat till November - toppennyheter tycker vi alla.

Men oj, nu var visst inboxen full igen. Jobba.

Ut och resa

Nya reseplaner smids på Fyrklövern och när vi väl kommer igång verkar det vara svårt att sluta... Nästa söndag bär det av en vecka till Teneriffa - det ska bli riktigt skönt. Att Martins föräldrar betalar gör det kanske ännu skönare, eller också blir det väl ett rent helvete. Återstår att se. Ska i alla fall packa ett par bekväma skor, så att man kan ge sig ut på en lång promenad om så krävs. Ibland kan det ju bli lite ont om luft.

Väl hemma igen väntar några kundjippon med Martins kunder och respektive, bland annat SPA och tysk afton. Blir intressant.

Sedan ska vi iväg ett par dagar till Schweiz och hälsa på våra tyska vänner och det ska bli så roligt. Har inte träffats sedan förra sommaren, så det ser vi verkligen fram emot. Om vädret tillåter blir det glaciärklättring och övriga bergsaktiviteter. Barnen ser jättemycket fram emot att träffa Tim och Max igen - förundras alltid över hur enkelt barn tycker att det är att kommunicera, även om de inte förstår någonting!

Härom dagen fick jag dessutom superfint erbjudande från Sterling - ska se om jag inte kan ta med barnen ned till Spanien ett par dagar i december. Blir nog bara söndag till tisdag, men alltid något. Går endast flyg dessa dagar och jag känner inte att Sanna kan ta ledigt hur mycket som helst från skolan, med tanke på vårens planer. (Skidresa till Italien eller Schweiz, förhoppningsvis 2 veckor i Thailand (beroende på hur min jobbsituaton ser ut) och sedan Fotbolls EM. Ja, dit ska vi bara.

Känns skönt att ha mycket att se fram emot nu när höstmörkret lägger sig över vårt avlånga land. Igår "städade" jag trädgården och det blir väl till att fortsätta de närmaste dagarna. Har massor av planer - behöver dock få hem Martin för att gräva ur och fylla ut... En del saker får nog vänta till våren, men ska något bli gjort är det lika bra att börja presentera idéerna nu.

Jobba skulle jag ju göra... Är det någon som förvånas över att jag inte har någon större lust?

Tills nästa gång!

Inte på blogghumör

Jag har inte gått upp i rök, inte heller drunknat i höstdepression. Har helt enkelt inte haft någon inspiration (eller tid) att skriva här.

Pållen på besök

Lycklig Sanna på besök i trädgården med Jaison.