Viva España!

Att få uppleva VM-finalen på plats i Spanien slår nog det mesta jag hittills upplevt som sportfantast. Glädjen på gatorna gick inte att ta miste på och barnen hade denna kväll minst sagt the time of their lives! Döm av Davids förvåning när cavan (Spaniens svar på champagne) strömmade rakt ur servitörens flaska ner i hans och de andra barnens vidöppna gap! Det blev naturligtvis en sen kväll, men främst en härlig upplevelse vi sent ska glömma.

Alla 14 dagar i Spanien blev precis så underbara som vi föreställt oss. Värmen, som ändå höll sig runt hyggliga 30-35, gjorde att vi skjöt besöket i Ronda på framtiden, men däremot kunde vi förverkliga drömmen om Nerja. Har ju egentligen endast åkt västerut från Malaga förut, men resan österut bjöd på några av de vackraste vyerna jag hittills upplevt. Några vänner tog oss med till en avlägsen strand, dit man endast kom med en liten minibuss som tappert körde upp och ned för de slingrande vägarna. Stranden utgjordes av silkeslena små stenar och vattnet var mer turkost än vad jag någonsin tidigare upplevt i Medelhavet. En härlig klippa, liknande den mer kända på Krabi i Thailand, bjöd på fantastiska hopp från flera meters höjd, där jag till följd av det behandlade diskbråcket för en gångs skull hade vett nog att avstå. Barnen älskade den pirrande känslan att kasta sig ut.

En annan höjdpunkt, inte minst för David som för första gången var "lång" nog att få göra en massa dumheter, blev vattenparken i Mijas. 20 gånger slängde han sig nedför fritt fall - han skulle naturligtvis bräcka rekordet på 13 gånger, som satts tidigare i veckan av en ny bekantskap. Tävlingsmänniskan kom alltså även fram under semestern.

Men - tillbaka till Nerja. Efter ett par dagar i goda vänners lag, drog vi iväg på lite familjesemester. Lite egentid är ju också viktigt på semestern. När de andra lämnade stranden utanför Nerja, körde vi istället in i den lilla staden och satte kurs mot de mer strandnära gatorna. Plötsligt uppenbarade sig en vitkalkad söt byggnad (tja, nu ser ju de flesta byggnader ut så, men den här var verkligen en alldeles extra fin pärla). Paraiso del Mar. Låter som en välsmakande karamell. Bakom den vitkalkade fasaden dolde sig en juvel av sällan skådad karaktär. Det var som en film. Eftersom vi inte förbokat något, var det bara sviter kvar att välja på och Sanna valde en härlig 2-rummare med vidunderlig utsikt över Medelhavet. Pool, bubbelpool och privat nedgång direkt till stranden kändes härligt lyxigt och var naturligtvis mer än vad vi någonsin kunnat hoppas på. Vilket lyckokast, konstaterade vi när vi 2 dygn senare lämnade detta paradis. Hit ska vi definitivt återvända. Paraiso del Mar - lägg detta namn på minnet, mina vänner.

Semesterns sista 3 dagar tillbringade vi i tält på Camping Tarifa. Vad härligt det var att återse den underbara stranden. Minnena från våra månader på solkusten gjorde sig härligt påminda och vi kände oss lyckligt lottade att få uppleva allt detta fantastiska igen. Om något år får det bli en hel vecka eller 2 bara i Tarifa, så att barnen kan gå på windsurfingskola. Jag skojar inte om jag säger att det var +5000 surfare ute på havet sista dagen på stranden. Det är mäktigt. Och imponerande. Vilka killar. Och tjejer! Och synen av att Atlanten möter Medelhavet med fri utsikt över Marocko och Atlasbergen på andra sidan havet är bedårande. Wow!

Kan bara varmast rekommendera spanska solkusten till alla er som inte provat det ännu. Kanske någon som känner sig manad att följa med på vårt nästa äventyr?

Sommarkramar i sommarvärmen

SOMMARLOV!

Sommarlovet har börjat och nu ska vi njuta av ledighet och en massa roliga aktiviteter. Jippie!

Ett slag för Zumba!

Måste bara tipsa alla nära och kära om det superhärliga träningspasset Zumba. Har provat 3 gånger nu och är alldeles frälst, även om ett av passen hade en mindre pedagogisk instruktör. Man blir så glad av den härliga musiken och de dansanta rytmerna, så att man känner sig alldeles hög på adrenalin och endorfiner i flera timmar efteråt. Wow! Måste upplevas.

Ett jäkla dyrt vin det blev...

...hittade årets version av min numera-i-förmodlig-ägo-hos-en-uteliggare-i-Pisa-skräckgröna jacka på Femmans Sport igår. Med en viss modifikation: Årets färg var syrenlila. 2399 mynt fattigare kunde jag bara konstatera att den nya jackan inte kunde bli grön och att vinet i Florens förmodligen kommer att bli ett av mitt livs dyraste flaskor...

Men känslan finns där. Vattentät var den också (jag var tvungen att testa när himlen öppnade sig under åskvädret igår). Så, det blir nog bra med syrenlila. Någon gång framöver. När den bittra eftersmaken lämnat mina läppar.

Jag söp bort min jacka i Pisa...

Torsdag - söndag (6-9 maj) hade det blivit dags för den årliga resan med Martins kunder med respektive. Förra årets succé i Marseille skulle följas upp av härliga dagar i Pisa. Som vanligt när vi ska hitta på något, så strulade det något vansinnigt med barnvakt, men efter många om och men lyckades vi lösa det med kompisars hjälp. Tack fam. Larsson/Eriksson.

Redan på nedresan sattes nivån med vitt vin och bubbel. Smidig flight och Pisa flygplats härligt nära staden och vårt superfina hotell, Abitalia Tower Plaza, som verkligen höll allt som broschyrerna utlovat. Wow! Kanonfina rum med utsikt över lutande tornet, egen balkong och mormorklädda dubbelduschar. Ja, det var sannerligen inte svårt att trivas. Sällskapet var i vanlig ordning helt utomordentligt och visst skulle det bli några härliga dagar i Pisa med omnejd.

Fredagen tillbringade vi som typiska turister. Vi knatade de 297 marmorstegen upp genom lutande tornet, vilket var en hisnande känsla. Men att betala 15 € per skalle för att känna sig livrädd är kanske inte något jag väljer att göra om. Gick och kikade på övriga byggnader på Piazza dei Miracoli och njöt allmänt av livet, med god italiensk mat och vitt vin. Eftermiddagen ägnade vi åt shopping och jag hade riktigt flyt på Pisas gator. :)

Fredag kväll skulle vi prova den 5-stjärniga restaurangen på hotellet - våra ben orkade inte ta oss längre. Vissa i sällskapet lät sig övertalas av kyparen att beställa en Sirloin Steak Fiorentina. Den skulle vara alldeles fantastisk. Ett dyrt rödvin beställdes in som komplement. Vinet visade sig vara en mindre besvikelse. Själv satt jag och njöt av mitt vita vin och tänkte, att vilken tur att jag valt ett lokalt vin från Toscana och en fräsch pastarätt med pinjenötter, körsbärstomater och pesto. Ännu mer nöjd blev när jag den Fiorentiska steken dök upp. Den kom i ett stycke och skars upp vid bordet. Flott värre, kan man tycka, tills vi insåg att köttet var mer rått än tillagat... Blodet rann på tallrikarna och det var inte svårt att tappa aptiten. Framför mig hamnade plötsligt en helt annan pastarätt än den jag beställt och när jag påpekade detta, tog det nog en halvtimme innan jag fått in den jag egentligen beställt. Man kan ju tycka att det inte borde gå att misslyckas med pasta i dess hemland, men i allvarlighetens namn har jag nog aldrig förr stött på så eländig pasta. Inte ens i bamba. En stor kletig hög, så långt ifrån al dente man någonsin kan komma. Mina bordskompisar klagade nu högljutt över köttets röda färg (ja, det var till och med kallt ända ut i kanterna!) och efter många om och men fick vi kyparen att ta ut det och lägga det på grillen. Mindre än 5 minuter senare kom det in lika rått, och serverades på samma tallrikar som förut, bland allt blod som fortfarande flöt kring. Ni förstår säkert att vi avslutade måltiden väldigt snabbt. Betalade för oss (under protest) och lämnade restaurangen. Ingen var egentligen mätt, men hungerskänslorna infann sig ju liksom aldrig mer den kvällen efter upplevelsen kring slaktbordet! Kyparen hade dessutom mage att säga att det skulle se ut på det sättet... Ja, vad ska man säga?! Han fick i alla fall inte fler besök från oss i sin restaurang och 2 andra par som såg köttets karaktär valde också de att inte återvända till restaurangen. Så, högsta betyg till Abitalia Tower Plaza när det gäller boende, frukost, mottagande, bar etc, men restaurangen bör absolut undvikas.

På lördagen tog vi ett tidigt tåg till Florens, med guidad visning genom staden och diverse inköp av härliga kashmir-sjalar, sidenslipsar, väskor, fotbollströjor och krimskrams. Härlig utsikt vid Davidstatyn och staden bar helt klart på en intressant historia. I solen, som plötsligt valde att titta fram, blev dock 4 av oss mest sittande på en sidogata till Il Duomo där vi åt en härlig lunch och drack vin. En saftig nota senare (men det var det värt - här var det verkligen en 5-stjärnig restaurang som levde upp till sina stjärnor) begav vi oss tillbaka till Pisa och tog en kvällspromenad till en fiskrestaurang. Det känns tråkigt att behöva skriva att inte heller denna middag imponerade på oss. Lägg därtill urursel service, så förstår ni säkert varför vi snart tog taxi tillbaka till hotellet för att dricka vin i foajén.

Söndag morgon var vi på flygplatsen kl. 04.30, bara för att få reda på att planet var inställt på grund av askmoln. Vi hade läst om det dagen innan, så det kom väl inte som någon direkt överraskning, men in i det sista hade man förstås hoppats på att Italien inte skulle drabbas. Tillbaka till hotellet och en andra frukost, någon timme vid poolen när solen tittade fram igen, sedan en tur till charmiga Lucca, som dock hade gjort sig bra mycket bättre på en annan dag än en söndag, då hela byn tömts på folk. Fick ordna med ny barnvakt och boka nya biljetter hem.

Måndagen återvände vi till Florens. Vi tog bussen upp till Fiesole tillsammans med ett annat par, där vi satt och drack vin och åt underbart god Breasola hela eftermiddagen. Många flaskor vitt senare var vi ganska glada och mötte upp med det tredje paret på tåget tillbaka till Pisa. Min jacka hade kommit fram under en kort stund då himlen öppnade sig och tro inte att jag kom ihåg att ta den med från tåget, trots att jag satt på den... Ja, så kan det gå till när man super bort sin favvo-jacka i Pisa. Det har naturligtvis stört mig oerhört. Jag har naturligtvis säkert 10 andra jackor, men just denna skräckgröna jacka från Haglöfs, som är helt vind och vattentät, men samtidigt kan bli så liten att den utan problem går ned i sminkfacket i handväskan, var verkligen en trogen resekamrat. Än mer kommer jag naturligtvis att störa mig när jag inser att modellen utgått ur Haglöfs sortiment /alt. ändrats, så att den inte är lika bra som MIN! Jag har inte vågat undersöka den saken ännu och får kanske vänta tills den värsta besvikelsen har lagt sig.

Tisdag em var nya biljetterna bokade till. Måndag kväll visade dock prognosen att ny aska var på väg in. Jag tog det säkra före det osäkra och krånglade mig tidig tisdagsmorgon hem via flyg till Oslo/Torp, färja mellan Sandefjord-Strömstad och sedan bil sista vägen tillsammans med ett annat par. Martin flög planenligt hem med det kvarvarande paret tisdag eftermiddag. Mindre än en halvtimme efter de lyft, stängdes Pisa flygplats igen. Jag är säker på att vi inte kommit hem om vi alla valt att stanna kvar.

Men slutet gott, allting gott. Förutom det där med jackan då...

Askmoln

Ett askmoln över norra Italien höll oss kvar i Pisa ett par dagar extra, med allt strul som det nu innebär i form av att hitta ny barnvakt, kaos på jobbfronten etc. etc. Jag återkommer med bilder och info från Italien-resan när hektiken lagt sig.

Nödinge IBF på vår altan...

Sommarens utemöbler är förvisade till annan plats, då Nödinge Innebandyförening numer huserar på vår altan... Lite kläder på tork får ibland göra sällskap, men för bord och stolar sätter husets minsting stopp. Dock härligt med vår och massor av utelek. Äntligen slippa tjat om datorer och PS. Spontanlek efter skolan, nya kompisar för både vuxna och barn gör livet extra värt att leva just nu (ja, nu är det ju inte så att jag och Martin spontanleker...). Dessutom en härlig invigningsfest av lusthuset på Valborg. TACK alla ni som var med - det var en underbart härlig kväll, även om värdinnan nu inte fick sällskap av värden enligt planerna. :) Men kanske var det just därför vi hade så trevligt??! Fler fester utlovas, både för er som var där och er som bor på lite längre avstånd och som denna gång inte fick plats!. Fler än 13 blir det helt enkelt trångt att duka för! Må så gott i våren!

Mitt lag...

Sååååååå nöjd över mitt älsade HVs 4:e SM-guld! Minns det första från -95 som om det var igår. Första året jag inte kunde stå och trängas bland Klapp&Klang-gänget i Rosenlundshallen, på grund av flytt från Götet. Men, så snygg (??!) i min guldtröja på Step-passen på Fysiken. Ja, tänk vad tiden går... Har inte varit i nya Kinnarps Arena och inte på en enda hemmamatch sedan jag flyttade hemifrån, men de blågula färgerna sitter etsade i själen, liksom hejaramsorna och de glada påropen. Vi sjunger HHHHHHHHHHHHHHHHVVVVVVVVVVVVVVVVVVVV (klapp, klapp, klapp, klapp) HV71!

Bild från http://www.hv71.se

Dödsskjutning i trädgården!

Döm av vår förvåning när vi i söndags morse stötte på ett rådjur liggandes framför häcken, precis framför huset. På skakiga, och några för få, ben släpade den sig någon meter bort när Martin gick ner för att hämta tidningen. Skadad i trafik slog vi fast, och jag ringde polisen. Efter 5 minuter ringde jaktansvarig och efter ytterligare 5 var han här. Tror bössan måste ha legat laddad i bilen. Stod med barnen på altanen när han sakta kom körande på uppfarten, stannade bilen, gick ur, lyfte bössan och pang! Lite dödsryck senare (David var naturligtvsi framme innan sprattlet upphörde!) kikade vi på den stackaren, som hade fått flera ben krossade. Benpiporna stack ut på ett bak- och ett framben, så det blev nog en välkommen vila för det lilla djuret (som egentligen var ganska stort och hade pälsklädda horn!) Ner i en blå sopsäck och så var de borta. Tänk, vad man kan få uppleva - i en vanlig villaträdgård!

Infektion och jobb grusar maskineriet

Infektion och alltför mycket jobb har under den senaste tiden grusat maskineriet rejält och jag får be alla nära och kära om ursäkt för att jag inte hört av mig med någon vidare frekvens på sistone. Jag som ALDRIG brukar vara sjuk (har åtminstone inte haft en enda sjukdag på 9 år som egenföretagare) verkar just nu vara mottaglig för allt. Började egentligen redan strax före jul när jag troligtvis fick en släng av "svinet", sedan halsflussen för 3 veckor sedan och nu en ny halsinfektion med feber. Visst, man är mer mottaglig efter avslutad penicillinkur, men herregud - var ju en konstant utomhus i friska luften en hel vecka efter medicinintaget, så lite motståndskraft tycker jag ju att jag borde hunnit bygga upp. Men icke. En klok vän, tillika sjuksyrra, läxade upp mig och påpekade att jag tränade väldigt mycket inför tjejvasan och att när jag sedan tog ut mig så till den yttersta grad på dagen D, så försatte jag förmodligen immunförsvaret ur spel. Det ligger nog något i det, även om det naturligtvis tar emot att erkänna att 47,7 mil på skidor (och jag vet inte hur många andra träningspass) säkert var lite överdrivet... Tyckte jag kom igång riktigt bra med 3 pass på Sportlife förra veckan, men tji fick jag igen. Ska nu snällt vänta ut denna infektion, men sedan hoppas jag verkligen kunna komma igång igen. Om inte annat med härliga morgonpromenader, som jag liksom tidigare år får inpiration av genom att läsa Molles blogg. Så om ni om någon vecka ser en grön jacka och en neddragen toppluva (jag släpper inte mössan i första taget) skynda förbi i morgondimman vid 6-tiden - ja, då vet ni att jag (åtminstone tillfälligt) blivit frisk från infektioner och annan skit.

Jobbet håller för övrigt på att ta kål på mig, så jag inbillar att även jobbstressen påverkar allmäntillståndet och gör mig mer mottaglig för allt som rör sig i luften. Men, jobb innebär ju som bekant också pengar, som i sin tur innebär att man kan börja drömma efter nya semesteräventyr. Om vår vecka i Italien under påsken ska jag skriva om en annan dag. När jobbfronten tillåter. Må så gott tills vi hörs igen.

Stackars mamma

Vilken vecka det har varit... Just när jag börjat återhämta mig efter halsflussen, har stackars mamma gått och blivit sämre igen. Inte för att det påverkar min fysiska hälsa, men det känns otroligt tråkigt att inte kunna finnas till hands på närmare ort. Nåja, skadan är absolut ingen nyhet, men långfärdigheten inom sjukvården har gjort att svaret låtit vänta på sig, även om både hon och vi omkring naturligtvis har anat det värsta. Så kom då domen i veckan: 2 nya frakturer i bäckenet (utan att hon vet med sig att ha gjort någonting) och de 3 sedan tidigare fortfarande oläkta. Inte undra på att hon har ont, stackarn. Blir samtidigt så besviken över svenska välfärdssystemet, som i hennes fall visat sig inte alls fungera. Får återigen tacka övre makter för att jag har fördelen av att ha privat läkarvård, som hittills (det bör nog understrykas för säkerhets skull) fungerat klanderfritt. Ja, utmärkt, faktiskt. Som det ska göra när man är dålig och redan i ett utsatt läge.

Förutom tråkigheterna med mamma är allt faktiskt bara toppen. Jobbet känns för närvarande både kul, lagom och utmanande, barnen är friska och mår bra och mannen gör inget större väsen av sig! Kissen har, årstiden för vana, lyckats få ett ormbett i kinden och töms nu dagligen på diverse klet och gojs. Men, i år är huvudet åtminstone inte dubbelt så stort. Nejdå, han har repat sig riktigt bra. Alsolsprit och Voltaren funkar utmärkt för hemmaveterinären! Blev precis bjuden på "bonnkakor" som maken bakat tillsammans med barnen. Nu har de åkt iväg på friidrottsträning, så jag ska passa på att få lite gjort här hemma innan det blir fullt ös igen. Kramar till alla.

Mer död än levande

Mer död än levande är verkligen ett uttryck jag upplevt live sedan i tisdags kväll. Fruktansvärda smärtor i hela kroppen, med känslan av svullna organ, onda leder, halsont och skallebank. Till detta en konstant temp på mellan 38 och 39 - som ni förstår känner jag mig inte alltför tuff! Fick i alla fall en tid på vårdcentralen nu på morgonen, där de konstaterade halsfluss, så nu har jag förhoppningsvis fått medicin som hjälper. Ska genast ta mig tillbaka till sängen - var bara tvungen att rensa upp bland jobbmailen... Usch! Idag är en dag, som jag inte föredrar att vara ensam företagare!

KM i slask

Jodå, visst blev det ett KM... I slask och riktigt risiga spår. Jag lyckades också med konststycket att valla bort mig, så att jag fick staka i nedförsbackarna, men 6 km på 32 minuter får jag ändå känna mig nöjd med. (även om minuttiden i tjejvasan var lägre!) David och Sanna lyckades vi också få upp. David tappade staven 3 gånger och var förbannad som bara den efter att inte ha kunnat göra sig själv rättvisa. Sanna däremot hade, enligt Martin, korsat mållinjen med ett stort smile på läpparna och sagt: Åh Gud, vad det här är roligt. Tycker att hon var tuff som åkte 3 km alldeles själv genom skogen i mörkret. Hon hade visst kört en hejaramsa högt för sig själv, för att inte känna sig ensam: Ett och två, heja på! I min startgrupp körde två riktigt rutinerade orienterare - för den som inte stött på denna skara av idrottare, kan jag säga att några mer träningstokiga vinnarskallar finns inte. Förra helgen samlades de och sprang 18 km (vart undrar jag fortfarande, men de tycks inte ha några begränsningar över huvud taget och springer väl över snö och is som om det inte vore någonting!) Ja, de är imponerande! Ändå lyckades jag komma i mål inom samma minut som dessa båda tävlingsdamer. Stör mig förstås att skidorna inte var bättre - jag hade naturligtvis gärna spöat dem! Men, jag får väl försöka komma som underdog nästa år istället! Fniss! David ville ha ett nytt KM på en gång, som revansch för stavtappet - ja, den ungens vinnarskalle... Har nog fått både min och Martins x 10!

Nu har jag i alla fall tänkt att lägga skidorna på hyllan för den här säsongen, om det nu inte kommer lite ny snö...

Ha en underbar helg! Nu ska jag på Body Balance!

Skidabstinens eller dumdristighet

Led i måndags av grav skidabstinens och tänkte att ett besök i längdspåret kunde vara härligt på lunchen. Sagt och gjort. Min käre make jobbade hemifrån efter en veckas frånvaro, så honom lyckades jag övertala att delta i mina galenskaper. Orsaken till att jag skriver galenskaper, är att jag redan visste att spåren började bli under all kritik. Men, har man blivit frälst, så har man. Sagt och gjort. Gjorde ett försök att valla skidorna efter isigt underlag och strålande sol med många plusgrader. Funkade hyfsat. Över förväntan. Hade bestämt mig för att det skulle bli 8 km. Näst sista varvet. Spåren var ruskigt snabba. Snön isig och grovkornig. Lyckas då med konststycket att trassla in högerstaven mellan benen. Eftersom den är fast runt handleden med kardborre, låser jag alltså fast hela armen mellan benen och går stenhårt i backen. Med huvudet först. Rispar upp höger kind och öra - hör riktigt hur snön river. Ett duktigt bränn/rivmärke blir resultatet och blåmärken på knä, höft och axel. Och en rungande skallebank. Aj, aj, aj. Nåväl - för den som tvivlar så åkte jag naturligtvis även det sista varvet, envis som man är, men oj, vad skönt jag somnade när jag kom hem. Ja, så kan det gå, när man är envis som få!

P.S. Igår var jag naturligtvis tvungen att åka igen - dock var spåret så dåligt, så att 4 km fick räcka. Ikväll väntar, men absolut endast om spåren är bättre, KM i längdåkning. Gissa vem som kommer att stå på startlinjen då? MEN - alltså, endast om de gjort något åt spåren under natten/dagen. Under de förhållanden som rådde igår, tror jag inte att det är möjligt att anordna något KM. I vart fall har jag ingen lust att åka i vattenskidebreda spår med genomslag. Vore rent idiotiskt att ens tänka tanken... Nog bäst att koka lite blåbärssoppa i alla fall - för säkerhets skull.

Statistik

Gjorde lite efterforskningar på nätet för att ta reda på vilken placering jag egentligen fick i Tjejvasan. Tycker att det är ruskigt kul med siffror och statistik. En kille under signaturen "Bestefar" verkar ha insyn i alla möjliga och omöjliga register och skickade en alldeles fantastisk sammanställning till mig. Av totalt 7367 åkare som tog sig i mål, var jag 1013:e kvinna över mållinjen. Jag var 22:a i min startgrupp (av enligt uppgift ca. 800) och blev , om uppgifterna stämmer, inte omåkt av någon åkare i senare startgrupp. I spåret vill säga - sedan fanns det nog en och annan som åkte snabbare än jag, men de kom i varje fall aldrig i kapp under loppet! Jag känner mig så ruskigt nöjd med mig själv - det är nästan så att jag sitter här och klappar mig själv på axeln och ser på mig själv med beundran! Allt i anti-jantelagsstil, men jag tycker verkligen att jag varit riktigt bra. Förträfflig. Utmärkt. Ibland ska man tillåta sig att skryta med sig själv. Ge sig själv en dunk i ryggen. Som när man uppnår något man inte riktigt trodde på. Något man strävat efter. Och så känslan av att lyckas... Den är skön!

Trött men oerhört lycklig

Snöfall, skidor, stavar, glädje, tårar, svett, 30 km och riktigt ont. Blanda de ingredienserna i en skål och vips har du framkallat känslan av att ha åkt Tjejvasan.

Men vi tar väl det från början?

Ankomst Mora fredag em. Fullt pådrag. Nummerlappsutlämning, några desparata inköp och skidorna för vallning. 800 spänn. Delux förstås. Creme de la creme. Kunde man ju inbilla sig.

Fredag natt. Otroligt nervös. Hjärtklappning. Nästan ingen sömn alls.

Lördag morgon: Laddad inför god frukost, men nervositeten satte stopp efter en halv fralla, några skedar gröt och ett ägg. Fattar inte vad jag är så orolig för. Förutom: Kommer det att finnas plats på bussen, kommer vi fram i tid? Hur ser det ut vid start? Kommer ryggen att fixa detta?

På startlinjen: Mäktig känsla. Massor av folk. Wow. Fantastisk organisation. Startskottet går och vi är iväg.

Loppet: Är inte många framför mig från min startgrupp. Fruktansvärt mycket uppför första milen. Bakhalt. Jävla dyr valla. Jagar snart ikapp folk från startgruppen som startade 15 minuter före oss. Gott med sportdryck. Jagar vidare. Oerhört törstig och varm. Dags för lite utförsåkning. Tyvärr folk som ligger före i spår och plogar sig ned. Jag ropar: Kommer bakifrån vänster. Folk går ur spår och skidorna får göra jobbet. Fantastiskt glid. Tigger mig till lite vätska efter 13 km. Kämpar mot nästa vätskekontroll och sliter av mössan och byter mot krångligt pannband. Pratar lite med folk jag passerar i spåret. Trevligt. Men jobbigt. Mer uppför än vad folk gjort gällande i förväg. Jagar ikapp massor av människor som startat 30 minuter före mig. Inser att jag ändå åker på ganska bra. 9 km före mål, sista kontrollen. Har varit ute i nästan 2 timmar. Inser att jag har möjlighet att slå min "målbild" på 3 timmar. Öser på för allt jag är värd, vilket inte är mycket vid det här laget. Kämpar för att hålla farten. Passerar ett gäng som startat 45 minuter före mig. Ser sista uppförsbacken, svänger in på målrakan. Vilken härlig känsla. Är helt slut när jag korsar mållinjen och vill egentligen bara lägga mig ned och kräkas. Inser att det kommer att väcka för stor uppmärksamhet i media (fniss), så jag smyger mig istället vidare bort mot vätskedepån. Måltid 2 timmar, 41 minuter och 4 sekunder. Av med skidorna och 2 km till fots till hotellet. Stel. AJ! In på hotellet, varm och lång dusch. Stretch i bastun. Sedan 50 minuters massage hos sjukgymnast. Bästa massagen någonsin.

Tidigt i säng efter god middag. Tänkte att jag nog skulle sova gott efter denna utpumpning. Men icke. Lång och vaken natt.

Tidig frukost söndag morgon och rustar för hemfärd strax efter kl. 8. Då är bilen död. Efter diverse återupplivningsförsök ringer jag assistanskåren som kommer och fraktar bort eländet, ordnar med hyrbil och kl. 14 (!!!) kan det bära av hemmåt. Trötta var vi minsann när vi kom hem till Nödinge igen.

Kanske ska åka riktiga vasaloppet i helgen och hämta hem bilen från Mora? Nej, kära vänner: Den dagen då jag säger det med ens lite allvar i rösten, påminn mig då om att min spontana känsla efter loppet var att man rent av måste vara sinnessjuk för att genomföra 9 mil på skidor.

Men 3 mil, det gör jag gärna igen. Men hellre med strålande sol, 5 minus, både glid och fäste under skidorna och med många av er i sällskap. Jag har naturligtvis lagt in önskemål om rum på hotellet även till nästa år...

Nu bär det av!

Trots snö, ishalka och varningar om att man bör undvika vägtrafiken i helgen, så har det blivit dags för att ta sig den långa vägen till Mora. Skänk mig en tanke i bilen på vägen upp och hem, och kom gärna med några glada pårop som hörs hela vägen upp till starten i Oxberg och på min fortsatta väg i spåret mot Mora. KRAMAR i massor - jag önskar att jag det var många av er jag skulle dela min resa med. Och Maria och Kerstin - jag bokar hotell för nästa år, så ut i spåret med er!

Aj, aj, aj...

Just nu inte enbart dystra väderprognoser till helgens Tjejvasa... Har sabbat ryggen och fått en låsning uppe mellan skulderbladen som strålar ut mot nacken och ned i ländryggen. Förmodligen efter all snöskottning i helgen... Felbelastning och stelhet gör tyvärr att även diskbråcket gör sig påmint, så just nu känns det faktiskt rent för j-ligt. Har fått ställa in all träning igen, både på gym och i längdspåret. Får verkligen hoppas att det fungerar att vila sig i form - februari har haft alltför många dagar utan träning. Har det inte varit väder som ställt till det med igensnöade spår, så har det varit en igensatt näsa som satt stopp för min framfart. Nu lovar de mer snö till helgen - egentligen glädjande för en vinterfantast som jag, men just när jag ska ut och köra på vägarna, så känner jag mig inte lika överförtjust. För mycket snö i spåret på lördag kommer väl dessutom göra resan tusen gånger värre, så därför hoppas jag att min sinnebild kan gå i uppfyllelse: Strålande sol på startlinjen, ett par minusgrader, ingen vind... Nu ska jag ringa sjukgymnasten och se om jag kan krångla mig till en tid i hennes överbokade schema. Håll tummarna - som det känns nu, så krävs det ett mirakel för att jag ska kunna genomföra detta. Och för den som är nyfiken på utvecklingen, så är det nog möjligt att följa startnummer 5082 på webben på lördag!

OS-yra och snöyra

Snön fullkomligt vräkte ned i längdåkningsspåren igår kväll och trots skyddande glasögon hade jag stora snövallar under ögonen! Inte nog med att det råder snöyra - här på Fyrklövergatan råder också fullständig OS-yra med alldeles för sena kvällar och trötta morgnar! Blev så glad för Anjas brons igår, som man verkligen måste säga att hon vann, efter den hemska kraschen i onsdags. Hoppas på fler medaljer från längdskidåkarna ikväll, som med all säkerhet kommer att fånga vårt intresse. Vill också passa på att önska er alla en riktigt härlig helg. Själv hoppas jag på fortsatt snö och att snöteamet ska kunna packa nysnön rejält i Dammekärr, så att det kan bli lite mer skidåkning i helgen. Idag ska spåren enligt uppgift vara väldigt lösa, så det får nog bli en vilodag. Må så gott, vänner!

Sportlov och mer snö

Snön ramlar ned som mjuka bomullstussar utanför fönstret och landskapet hade inte kunnat vara så mycket vackare än så här. Dessutom underbart härligt med ett vintervitt sportlov! Sanna är hos mormor och morfar och har deklarerat att hon minsann tänker vara borta hela veckan, medan David insisterade på att återvända till hemmet omedelbart efter en övernattning hos farmor och farfar. Mycket väntade scenarier för de båda. Att vara hemma är verkligen det David uppskattar mest, medan Sanna inte har det minsta problem med att vara borta från mamma och pappa. Tänk, så olika det kan bli.

Davids dygn hos farmor och farfar hade både genererat bad i simhallen, skridskoåkning med kusin Elias, besök på Nolhaga djurpark, en tur till leksaksaffären, pepparkaksbak (!!!) och fullt ös med kusinerna Elias och Elina, som också dök upp hemma hos farmor och farfar igår kväll. Tro 17 att han ville hem efter det: Han insåg väl att han redan fått uppleva allt som Alingsås hade att erbjuda på mindre än 24 timmar! Idag vill han åka slalom i Alebacken - vi får se vad tiden räcker till. Jag måste ju jobba lite på dagtid också!

Har varit kasst med träningen de senaste två veckorna. En förkylning efter mormors begravning tvingade mig att slå av på takten ytterligare, men denna vecka hoppas jag kunna komma igen, även om jag fortfarande känner mig lite tråkigt snorig. Ska försöka komma upp till spåret för en mil idag, imorgon ska jag på spinning och core på Sportlife. 2 x 30-minuters pass som är perfekta att kombinera. Sedan får det väl bli lite mer skidåkning längre fram i veckan, om det inte blir alltför mycket lössnö i spåren. Från lördag och framåt blir det mest fokus på att äta rätt och lägga in lättare träningspass - då är det ju bara en vecka kvar till tjejvasan!

Hade en härlig helg med besök från Småland. Familjen Salomonsson förgyllde vår tillvaro i dagarna 3 och det var som alltid lika trevligt. TACK! Ser redan fram emot nästa tillfälle att ses.

Nu ramlar visst mailen in med rasande fart, så det är väl bäst att försöka fokusera lite på arbetet igen. Vi hörs!

Halvvägs till 70

Efter sång och paket på sängen i morse plingade det till i mobilen (som jag för en gångs skull hade någorlunda nära till hands, trots att det är helg...). Det var min morbror som ville skicka en erinran om att jag om lika många levnadsdagar firar min 70-års dag! Har sedan fått många betydligt trevligare och charmigare sms, mail och telefonsamtal under dagen, som inte fått mig att känna mig fullt så gammal! Tack för alla era tankar och virtuella kramar!

Tillbringade fredagen i Småland, då det blivit dags att ta farväl av min mormor som gick bort den 14 januari. Sanna sjöng så fint och såg så änglalik ut bredvid den vita kistan. Som tur var blev det hennes tur direkt efter orgelintrot - ju närmare själva avskedet vi kom, desto mer känsloladdat blev det naturligtvis i kyrkorummet och mot slutet var det ganska jobbigt för både David och Sanna. Trots att det var en gammal och sjuk människa som lämnat jordelivet, blev det förstås sorgligt att ta farväl vid kistan. Känns ändå bra att de var med - de har haft så många frågor och funderingar sedan Helena dog och vi valde att lämna dem hemma. Nu känns det lite som om cirkeln är sluten. Och det är faktiskt ganska skönt, att Helenas begravning inte längre är den senaste vi varit på.

Fredagskvällen beslutade vi att avsluta på Toftaholm Herrgård, där vi avnjöt en perfekt komponerad 3-rätters. Kändes på ett sätt konstigt att "fira" min och mammas födelsedag på en sorgens dag, men faktum är att det blev en alldeles perfekt kväll, så så här i efterhand var det verkligen det bästa vi kunde gjort.

Nu väntar en fulltecknad arbetsvecka och förhoppningsvis mer skidåkning. Denna vecka har det inte alls blivit så många mil jag hoppats på, men ibland behöver man ju faktiskt lite tid till rekreation och eftertanke också, så jag tänker inte gräma mig över det. Jag får väl hoppas att jag vilat mig i form!

Tack för award

Molle och Tirre har förärat mig med en award, som jag inte lyckats kopiera över i denna blogg (och jag orkar för tillfället inte skriva in texten manuellt). Tackar i alla fall för utmärkelsen och skriver åtminstone ned 7 fakta om mig själv.

1. Jag hatar inälvsmat och kikärtor (konsistensen och färgen är ungefär den samma!)

2. Jag har blivit värsta längdskidåkarfantasten i vinter och längtar till nästa mil så fort jag avslutat den senaste.

3. Har sedan vi fått barn blivit ruskigt flygrädd och fick verkligen hyperventilera i turbulensen som rådde på väg hem från Cypern -08. Åker sedan dess mycket hellre till västra delen av Medelhavet.

4. Någon gång i livet skulle jag vilja testa på en ny affärsidé, där jag kan renovera gamla möbler, sy gardiner och vara allmänt pysslig.

5. Jag har alltid velat lära mig holländska, men hittills aldrig prioriterat att göra det.

6. Tror att jag egentligen skulle blivit född i Italien eller Spanien, eftersom jag nästan jämt längtar dit.

7. För ett antal år sedan sa att jag skulle pensionera mig när jag blev 35, men att jag med endast 3 dagar dit inser att så inte kommer att bli fallet! :) Även om det sades på mer skämt än allvar, hade jag i ärlighetens namn inte alls tyckt att det vore så dumt.

Awarden skickar jag vidare genom detta enkla inlägg - den som känner sig manad får gärna avslöja 7 fakta om sig själv, som kanske hittills är okända för omvärlden. Ser med spänning fram emot att läsa om dem.

Sommarplaner i vinterlandskap

Jag tillhör verkligen den skara som njuter av vintern i allra högsta grad och längtar egentligen inte alls till sommar och värme så länge som snötäcket ligger kvar och temperaturen håller sig på minusskalan. Men visst känns det ändå underbart att veta att sommaren väntar där bakom snösmältning, slask och vårregn. Igår gjorde sig sommaren lite extra påmind här på mitt kontor, då sommarens resa till ännu mer somriga breddgrader blev bokad. 2 veckor i våra gamla omgivningar på spanska fastlandet tänkte vi inleda semestern med och barnen blev så ivriga att de nästan glömde bort hur kul det är med pulkaåkning och ville att det skulle bli sommar direkt. Blir naturligtvis jättekul för både dem och oss att träffa våra Spanien-vänner. Och kanske kan vi förverkliga några av de utflykterna vi inte riktigt prioriterade 2006, som t.ex. mysiga och hissnande Ronda...

Och kanske lite playa-liv i Nerja (vi skulle gärna testa några av de mysiga badvikar fam. Fritzell skickat bilder på), eller varför inte uppleva en favorit i repris, Tarifa?

Bilder från Nerja.

Vad härligt att ha detta att se fram emot! Får bli min tröst när djävuls-perioden på jobbfronten drar igång nästa vecka. Ja, vi befinner oss återigen i den perioden av året. Kan inte fatta att det redan är dags igen... Men, med dessa bilder för mina ögon ska det nog gå vägen även i år.

...rosor på kinden och solsken i blick...

Jag ska villigt erkänna att motivationen inte låg på topp i går morse när man skulle återvända till vardagen efter en lång och häääääääärlig ledighet, men när jag satt här och kikade ut från mitt fönster igår och allt som mötte mig var strålande sol från en klarblå himmel och gnistrande snö, så kändes det ganska ok att jobba ändå. Mina triceps skriker efter vila, men jag kunde inte annat än att beta av 11 km i längdspåret på lunchrasten idag - himlen var lika blå som igår, solen lika härligt lysande, snön lika bländande vit och ja - jag hade nästan en salig upplevelse uppe i spåret. Jag, naturen, fågelsång... (och ett gäng pensionärer). :) Stunder som dessa är det svårt att önska sig mer av livet. Lycka i kropp i själ - vilken fulländning!

Och för er som inte testat Nödinge förut - gör det gärna i vinterskrud - längdspåret i Dammekärr är varmt att rekommendera.

Underbara vinter

För ett vinterfreak som jag kan livet naturligtvis inte vara annat än på topp när snön lyser vit och temperaturen kryper ned under i alla fall för västkusten normala förhållanden. Nästan 20 centimeter nysnö (värsta pudret) under gårdagsdygnet höll oss ute under nästan hela onsdagen och barnen åkte längdskidor i trädgården timme efter timme. Jag och Martin tog en sväng i Dammekärr på eftermiddagen och lyckades även lura med oss fröken Björk. Att vi inte förfrös oss har vi Dammekärrs vänner att tacka, som lämnat pannrummet öppet. Skönt att tina fingrar och tår efter första kilometern - sedan höll vi minsann värmen. Kanske berodde kylan på de för en gångs skull inte perfekta skidspåren - nysnön hade gjort spåren till en vintrig version av plockepinn och i första backen flög både skidor på stavar åt alla möjliga håll för personen bakom tangenterna - är lycklig över att min rygg höll! Annars har spåren på Dammekärr verkligen varit toppen från dag 1 - idag ska de vara nypreppade, så naturligtvis blir det ett nytt besök idag.

Firade nyåret i Sälen. En veckas skidåkning gjorde gott efter en hektisk jobbmånad och även om det var riktigt kallt, så njöt vi verkligen i fulla drag. Jag och Martin körde längd på kvällarna, som kallast i minus 22. Brr! Nyårsafton firade vi med Mikael och barnen - blev mer påtagligt än på länge att Helena inte var med oss, men kvällen var verkligen jättemysig och hellyckad, så jag är glad att vi blev inbjudna och fick fira med familjen.

Scouterna i oss kom minsann fram under Sälenveckan. En kväll gick strömmen och det blev nattsvart både i och utanför stugan. Dubbla långkalsonger på och hela familjen under täcket. Massor av värmeljus och mysigt värre. Efter knappt 2 timmar kom den tillbaka och på den korta stunden hade stugan blivit rejält avkyld (minus 24 utomhus), så det var tur! Vi skrattade gott åt oss själva och vår "överlevnadsinstinkt", som dock höll oss varma och goa!

När vi kom tillbaka till Nödinge möttes vi av en plogad uppfart - tusen tack Niklas för hjälpen! Blev otroligt glada och tacksamma! (och skönt att inte behöva ta itu med snöröjning så fort man kom hem). Hoppas att vi kan anlita Svenssons snöröjning fler gånger om Fader Frost har tänkt sig att stanna. :) Härligt med vänner som skickar en tanke när man är bortrest.

För den som vill ta del av mitt Bambi-liknande premiäråk i Dammekärr, se bilden ovan (som för övrigt även finns för åskådning på alehofs hemsida!) - som tur är blir skidtekniken bättre för varje övningstillfälle. :)

Vasas Vassa Brudar

Ja, visst är det ett slående namn vi går under, vi galningar som, faktiskt via Helena i många fall (ja, hon som gick bort alldeles för tidigt i höstas), blivit uppmuntrade att åka Tjejvasan?! Idag öppnade 200 meter längdspår uppe i Dammekärr och jag blev visst första man (kvinna) ut! Såg att någon från snöteamet stod och fotade under mitt första varv, där jag hade full sjå att hålla armar och ben i styr. Finns risk för att jag hamnar på fler hemsidor framöver - jag ska gärna bjuda på en länk och ett gott skratt... :)

Blev i alla fall 30 varv på det dryga 200 meters långa spåret, så nu är de första 6+ km tillryggalagda. Planen är att kämpa vidare imorgon och sedan får väl skidåkningen helt enkelt ersätta de dagliga promenaderna framöver, så länge snön behagar stanna. Den som vill får gärna göra mig sällskap i spåret.

En riktigt härlig jul till er alla

Vill bara passa på att önska alla nära och kära en riktigt härlig jul. Har precis gjort kola med barnen, en hårdare och en mer tuggvänlig version (läses en mindre och en mer lyckad sats!) och känner mig alldeles skönt avslappnad. Har nog inte alla klappar klara egentligen, men jag tror helt enkelt att jag bara bestämmer mig för att det får räcka som det är, trots orättvis fördelning i antal. Nu vill jag bara njuta av julmys och vi är bara timmar bort från en härlig julträff bland goda vänner ikväll. Skinkmacka och julgröt ryktas det om - MUMS! Må väl och ta det lugnt - det blir jul även utan alla måsten.

Mama Mia, i famnen på en italiano!

Döm av min förvåning när jag hittade dessa bilder på italienska hotellets hemsida (där vi bott ett par av gångerna vi varit i Italien och åkt skidor)... http://web.me.com/fbazzana/Hotel/Winter.html#4 samt http://web.me.com/fbazzana/Hotel/Winter.html#3! På andra bilden ser ni Sanna och David längst fram (David med gipsat ben, men det syns knappast under overallen! Undrar hur många fler hemsidor man figurererar på, som man inte har en aning om?! :) Tror minsann att de får bjuda på gratis Chianti hela veckan när vi åker tillbaka till påsk 2010! Någon typ av royalty borde man väl kunna utkräva, tycker man... Fniss! (Fanta till barnen, för all del)

Livstecken

Tänkte att det kunde vara på tiden med ett livstecken efter allt för mycket jobb och bråda dagar. Nu känns det dock som om jag är i fas (yippie!) och har börjat leva igen. Morgonpromenaderna är återinförda och regelbundenheten passar mig bra mycket bättre än de panikpromenader jag emellanåt pressade in när det helt enkelt blivit alltför många timmar framför datorn.

Lagom till första advent-helgen hade vi ju äntligen planerat in kalas för Sanna (ja, tiden har gått fort sedan slutet av juli...) Körde på tomte-tema och det blev både pepparkaksbak (och senare dekoration), julgodistillverkning och hyacintarrangemang under kvällen. Naturligtvis även julmusik, glögg, ris a la Malta och skumtomtar! Det var så hellyckat. Alla barnen var helt betagna av allt pyssel och vi hade verkligen en underbar kväll. I lusthuset... Ja, det blev klart (nästan, invändigt) för premiär dagen innan, så det var lika bra att springa in och ut med pepparkaksplåtarna! Nu är det en byggställning runt huset igen - plåtslagaren är där. Men fy 17 vad jag är trött på segfärdiga hantverkare... När det blir dags för projekt renovera badrum ska jag verkligen specificera ett och annat i förväg. Ännu tydligare än den här gången... Är så trött på människor som inte gör vad de ska. Suck! Plåtslagaren skulle ha kommit för 6 veckor sedan. Dök upp några få timmar förra veckan, 3 timmar idag och sa då att han kommer nästa vecka igen... Det är så att man blir helt j-a galen.

Igår sa vi adjö till simskolan - David checkade ut och var inte välkommen tillbaka nästa termin. Han har tagit alla märken man kan ta inomhus och stoltserade glatt med kilometermärket när han kom hem igår eftermiddag. Denna lilla kropp - 40 längder... Ja, ni som känner David vet ju att han inte gör något halvhjärtat, så varför inte simma en kilometer på en gång? Ja, vad ska man säga. Han är helt outstanding i allt han företar sig.

I söndags var det avslutning på fotbollen, nästa onsdag i brottningen och sedan blir det nog några lediga veckor (fast vi ska förstås åka till fjällen och åka skidor efter jul!). Vet dock inte hur det ser ut med skridskoskolan som han vill börja i på lördag... Just nu känns det dock alldeles perfekt med allt barnen vill hitta på - det skapar tid för mig och Martin att röra på oss också. Gick 6 km PowerWalk medan David spelade fotboll i söndags och imorgon tar vi en ny tur, dock på var sitt håll, när det är dags för brottning och friidrott. Martin har fått värsta dillet på träning och träffar till och med sina kunder för jogging i Skatås på lunchrasten. Men det är härligt med all denna rörelse - man får så otroligt mycket extra energi, trots mörker och regnrusk. Och när man väl gett sig ut, spelar faktiskt inte regnet någon roll. Nu ska jag cykla och hämta David i skolan - en ny kompis från en parallellklass ska komma hit och leka. Ska bli spännande! Sedan kommer Sanna med kompis och ska dekorera pepparkakorna de bakade igår. Köttbullarna är också rullade, senapen kokad. Julgodis har vi gjort i flera omgångar och käkat upp, så nu får vi nog vänta någon vecka innan det blir mer av den varan. Men jag får nog fundera ut något annat att pyssla med ikväll - jag älskar julförberedelser!

Det enda jag inte gillar är julklappsinköp - jag hatar decemberstresset i affärerna, när folk tycks bli som tokiga. Som tur är har jag det mesta fixat sedan tidigare och vet vad jag vill komplettera med, så mer än 60 minuter i kaoset ska jag förhoppningsvis inte behöva tillbringa.

Ha en härlig vecka och ta det lugnt i julstressen!

Svininfluensa?! och överbelamrad med arbete

Förra veckan slog den till... influensan alltså. Vet inte om det var den STORA svin-versionen eller bara en allmän influensa, men ett är säkert: det var länge sedan jag var så sjuk. Tre dagar med drygt 39 graders feber gjorde att jag kände mig mer än ömklig. Barnen måste ha trott att jag höll på att stryka med - grät verkligen av smärta. Vaknade på tisdagen (även David) med skyhög feber och värsta hostan. Från att ha varit pigg och kry på måndagskvällen när jag tog en promenad med Maria, till att plötsligt vara helt utslagen. Har aldrig varit med om något liknande. Davids första dygn var kämpigt. Hade värsta feberkramperna på natten och han skrek som om hans sista stund var kommen. Jag hade så ont i huvudet, så att jag inte sov en blund på tre nätter. Jobben bara haglade in och det var bara att försöka ta sig samman och få lite gjort. Vet inte hur jag lyckades producera filer i den takt jag ändå lyckades upprätthålla... Var (och är) i alla fall helt slut över att inte ens få vara sjuk ifred. Min feber gav med sig på fredagseftermiddagen, men min hosta är fortfarande huggande elak och kommer över mig ett par gånger per dag. Kom inte ihåg om jag berättade om mitt numer konstaterade diskbråck? Jodå, det var just vad MR visade (samt modikförändringar och höjdreducerade diskar...) Hur som helst - det gör hyfsat ont när hostattackerna flyger på en. Om jag inte hinner krypa ihop så känns det typ som om hela ryggen ska gå rakt av. Sjukgymnastiken är i full gång och jag ligger och balanserar på min pilatesboll mest hela tiden (not!), men lite svårt att träna rygghelvetet när det gör så förbannat ont. Men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva...

Jobbfronten har varit fortsatt kaotisk även denna vecka, vilket gör att dagarna passerar revy i ännu snabbare takt än normalt. Barnen blir alltför stora alltför snabbt och jag grämer mig för att jag inte hinner njuta ännu mer av varje ögonblick. Ibland tror jag inte att jag är gjord för att arbeta - jag skulle gladeligen bara pyssla och fixa här hemma, hitta på saker med barnen när de kommer hem från skolan och sedan kanske få lite tid över till mig själv. Hinner ju för 17 inte ens med en rask promenad som läget är nu. Lyckades leja bort en monsterfil tidigare idag (tack gode gud!), men som jag misstänker blir överjävlig att korrekturläsa när jag får den i retur. Har översatt en liknande text denna veckan, där jag lyckades imponera på ingenjören som hjälper mig med monsterfilen nu. Kände mig smickrad. Värsta experten på förnyelsebar energi håller man på att bli! Och dagvattenavrinning. Spännande saker...

Min man har väl mest sett ryggtavlan av mig de senaste veckorna, så jag kanske bör göra honom sällskap i sovrummet. Har jobbat ett par timmar efter kvällens middagsgäster gick hem. Imorgon bitti kommer mamma och pappa på frukost (om 7 timmar! Hjälp!), sedan blir det till att måla lusthuset invändigt en tredje gång, och på kvällen väntar nya middagsgäster. På söndag har David fotbollsträning och Martin har visst lovat att vi ska åka en sväng till Alingsås. Sedan är det måndag morgon igen. Nästa helg är det första advent. Skumt. Känns inte riktigt som om man är där mentalt ännu. Efter ännu en panikvecka (jag vet att det är 11 000 nya ord på gång in på måndag som ska färdigställas inom 4 arbetsdagar) lär känslan knappast vara annorlunda nästa helg, men förhoppningsvis kan lite ljusstakar och stjärnor i fönstren ändra på det.

Nu ska jag störtdyka ner i sängen. KRAM.

P.S. Måste rapportera om den jättelyckade scrap-träffen för två veckor sedan. (Herregud, det har redan gått två veckor!). Blev värsta layout-racet för min del och på kvällen när jag kom hem blev det även ett gäng julkort. Nu är alla julkort skrivna(!!!) och väntar bara på att postas. Det känns skönt. Hur jag lyckades med den bedriften vet jag egentligen inte. Det är väl som vanligt projektledaren Angelica som varit i farten och styrt upp livet...

Ingen tillfällig svacka...

...men överbelamrad med arbete. HJÄLP!

Bara en tanke...

...tänk att så många människor inte inser att delad glädje är dubbel glädje. Kan verkligen inte förstå hur människan kan låta missunnsamheten få fäste, att välja att inte glädjas när någon annan lyckas, når framgång eller kanske bara mår bra. Vad jag hatar denna svenska avundsjuka.

Får mig att tänka på Liten Tinglas underbara stämpel, Njut av varje ögonblick. Livet är för värdefullt för att inte ta tillvara på. Det är en tanke som blivit än mer påtaglig hemma hos oss sedan Helena dog, även om jag faktiskt tycker att vi alltid varit bra på att njuta.

Men för att kunna njuta av varje ögonblick måste du också kunna älska din nästa. Då funkar det inte att vara avundsjuk, komma med skitsnack eller fara med osanningar. Den enda tillvaro du förpestar är förmodligen dessutom endast din egen.

Försökte för ett tag sedan uppmuntra en av naturen missunnsam människa. Resultatet av detta blev en smått häpnadsväckande historia, så osannolik att den, när den berättas, känns uppdiktad. Har funderat på hur något positivt kunde resultera i ett känslomässigt kaos och har helt enkelt dragit slutsatsen, att när människan omger sig med alltför negativa tankar och ständigt känner avundsjuka inför allt och alla, blockeras allt vad positiv anda heter. Man har pratat så mycket skit, så att man har svårt att se positiva ord för just vad de är: positiva. Det är så tragiskt och än värre är att dessa människor uppfostrar barn i samma anda. Och så undrar man varför det inte är fred på jorden?!

Ja, vänner... vad ska man säga? Tack för att jag får glädjas med er och dela er sorg. Och tack för att ni glädjs med mig och tröstar mig när jag är ledsen. Låt inte andras tillkortakommanden förpesta er tillvaro.

Nu är det minsann strax jul igen...

Ja, det är väl inte så mycket mer än julmusiken som saknas för att känslan av att nu är det jul igen ska infinna sig. Har i dagarna 2 varit helt uppslukad av julkortsmakeri! Ja, kära vänner - ni läste faktiskt rätt. Inspirerat (fast först nog mest ångestladdat) läste jag på scrap-vännernas bloggar om att det börjat målas tomtar och tillverkas kort i mängder i Kungsbacka-trakten. Så igår, när jag verkligen inte alls hade lust att jobba, kom inspirationen mer eller mindre flygandes även till mig och så var jag fast. I värsta scrap-träff manér. Var nog igång i 8 timmar. Kanske mer... Nu är ju inte jag så rutinerad att jag göra 50 likadana kort (ja, det brukar bli i den storleksordningen för eget bruk...), utan jag får naturligtvis en massa olika idéer som jag sedan brottas med och försöker förverkliga. Oftast, hittills, med facit att jag själv är nöjd, men visst har det blivit några kort i högen för mindre lyckade försök. Det är konstigt. Idéerna i förverkligad form blir inte alltid så som man tänkt sig. Men ja borde snart vara halvvägs och det känns minst sagt ytterst tillfredsställande, inte minst med tanke på att det bara är mitten av oktober. Tror minsann att jag ska gå och köpa julklappar imorgon...

Nästan läskigt...

Är det bara jag som ser likheten?

Sanna och Piggolett (ponnyn som vi blivit medryttare på)

Sanna och Jaison

Jag funderar över om det finns något släktskap, eller om det bara är så att vi föredrar en viss typ av häst...

...kolla dessutom in ponnyn vi hade i Spanien, Pinocchio... (2006, Vår resedagbok, del 5) - han måste också vara en avlägsen släkting! Någon som vågar gissa på hur vår nästa ponny kommer att se ut?!

Tidsfördriv

Följer exemplet på Therese och Malins bloggar och ägnar mig åt en spännande (?!) lista. Håll till godo, den som har tid, lust och ork.

1. Hur gammal är du om fem år? 39 år
2.Vem var den sista du träffade? Snickar-Patrick
3. Hur lång är du? 1,72.
4.Vilken var den senaste film du sett? Ice Age 3
5. Vem ringde du senast? Mamma
6. Hur löd ditt senaste SMS och till vem? Kan jag räkna med att du dyker upp imorgon bitti?, till snickaren!
7. Vad är dagens planer? Jobba, fixa på huset, röja i trädgården (solen måste bara värma omgivningen lite först!)
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms om det ska gå snabbt, men visst föredrar jag mänsklig kontakt!
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? De är gifta
10. När såg du senast din mamma? I morse.
Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du idag? Gick upp vid 05.30 och körde från Värnamo till Nödinge
13. Har du någon gång hittat en katt? Hittat och hittat, men åtminstone försökt mig göra av med!
14. Vilken är din favoritplats? Där solen skiner
15. Vilken plats föredrar du minst? Där det råder avundsjuka
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Och en sådan fråga ska en sådan orolig själ som jag svara på?! Vem vet vilka galna idéer vi hunnit förverkliga inom den tidsperioden... Den som lever får se. Har fullt upp med nuet!
18. Vem fick dig att skratta senast? Pappa, fast jag skrattade nog mest åt honom
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, tyvärr (?). Finns kanske i någon låda på vinden, om de inte gått vidare till bättre ändamål
20. Har du stationär eller bärbar dator? Fler av varje.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Trosor passar mig fint. Underställ när maken är för dålig på att elda.
22. Hur många kuddar har du i sängen? 4
23. Hur många landskap har du bott i? Småland och Västra Götaland (ev. Bohuslän - stora delar av Hisingen tillhör Bohuslän - är osäker på om Vågmästarplatsen hamnar innanför eller utanför Västra Götalands ramar)
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja
25. Är du social? Om jag har lust.
26. Vilken är din favoritglass? Sandwich
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Resa
28. Tycker du om kinamat? Nej, usch. Typ det enda jag inte gillar, förutom inälvsmat
29. Tycker du om kaffe? Nej
30. Vad dricker du till frukost? Grönt te
31. Sover du på någon särskild sida? Vet inte. Jag sover ju.
32. Kan du spela poker? Ja, hyggligt.
33. Tycker du om att mysa? Ja, fredagsmys är bäst på hela veckan!
34. Är du en beroendemänniska? Nja, snarare kontrollfreak!
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, en tidigare kollega.
36. Vill du ha barn? Har två fantastiska kidz och jag har länge sagt att fabriken är stängd. Men vem vet...
37. Kan du några andra språk än svenska? Tyska, engelska, danska, lite spanska, franska, italienska och latin
38. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, två eller tre gånger.
39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, men nog finns det fina pooler som jag kan tänka mig att svalka mig i
40. Vad spenderar du helst pengar på? Resor - tycker jämt vi är på väg någonstans. MEn jag ser det mest som en investering
41. Äger du dyra smycken? Tja, det beror väl på vad man jämför med. Men åtminstone värdefulla för mig.
42. Har du någon gång testat narkotika? Nej och jag skulle aldrig få för mig att göra det heller.
43. Vad var det senaste du stoppade i munnen? En smörgås och ett glas mjölk - var hungrig när jag kört från Småland, men fick ett kräkanfall när jag kom hem. Tänkte att en rostad macka skulle funka efter det och än så är den kvar.
44. Vem är den roligaste människan du känner? Det beror nog på vilket humör jag själv är på.
45. Välj ett ärr på din kropp? Brännskadan sedan jag var liten.
46. Vad har du för ringsignal? Tråkig SonyEricsson
47. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja. Favoriten är ett grönt nattlinne som det står KRAMA MIG på.
48. Flirtar du mycket? Åtminstone inte så att jag tänker på det. Men jag är öppen och glad, så nog har det funnits gånger när någon (oförtjänt) känt sig smickrad (eller besvärad, vad vet jag?!!)
49. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen
50. Kan du byta olja på bilen? Åtminstone fylla på...Men visst, om nöden kräver så är jag säker på att jag skulle hitta en lösning. Är ganska teknisk, faktiskt.
51. Har du fått fortkörningsböter? Nej, jag har haft tur - senast i förrgår...
52. Vilken var den senaste bok du läste? Oj... Vad kvinnor vill ha. En riktig semesterpocket!
53. Läser du dagstidningen? Ja, jag läser GP
54. Prenumererar du på någon veckotidning? Japp, GP
55. Dansar du i bilen? Sjunger och diggar mest.
56. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Rix FM
57.Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Blommor - en komihåglapp, så att jag inte skulle glömma att ta med ett härligt fång blommor från Värnamo.
58. När var du i kyrkan senast? Den 25 september, på Helenas begravning.
59. Finns det någon som du beundrar? Människor som ser andra, ger en stödjande kram, känner empati och diskuterar ev. problem istället för att snacka skit. Ni förstår säkert vilken typ av människor jag inte beundrar.
60. Vilka personer utmanar du? De som känner sig manade!
♥ Kramar och trevlig helg - solen skiner ju!!! ♥

Ny vecka och ny energi

Vem jag ska tacka för den extra energi jag vaknade med i morse vet jag inte riktigt, men det känns i alla fall härligt att den äntligen infunnit sig. Det är dags att åka vidare i livet, behålla det där åkbandet kring handleden, enligt den liknelse som berättades om på Helenas underbart fina och ljusa begravning i fredags. En nära vän har hoppat av tåget, men vi som finns kvar ska baskemej se till att åka vidare i hejdundrande fart. Leva. Ha kul. Skratta. Älska. Några andra alternativ finns inte. Tog därför med barnen till Liseberg igår och tänkte, att nu jäkla ska här åkas. Och till skillnad från vårt besök i somras hade inte hela Sverige haft samma tanke, så nog fick vi åka! Ingen kö till Kanonen, Balder, Uppswinget, Höjdskräcken, Uppskjutet... Sanna åkte allt som gick att åka, flera gånger, David var besviken över att längden saknades på det som kändes spännande och att Virvelvinden var nedkräkt och därmed avstängd, men i nästan 7 timmar flög vi fram inne på Liseberg och hade en jättemysig dag. En stjärnvinst på Daim-hjulet gör att skafferiet är överfyllt - farligt!

Ska försöka få gjort så mycket som möjligt under de kommande dagarna, för att ge plats åt en smålandsresa lite senare i veckan. Väntar på att snickaren ska dyka upp (förhoppningsvis imorgon) och göra det sista arbetet på våra nyinsatta fönster och sedan också komma vidare med lusthuset. Ska presentera resultatet här på bloggen lite senare. Har de senaste veckorna försökt leva efter principen att göra allt man tänker göra på en gång, inte vänta med något. Det är ruggigt effektivt och trots att det började som en typ av tvångsgöra i en situation där jag inte fick något gjort utan att ha ett visst mönster, så tror jag att det är en princip jag ska försöka implentera för gott. Nästa steg blir att få alla andra i familjen att tänka på samma sätt, så kanske man slipper en massa "mellanstationer" för tvätt, räkningar, leksaker etc. etc.

Nu ska jag ta vid där jag slutade i går morse, men inspektion av våra nya fönster. Tillverkaren ("Bäst i test") har minsann inte skött sin kvalitetskontroll som sig borde och trodde kanske att det var en stackars obeslutsam kund som de skulle levereras till... Men icke. Jag lovar att rapportera om fortsättningen på denna historia.

Till en vän

Älskade Helena,
Att jorden är tom utan dig, känns öde, dyster och kall,
kan tyvärr inte ändra på det som hänt, det som alla fått oss på fall.
Om evigheten bjuder på värme, sprider kärlek, glädje och ljus,
är vi säkra på att du har det bra, där uppe i änglarnas hus.
För bland änglar vi åter ska mötas, få leva tillsammans i frid,
den dagen då vi andra, här på jorden levt klart våra liv.
Då ska vi åter skratta, ta vid där det nu tagit slut,
ja först då kan allting bli, precis som det var förut.

Det är dagen före begravningen. Känner mig helt tom. Ett stort eko inombords. Massor av tårar. Samma sak som dagen då dödsannonsen skulle in. Några dagar är värre än andra. Idag är det en sådan dag. När jag är ledsen skriver jag gärna. Massor av påbörjad skit, men kanske något intressant sidospår här och var, i byrålådan. Borde kanske kika på allt någon dag. När solen skiner. Eller i värmen framför brasan. En dag när jag är glad. Känns tungt när det ledsna inte går över. Trots vännernas styrkekramar. När man känner att man inte riktigt återvänder till sig själv och kan ge vännerna samma värme tillbaka. Jag hoppas att jag snart ska kunna ge er allt det, som ni nu ger mig. Det är värdefullt. Det hjälper mig igenom varje dag. Tack, om jag inte sagt det förut. Det är mörkt. Idag riktigt svart. Jag önskar av hela mitt hjärta, att jag aldrig ska behöva gå djupare än just nu. Vet inte hur, eller i uppriktighetens namn om, jag skulle klara det.

Scrap-terapi

I rent terapeutiskt syfte fick jag scrappat lite för 2 veckor sedan lite drygt. Blev några layouter, varav den ena med tema saftkalas. Hoppas få lite kraft och ork över till Lindome-träffen - bara längtar efter mina scrapvänner och all deras inspiration. Kan jag behöva.

Lite positiva vindar

Känns som om det äntligen blåser lite positiva vindar över Nödinge: David slog ut allt motstånd i löpgrenarna i helgens friidrottstävlingar och vann överlägset trots att han är 1 år yngre än sina motståndare. Vilken kille! Jag måste bara tillåtas att lyfta fram honom! Sanna har provridit en ponny, slående lik Jaison!!, på Rellsbo gård, några kilometer härifrån, och fann omedelbart tycke! Det kändes som en sten lättade från mitt hjärta - hon har verkligen varit anti-häst och anti-stall sedan Jaison fick avlivas. Fullt förståeligt naturligtvis, men samtidigt så skönt att se henne le på hästryggen igen. Innan vi rusar iväg och köper någon ny ponny ska vi försöka provida kors och tvärs och hit och dit, och på vägen dit känns det bra att kunna vara medryttare på en ponny, vars ägare verkade mer än överförtjust i Sanna. Finns ev. ytterligare 1-2 ponnysar där som Sanna kan få låna, så det känns riktigt bra att ha hittat en fungerande lösning på så kort tid. Glad man blir, så fort det blir lite medvind i seglen. Kände bara att jag ville dela med mig av min glädje, med tanke på alla deppigheter som präglat vår vardag den senaste tiden.

Har också äntligen tagit itu med min rygg och lyckades komma till både sjukgymnast, ortoped och röntgen i förra veckan. I eftermiddag väntar fortsatt behandling av min/a/ förmodade diskbuktning/ar/ (jag tänker inte tänka i termer av läckande diskbråck, trots att det var vad min sjukgymnast trodde) och till och med det känns positivt. Ska bli skönt med en rejäl knådning av baksidan, nålar i skinnet och att hänga upp och ned på sträckbänk! To be continued, antar jag...

I love you, ich liebe dich, Jaison du är bäst som häst

Att det gått mer än 2 år sedan jag och Sanna satt och diktade en hästtext till Elias feat. Frans Zlatan-låt i glädje över att ha blivit med Jaison är i sig helt ofattbart, att våran underbara ponny nu gått ur tiden än mer. Det blev tyvärr utgången efter onsdagens veterinärbesök. I torsdags morse avlivades han i sin lilla hage, säkert förvånad över alla äpplen, morötter och klöver han plötsligt fick mumsa på, efter att bara ha fått käka hö i vad som åtminstone för oss känns som en evighet. De senaste veckorna har varit så ofattbart sorgtyngda, så att jag så här i efterhand inte riktigt förstår hur man orkar uthärda. Mest tärande har det nog ändå varit att berätta för Sanna och David om vad som hänt. Att se deras smärta och orka finnas där för dem, när man egentligen knappt orkar med sin egna sorg, är verkligen en prövning. När vi fick ta bort Jaison i torsdags kunde jag inte hålla emot all sorg längre och även om man inte vill göra barnen ledsna genom att vara ledsen själv, så kändes det på något sätt oerhört skönt att få vara ledsna tillsammans. Och inte behöva vara annat än ledsen en hel dag. Det var 2 helvetesnätter för lilla Sanna, natten före och natten efter avlivningen. Jag trodde inte att det kunde finnas så mycket tårar. Men avlivningen var ändå, hur bisarrt det än kan låta, både fin och rofylld. Jag tittade inte på när han föll till marken, men var framme hos honom där han sedan låg. Klappade på honom och pratade med honom. Blodet som omgav honom bekom mig inte det minsta. Det var på något sätt att se hur livet flöt ut, blev ett med naturen. När han var bortfraktad stod jag mitt i blodpölen och spolade bort det som fanns kvar av honom med vattenslang i en timme. Det känns säkert jätteläskigt och helt sjukt när jag berättar - men för mig var det på något konstigt sätt den bästa stunden på hela dagen. I efterhand sa både jag och Martin att vi ångrar att inte barnen var med. Det hade varit bra för dem att få ett bekräftat avslut. Vi tog bilder som de tittade på senare under dagen och som gjorde det lättare att förklara. Förstår i efterhand inte vad det är man är rädd för i sådana här situationer - det kändes så naturligt, att det som kanske låter som läskigt upplevdes som helt självklart.

I fredags kände jag att vi verkligen måste härifrån för att få tankarna på annat. Martin var iväg på kundjippo, dit jag visserligen var medbjuden, men att lämna barnen var inte ett alternativ med tanke på rådande omständigheter. Det blev en härlig helg hos familjen Salomonsson i deras fina stuga i Falkenberg - tack kära vänner för att vi kunde komma med så kort varsel. Idag känns livet lite soligare. Inte för att varken hästar eller vänner försvinner i glömska bara för att skadebeskrivning är inskickad eller begravning ägt rum (nästa fredag) - men det ska onekligen bli skönt när de milstolparna är passerade och man till fullo kan lägga fokus på att komma vidare. Sanna har fått ett hedersuppdrag till begravningen. Vi får se om vi orkar med att genomföra det. Timme för timme, dag för dag - det är så vi får livet att fungera just nu. Det vore dumt att planera för varken mer eller mindre.

Murphys lag

Jag räknar mig varken som vidskeplig eller lättpåverkad av naturens alla lagar, eller de visdomsord som berikat vår värld genom århundraden. Men just nu känns det som om hela min tillvaro styrs av Murphys lag, vars grundtes lyder:

"Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle."

Jag tycker oftast att jag känner mig stark, både mentalt och fysiskt, men just nu känner jag mig bara orkeslös och tom. Man hade ju kunnat tycka att mammas frakturer i bäckenet vore nog, eller Jaisons fång som inte verkar bli bättre (har varit i stallet i över en timme och väntat på veterinären, som "nog kommer lite senare..."), men icke. Hela vår familj har, tillsammans med många andra, drabbats av en oerhörd sorg, där en nära vän gått bort bara 37 år gammal. Min walking-kamrat, träffas-i-skogen-på-helgen-kamrat, diskutera-företagsangelägenheter-kamrat, heja-på-mina-barn-på-springtävlingar-kamrat, en vän som jag delat så många stunder med och som jag saknar så oerhört mycket.

Murphys lag kan inte vara något annat än lagen om alltings jävlighet. Känner mig riktigt låg, men också styrkt av alla styrkekramar ni mailat och sms:at, blommor ni skickat och luncher vi ätit. Tack all ni som bryr er extra om mig i denna svåra stund. Ledsen att jag inte orkat besvara alla telefonsamtal.

Källa, Murphy: http://sv.wikiquote.org/wiki/Murphys_lag

VINN EN BILJETT TILL REKORDTRÄFFEN!

Du har väl inte missat att anmäla dig till Rekordträffen, årets största träff. Information om detta hittar ni på http://arkivet.blogg.se/2009/august/vinn-biljetter-till-rekordtraffen-den-19-sept.html

Tillbaka till vardagen

Efter ett långt och skönt sommarlov var det då dags att återgå till vardagen i förra veckan. Lika tråkigt som det är att känna att "sommaren är över", lika skönt är det nästan att komma in i rutiner och vardagen igen. Och sommaren har vi ju dessutom fått fortsätta att njuta av den senaste veckan, och förhoppningsvis långt framöver också.

För David var det ju dags för skolstart i förskoleklassen och det lite nervösa och pirriga gick snabbt över i entusiasm och glädje. Många nya kompisar har det blivit på förvånansvärt kort tid och han studsar verkligen upp från sängen om morgonen och ropar yippie när han inser att det är dags för en ny skoldag.

Sanna har fått ny lärare och det verkar faktiskt som hon fått en riktig nystart. Nya läraren är ett riktigt energiknippe och utstrålar så mycket positivism, att man blir alldeles varm på insidan. Härligt! Och riktigt välbehövligt för Sanna.

På jobbfronten är det som vanligt lite lugnare i augusti, men det har varit en väldans tur. Har känt mig lite låg, dels på grund av hästen, sedan mammas frakturer och därtill en nära vän som i skrivandets stund ligger och kämpar för sitt liv på intensiven. Det är bara för tragiskt. Men en helg i Helsingborg med Martins företag gav mig lite nya krafter och det var riktigt skönt att bara låta tankarna vila från allt det som hänt. Igår när jag vaknade kändes allt betydligt bättre än det gjort den senaste veckan, vilket jag direkt utnyttjade med en rask promenad. Då kändes det ännu bättre och idag lyser solen både på in- och utsidan. Skönt.

Snart är det dags för klassmöte i Sannas klass och orientering för barnen. Läxorna kommer först i nästa vecka och då blir det tufft schema: hela 4 läxor för Sanna i 4:an. Det blir till att skapa ännu fler rutiner för att få veckans schema att gå ihop!

Må så gott tills vi hörs igen!

Mysig vecka i Jávea på Costa Blanca

Att våra barn legat i språkträning under semestern är nästan en lätt underdrift. Först veckorna på Mallorca, där de fick fräschat upp lite spanska, sedan dagarna här hemma med tysktalande kompisar från Holland på besök, sedan vår härliga semestervecka i Jávea på Costa Blanca, dit vi bjöds av våra tysktalande vänner från Schweiz. Bland barnen har det blivit en härlig mix av svenska, tyska och engelska och det är häftigt att se hur väl barn kommer överens över språkgränserna. Och hur viktigt det faktiskt är att bara våga.

Man kan väl kanske säga att våra schweiziska vänner spelar i en annan division än de flesta av oss andra dödliga, men ödmjukare sällskap får man ändå verkligen leta efter. Att komma ner och få tillgång till deras gästhus på dryga 200 kvadrat var naturligtvis en upplevelse i sig, och en kontrast mot de hotellrum och lägenheter man annars tränger in sig i under semestern, men än mer minnesvärt blir väl deras vilja till just välvilja. Ja, vår sista semestervecka blev verkligen minnesvärd.

Utsikten från vår dubbelsäng! En vy man kan leva med att vakna till, eller hur?

4 amigos.

En härlig oas vid en av de många stränderna, som inte bara bjöd på luxuöst solbadande i himmelssängar, utan också underbar frukost.

En del av huset vi bodde i.

Vårt hus ur en annan vinkel.

So Freunde, vielen Dank für den supernetten Urlaub!

Vinn supersöt bloggdator!

Vem vill inte ta chansen att vinna denna härliga lilla godbit från Acer? Surfa in på http://shoppingandfashion.se/vinn-den-perfekta-bloggdatorn-fran-acer/ och läs mer om hur du med lite tur kan bli lycklig ägare till denna sommarsöta dator, som åtminstone väcker en stor "vill ha-känsla" i mig. Och du, bli inte ledsen - men jag hoppas naturligtvis att jag vinner den. Eller att det finns flera att vinna, så att vi kan få varsinn! Kramelikram

Sommar på Mallis

Sanna 10 år den 28 juli! Grattis!

På besök hos familjen Salomonsson i Falkenberg - tusen tack för allt!

Högtlyftande hopp på Mallis kittlade dödsskönt i kistan.

Tagen av hur högt man kom i linorna!

Sanna ser till att vi fastnar på bild. Väldigt ovanligt när man kikar i våra album!

Ja, med facit i hand känns våra 2 veckor på Mallis som en extra bra investering, då sommarvädret definitivt uteblivit i Sverige. Visst hade vi toppenväder veckan innan vi åkte och de som firat semester i Sverige fick ju också en härlig sommarvecka första veckan vi var borta, men fint väder i kombination med känslan av att vara helt ledig känns i nuläget helt oslagbar, även om vår andra vecka inte alls var jättesolig, men åtminstone skönt varm. Sedan vi kom hem för 20 dagar sedan har det väl varit en dag som varit riktigt somrig, men det känns ändå ganska dystert att konstatera hur snabbt solbrännan lämnar kroppen utan underhåll. Nu är vi ju i och för sig lyckligt lottade att ha ytterligare en solvecka inbokad hos vänner mellan Alicante och Valencia, men man vill ju ändå ha den där härliga svenska sommaren. Kommer säkert lagom till skolan börjar... Tycker att slutet av augusti och hela september varit den riktiga sommaren de senaste åren.

Tyvärr har hela vår semester grusats av att Sannas ponny blivit sjuk. Fick fång första juli och har sedan dess bara stått i sin box och haft mer eller mindre jätteont. Svårt att släppa tanken på det och riktigt njuta av ledigheten och tufft att bollas mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen verkar han på bättringsvägen för att nästa dag se helt förskräcklig ut med urkasst rörelsemönster. Vet i skrivandets stund inte vad jag föredrar - att han långsamt blir bättre och i bästa fall läker (vet man först efter ca. 6-12 månader - så länge dröjer det innan Sanna kan börja rida!) eller att han blir utdömd och avlivas. Har till och med haft tanken att jag skiter i försäkringen och låter avliva honom. Känns, och kan säkert även låta, väldigt grymt, men tja - så jobbiga tycker jag helt enkelt att de sista veckorna har varit.

Är väl konstigt med livet, att man aldrig kan få känna sig riktigt glad eller nöjd. Alltid när livet känns på topp, så kommer det något, eller för all del någon, som sprider grus i maskineriet. Trist. Ibland önskar man verkligen att tillvaron fick lov att vara helt problemfri, åtminstone en lite längre tid.

Mamma är också jättekass efter att ha trillat och dras med två frakturer i bäckenet, inflammerade slemsäckar i knät, en spricka i nyckelbenet etc. etc. Min farmor verkar ha tappat besinningen och ringer för att vara jätteotrevlig. Man kan lätt få känslan av att det bara får vara nog.

Men jag tänker åtminstone göra allt för att inte dras ned i något negativt träsk och presenterar därför några av sommarens höjdpunkter här på bloggen. Önskar er alla en fortsatt trevlig sommar med hopp om att sommarvärmen och solen återvänder till Sverige - om än när jobbet dragit igång. Att kunna njuta av härliga sommarkvällar efter jobbet är ju inte heller helt fel.